Det är något jag oroar mig för:
1 Sverige har inte längre något försvar, värt namnet. Vi förutsätts utbilda soldater till utländska stridsgrupper eller fredsbevarande missioner utomlands Att vårt eget land skulle kunna vara i behov av försvar faller inte mp, v och s det minsta in. Försvarsminsiter Lenin blev pressad i frågan om Sveriges försvarsförmåga och om vi "trots allt" ändå skulle bli anfallna. Hennes svar blev att "då får vi vända oss till FN med begäran om hjälp".
Vi har ju sett hur tandlösa FN uppträdde i Ruanda-Urundi, där man tillät folkmord på 600 000 människor, hur veligheten inom säkerhetsrådet gav serberna tillfälle till ytterligare några månaders folkmördande, våldtäkter och övergrepp innan flygbombningar äntligen kunde sättas in (via NATO) och bromsa eländet i Bosnien och Kosovo.
Sverige är nu så blottlagt att till och med "nedrustade" länder skulle kunna angripa oss med framgång. Ryssland har fortfarande luftlandsättningsförbanden i Pskov kvar, och Kaliningrad är inte i så dåligt skick som våra svenska politiker vill göra gällande.
För att få fram folk till de förband EU och FN vill att vi skall medverka i krävs bred militär utbildning (läs allmän värnplikt) med en från denna kommande rekryteringsbas. Förlitar vi oss till yrkessoldater får vi in fel folk. Vi har ju sett hur både amerikanska och brittiska yrkessoldater behandlat sina motståndare, ljusår från general Douglas MacArthur, när han ombord på slagskeppet Missouri den 2 september 1945 bad de japanska officerarna behålla sina samuraisvärd då de ville överlämna dessa till segerherrarna. Besegra är en sak, förnedra är en annan. Till yrkesarméerna söker sig tyvärr folk som är bra på båda dessa områden. Ett förnedrat folk tar lätt till vapen.
2 Anledningen till att Sverige avvecklat sitt försvar sägs ha sin grund i landets urusla ekonomi. Vi kan/får inte låna upp lika lätt som förr i tiden, då driftsbudgeten delvis drevs med lånade medel. Nu sätter EU stopp för sådana ekonomiska "räddningsplankor". Men när man avvecklar till och med kostnadseffektiva delar av försvaret (civilförsvar, driftvärn, frivilligorganisationer och hemvärn), då undrar jag vems ärenden man vill gå. I varje fall är det inte Sveriges. Konstellationen mp, v och s litar jag inte på. Ingen vet vad som diskuteras eller planeras i slutna rum under socialistinternationaler och andra kongresser.
Skulle det fördummade svenska folket känna otrygghet och kräva återupprustning av rikets försvar (en mycket hypotetisk fråga) lär vi aldrig hinna med och för övrigt inte ha råd. Dessutom skulle ryssarna beskylla oss för provokation, resulterande i att vår regering och dess stödpartiers medlemmar gjorde i byxorna av ren rädsla för att stöta sig med sina meningsfränder. Socialistiska diktaturer har ju våra politiker alltid haft förkärlek till.
3 Sverige saknar alltså militärt försvar. Vänstersinnade journlister (= tyckare, med möjlighet att få publicera sina tankar i pressen) som exempelvis Anders Ehnmark anser att försvar mot terrorism är en polisiär angelägenhet. Eftersom i den kampen behövs mer än pistol och batong borde antingen polisen utrustas med militär materiel eller militären tillåtas samarbeta med polisen! Det finns inte, och har heller aldrig funnits något stöd i lagen mot ett sådant samarbete. Om så vore fallet hade aldrig FAVO kunnat gälla under tolv års tid. FAVO = "Föreskrifter för militär trupps användning av vapen för upprätthållande av allmän ordning mm", fastställda "på nådigaste befallning" i konselj på Stockholms slott den 15 januari 1958. FAVO avvecklades efter häftiga politiska debatter år 1970, sedan vänstervågen dragit fram över Sverige. Jag har FAVO utskriven på fil i min dator, och mailar gärna filen till ev. intresserade.
De fanatiskt militanta förespråkarna för Islam använder religionen som slagträ för att nå sina syften. Islamskt världsherravälde som yttersta mål. Införande av Shariah-lagar, där demokrati och mänskliga rättigheter inte tillåts, står också på programmet. Eftersom terroristerna inte finns att hämta inom sammanslutning med offentligt tillkännagivna adresser mm kommer dessa löst sammansatta celler att kunna utöva våld inom den icke muslimska världen under åratal framöver. Vi kanske kommer att få leva med företeelsen på samma sätt som vi får inrikta oss på att epidemier och farsoter, skogsbränder, översvämningar och jordskalv mm kan skada oss utan förvarningar.
Med en religion som slagträ kan klentrogna människor lockas att bli medlöpare och andra att skrämmas till underkastelse. Systemet är känt under årtusenden och tillämpat inom flera religioner. Vad vill då de som ligger bakom terroraktionerna ha? Pengar och rikedom är nog av sekundär betydelse. Maktutövandet är det primära, det väsentliga, och mot sådan fanatism har ett demokratiskt samhälle få eller inga försvarsmedel.
Västvärlden finansierar indirekt den verksamhet som är inriktat mot dess undergång. Bankrån, trafficking och narkotikaförsäljning och annan organiserad brottlighet är terroristernas sätt att finansiera sina organisationer. Politikerna i länder där de kan ha baser och utbildningsläger mutas för att medge terroristerna utrymme för planering och utförande.
Att aningslösa, oskyddade Sverige med dess blåögda invånare skulle skonas, medan länder som England, USA och Spanien som aktiv deltagit i invasionen av Irak utsätts, det är en utopi. Hela den icke-islamska västvärlden utgör måltavlan på sikt. Som läget nu är ser jag inga möjligheter att varaktigt bekämpa denna världsterrorism. Enda möjligheten är att reducera förutsättningarna för dess verksamhet och etablering inom landet (inre och yttre spaning) samt att ha en snabb hjälporganisation som kan sättas in efter bombangrepp. Hjälp med sjukvårdspersonal, transporter, förplägnad, förläggning och samband. Här vore nog Civilförsvaret en bra tillgång, men den goda cigarren finns knappt ens på papperet längre. För att begränsa terroristernas verksamhetsutrymme måste vi nog tillåta övervakningskameror, telefonavlyssning mm samt sluta till det öppna samhället när och där så behövs. Fanatiker kan man dock aldrig skydda sig mot. Mot en dåre som öppnar eld med skjutvapen har man en teoretisk chans att gå ner i skydd och undkomma eldgivningen, men mot fanatiker med bomber är man chanslös om man råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.
Mitt mardrömsscenario är tunnlar, exempelvis den vid Öresundsbron, tunneln mellan Dover och Calais och trafikleder inom städer. Där uppnås högsta möjliga verkan i förening med försvårandet av räddningsaktioner.
Att kunna skapa skräck, osäkerhet och panik och på avstånd kunna studera verkningarna är också ett trumfkort de fanatiska terroristerna gärna spelar ut.
Att ge sig på muslimer, muslimska församlingar och annat utövande av Islam är meningslöst och korkat. För det första går man på fel mål och för det andra gagnar det de terrorister som krigar "i Islams namn". Man tillhandahåller argument. Man måste beakta att i grund och botten är Islam en fridsam och människovänlig förkunnelse.
Alltså: den fanatiska terrorismen har kommit för att stanna. Den kan försvinna och dyka upp igen, i icke förutsägbara intervaller. Man kan bara inrikta sig på att försvåra dess verksamhet och göra vad som göras kan för att lindra dess skadeverkningar. För detta behöver vi en effektiv Försvarsmakt, integrerad med det reguljära rättsväsendet. Det räcker inte med att tillsätta en och annan utredning. Det måste tas och genomföras beslut också. I tid!
Men innan vi kommer därhän hinner det rinna många liter vatten genom Dalälven. Det tog ju tio år för Regeringen att komma underfund med att servicegraden hos Centrala Studiestödsnämnden är under all kritik, så vi kan inte vänta oss några underverk. Velpottor till politiker är några av terroristernas bästa vänner.
Med sommarhälsningar
PerS
2005/07/30
2005/07/21
Ett utmanat FN, inför behovet av genomgripande reformer.
FN med ansvar för världsfreden.
FN-Förenta Nationerna - står inför stora utmaningar. Organisationen lyckades inte upprätthålla världsfreden och inte heller skydda människor mot grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De brott mot folkrätten som följt i spåren av kampen mot terrorimen har ytterligare undergrävt förtroendet för FN. För att världssamfundet effektivt ska kunna verka för fred krävs genomgripande reformer.
Tiotusen människor i Darfur, västra Sudan, dör varje månad till följd av övergrepp och strider mellan folkgrupper. Den sudanesiska regeringen stödjer ena parten, janjawidmilisen, och striderna kan enligt FN ha en "folkmordsintention". Världssamfundet har ännu inte kunnat enas om några åtgärder som sätter stopp för dödandet, våldtäkterna och utplånandet av byar. Folkmordet i Rwanda för drygt tio år sedan ligger färskt i minnet. Ska det få hända igen? FN ansvarar för världsfreden, och framför dess ögon pågår ett krig som sliter sönder familjer, byar, hela samhällen. Varför stoppar FN inte slakten?
Kina och Zimbabwe slipper kritik från FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MR). I kommissionen välkomnas diktaturer - exempelvis var Libyen ordförande för kommissionen i början av 2000-talet. FN stoltserar med deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948, men ännu år 2005 finns möjligheter att köpslå om det som skulle vara allas lika rätt. Varför tillåts detta ske?
Sverige skickade i slutet av 2001 tillbaka två asylsökande egyptier till Egypten mot mycket vaga garantier om att de båda männen inte skulle utsättas för tortyr i hemlandet. Sverige bemödade sig inte mycket om att sedan följa upp hur männen behandlades i egyptiskt fängelse. Men några år senare hinner verkligheten i kapp - männen utsattes enligt uppgift för misshandel och tortyr - och Sverige står inför en stor rättsskandal. Detta gäller Sverige, en av de mest skötsamma eleverna i världsklassen vad det gäller mänskliga rättigheter. Hur kunde detta hända?
Förenta Nationerna - världssamfund, världssamvete, garant för fred, konfliktlösare, konfliktförebyggare, människorättsförsvarare. Mycket skulle FN vilja titulera sig som, men mycket återstår att göra för att FN ska vara värt namnet - Förenta Nationerna.
Man kommer i år att uppmärksamma den åldersstigna 60-åringen FN, och lyfta fram behovet av en genomgripande reform av organisationen. Under jubileumsåret 2005 har FN:s generalsekreterare Kofi Annan lagt fram ett reformförslag som berör många av de mest springande punkterna i FN:s arbete. Bland annat vill han lägga ner MR-kommissionen och skapa ett råd med hårdare krav på att de mänskliga rättigheterna verkligen respekteras av rådets medlemmar. Han föreslår också ett nytt fredsbyggande organ inom FN, som ska upprätthålla freden i länder som nyligen lagt stridigheterna bakom sig.
Kofi Annans reformförslag är ett slags eldprov för FN. Om inte länderna lyckas enas om reformer denna gång - försök har gjorts tidigare - står världsorganisationen inför en värre förtroendekris än någonsin, menar många bedömare. Om reformerna blir verklighet kan FN förvandlas till ett mer handlingskraftigt och legitimt organ. Om förslagen däremot smulas sönder eller läggs i arkivet kan vi komma att bevittna ett FN mot undergång.
Hasse Z
FN-Förenta Nationerna - står inför stora utmaningar. Organisationen lyckades inte upprätthålla världsfreden och inte heller skydda människor mot grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De brott mot folkrätten som följt i spåren av kampen mot terrorimen har ytterligare undergrävt förtroendet för FN. För att världssamfundet effektivt ska kunna verka för fred krävs genomgripande reformer.
Tiotusen människor i Darfur, västra Sudan, dör varje månad till följd av övergrepp och strider mellan folkgrupper. Den sudanesiska regeringen stödjer ena parten, janjawidmilisen, och striderna kan enligt FN ha en "folkmordsintention". Världssamfundet har ännu inte kunnat enas om några åtgärder som sätter stopp för dödandet, våldtäkterna och utplånandet av byar. Folkmordet i Rwanda för drygt tio år sedan ligger färskt i minnet. Ska det få hända igen? FN ansvarar för världsfreden, och framför dess ögon pågår ett krig som sliter sönder familjer, byar, hela samhällen. Varför stoppar FN inte slakten?
Kina och Zimbabwe slipper kritik från FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MR). I kommissionen välkomnas diktaturer - exempelvis var Libyen ordförande för kommissionen i början av 2000-talet. FN stoltserar med deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948, men ännu år 2005 finns möjligheter att köpslå om det som skulle vara allas lika rätt. Varför tillåts detta ske?
Sverige skickade i slutet av 2001 tillbaka två asylsökande egyptier till Egypten mot mycket vaga garantier om att de båda männen inte skulle utsättas för tortyr i hemlandet. Sverige bemödade sig inte mycket om att sedan följa upp hur männen behandlades i egyptiskt fängelse. Men några år senare hinner verkligheten i kapp - männen utsattes enligt uppgift för misshandel och tortyr - och Sverige står inför en stor rättsskandal. Detta gäller Sverige, en av de mest skötsamma eleverna i världsklassen vad det gäller mänskliga rättigheter. Hur kunde detta hända?
Förenta Nationerna - världssamfund, världssamvete, garant för fred, konfliktlösare, konfliktförebyggare, människorättsförsvarare. Mycket skulle FN vilja titulera sig som, men mycket återstår att göra för att FN ska vara värt namnet - Förenta Nationerna.
Man kommer i år att uppmärksamma den åldersstigna 60-åringen FN, och lyfta fram behovet av en genomgripande reform av organisationen. Under jubileumsåret 2005 har FN:s generalsekreterare Kofi Annan lagt fram ett reformförslag som berör många av de mest springande punkterna i FN:s arbete. Bland annat vill han lägga ner MR-kommissionen och skapa ett råd med hårdare krav på att de mänskliga rättigheterna verkligen respekteras av rådets medlemmar. Han föreslår också ett nytt fredsbyggande organ inom FN, som ska upprätthålla freden i länder som nyligen lagt stridigheterna bakom sig.
Kofi Annans reformförslag är ett slags eldprov för FN. Om inte länderna lyckas enas om reformer denna gång - försök har gjorts tidigare - står världsorganisationen inför en värre förtroendekris än någonsin, menar många bedömare. Om reformerna blir verklighet kan FN förvandlas till ett mer handlingskraftigt och legitimt organ. Om förslagen däremot smulas sönder eller läggs i arkivet kan vi komma att bevittna ett FN mot undergång.
Hasse Z
Militära interventioner i fredens tjänst
Får FN:s säkerhetsråd köras över för att folkmord ska kunna stoppas?
Under senare år har allt fler anslutit sig till synen att omvärlden får ingripa militärt i ett land där grova brott mot mänskliga rättigheter begås. De enskilda staterna har det främsta ansvaret att skydda sina egna medborgare, men när de brister i detta ansvar har omvärlden en skyldighet att ingripa, lyder argumentationen. Humanitära interventioner till försvar av de mänskliga rättigheterna är inte längre särskilt kontroversiella i de flesta kretsar, även om dess genomförande omgärdas av en rad svårigheter.
Men att hävda att dessa interventioner ska få ske utan stöd från FN:s säkerhetsråd är mer kontroversiellt, eftersom FN-stadgan kräver säkerhetsrådsmandat för våldsanvändning. Därför kan med viss förvåning konstateras att Sveriges regering verkar ha ändrat hållning i denna fråga. I 2005 års utrikesdeklaration öppnade regeringen dörren för humanitära interventioner utan stöd av säkerhetsrådet. Även försvarsminister Leni Björklund och utrikesminister Laila Freivalds har talat om behovet av att kunna agera militärt för att stoppa exempelvis folkmord i de fall då säkerhetsrådet inte har givit klartecken.
Vid ett seminarium den 15 januari 2005 om FN-reformer (A more secure world - our common responsibility) sade utrikesminister Laila Freivalds:
-Om vi får ett nytt Rwanda eller Bosnien och säkerhetsrådet är blockerat av veton? Då måste det internationella samfundet kunna intervenera ändå. Här har de regionala organisationerna en särskild roll. Man måste kunna ingripa för att stoppa massmord och skydda befolkningar.
Under senare år har allt fler anslutit sig till synen att omvärlden får ingripa militärt i ett land där grova brott mot mänskliga rättigheter begås. De enskilda staterna har det främsta ansvaret att skydda sina egna medborgare, men när de brister i detta ansvar har omvärlden en skyldighet att ingripa, lyder argumentationen. Humanitära interventioner till försvar av de mänskliga rättigheterna är inte längre särskilt kontroversiella i de flesta kretsar, även om dess genomförande omgärdas av en rad svårigheter.
Men att hävda att dessa interventioner ska få ske utan stöd från FN:s säkerhetsråd är mer kontroversiellt, eftersom FN-stadgan kräver säkerhetsrådsmandat för våldsanvändning. Därför kan med viss förvåning konstateras att Sveriges regering verkar ha ändrat hållning i denna fråga. I 2005 års utrikesdeklaration öppnade regeringen dörren för humanitära interventioner utan stöd av säkerhetsrådet. Även försvarsminister Leni Björklund och utrikesminister Laila Freivalds har talat om behovet av att kunna agera militärt för att stoppa exempelvis folkmord i de fall då säkerhetsrådet inte har givit klartecken.
Vid ett seminarium den 15 januari 2005 om FN-reformer (A more secure world - our common responsibility) sade utrikesminister Laila Freivalds:
-Om vi får ett nytt Rwanda eller Bosnien och säkerhetsrådet är blockerat av veton? Då måste det internationella samfundet kunna intervenera ändå. Här har de regionala organisationerna en särskild roll. Man måste kunna ingripa för att stoppa massmord och skydda befolkningar.
Man kan ställa sig frågorna.
- Vilka är farorna och möjligheterna med den utveckling som jag beskrivit ovan?
- Hur skall man förhindra att FN-stadgans våldsförbud urholkas?
- Hur kan världssamfundet skydda människor som utsätts för övergrepp i de fall där säkerhetsrådet inte lyckas fatta beslut?
Hasse Z
2005/07/12
Kommer Nordkorea återvända till sexpartssamtalen?
Nordkorea vägrade att delta i den fjärde omgången av sexpartssamtalen, som skulle ha hållits i september 2004, på grund av USAs "fientliga politik". Mötet inställdes därför. När George W Bush inledde sin andra presidentperiod i början av 2005 betecknade utrikesminister Condoleezza Rice Nordkorea som en av "tyranniets utposter", vilket ytterligare försämrade atmosfären mellan länderna.
I februari 2005 meddelade den nordkoreanska regeringen att landet "ska vidta åtgärder för att stärka vår kärnvapenarsenal" samt att landet "har tillverkat kärnvapen i självförsvar". En dag senare tog Nordkorea också upp sitt gamla krav på en dialog enbart med USA innan landet eventuellt går tillbaka till sexpartssamtalen.
Detta var första gången som Pyongyang formellt och officiellt sagt att landet har kärnvapen. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA har uppgett att Nordkorea sannolikt har två eller tre kärnvapen. Många experter i väst är dock inte säkra på att landet ännu har förmåga att testa och avfyra vapnen. Det främsta syftet med Nordkoreas nya utspel antas vara att framtvinga eftergifter från omvärlden och få hjälp mot den akuta bristen på livsmedel och energi.
I slutet av februari reste en hög representant för regeringen i Peking till Nordkorea, och därefter citerade nyhetsbyrån KCNA ett uttalande från Kim Jong Il, enligt vilket Nordkorea kan återgå till förhandlingarna när som helst om förutsättningarna "har mognat". Det är inte vanligt att landets ledare citeras direkt i frågan om kärnvapenkonflikten.
Regeringen bekräftade i mitten av maj 2005 uppgifter om att alla bränslestavar med använt kärnbränsle hade avlägsnats från reaktorn i Yongbyon och att landet vidtagit åtgärder för att stärka kärnvapenarsenalen. De 8 000 bränslestavarna kan upparbetas till vapenplutonium, och de bränslestavar som senast togs om hand, 2003, kan ha använts för att tillverka fem-sex atombomber.
Vid samma tid i maj möttes representanter för Nord- och Sydkorea för första gången på tio månader. Nordkorea antogs ha tagit initiativet främst för att få nytt bistånd bland annat i form av konstgödsel och utsäde. Sydkorea lade fram nya, ej offentliggjorda förslag för att förmå Nordkorea att återvända till sexpartssamtalen.
I början av juli 2005 meddelade slutligen Nordkorea att landet gått med på att samtalen kunde återupptas efter mer än ett års uppehåll.
Nordkoreas misstro mot omvärlden har länge återspeglats i en kraftig satsning på försvaret, tidvis omkring en fjärdedel av budgeten. Räknat i förhållande till landets folkmängd antas Nordkoreas väpnade styrkor vara de största i världen.
Armén beräknades år 2000 omfatta cirka 950 000 soldater, flygvapnet cirka 86 000 och marinen runt 46 000. Omkring en femtedel av invånarna är knutna till försvaret på något sätt. Efter den obligatoriska värnplikten, som sträcker sig mellan tre och tio år, tjänstgör alla män på deltid i en så kallad fredskår tills de är 40 år. Därefter organiseras de i en folkmilis, Böndernas och arbetarnas röda garde, tills de fyller 60. Denna milis omfattar cirka 3,5 miljoner människor.
Nordkorea antas förfoga över robotar som kan nå hela Sydkorea och misstänks även ha tillgång till biokemiska vapen. En likaså misstänkt tillverkning av kärnvapen har skapat internationella förvecklingar (se ovan). Trots de förbättrade relationerna till Sydkorea under senare år uppgavs Nordkorea år 2000 ha förstärkt det militära försvaret utmed gränsen med bland annat kortdistansrobotar. I början av 2003 provsköts en kortdistansrobot, som slog ned i havet mellan Japan och Sydkorea.
I februari 2005 meddelade den nordkoreanska regeringen att landet "ska vidta åtgärder för att stärka vår kärnvapenarsenal" samt att landet "har tillverkat kärnvapen i självförsvar". En dag senare tog Nordkorea också upp sitt gamla krav på en dialog enbart med USA innan landet eventuellt går tillbaka till sexpartssamtalen.
Detta var första gången som Pyongyang formellt och officiellt sagt att landet har kärnvapen. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA har uppgett att Nordkorea sannolikt har två eller tre kärnvapen. Många experter i väst är dock inte säkra på att landet ännu har förmåga att testa och avfyra vapnen. Det främsta syftet med Nordkoreas nya utspel antas vara att framtvinga eftergifter från omvärlden och få hjälp mot den akuta bristen på livsmedel och energi.
I slutet av februari reste en hög representant för regeringen i Peking till Nordkorea, och därefter citerade nyhetsbyrån KCNA ett uttalande från Kim Jong Il, enligt vilket Nordkorea kan återgå till förhandlingarna när som helst om förutsättningarna "har mognat". Det är inte vanligt att landets ledare citeras direkt i frågan om kärnvapenkonflikten.
Regeringen bekräftade i mitten av maj 2005 uppgifter om att alla bränslestavar med använt kärnbränsle hade avlägsnats från reaktorn i Yongbyon och att landet vidtagit åtgärder för att stärka kärnvapenarsenalen. De 8 000 bränslestavarna kan upparbetas till vapenplutonium, och de bränslestavar som senast togs om hand, 2003, kan ha använts för att tillverka fem-sex atombomber.
Vid samma tid i maj möttes representanter för Nord- och Sydkorea för första gången på tio månader. Nordkorea antogs ha tagit initiativet främst för att få nytt bistånd bland annat i form av konstgödsel och utsäde. Sydkorea lade fram nya, ej offentliggjorda förslag för att förmå Nordkorea att återvända till sexpartssamtalen.
I början av juli 2005 meddelade slutligen Nordkorea att landet gått med på att samtalen kunde återupptas efter mer än ett års uppehåll.
Nordkoreas misstro mot omvärlden har länge återspeglats i en kraftig satsning på försvaret, tidvis omkring en fjärdedel av budgeten. Räknat i förhållande till landets folkmängd antas Nordkoreas väpnade styrkor vara de största i världen.
Armén beräknades år 2000 omfatta cirka 950 000 soldater, flygvapnet cirka 86 000 och marinen runt 46 000. Omkring en femtedel av invånarna är knutna till försvaret på något sätt. Efter den obligatoriska värnplikten, som sträcker sig mellan tre och tio år, tjänstgör alla män på deltid i en så kallad fredskår tills de är 40 år. Därefter organiseras de i en folkmilis, Böndernas och arbetarnas röda garde, tills de fyller 60. Denna milis omfattar cirka 3,5 miljoner människor.
Nordkorea antas förfoga över robotar som kan nå hela Sydkorea och misstänks även ha tillgång till biokemiska vapen. En likaså misstänkt tillverkning av kärnvapen har skapat internationella förvecklingar (se ovan). Trots de förbättrade relationerna till Sydkorea under senare år uppgavs Nordkorea år 2000 ha förstärkt det militära försvaret utmed gränsen med bland annat kortdistansrobotar. I början av 2003 provsköts en kortdistansrobot, som slog ned i havet mellan Japan och Sydkorea.
2005/07/10
Terrorism
Dåden mot nattklubbarna på Bali och teatern i Moskva 2002, granatattackerna i Bogota i Colombia 2003, tågbomberna i Madrid och attacken mot skolan i Beslan 2004, och nu senast sprängdåden i tunnelbanesystemet och bussen i London 2005. Terrorismen i världen har sedan attacken mot World Trade Center 2001 uppmärksammats mer än tidigare. Men har dåden blivit fler? Är terrorismen mer utbredd än tidigare?Utan att överdriva kan attackerna mot USA den 11 september 2001 sägas ha skakat hela världen och förändrat hur många av oss ser på den. De visade att terrorismen inte är begränsad av några nationsgränser eller lagar. De visade också tydligt hur sårbart ett modernt, demokratiskt samhälle kan vara. Att fienden i det här fallet inte heller har någon fast punkt, utan lever och verkar mitt i samhället, i olika länder och över nationsgränserna gör problemet ännu mer svårgripligt.
Sverige har varit relativt skonat från terrorism. Under 1970- och 1980-talen utförde dock utländska terrorister flera mord och andra aktioner i Sverige. I början av 1970-talet sköts den jugoslaviske ambassadören i Stockholm ihjäl av kroater som var medlemmar i nationaliströrelsen Ustasja. Senare kapade andra Ustasja-anhängare ett svenskt inrikesplan och höll passagerare och besättning som gisslan för att tvinga svenska regeringen att frige de män som dömts till fängelse för mordet. 1975 ockuperade medlemmar av Baader-Meinhof-ligan (RAF), en vänsterextrem rörelse i dåvarande Västtyskland, den västtyska ambassaden i Stockholm. Två anställda på ambassaden dödades, och en ockupant skadades så svårt att han senare avled på ett tyskt sjukhus. Som hämnd för att Sverige hade skickat den skadade terroristen till Tyskland ville RAF-sympatisörer kidnappa statsrådet Anna-Greta Leijon, som hade fattat beslutet om transporten. Planerna avslöjades dock i förtid och aktionen kunde förhindras. På 1980-talet mördades avhoppare från den kurdiska organisationen PKK, en i Uppsala och en några år senare i Medborgarhuset i Stockholm. I båda fallen ansågs mördarna ha handlat på direkt uppdrag från PKKs ledning.Bland svenskar som drabbats av terrordåd utomlands märks de sex som dödades den 12 oktober 2002, då militanta islamister sprängde en nattklubb på den indonesiska ön Bali. Sammanlagt dog omkring 200 personer, varav merparten var utländska turister med australier som största grupp.Polisens terroristbekämpningEn svensk lag om straff för terroristbrott antogs i juli 2003. Den bygger på EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism. I lagen anges en rad brott - mord, dråp, människorov, grov skadegörelse och så vidare - som betraktas som terroristbrott om de syftar till att "injaga allvarlig fruktan hos befolkningen, otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation".Säkerhetspolisen, Säpo, är den myndighet som har huvudansvaret för svensk terrorismbekämpning. Inom Säpo har kontraterrorismroteln till uppgift att bekämpa internationell terrorism. Inom ramen för det internationella samarbete som Sverige anslutit sig till ska våldsdåd med utländska politiska motiv förebyggas, oavsett om de är tänkta att utföras i Sverige eller utomlands. Här vägleds Sverige och Säpo bland annat av FN:s resolution 1269, om bekämpande av internationell terrorism.En specialtränad styrka för att bekämpa terroraktioner i Sverige, Nationella insatsstyrkan (NI), bildades 1991. Den sorterar sedan 2002 under Rikskriminalpolisen/Ordningspolisenheten och omfattar 53 poliser och två civilanställda. Nationella insatsstyrkan ska framför allt sättas in vid allvarliga situationer som gisslantagning, ingripanden mot farliga beväpnade personer och polistaktiska förhandlingar.Militärens roll kringskurenInom försvarsmakten finns ett specialförband, Särskilda skyddsgruppen SSG, som också tränats för att kunna hantera exempelvis gisslansituationer. SSG är direkt underställt överbefälhavaren. Förbandet är dock enbart tänkt att sättas in i händelse av krig. Terroraktioner i fredstid, och på svensk mark, ska enbart skötas av polisen.En del menar att oviljan att låta svensk militär ingripa i icke-krigssituationer går tillbaka på händelserna i Ådalen i maj 1931. Den gången dödades fem människor då militär öppnade eld mot demonstrerande arbetare. Före skotten i Ådalen kunde militären sköta även polisiära uppgifter, men redan året efter infördes begränsningar av militärens rätt att bruka vapen mot civila. Sverige fick en statlig poliskår, och det blev förbjudet att använda militär trupp i sociala konflikter i fredstid. 1969 ansåg regeringen att militär personal borde kunna användas för att upprätthålla ordningen i landet i extraordinära situationer, men förslaget föll i och med 1974 års regeringsform.I dag kan försvarsmakten själv välja att bistå polisen, till exempel genom att transportera polismän i försvarets helikoptrar, men två förutsättningar måste vara uppfyllda. Militärer får inte hamna i situationer där de väntas använda tvång eller våld mot enskilda. De får heller inte utsättas för någon nämnvärd risk att själva komma till skada. Och försvarsmakten kan alltså under alla förhållanden välja att avslå en begäran om hjälp från polisen.Efter den 11 september 2001 pågår ett arbete på att formulera klarare regler för militärens roll vid ett terroristangrepp på Sverige. En del experter menar att militärer redan nu bör kunna sättas in mot ett icke-militärt angrepp, om FN betecknar det som ett väpnat angrepp på Sverige. FN-stadgan medger i dag en utökad rätt till självförsvar och möjligheter för en stat att militärt förebygga en terrorattack.
Vad är Frihetskamp, motståndsrörelse eller terrorism?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
