Ledarskapsproblem

Sverige lider av ledarskapsproblem. Jag vågar sticka ut hackan ordentligt och stå för detta mitt påstående. Inte så att jag menar att alla chefer/ledare vilket inte med säkerhet är samma sak är dåliga. Däremot anser jag att det finns alldeles för många dåliga – för att inte säga urusla – ledare inom olika delar av vårt samhälle. Vad har jag då för fog för att hävda detta? Nja, det skall väl erkännas att min åsikt inte vilar på vetenskapligt vedertagen grund. Det är snarare frågan om fenomen och trender som jag tycker mig se i samhällsutvecklingen. Låt mig åskådliggöra med några exempel.

”Ställ aldrig högre krav på dina underlydande än vad du kan leva upp till själv!” Detta är uppenbarligen någonting som aldrig tagits upp i undervisningen vid Handelshögskolan eller Tekniska Högskolan i Lund. Hur kan annars Michael Treschow och hans kamrater i Svenskt Näringsliv bevilja sig själva arvodes- och bonushöjningar som procentuellt (för att inte tala om nominellt) ligger skyhögt över de nivåer man förhandlar om i den pågående avtalsrörelsen? Dessa proffsekonomer har naturligtvis räknat ut att det i absoluta siffror rör sig om lägre kostnader att bevilja 5 styrelseledamöter samt 15 toppchefer i ett företag en löneförhöjning på – låt oss säga i snitt 50 000 kronor/månad – än att ge samma företags 3 000 anställda en löneförhöjning på – låt oss säga i snitt 500 kronor/månad. Jodå, kalkylen är nog riktig men är man verkligen så inkompetent att man inte förstår de psykologiska följderna? Hur skall man få dessa 3 000 medarbetare att känna engagemang och emellanåt ta i det där lilla extra som kan behövas i den globala konkurrensen? Har inte näringslivets toppchefer gjort ”lumpen” som befälselever och där fått lära sig att man måste dela sina soldaters vedermödor om man skall vinna deras respekt och förtroende?

”Ordförande Göran Persson” gjorde lumpen som handräckningsvärnpliktig på P 10 och att han åtminstone under den tiden inte utsattes för någon ingående ledarskapsutbildning framstod som uppenbart efter att ha sett Tv-reportaget i fyra delar. Även efter att ha försökt ta hänsyn till att inslagen bestod av c:a 100 timmar intervjuer nedklippta och redigerade till 4 timmar förblir mitt bestående intryck att Göran Persson var en synnerligen dominant politiker som styrde sin regering och sitt parti med järnhand. Han tycks inte ha ägnat särskilt många minuter av mentorskap och stöd till sina yngre och politiskt mindre erfarna regeringskollegor. Ministerbytena var många och de som inte ansågs duga ”utvecklades ut ur” regeringstaburetten (var har vi hört det uttrycket förr?). SAS – Janne Carlzon rev pyramiderna men Göran Persson får nog finna sig i att gå till historien som den som byggde upp dom igen. Här var det snarast frågan om kommandotaktik; uppdragstaktik var det i alla fall inte frågan om.

Den mediala reportagemetodiken har under en lång följd av år utvecklats till att ställa ”ansvarig” minister – helst statsministern – mot väggen så fort det inträffat någonting. Detta har enligt min mening medfört att media (o-) medvetet medverkat till att framställa regering och riksdag som en samling människor med operativt ansvar. I själva verket skall Riksdagen och dess ledamöter vara en lagstiftande församling med förmåga till långsiktigt förutseende av konsekvenserna av de lagar man stiftar. Men det behöver inte vara massmedias fel. En politiker skall i förtroende ha berättat för en av mina bekanta att ”en politikers prioriterade uppgift är att bli omvald”. Är det då inte naturligt (och faktiskt mänskligt) att man försöker synas och se till att dra till sig den mediala uppmärksamheten? Vill man då inte se till att om möjligt framstå som en omdömesgill, eftertänksam men ändå handlingskraftig person? Inte undra på att Tsunamikatastrofen gav upphov till sådan politisk och medial turbulens. Till skillnad mot det gamla invasionsförsvaret där olika samhällsorgan på central, högre och lägre regional nivå samövade flera gånger om året för att kunna hantera olika hotscenarier fick vi nu bevittna en pinsam hantering av en situation som UD och Statsrådsberedningen inte var övade, utbildade och dimensionerade för. Vilka långsiktiga följder har denna händelse då fått? Jo, inrättandet av ett nytt politiskt organ på departementsnivå bemannat med samma sorts människor som tidigare. Svenska politiker – till skillnad mot exempelvis ungerska och italienska – verkar vara livrädda för att delegera extraordinära befogenheter till en tjänstemannaorganisation som inte behöver ta några (parti-) politiska hänsyn i sina bedömningar och beslut. Det skulle ju kunna medföra en risk för att strålkastarljuset riktades mot någon annan än den som kämpar om en plats i den politiska solen! Och, för all del, vi har ju fortfarande kvar samma lagstiftning som vi hade på invasionsförsvarstiden när det gäller möjligheten att låta myndigheter utöva extraordinära befogenheter. Nu som då måste det antingen råda fullt krig eller djupaste fred för att kunna använda oss av förfogandelagarna. Skandal!

Detta sätt att bete sig i landets politiska ledning verkar smitta av sig även på myndighetsnivå. Generaldirektörer kämpar förtvivlat framför TV-kamerorna för att uttala sig så politiskt korrekt som möjligt. Om dom får mothugg av reportern hänvisar dom bara till att man följt gällande lagstiftning och skyller på politikerna. ”Vem bär vad och i vilken hand? Jo, chefen bär ansvaret i första hand”! Jag trodde i min enfald att chefen var till för att fatta beslut i just dom lägen där lagar, förordningar och regelverk inte var självklara att tillämpa i en uppkommen situation. Hade det varit självklart och enkelt skulle man ju inte behöva någon chef.

Ibland undrar jag om Försvarsmakten är på väg mot det den chefslösa organisationen. Regelverken blir allt fler och därtill alltmer detaljerade, tydligt influerade av NATO-byråkratin. Som lök på laxen beskärs möjligheterna för lokala chefer allt mer. Borta är den tid när en kompanichef inom ramen för sin budget själv kunde besluta om man skulle lägga pengarna på ett planeringsinternat i fjällen eller förlänga kompaniövning med ett dygn. Nä, det skall beslutas av lägst förbandschef som å sin sida i bästa fall kan besluta om någon enstaka procentenhet av förbandets budget men i så fall bara vid budgeteringstillfället. Det mesta beslutas numera på Högkvarteret som samtidigt skall vidkännas kraftiga personalnedskärningar. Professionell stabstjänst har ju inte varit Högkvarterets adelsmärke de senaste 15 åren så man undrar ju hur det skall bli framöver. Omsättningen av officerare är hög p.g.a. skolsystemet och de internationella insatserna. Med det befälsystem vi har i dag är det inte många som längre behärskar hantverket till fulländning. Lösningen verkar vara att utarbeta ännu fler och mer detaljerade bestämmelser så att åtminstone myndighetsnivån går fri från rättsliga eller andra påföljder när det bär åt ”skogen”. I viss mån anser man sig också kunna kompensera den alltmer uttunnande rutinen och erfarenheten med att rekrytera personal med akademisk utbildning, även till civila befattningar. När skall man komma till insikt om att det inte finns någonting som kan ersätta rutin och erfarenhet? Är det ingen på Högkvarteret som läst och förstått någonting av de olika krigsskildringar som finns nedtecknade?

Då jag numera tillhör Helikopterflottiljen efter 40 år i armén och som Livgrenadjär med min tjänstgöringsplats i Malmslätt har det inte undgått mig den verksamhet som bedrivs på Malmen i huvudsak. Flygverksamheten och nya hangar byggnationer är i centrum. Många av mina kollegor har inte de flygtider som tidigare och inte heller de helikoptrar som de väntar på. Leveransförseningen av HKP 14 blir precis så förödande som vissa av oss invasionsförsvarsofficerare befarat. Trots påbörjad avveckling av HKP 4 – systemet har det fattas beslut om att ”hotta upp” 4 exemplar för att kunna ha tillräcklig taktisk transportkapacitet vid internationella insatser under en övergångsperiod. Man undrar vilka materielprojekt som har offrats i stället.

Allt envisare rykten gör gällande att gamla F 6 i Karlsborg övervägs som framtida bas i stället för Malmen. Denna möjliga utveckling har varit lätt att förutse av alla som inte varit försedda med lokalpatriotiska skygglappar.
Kostnaderna för att driva Malmen som ensamt förband ter sig alltmer orimliga samtidigt som olika begränsningar, inte minst av miljöskäl, gör det allt svårare att öva fältmässigt i närområdet. Vilka kostnader som är förknippade med ännu en förbandsomflyttning är för mig okänt. Det jag känner till är den gamla devisen om att man aldrig sparar pengar på att flytta förband. Det enda som blir en bestående besparing är att lägga ner förband/verksamhet. Synd att man hunnit med att plöja ned sådär en 600 miljoner på nya plattor och en ny hangar på Malmen. Risken för att man skall kasta byggpengar i sjön i Ronneby verkar däremot minimal. Man får ju inte erforderliga miljötillstånd för byggnationer och tänkt verksamhet. Därmed kan Ronneby segla upp som ett av de mer fältmässiga förbanden i riket eftersom verksamheten kommer att bedrivas i baracker och tälthangar under överskådlig tid.

Armén har genom åren varit alltför upptagen med mekaniseringen av sina brigader, Marinen har varit alltför upptagen med ubåtsjakt och Visbykorvetten och Flygvapnet har varit alltför upptaget av JAS för att orka bry sig om tredimensionell rörlighet på taktisk/operativ nivå med helikoptrar som verktyg. Nu har ju till och med Flygvapnets heliga ko – Flygräddningen – lagts ut på entreprenad. Handen på hjärtat ÖB, har det inte schabblats alltför länge med den militära helikopterverksamheten i Försvarsmakten? Skulle det inte i den internationella samverkans namn vara mest kostnadseffektivt att en gång för alla avveckla svensk militär helikopterverksamhet och satsa pengarna på någonting som ger mer ”pang för pengarna”?

Hans Zettby