2009/12/30

Rekryteringsproblematik för Försvarsmakten.

En av de viktigaste frågorna i Försvarsmakten är rekryteringen inför framtiden.
Efter införandet av ett yrkesförsvar sommaren 2010, kommer Försvarsmakten helt och hållet att få förlita sig på sin egen rekryteringskraft för att nå personaluppfyllnad. Värnpliktsförsvarets tillgång på personal var trygg, såväl när det gällde soldater som när det gällde att rekrytera officerare. Nu måste aktiv rekrytering ske till varje litet fack av Försvarsmakten och när det rör sig om fack som har 20 personer i hela Försvarsmakten blir det nog rätt svårt att nå ut.

90- och 00-talens nedgång i värnpliktiga innebar överlag inget större problem för rekryteringen av officerare. Kvoterna fylldes oftast, men kanske inte alltid med den kvaliteten som eftersträvades. Dock fanns undantag där problemen under 00-talet blev relativt stora, nämligen inom de personalkategorier vars värnpliktiga blev klassade som ”grå arbetskraft” och därmed försvann. Ofta sammanfaller detta med att det är kategorier eller fack som inte direkt syns i vardagen, men är väsentliga för Försvarsmaktens verksamhet.

Inom flera av dessa kategorier finns det idag en skriande brist på personal, där bristen i många fall är så allvarlig att det är svårt att lösa verksamheten. Underlaget för att rekrytera nya officerare inom dessa kategorier har tidigare varit de egna värnpliktiga, som sedan några år inte finns. Syns man inte, finns man inte, som bekant, och då är det svårt att få ungdomar att söka officersutbildning.

Detta problem kommer förmodligen att betonas än mer i framtiden, även inom andra officersyrken om inte rätt åtgärder sätts in. För att fylla alla soldatbefattningar inom udda tjänster krävs det förmodligen också ett brett intag där rekryten inte får söka speciella tjänster direkt från början. Därefter måste man nog använda ett visst mått av tvång för att se till att alla befattningar är tillsatta, motsvarande vad som tidigare skedde hos Pliktverket.

Försvarsmakten har under 00-talet blivit allt sämre på rekrytering, med undantag av rekrytering till Utlandsstyrkan, där de värnpliktiga soldaterna matats dag och natt med uppmaningen att söka utlandstjänst. Betecknande för rekryteringen verkar problemen med att rekrytera till pilotutbildningarna vara. Spontant tycker man som lekman att det svårligen skulle kunna vara problem att rekrytera till dessa i mångas ögon mytomspunna yrken. De borde vara självrekryterande, men inte. Enligt uppgift har man flera år i rad bara haft några tiotal fler sökande än platser efter första grovsållningarna, vilket fått som resultat att ansökningstiden fått förlängas år efter år. Trots att kraven på att ha gjort värnplikt slopats får man ändå inte fram fler än ca ¾ av behovet.

Liknande problem har meddelats från personal som sköter uttagning av specialistofficerare. Många sökande faller bort direkt eftersom de inte ens uppfyller de krav som ställts för att söka. Vissa sökande får accepteras även om man som uttagningsansvarig känner sig tveksam till personen och dess inställning. Avgångarna från förra årets aspirantutbildning och den efterföljande specialistofficersutbildningen har också varit obekvämt höga.

En paradox är att samtidigt som det nya ”frivilliga försvaret” införs så försvinner stora delar av frivilligförsvaret och framförallt skär man inom den del som är viktigast för rekrytering. Frivilligförsvaret har historiskt varit bakgrunden för en stor del av de värnpliktiga som senare sökt sig till officersyrket eller andra yrken i direkt anslutning till Försvarsmakten. Även nu, decennier efter att man i sin ungdom sprang runt på helger och lov i uniform, bodde ute i skogen, genomförde enklare eldöverfall (stridsutbildning av ungdomar är strängeligen förbjudet idag), så träffar jag på möten nya ansikten med namn som gör att det ringer en svag klocka. Vid närmare efterforskning visar det sig då att våra vägar för länge sedan korsats inom frivilligungdomen.

Det tål att understrykas än en gång, frivilligungdomsverksamheten har varit en ren guldgruva för Försvarsmakten när det gäller rekrytering till officersyrket med tanke på den låga insatsen. Den borde även i framtiden så vara till specialistofficers- och även till soldatyrkena. T ex har idag drygt 50 % av de kvinnliga officerarna passerat genom frivilligorganisationernas utbildning, framförallt ungdomsutbildningen.

Försvarsmakten kostnad för frivilligverksamheten är i sammanhanget försumbar. För de kommande åren beräknas summan till 46 milj kr årligen. Det är dock en minskning med 22 % sedan 2003, trots att vikten av frivilligorganisationernas ungdomsverksamhet ökat kraftigt, vilket också understryks i det senaste budgetunderlaget (2010), samt i frivilligutredningen.

Försvarsmakten strävar också efter att införliva frivilligorganisationernas ungdomsverksamhet i sin egen, med andra ord göra den mer central. Det tror jag är ett felgrepp. Det är bättre att i första hand bedriva verksamheten lokalt och ofta istället för att ungdomarna ska resa in till ett av de få kvarvarande förbanden under sina lov. Antalet elevplatser blir också desto färre när verksamheten ska genomföras någon enstaka gång om året.

Att rekrytera unga människor kräver marknadsföring och helst personlig sådan. Ytterst få lockas av att endast se en tv-reklam eller se en soldat på en utbildningsmässa. Samtidigt har allt färre fått stifta bekantskap med det militära genom sin bekantskapskrets då en försvinnande liten del av dagens ungdom gör värnplikten och att Försvarsmaktens förband idag finns på otroligt få orter. Den lokala ungdomsverksamheten hos frivilligrörelserna är ett utmärkt exempel på detta.

Enligt tidskriften Resumé planerar Försvarsmakten att under de kommande tre åren satsa smått ofattbara närmare en miljard kronor på rekrytering och marknadsföring. Den årliga summan för rekrytering blir då högre än vad mönstringen tidigare har kostat och hälften av många utbildningsförbands årsbudgetar. Jag hoppas verkligen att man får valuta för pengarna. Det finns ingen plats för misslyckanden i rekryteringen när det gäller det framtida Försvaret och det vill till att man verkligen rekryterar aktivt om man ska få ungdomar att teckna bort 4-5 år av sina liv för 17 000 kr/mån. Konkurrensen är minst sagt kraftig.


Wiseman's Wisdoms

2009/12/10

Farhågor om den svenska solidaritetsförklaringen.

Artilleriet är idag nerdraget till 24 pjäser, bataljonsartilleriet utgörs idag av det som tidigare närmast kunde räknas som kompaniartilleri (8 cm granatkastare), antalet stridsvagnar närmar sig 60 st, luftvärnet har endast ett mer kvalificerat system med hyfsad räckvidd övriga är begränsade till låg höjd och dager medan luftkriget idag handlar om stora avstånd och höga höjder, 8 st bataljoner för markstrid ska täcka hela landet, varav man ständigt kan påräkna att minst en av dessa kommer att vara engagerad över tiden i en annan världsdel. Tillkommer gör Hemvärnet, men det saknar transport- och skyddsförmåga. Vilket län ska försvaras, vilka ska överges?

Jag tror inte jag är ensam om att kalla det hela ett luftslott. Vad ska Sverige kunna avvara från det nationella Försvaret till våra grannländers stöd? Hur ska hela Sverige kunna försvaras? Återigen går svensk försvarspolitik under kapitlet kejsarens nya kläder.

Vad är värst? En regering som den förra, som hävdar att försvaret ska kunna återuppbyggas när vi ser tecknen på en ökad hotbild eller den nuvarande regeringen som påstår att återuppbyggnad nu skett och att Sverige trots en drastiskt mindre numerär klarar att sköta såväl det nationella försvaret (hela Sverige ska försvaras....) som att bistå våra grannländer?

Kejsarens nya kläder minst sagt...

Det finns inget scenario med en säkerhetspolitisk kris eller konflikt i Sveriges närområde där det är realistiskt att Sverige kan avvara militära resurser för att bistå ett grannland, då försvaret redan är så anorektiskt att man kommer att tvingas välja vilket svenskt län som ska försvaras.

"Sverige har ett nästan dubbelt så stort flygvapen som grannländerna och ett ubåtsvapen i världsklass."

Av den enkla anledningen att Sverige producerar egna flygplan och utbildar sina egna och andras piloter. Idag är fler piloter sysselsatta med stödfunktioner som pilotutbildning, utveckling och exportstöd än vad som finns på de taktiska divisionerna. Sjukt?

"Hela insatsorganisationen kommer att vara tillgänglig och användbar omedelbart – inom en vecka – om Sverige hotas. Tidigare har den politiska kravställningen varit att bara en tredjedel av den nationella insatsorganisationen skulle vara tillgänglig och användbar – inom ett år."

Och innan dess var mobiliseringstiden 24 timmar och efter en vecka skulle hela landet stå på krigsfötter. En vecka är lång tid och kravet på förvarning och underrättelser är fortfarande idag enormt för att en mobilisering ska kunna genomföras. De 8 bataljoner försvarsministern talar sig varm för är just inte mer än 8 bataljoner, d v s en droppe i havet. Det blir 8 bataljoner som ska slåss om de 24 artilleripjäserna, de 60 stridsvagnarna och det knappa luftvärnet som dessutom bara har dagerförmåga (eftersom RBS 70 bl a hade bättre exportförutsättningar än den modernare RBS 90). En mycket imponerande och betryggande organisation. Ska vi försvara Gotland, Stockholm söder om Slussen eller blir det Gästrikland?

SAC-samarbetet ger jag inte mycket för. I många fall är det numerären transportflygplan och inte storleken som är avgörande. Nu avvecklas dessutom en Tp 84 Hercules och bara 7 blir kvar. Dessa är svårt uppbundna av transporter för de internationella uppdragen.

IO 14 som försvarsministern talar sig varm för imponerar inte hittills utan är ännu ett praktexemplar på hur man i Sverige jagat personalrader så till den grad att samma person fyller flera befattningar i olika förband samtidigt. Det är ju dyrt med personal.

2009/11/21

Korseld

Efter att nu ha sett hela Korseld med försvarsminister Sten Tolgfors kan jag bara konstatera att jag helt stöttar honom i hans argumentation runt det svenska deltagandet i Afghanistan. Karzai må vara en ful fisk med västerländska mått mätt, men man måste ställa sig frågan vad alternativet är. Det är bättre att förhandla med Karzai och utöva påtryckningar på honom att förbättra det afghanska samhället istället för att bara packa ihop och åka hem och lämna Afghanistan åt sitt öde. Märk väl, det finns ingen annan att förhandla med. Talibansidan har gång på gång gjort klart att man inte avser att förhandla och att förhandlingar med ISAF är förräderi.

Jag uppskattar också att försvarsministern nu börjar utöva påtryckningar runt helikopteranskaffningarna. Det är inte en dag för sent, men sent vaknar ju syndaren och Tolgfors börjar nog så smått inse att händelserna de närmaste månaderna är de som kommer att forma hans eftermäle efter valet 2010.

I slutet av intervjun ramlar försvarsministern återigen in på att den förra regeringen lade ner över 60 förband medan alliansregeringen inte lagt ner något. Må så vara än så länge, men det är också ord som ska vägas in i Sten Tolgfors eftermäle som försvarsminister. Det existerar ett samförstånd mellan Försvarsmakten och Regeringen att efter valet lägga ner grundutbildningsförband, d v s regementen, flottiljer etc, i syfte att finansiera omställningen till det nya yrkesförsvaret. Ergo: Alliansregeringen är inte bättre än den förra S-regeringen som var en katastrof för det svenska försvaret.

Förefaller det inte också lite märkligt att Sten Tolgfors inte anser sig ha tid att ha kommentarer på sin blogg, medan däremot Carl Bildt har det?

2009/11/09

Problemet med personalförsörjning till Försvarsmakten i framtiden!

Jag vill påstå att Försvarsmakten nu står inför sin största utmaning sedan andra världskriget. Från en trygg och överskådlig personalförsörjning genom värnplikt, till att som vilken arbetsgivare behöva rekrytera all sin personal på den öppna arbetsmarknaden. Eftersom det är många aspekter som rör personalförsörjningen, blir detta ett långt inlägg.

Det ena problemet med personalförsörjningen är hur man ska förvandla köttberget av officerare till en mindre andel officerare och en betydligt större andel specialistofficerare. Det andra och större problemet som jag tänkte diskutera mera här, är hur man ska säkerställa en tillräckligt stor rekrytering av soldater av erforderlig mental och fysisk status för att säkerställa uppfyllnad av Försvarsmaktens organisation. Detta är ett problem som tett sig allt svårare i andra västländer med yrkesförsvar.

Systemet med anställda soldater kunde ju ha fått en bättre start än beskedet att Försvarsmaktens mest erfarna soldater sedan början av 1800-talet inte får fortsätta sin anställning i Försvarsmakten efter en sammanhängande period med värnplikt direkt avlöst av utbildning inför NBG, NBG-beredskap, mer utbildning och sedan insats i Kosovo och Afghanistan (det senare med skarp strid). Försvarsmakten har sedan tidigare i budgetunderlaget för 2010 (BU10) identifierat att man kommer att behöva avskeda personal samtidigt som man anställer, vilket kommer att bli kontraproduktivt för rekryteringen. Lösandet av detta problem kommer att bli avgörande för möjligheterna att personalförsörja den nya organisationen.

Hur ska Försvarsmakten då kunna locka unga i den för resten av livet mest avgörande åldern (där man ska utbilda sig för sitt resterande yrkesliv, bilda familj o s v) att söka anställning i Försvarsmakten i 4-7 år för en månadslön om 17 000 kr och enligt målbilden en fjärdedel av tiden på insatser? Det blir en mycket svår nöt att knäcka. En möjlighet är att kunna erbjuda en förmånlig yrkesväxling efter den militära anställningen som innebär mervärden i förhållande till vad det civila samhället kan erbjuda. Försvarsmakten har också identifierat denna aspekt och ber i BU10 övriga delar av samhällsapparaten om hjälp med detta.

Kamratföreningarna för fallskärmsjägare, kustjägare och militärtolkar är mycket starka nätverk för personal med bakgrund i dessa befattningar och har i flera år arbetat med just frågan om civilt meritvärde för sina medlemmar. I syfte att stötta Försvarsmakten i frågan inför det nya personalförsörjningssystemets införande, har föreningarna bjudit in till en konferens om civilt meritvärde som går av stapeln på Karlberg den 11-12 november.

Lyckas man med att få militär anställning attraktiv i det civila näringslivet ökar chansen att Försvarsmakten lyckas rekrytera rätt personal. Risken är som sagt annars mycket hög att man hamnar i samma svåra situation som andra länder med yrkesförsvar där man får leta sig allt djupare ner i samhällsskikten och allt längre ner i kompetensnivåerna för att hitta folk som kan vara intresserade av militärtjänst. Nederländerna är det land som stått modell för det nya personalförsörjningssystemet och där dras man med nästan 20-procentiga vakanser och tvingas rekrytera på skolornas individuella program.
I USA rapporteras nu återigen stora problem med att rekrytera soldater och att få tag på rätt soldatmaterial, trots att landet har ett mycket utbyggt program för civilt meritvärde och en stor veteranadministration.

Under 90-talet hette det i Försvarsmakten rekryteringskampanjer att det var viktigare att en militärs mest välutvecklade muskler satt 30 cm ovanför biceps. Jag är rädd att det är ett krav man nu kommer att behöva göra avsteg ifrån. Många officerare uttrycker oro över att man i framtiden ska behöva förlita sig på soldater av den typ av personer som Försvarsmakten tidigare aktivt försökt bli av med som värnpliktiga, nämligen de som av diverse anledningar är lite för intresserade av det militära.

Försvarsmakten och samhället måste också bli mycket, mycket bättre på att ta hand om sin personal och deras anhöriga under insatser. Den behandling våra veteraner mötts av vid återkomst till Sverige från Afghanistan med skador är inte något som påverkar rekryteringen positivt. För ett år sedan lade Veteranutredningen fram sitt betänkande och sedan dess har det tyvärr varit mycket tyst från regeringshåll i frågan. Under själva insatsen krävs det ett starkt samhälleligt stöd till soldatens familj för att denne ska känna sig helt trygg med att åka. Detta stöd existerar inte idag p g a den svenska skattelagstiftningen. När det gäller försäkringar och förmåner under insatsen uppmanar idag Försvarsmakten sin personal att teckna egna försäkringar (som myndigheten sedan går i borgen för ifall force majeure träder in) inför insatser, då Arbetsgivarverket inte velat gå med på höjda försäkringsnivåer för militär personal under insats.

Försvarsmakten omtalar själv i BU 10 att det är av yttersta vikt för rekryteringen att Försvarsmakten är en arbetsplats som såväl medarbetare som tidigare medarbetare talar väl om och att "den nära omgivningen till potentiella, nuvarande och tidigare
medarbetare har en positiv uppfattning om Försvarsmakten och uppmuntrar individens val av yrke". I en framtid där man för att finansiera de ökade kostnaderna för yrkesförsvaret kommer att lägga ner grundorganisationsförband (d v s regementen, flottiljer etc) och även flera av Hemvärnets verksamhetsplatser varvid hela landsändar blir utan militär närvaro, blir det allt färre svenskar som kommer att ha kontakt med Försvarsmakten och därmed hämmande för rekryteringen. Många av storstadsförbanden har också sedan tidigare lagts ner i glesbygdspolitikens tecken och för många unga stockholmare ter det sig tyvärr inte värst lockande att flytta till Boden eller Eksjö.

Sedan återstår själva finansieringsproblemet. Hur ska Försvarsmaktens trånga ekonomi mäkta med att försörja all anställd personal. Redan idag uppgår lönekostnaderna till ca 30 % av försvarsbudgeten och i många yrkesförsvar, däribland förebilden Nederländerna ligger lönekostnaderna på över 50% av budgeten. Trots en ordentlig nerdragning i numerären kommer kostnaderna att öka. Dessa dryga 20% behöver hämtas igen någon annanstans i budgeten. Anställda soldater ska ha motsvarande förmåner som anställda officerare. Officerare får övningsdygn planerade då verksamheten inte medger att arbetstiden går att planera, där varje övningsdygn är värt från ca 600 kr till över 1500 kr fr.o.m. årets 25:e övningsdygn samt 8h kompledighet. Som jämförelse kan nämnas att när jag en gång i tiden gjorde GU hade jag drygt 100 fältdygn på ett år. Utöver övningsdygnen kommer naturligtvis alla andra kostnader för anställd personal såsom OB, jour, traktamenten o s v. Försvarsmakten är nu också under införandet av det nya heltäckande datasystemet PRIO, där man ska sköta allt från arbetstid och resor till materieluppföljning och en rad andra funktioner från de dryga 70 datasystem detta ersätter. Eftersom varje klient kostar från 8000 kr/år och uppåt (högre för chefernas klienter) blir detta ingenting som soldaterna kan använda, utan all deras administration ska lösas av deras plutonchefer och liknande. Kostnaden hade ju annars blivit ännu mycket högre för yrkesförsvaret.

Kommer Försvarsmakten att ha råd att hålla sina anställda soldater övade, eller blir det samma sak som alltid de senaste åren, att förbandens övningar utgör budgetregulatorn och så fort pengarna befaras tryta blir övningarna det första som drabbas?

Den fälla många faller i när man talar om yrkesförsvaret är att man tror att det kommer vara så mycket mer välövat än värnpliktsförsvaret. Jag förhåller mig skeptisk till den frågan med tanke på de enorma kostnaderna som detta nu kommer att föra med sig. Vad man också glömmer är att vårt värnpliktsförsvar var mycket övat fram till 90-talet, då just de tidigare mycket regelbundna repövningarna fick agera budgetregulator. Sedan millennieskiftet kan antalet repetitionsövningar räknas på den armlöses fingrar.

Detta för mig raskt in på den andra operativa aspekten. Den numerär som det nya yrkesförsvaret får kommer aldrig att räcka för att försvara Sverige. Det kommer att krävas en enorm återtagning för att på något sätt kunna producera en numerär som är i närheten av trovärdig och har man då övergett värnplikten, blir det inte lätt att återinföra den. Lagstiftningen finns kvar, men hur populärt är det att verkställa den? Sverige har inte en yta och ett befolkningsunderlag som utgör en god grund för ett nationellt försvar av yrkessoldater.

Vem ska sedan kompensera andra arbetsgivare för att deras personal (de kontraktsanställda soldaterna) försvinner iväg ett halvår på insats och någon gång i halvåret är på övning under normal arbetstid? Framförallt, varför skulle man vilja anställa arbetskraft som man vet kommer att vara borta? Hur ska Försvarsmakten ekonomiskt ersätta den kontraktsanställde soldaten för förlorad arbetsinkomst när hans normala lön är mycket högre än "normalt"? Redan idag är detta ett stort problem för hemvärnspersonal och reservofficerare. Hur ska i så fall yrkessoldaten ta det att han/hon får 17 000 kr/mån för heltidstjänst medan den kontraktsanställde som bara tjänstgör då och då (därmed i yrkessoldatens ögon är sämre på att kriga) får en högre ersättning för att kompensera förlorad civil inkomst? Här finns det utan tvekan stora problem att ta tag i.

Lyckas man lösa problemen med att rekrytera kompetent personal och få ekonomin att gå ihop tillräckligt mycket för att hålla personalen konstant övad, är det ingen tvekan om att Sverige kommer att få en försvarsmakt med mycket hög standard, om än ack så liten. Jag kan inte låta bli att undra om inte effekten hade blivit bättre om man behållit värnplikten med en högre personalvolym och istället sett till att genomföra alla de repövningar som är förutsättningen för att hålla en hög standard och vilka var framgången bakom de första Bosnienbataljonerna och åtskilliga missioner innan dess. Systemet med kontrakterad personal är alldeles ypperligt, men är egentligen inget nytt. Det har fungerat i drygt 10 år med värnpliktig personal, där det första kontrakterade förbandet, SWERAP 01 utgjorde KS 01 och sedan har det fortsatt med t ex IA 03 som sattes in som LA 01 i Liberia. Det är inget som hindrar att man tecknar beredskapskontrakt för internationella insatser med värnpliktig personal. Det är heller inget som hindrar att man kombinerar ett mindre antal fast anställda soldater med ett värnpliktssystem i övrigt.

Även om jag hoppas att allt går vägen med yrkesförsvaret, befarar jag starkt att man inom tio års tid kommer att förbanna att Sverige övergav värnplikten. Måhända är jag överdrivet skeptisk. Det behöver ju inte bli problem i Sverige bara för att så många andra nationer har problem med att personalförsörja sina yrkesförsvar...

Konferensen om civilt meritvärde är i alla fall ett högst lovvärt initiativ och fler sådana initiativ måste till om personalförsörjningen ska ha någon chans att lyckas.

Hans Zettby (M)

2009/09/27

Min analys av Försvarsbudgeten för 2010

Enligt Tolgfors Blogg är det framför allt tre huvudområden som prioriteras i försvarsbudgeten för 2010:

– Materielanskaffning. Radarjaktroboten Meteor till Gripen, nya splitterskyddade fordon, TUAV och nytt signalspaningsfartyg anskaffas. (Utveckling av JAS39C/D glömmer han)

– Exportstödsmyndighet byggs upp. Det visar på vikten av vapenexport för att få våra svenska materielsystem att löna sig. Det kan bli intressant att se hur samspelet blir mellan ISP (
Inspektionen för strategiska produkter), och den nya myndigheten. Frågan är också var gränslinjen dras mellan FMV och den nya myndigheten samt hur samspelet mellan myndigheten och industrin kommer att fungera. Kunskapen om produkterna kommer trots allt bara att finnas på FMV och industrin samt om dom är i operativ drift hos Försvarsmakten.

– Stödutredningen går ett nytt varv baserat på den föregående utredningens förslag och de remissvar som FMV, FM och FOI har lämnat in. Denna utredning kommer att skötas av s.k. genomförandekommitéer. Ett viss underkännande av den första utredningens resultat med andra ord.

Utvecklingen de senaste åren i försvarsbudgeten har faktiskt vänt. 2008 - 43, 0 miljarder (utfall), 2009 - 42, 3 miljarder (prognos) och 2010 - 45, 5 miljarder (budget).

Sammanfattat så ser utvecklingen i utgiftsområde 6 - Försvar och Samhällets krisberedskap positiv ut. Satsningen på nyanskaffning av materiel syns tydligt, 2009 års budget var 8,8 miljarder medan 2010 blir 10,8 miljarder. Förbandsverksamheten och internationella insatser står kvar på samma nivåer, var ryms då eventuella ökade satsningar i Afghanistan om USA får sin vilja igenom? 300 miljoner finns som en buffert om behov uppstår.
Vidmakthållande får stryk på foten med en sänkning från 6,97 miljarder till 5,98 miljarder. Förvånande är att krisberedskap sänks från 1,5 till 1,1 miljarder.
(MSB har knappt börjat fungera och influensahysterin borde peka på behov av någon typ av beredskap).

Vad vill då regeringen använda Försvarsmakten till?

"Regeringen konstaterar att dagens hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Regeringen förväntar sig att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd. Samma förband ska kunna användas i Sverige, i närområdet och utanför närområdet. Regeringen anser att Sveriges engagemang i fredsfrämjande insatser under EU: s, FN: s och Natos ledning bör öka."

En viktig punkt anser jag är att för att få ut bästa effekt av internationella insatser bör militära och civila bidrag samordnas:

"Regeringen har påbörjat inrättandet av en samverkansfunktion inom Regeringskansliet med stöd av berörda myndigheter och andra aktörer för att stärka den civil-militärasamverkan i samband med svenska bidrag till insatser internationellt."

2008 var ett mörkt år för Försvarsmakten:

"Försvarsmaktens värdering 2008 visar att den samlade operativa förmågan har nedgått jämfört med 2007 avseende exempelvis förmågan att upptäcka kränkningar av sjöterritorium och förmågan att bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld. Det beror bl.a. på att tillgången till kontrakterade markförband minskat sedan NBG08 avvecklades. Dessutom har Försvarsmakten under 2008, för att nå balans mellan verksamhet och ekonomi, begränsat övningsverksamheten utan att regeringen förändrat kraven och målsättningarna för verksamheten."

Lite oroväckande är skrivningarna om de kostnadsökningar som uppstod i samband med NBG08. Nu planeras NBG11 samt ett deltagande i den engelska stridsgruppen 2013! Risk för nya svarta hål med andra ord. Personligen är jag inte så imponerad av dessa stora förband som när det kommer till kritan är för stora att skicka ut. Bättre i så fall att satsa pengarna på utbildning av mindre förband som vi verkligen avser att skicka ut.

Ledningsorganisationen verkar fortfarande ha problem att skapa en fungerande enhet:

"Inom Försvarsmakten pågår en utredning om en gemensam lägescentral (GLC). Försvarsutskottet har framfört att eventuella, genomgripande förändringar av dagens organisation kopplade till detta bör ske efter godkännande av regeringen. "

Armén får ta stryk och går ner från 6 mekaniserade bataljoner, 2 lätt mekaniserade och 1 luftburen bataljon till 7 manöverbataljoner och 3 stridsvagnskompanier. Utgår träningen med förflyttning av trupp med helikopter helt? Då tappar vi möjligheten att täcka stor yta med liten mängd trupp. Då blir effekten av truppneddragningarna betydligt mer markant.

"I enlighet med den tyngdpunktsförskjutning som ska ske, från dagens tunga och medeltunga stridsfordon mot lättare splitterskyddade fordon, kommer antalet stridsvagnar och stridsfordon 90 att reduceras till det antal som motsvaras av manöverbataljonernas, stridsvagnskompaniernas och förbandsreservens behov."

Här har man verkligen missat en av slutsatserna från Irak. I strid i bebyggelse så är det enda som duger rejält med pansar.

För marinen kommer regeringen under hösten 2009 att fortsätta fundera på nyanskaffning av ubåt som i så fall kommer i en tilläggsbudget våren 2010. Ett nytt signalspanings och ett stödfartyg anskaffas. Visbykorvetterna kommer att tas i drift.

För Flygvapnet är det intressant att två av våra Gripen divisioner (F7 utbildning) inte nämns under avsnittet insats, betyder det att incidentberedskap stryks helt och hållet för 39A/B? Livstidsförlängning av Tp-84 nämns, men till vilken storlek? En interoperabel (Länk16) markbaserad stridsledningsfunktion för utbildning anskaffas, men hur blir det för stridsledning vid t.ex. incidentverksamhet? Den nya stridsledningsfunktionen är baserad på befintlig operativ struktur. Bibehålls något berg, eller är det GLC? Det finns en rad kallad Vidmakthållande StriC med i budgeten...

För helikoptrar är det fortfarande ett beslutsvacuum. För många politiska tyckare och för lite jävlaranamma från Försvarsmakten.

"Regeringen tillsatte den 18 december 2008 en särskild utredare (Fö 2008:07) för att se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska redovisa sin slutrapport senast den 1 mars 2010. "

Värnplikten skrotas, vilket jag tror vi kommer att ångra om några år. Tvåbefälssystemet utvecklas. Detta tycker jag är utmärkt. Dock så är jag lite rädd för att Försvarsmakten kommer att ha svårt att ta hand om dessa ur löne- och kompetensutevcklingssynpunkt. Vi har lite för gammal syn på att det är det som finns på axlarna som ska avgöra lön och uppgifter.

"I den fortsatta uppbyggnaden av specialist-officerskåren bedömer regeringen att det är angeläget att så långt som möjligt fylla specialistofficersbefattningar med redan anställda officerare."

Hur är detta tänkt? Ska de äldre officerarna degraderas? Annars så finns stor risk att det inom specialistofficersfacken bildas två grupper av fin- resp. fulspecialister. Jag tror att detta är en misslyckad idé. Bättre i så fall att helt och hållet avveckla äldre officerare och ersätta med nya specialister.

"Under 2008 ökade genomsnittsåldern för yrkesofficerare från 41,7 år till 42,2 år och för civilanställd personal från 46,8 år till 47,7 år."

Här ligger kanske kärnan i Försvarsmaktens problem. Vi är helt enkelt förgubbade, vilket inte bådar gott vid eventuella insatser. Nej, skär ner på dödköttet och öka med specialister och visa att vi satsar på den nya rollen. Regeringen pekar på behovet av karriärsväxling och jag kan bara hålla med.

"Försvarsmakten har problem med hög personalrotation. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppgift att vidta åtgärder som leder till ökad kontinuitet på befattningar."

Lysande! Men då måste hela karriärsutvecklingssystemet ändras. Fler befäl med lägre grader måste utnyttjas i ledningsorganisationen och uppgifter på HKV läggas ut på förbanden för att slippa rotation av personal.

Vikten av frivilligorganisationerna för framtida rekrytering påpekas särskilt. Detta tycker jag är mycket bra då jag som instruktör under många år fått se vilken positiv bild av Försvarsmakten det ger till de ungdomar som utbildas.

"I budgetunderlaget för 2010 redovisar Försvarsmakten förslag till utveckling av internationell militär test-, utbildnings- och övningsverksamhet i Sverige (ITÖ). Det intresse utländska försvarsmakter visar att utnyttja svensk övningsinfrastruktur bör enligt myndigheten tas tillvara för att nyttiggöra Försvarsmaktens överkapacitet."

Fler övningar motsvarande Loyal Arrow kommer alltså att genomföras i Sverige. På så sätt utnyttjar vi våra resurser i form av stora övningsområden och får på köpet kvalificerade utländska förband att öva mot.

"Kopplingen mellan utvecklingen av operativ förmåga och materielförsörjningen bör öka. Därvid bör omedelbart användbara förband prioriteras framför högsta modernitet och spetsprestanda. Det är viktigare att materielen är interoperabel, tekniskt mogen, funktionssäker och tillgänglig än att den har allra högsta tekniska prestanda."

Här är helt klart ett inlägg i SEP debatten.

"Möjligheterna att utnyttja olika former av tillgänglighetstaganden bör alltid prövas. Möjligheterna till samverkan med civila offentliga aktörer och näringslivet bör utnyttjas för att åstadkomma ett effektivt och ändamålsenligt resursutnyttjande."

Mycket av underhåll av militära system kommer att i framtiden läggas ut på industrin. Frågan är bara hur vi gör vid en insats? Hur kontrakterar man bäst civil personal att deltaga i operationsområden? Saab Aerotech har bl.a. varit med om att bygga upp vår camp i Afghanistan.

För Gripen systemet nämns uppgradering till E/F om Brasilien eller annat land beställer flygplan. Men även nedanstående formulering, vilket visar att regeringen har förstått att det kommer att krävas ett vidmakthållande av Gripen.

"Oaktat beslut i Brasilien eller i annat land, kommer ett ställningstagande att krävas hur fortsatt vidmakthållande och utveckling av flygsystemet ska ske. Den operativa livslängden med dagens JAS 39 C/D bedöms vara uppnådd i perioden 2020-2025."

Jag är mycket positiv till att TUAV kommer tillbaka. Framtiden för flygburen spaningsverksamhet ligger helt klart inom UAV området. Meteor är jag också positiv till eftersom det visar på en vilja till invasionsförsvar.

Sammanfattningsvis: Ur materielanskaffningssynpunkt ser det rätt så hyfsat ut. Lite svagt i min mening för sjöstridskrafterna. Ur förbandsproduktionssynpunkt tycker jag att armén helt och hållet fokuserar på internationella insatser, vilket jag tror långsiktigt kommer att bli ett problem. Stridsvagnskompetensen mer eller mindre försvinner och ett antal enheter finns i så få exemplar att det är mer frågan om vidmakthållande av en kompetens än en reell förmåga (luftvärn, artilleri m.m.).

Helikopterverksamheten och ledningsorganisationen måste också snarast klarläggas!

Det är intressant att titta på SvD omröstning om vad svenska befolkningen önskar att budgeten satsas på. Givetvis kommer sysselsättningen på första plats med 39 %, men sedan är det faktiskt dött lopp mellan försvaret och skola och utbildning, bägge på 12 %. Vård och äldreomsorg får bara 10 % och på en överlägset sista plats jämställdhet enbart 1 %.

(FI får svårt att fiska röster i nästa val)


Hans Zettby

2009/09/22

Drömmar och sanningar

Sverige har uttalat en ensidig solidaritetsförklaring, men hur ska vi praktiskt gå vidare? De neddragningar som redan gjorts på Försvarsmakten i kombination med den minskande försvarsbudgeten leder till att det i dagsläget bara finns två realistiska vägar framåt:- Förlita sig på säkerhetsgarantier från militära stormakter. Räcker Norden verkligen till, eller behöver vi stöd från t.ex. USA?
- Ingå i en multilateral militär säkerhetsgemenskap, d.v.s NATO eller EU (om dom nu tillåts av USA att nå så långt). Ironiskt nog så har Sverige som icke NATO medlem NATO-anpassat sitt försvar så till den milda grad att vore vi medlem i NATO skulle vi vara bäst i klassen.Sverige hade
runt 1970 ett försvar som var dubbelt så starkt som övriga Norden tillsammans. Nu ser siffrorna betydligt annorlunda ut:

- Sverige har 2014 åtta insatsbataljoner. Tillsammans med HV blir det 48.000 man. Utbildningskostnad per man 867 713 kr.

- Finland kan mobilisera 350.000 man till en kostnad av 66 629 kr per man.
- Danmark förlitar sig helt på NATO, men kan skramla ihop 83 700 man till en kostnad av 367 264 kr per man.- Norge litar på USA och har 66 000 tillgängliga till en kostnad av 642 424 per man.Varför går Sverige ut med en solidaritetsförklaring? Börjar våra politiker inse siffrorna ovan och därmed även slutsatsen att vi inte längre klarar av att försvara oss själva?

Problemet är bara att Sverige historiskt sett har visat att vi inte gärna hjälper till om det får för stora konsekvenser för oss själva.

Våra nordiska grannar är inte mycket att hänga upp säkerhetsstrategin på. Om något händer i Sverige så påverkar det med stor sannolikhet alla våra grannländer och då är det var och en för sig som gäller.

Det som hände i Georgien visar också på att både NATO och USA är tveksamma att ställa upp om det inte ligger mycket i vågskålen.Frågan är bara: Om vi inte längre har förmågan att försvara oss själva, vem sjutton vill då hjälpa till med vetskapen om att dom kommer få att dra det tunga lasset? Då måste vi ge mycket tillbaka.

Det intressanta blir därför att ju mer vi drar ner på det nationella försvaret, desto mer måste vi ställa upp på internationella insatser.

2009/09/21

Försvaret och ekonomin

I budgetproppen som lades idag tilldelas Försvaret 41,6 mdr kr jämfört med 40,2 mdr kr för år 2009. Därutöver beräknas Försvaret under 2009 bara utnyttja 37,6 mdr kr av sin budget genom de åtstramningar som genomförts.Den utökade budgeten går framförallt till nyanskaffning av kritisk materiel såsom t ex:
-Ny radarjaktrobot för JAS 39 - Högst önskvärt med tanke på dels den snabba teknologiutvecklingen i öst och dels med tanke på möjligheterna att exportera Gripen. Roboten kommer att vara användbar i såväl nationella som internationella scenarier och utgöra ryggraden för Gripens beväpning under lång tid framöver.

-Taktisk UAV - ersättningssystem för UAS Ugglan. TUAV är en högt eftertraktad förmåga att använda i de svenska internationella insatserna.
-Nya stridsfordon - Blir det AMV eller SEP?
-Nytt signalspaningsfartyg

Budgeten innehåller dessutom en rad andra materielprojekt som kan komma ifråga längre fram.

Därutöver avser Regeringen också att inrätta en speciell exportstödsmyndighet för krigsmateriel. Även detta ser jag som högst önskvärt och förhoppningsvis kan Försvarsmakten då mer koncentrera sig på sin kärnverksamhet.

Man ska dock inte glömma att grunden för en lyckad krigsmaterielexport är att tillverkarlandet själv köper den materiel som produceras i landet. Det känns lite si och så med det för tillfället.

Läser man budgeten kan man också glädjas över enligt den nya uppdelningen har man slagit isär det som förut gick under namnet "materielbudgeten". Oinsatta förfasades sig ofta över den var större än verksamhetsbudgeten och hävdade att detta berodde på allt för stora och dyra materielinköp. Nu är utgifterna mer lättöverskådliga. Än överskådligare blir det sedan om man tittar i årsredovisningarna och ser hur mycket av anslaget 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap som går till personalkostnader och hur lite som går till egentlig verksamhet. Kom ihåg den siffran och jämför sedan med tiden efter 2014 när övergången till yrkesförsvar är genomförd.

Ekonomiskt ser det alltså rätt så ljust ut för Försvarsmakten 2010, fast den har man ju varit med om förut.

Man kan glädja sig åt att läsa att Regeringen tydligt uttrycker att beslut om Gemensam lägescentral/Net Operation Center (GLC/NOC) inte är något som Försvarsmakten har rätt att fatta, utan det ligger hos regering och riksdag.

Med tanke på den extremt tuffa personalnivå som redan råder inom det området, tror jag inte riktigt att Försvarsmakten har råd med att tappa huvuddelen av kompetensen vid en centralisering till Enköping då majoriteten av de anställda redan deklarerat att de inte tänker flytta.

Under ett antal år så har Sveriges Försvarsmakt bedrivit både forskning och övning i syfte att skapa en central där man ska ha en överlägsen lägesuppfattning vad gäller luft, sjö och mark. Detta är tänkt att fungera inom ett stort nätverk där allt till slut mynnar ut i GLC/NOC (Gemensam Läges Central/Net Operation Center) där höga beslutsfattare ska kunna ta ett så riktigt beslut med ingångs-värden från de tre elementen, luft- sjö - mark. Den ska vara placerad på LedR i Enköping.

2009/09/14

Hotbild - Gasledningen!


Jag är yrkesofficer och har arbetat inom Försvarsmakten i 42 år, varav 4 år i utlandstjänst. Min erfarenhet inom Försvarsmakten är mångfacetterad och innehållsrik.

Vad beträffar hotbilden delar jag inte försvarspolitikernas önsketänkande. Rysslands årliga ökningar av försvarsanslagen är oroväckande. Ingen politiker från något land vågar fråga de ryska makthavarna om anledningen. Vad skall de uppgraderade kärnvapensystemen användas till? Det kalla krigets landstigningsmanövrar står åter på programmet. Landstigningsföretag har med anfallskrig att göra och inte med försvar. Ett mycket bra sätt att visa kraft vid förhandlingar mellan Gazprom och länderna runt Östersjön. (Maktpolitik)

Undfallenheten kan jämföras med Neville Chamberlains utflykt till München 1938, då denne återkom med ett dokument från Adolf Hitler och utropade patetiskt "Peace in our time". Något elake Winston Churchill avfärdade med orden "A scrap of paper". Den svenska motsvarigheten till "Peace in our time" heter "Hotbild saknas", och tyvärr har vi ingen elak Churchill som kan få svenska folket att vakna.

I dag syns inga orosmoln, men inriktning och målsättning kan ändras över en natt, utan förvarning. Ett mobiliserat försvar, modernt utrustat, tar tid att få fram. Från krigsutbrottet 1939 tog det 14 år innan Sverige hade godtagbar försvarsförmåga. Den främsta hotbild jag vill framhålla kan sammanfattas med ett ord – gasledningen!

EU är inte en försvarsallians, vilket Nato är. Då Sverige inte är medlem i Nato är det riskfritt för Ryssland att besätta Gotland förebärande att man måste skydda sin gasledning. Sverige har då ingen möjlighet att återta sitt förlorade landskap. Nato kommer inte att ingripa eftersom Sverige inte är medlem. Det blir kanske en resolution från FN som ingen bryr sig om. Den som militärt behärskar Gotland behärskar också luftrummet och vattnen på ömse sidor med luft- och sjörobotar.

I artikeln den 1 september uttryckte jag mig vagt om stridsvagn 122. Jag påstod inte att det var fråga om avveckling. Däremot "förrådsställning", vilket operativt fungerar på samma sätt. Pansar sätts in direkt för att möta angrepp till lands. Pansarförband går ogärna i strid utan eget infanteri som skydd. Var finns besättningarna som skall bemanna de stridsvagnar som placeras på Gotland? Och var finns pansarskytte?

Hur är det tänkt att utbilda, öva och beredskapshålla fordon med besättningar? Så att de kan verka när så behövs?

Sverige står i begrepp att lämna värnpliktssystemet och övergå till yrkesförsvar. Med ett sådant försvinner den folkliga förankringen med alla frivilliga krafter. De framtida styrkor försvarsministern berör i sin replik kan aldrig förslås. Att inte ha beredskap för ett "värsta-fall-scenario" kan stå Sverige dyrt. Försvarsministern kanske resonerar som sin föregångare 1981: "Som tur är så har vi ju finnarna"…

Försvarsministerns resonemang gällande FM insatsorg haltar betänkligt! Har försvarsministern fullständigt missat Hemvärnet/De Nationella skyddsstyrkorna i FM insatsorganisation. Här finns 30 000 välövade och motiverade soldater över hela Sverige som har en mobiliserings – och insatstid som räknas i timmar.


Hans Zettby

2009/08/17

Hur skall vi få en attraktiv landsbygd?

Östergötland är ett fantastiskt landskap, ett Sverige i miniatyr, med ett otal kulturella och historiska "smultronställen" och sevärdheter. Skärgården med sin unika miljö måste värnas! Jag vill verka för att länet skall bli ledande då det gäller val av besöksmål i Sverige både för privat- och affärsturism och vi östgötar bör fortsätta stå för gott värdskap och bidra till att göra vår region värd att besöka.

Det är förvisso viktigt att slå vakt om Östergötland som den fjärde storstadsregionen. För detta krävs ett antal satsningar på utbyggd och upprustad infrastruktur, där byggandet av Ostlänken ses som det mest angelägna projektet. Men i det perspektivet är det viktigt att inte glömma av att Östergötland inte enbart består av storstäderna Linköping och Norrköping.

En satsning på landsbygden är minst lika viktig.

För att få ett helhetsperspektiv på landsbygdens framtid krävs en ny och kraftfull strategi för landsbygdens framtida utveckling. Jag är övertygad att om man vill få en attraktiv landsbygd med ett ökande företagande och fler boende måste hållbara lösningar för kommunikation, infrastruktur och utbyggda bredbandsnät ordnas. Utan en sådan politik kan landsbygden långsiktigt sett knappast bidra vare sig till en ökad ekonomisk tillväxt och sysselsättning eller till landsbygdens egen överlevnad som fungerande åretruntsamhälle.

För att Östergötland skall växa och bli ännu mer attraktivt krävs, förutom en väl etablerad infrastruktur, en ekonomisk, ekologisk och socialt hållbar utveckling av hela länet, öppenhet för nya idéer och samarbetsformer. Privata initiativ och idéer skall uppmuntras.

Det är påfallande många som vill att deras barn skall få växa upp på landet, men planerna stupar på avsaknad av bredband, skolor och butiker (däribland bensinstationer) samt en fungerande kollektivtrafik. En femtedel av Sveriges befolkning bor numera i tätorter och samhället skulle må väl av om den utvecklingen kunde stoppas.

Det gäller inte bara att få människor att flytta hit, det gäller också att se till att vår region bibehåller sin attraktionskraft för att motverka avflyttning. En bra ungdomsverksamhet, även på landsbygden, kan bidra till detta.

Trots farhågor inför framtiden och den försämringen av landsbygdens serviceverksamheter vi alla kan skåda finns det hos de mindre kommunerna och andra aktörer på landsbygden en stark vilja att utveckla de mindre tätbebyggda delarna av det svenska samhället och en övertygelse om att landsbygden på ett mycket konkret och aktivt sätt både kan och vill bygga upp en stark och bred produktionsstruktur, attraktiv boendemiljö och en väl fungerande komplementmiljö till de tätbebyggda regionerna.

Så vad som krävs är att:
• Landsbygdspolitiken skall samordnas med den övergripande regionala utvecklingspolitiken.
• Landsbygdspolitiken inriktas för spridning på ny produktion inom såväl livsmedelssektorn som andra näringssektorer.
• Natur- och kulturmiljöns betydelse skall betonas som en viktig attraktion för kvarboende och inflyttning.
• Hela myndighetsstrukturen ses över så att samhällsorganisationen bättre överensstämmer med en kraftfull helhetspolitik som innefattar såväl infrastruktur och samhällelig och kommersiell service som bra förutsättningar för småföretagsutveckling, högklassig utbildning samt en bra sjuk- och hälsovård.
• Den demokratiska styrningen av landsbygdens utveckling skall klarläggas med bl.a. tydliga roller för de skilda planerings- och genomförandenivåerna.

Så det gäller att få alla samhälleliga aktörer på lokal, regional och central nivå att engagera sig i den konkreta landsbygdsutvecklingen, inte minst när det gäller visioner, mål och strategier. Man bör inrikta mot två huvudmål – främja sysselsättning, tillväxt, bosättning och service på landsbygden för att bl.a. underlätta landsbygdens anpassning till nya förutsättningar och främja en diversifiering av landsbygdens näringsliv samt stödja ett uppfyllande av miljöpolitikens övergripande mål för de areella näringarna.


Hans Zettby

Helikoptrar och sensationsjournalistik

De senaste dagarna har Expressen påbörjat en artikelserie om det svenska militära deltagandet i Afghanistan. Jag välkomnar att media ägnar uppmärksamhet åt de svenska soldaterna och den svenska insatsen så länge det görs sakligt och objektivt.

Som tyvärr oftast är fallet med kvällstidningarna sker nu detta varken sakligt eller objektivt. Istället verkar man i mångt och mycket använda samma sensationsjournalistik som på ”nöjessidorna”. Under torsdagen möttes läsarna av Expressens nätupplaga av rubriken ”Svenska soldater dödade i Afghanistan”. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att något tusental anhöriga och bekanta till de drygt 450 svenska soldaterna i Afghanistan fick hjärtat i halsgropen. Istället handlade artikeln om attentatet som krävde två svenska officerares liv hösten 2005. Jag har svårt att finna ord för hur illa jag tycker om Expressens ”journalistik”.


Expressens vinkel på den svenska militära Afghanistaninsatsen har sedan attentatet 2005 varit avsaknaden av svenska helikoptrar för ambulanstransporter. Läser man Expressen "vet" man att svenska soldaters enda chans till överlevnad är att det kommer en svensk helikopter och hämtar den skadade. Inte mycket bättre är det när man läser om trafikolyckan i början av veckan, men då handlar det om att det måste finnas lättare ambulanser också. Hur det ska gå ihop med medias andra krav att fordonen ska ha högre skyddsnivå begriper jag inte. Osakligheten har i alla fall fått Försvarsmakten att reagera och kommentera artikeln. Hur mycket "jätteoffensiv" är det när en handfull svenska soldater bistår några hundra afghanska soldater att säkra ett område inför valet?

Idag, liksom tidigare står Tyskland för den absoluta majoriteten av helikopterförmågan i det svenska området. ”Beroende av tyskar” kallar Expressen artikeln som om det skulle vara något fult och negativt. Sanningen är ju att det hela handlar om en multi-nationell insats där flera nationer arbetar gemensamt. Det är inte konstigare än att svenska soldater i Bosnien hade stöd av norska helikoptrar och amerikanska helikoptrar för sjukvård eller franska helikoptrar i Tchad och Kongo. I Afghanistan understöds svenskarna ständigt av andra nationers stridsflyg, framförallt amerikanskt, men mycket få krav har rests på att vi måste skicka dit svenska JAS:ar.

Att sedan de tyska helikoptrarna (CH-53) har helt annan prestanda än de svenska Hkp 10B nämns ju inte heller i artikeln. Då faller ju hela artikelns vinkel. CH-53 har högre marschfart än toppfarten på Hkp 10B. Den har betydligt längre räckvidd, bättre självförsvar, tre motorer istället för två (redundans). Den är också betydligt större och har därmed betydligt bättre lastförmåga. En nog så viktig aspekt är att tyskarna vid det här laget skaffat sig en betydande vana vid flygning i de svåra klimatförhållanden som råder i Afghanistan med såväl mycket hög terräng som öken, medan den svenska erfarenheten av naturliga skäl är närmast icke-existerande och först måste byggas upp.

Viktigast för den skadade soldaten är dock tillgängligheten och den tid det tar för helikoptern att ombesörja transporten. Hittills har tyskarna aldrig misslyckats med att ställa upp med sjukvårdstransport när sådan behövts. Att sedan den aktuella helikoptern är snabbare är nog så viktigt när det handlar om minuter. För att nå erforderlig förmåga krävs det i princip tre svenska helikoptrar på plats om man ska klara 24h-beredskap och underhåll. Detta skulle innebära att det inte fanns någon tillgänglig helikopter av typen på hemmaplan för utbildning o s v. Den svenska Hercules som nu är baserad i Afghanistan har dessutom frigjort tyska helikopterresurser, då de tyska helikoptrarna till skillnad från de tyska transportflygplanen har kunnat ta sig över bergen i Afghanistan även med en motor ur drift.


Den stora skandalen i sammanhanget är egentligen inte avsaknaden av svensk helikopterburen sjukvårdsförmåga i Afghanistan. Det är den totala avsaknaden av svensk sjukvårdshelikopterförmåga redan i det tidigare nationella Försvaret vilket varit en tragedi sedan helikopterns införande. Redan på 70-talet drog man korrekt slutsatserna efter amerikanska erfarenheter i Vietnam att i princip alla sårade som fick omedelbar tillgång till helikoptertransport till kvalificerad vård, överlevde. Ändå kom det aldrig till stånd något svenskt inköp av sjukvårdshelikoptrar. Ett antal militära helikoptrar fanns, men ingen för mer kvalificerad vård och de få som vanliga transporthelikoptrar som fanns i krigsorganisationen får dagens svenska sjukvård att framstå som nerlusad med ambulanshelikoptrar. Under 90-talet köptes ett antal ambulanshelikoptrar in till Försvaret, men användes endast för civilt bruk, tills det blev fult med denna statliga tjänst, varvid de såldes. Samma helikoptertyp används nu av Norge i Afghanistan.

Redan under krigsspelen på 70-talet blev resultaten snabbt att svenska soldater som sårats dog i drivor för att de inte kom under vård tillräckligt snabbt. Nästa problem blev att ta hand om sjukdomar eftersom krigsgravtjänsten hade svårt att hinna med. Idag klarar det amerikanska försvaret livet på nästan alla sårade soldater som inte skadats i huvudet eller de centrala organen tack vare ordentlig personlig skyddsutrustning och förmågan att snabbt få sårade under mycket kvalificerad vård. Behöver jag upplysa om hur många fältsjukhus svenska Försvarsmakten har kvar efter det senaste decenniets intensifierade nedrustningshysteri?

Helikopterverksamheten är och förblir tyvärr ett sorgebarn inom det svenska Försvaret. Blir det bättre med Hkp 14? Nej, den lär först bli operativ framåt slutet av nästa decennium och då kommer den redan att vara så gammal att man måste börja titta på modifieringar. Fram till dess saknar vi i Sverige helikopterburen ubåtsjaktsförmåga eftersom Hkp 4-systemet fallit för åldersstrecket. Jag är tveksam till om utrustning för ubåtsjakt ännu ens beställts till Hkp 14. Oavsett vilket, kommer den personal som idag kan ubåtsjakt ej längre vara kvar i organisationen då det blir aktuellt igen, varvid man får börja om från början.

Får tio år sedan hade man chansen att köpa in ett nytt, men ändå beprövat helikoptersystem. FMV gjorde en rekommendation, men regeringen körde över den och valde ett annat obeprövat system som bara fanns på pappret för att kunna sy ihop ett nordiskt samarbete. Danmark hoppade av och gick sin egen väg. Sverige valde ändå i slutändan en helt annan variant av den helikopter Norge och Finland valde.


Inom Försvarsmakten är man så bekymrad över det mediadrev som dragits igång om helikoptrar i Afghanistan att man redan förra året började titta på om det gick att skicka någon annan helikoptertyp än Hkp 10B till Afghanistan. Strunt samma om den hade rätt prestanda, skydd eller kunde ta mycket mer än en sårad på bår utan sjukvårdspersonal. Huvudsaken var att visa att Sverige kan flyga helikopter i Afghanistan.

Sjukvårdsberedskapen är faktiskt en av de saker jag är minst oroad över när det gäller den svenska insatsen i Afghanistan. Däremot är jag betydligt mer oroad över det stöd skadade och stupade svenska soldater och deras familjer hemma i Sverige av våra myndigheter, vilket jag kommer att borra mer i i ett kommande inlägg.


Nu finns det naturligtvis de som tolkar allt ovanstående som kritik mot svensk helikopterpersonal. Då har man dragit fel slutsats. Det är snarast kritik mot oförmåga att förstå vikten av helikopterförmåga. Men framförallt är det kritik av sensationsjournalistiken.

För övrigt anser jag som vanligt att svensk militär personal på utlandsinsatser borde vara skattebefriad under insatsen.

2009/08/15

FÖRSVARA FÖRSVARET FÖR FOSTERLANDETS FRIHET!

Så har försvarsminister Sten Tolgfors redogjort för sin trestegsraket, om hur det en gång så stolta svenska försvaret skall transformeras till en mikroskopisk expeditionskår med lätta förband och utan förmåga att försvara det land och det folk det är skapat att försvara. Hotbilden är väl inte så där väldigt alarmerande just denna dag då detta skrivs, men inte går omvärldsutvecklingen åt rätt håll hur mycket man än må sitta på Jakobsgatan och önskedrömma om att så vore fallet...


Ryssland rustar upp och spänner sina militära muskler, naturrikedomarna under Arktis is intresserar de flesta länderna i området och snart kommer vi med största sannolikhet ha en rysk gasledning som passerar genom våra vatten med allt vad det innebär av ryska intressesfärer och ökad militär närvaro.


Visst kan jag köpa idén om ett fast anställt försvar med professionella soldater men inte till de pinsamt patetiskt låga nivåerna som det nu talas om. Men A och O i min sinnesvärld är att försvaret måste ha en anpassningsförmåga, med möjlighet att hyfsat snabbt skapa sy upp en större kostym när man måste klä upp sig för att imponera på omvärlden, och just detta kommer vi aldrig att kunna ha i ett försvar med yrkessoldaterna i de åtta lätta manöverbataljonerna och frivilliga soldater i Hemvärnet (Nationella skyddstyrkorna). Och med tanke på att våra svenska folkvalda alla tycks ha en iögonfallande likhet med sengångare när det kommer till säkerhetspolitiska slutsatser och försvarspolitiska ställningstaganden så kommer vi alltid vara för sent ute att med att:


1) Skapa en större numerär för landets väpnade styrkor.
2) Köpa in ny matriel för de högst eventuella nya förbanden.
3) Väcka värnplikten till liv igen.
4) Söka oss till den kollektiva säkerheten i NATO.


Och som om senfärdigheten inte vore illa nog, så drar man närmast kroniskt fel slutsatser av det som händer. För nästan exakt ett år sedan marscherade ryssen in i Georgien med tunga förband, med stridsvagnar och mekansierat infanteri, med massivt artilleriunderstöd och ett väloljat samarbete mellan mark- och flygstridskrafter, och bara denna nakna uppvisning i rysk aggressivitet borde ha fått Sverige att vakna omedelbart. Men vad händer?


Omedelbart så låter regeringen genom det ansvariga statsrådet Tolgfors skjuta på försvarsbeslutet för att väva in erfarenheterna från det nyss avslutade kriget men problemet är som vanligt att Sverige drar helt fel slutsatser. Den lätta Georgiska armén massakrerades och förödmjukades av de ryska, tunga förbanden - och Tolgfors med nickedockor kommer på att den svenska armén skall göra sig av med 50 % av de helt underbara, hypermoderna men tunga stridsvagnarna av typ 122 för att istället satsa på lätta förband med "Galtar" och obepansarade Toyotabilar. Sålunda drar man helt fel slutsatser av hur man bäst försvarar hemlandet...


Ryssen besegrade Georgien genom en närmast magnifik uppvisning i eldunderstöd från artilleri, helikoptrar och stridsflyg medan vi i Sverige tycker att 24 artilleripjäser är tillräckligt för att stödja vår armé. Förvisso en korrekt slutsats med tanke på den framtida numerären, men helt åt fanders om man vill ha någon trovärdighet i det nationella försvarsperspektivet. Pvhelikoptrarna (Hkp 9) vi har är närmast antika idag och alla de JAS-plan vi har lär behövas för att skydda luftrum och alla marinens fartyg som har det gemensamt att de alla saknar luftvärnsförmåga Här och Nu.


"Här och Nu" är Tolgfors mantra, men är det vi får med omstruktureringen bättre än det gamla och i nypolitiska led ständigt hånade invsionsförsvaret. När Tolgfors är färdig, och 450.000 kvadratkilometer Sverige försvaras av 8 lätta bataljoner med ringa undersöd, en "handikappad marin" och ett flygvapen med lika många uppgifter som flygplan så kommer vi ändå inte nå upp till det "Här och Nu" som vi nådde med våra 24 brigader, med Europas näst största flygvapen och en marin som i alla fall höll piraterna borta från Öland. Det gamla invasionsförsvaret med alla sina värnpliktiga var efter 72 timmar i så pass gott skick att det fanns en avskräckande dimension som vi aldrig någonsin kommer att nå med 6 bataljoner i Sverige, 1 i Afghanistan och 1 i någon annan gudsförgäten del av världen.


Ett land som är stort till ytan, som saknar en stor befolkning men som ligger i en del av världen där avspänningen är på väg att bli historia behöver trovärdighet, och trovärdighet i försvarsförmåga kräver en anpassad numerär. Sverige kommer aldrig kunna anpassa sin numerär med ett yrkesförsvar, Sverige kommer alltid vara för sent ute när hotbilden förändras - det är den tragiska sanningen. Men i Finland har man förstått det där och där är brigaden inget museiförband. Söte bror i Norge har fått upp sina ögon igen och satsar resurser på sin försvarförmåga igen,men som vanligt har vi i Sverige fastnat någonstans i förordet när de andra läser de sista raderna i historieboken...

Hans Zettby

2009/08/14

Bakom upproret i norra Afghanistan

Arbetslöshet,fattigdom och etniska motsättningar göder talibanernas framgångar i norra Afghanistan. Dialog och bistånd,inte militära insatser, behövs, enligt lokala politiker.

Talibanernas makt växer i norra Afghanistan. I en del byar i provinsen Kunduz har talibanerna satt upp egna, rivaliserande styren - kompletta med domstolar och skatteindrivning.

Också i provinserna Balkh, Jowzjan, Faryab, Sar-i-Pol och Baghlan ökar gerillans makt. Hur kan det komma sig? - Folket i Charbolak, talibanernas bas i Balkh, har inte sett några förbättringar. Inga skolor, hälsokliniker eller vägar har byggts där, säger Aziz Rahman Mayar, före detta stridspilot som nu arbetar för president Hamid Karzais valkampanj i norr.

De styrande i Balkh, anförda av tadzjikiske guvernören Mohammed Atta, har sett till att biståndsinsatserna hamnar i tadzjikiska områden. Guvernören i Balkh, Mohammed Atta, lägger skulden för det ökande våldet på de Natoledda Isaf-styrkorna.

- De respekterar inte Afghanistans lagar eller folks traditioner och sedvänjor.Det skapar en klyfta mellan lokalstyret och folket som kan få folk att gå med i gerillan, sade Atta i en intervju nyligen. Själv vill han att alla utländska trupper lämnar norra Afghanistan.

HRW anklagar Israel för krigsbrott

Människorättsorganisationen Human Rights Watch(HRW)anklagar Israel för krigsförbrytelser under den offensiv som genomfördes i Gaza i början av året.

Enligt en ny rapport som offentliggjordes i dag sköt israeliska soldater medvetet ihjäl elva civila palestinier trots att dessa bar vita flaggor och tygstycken.

Palestinierna gjorde allt de kunde för att informera de israeliska styrkorna om att de inte utgjorde ett hot mot dem,säger Bill van Esveld som utrett händelsen. Nio av de dödade var kvinnor och barn. Ytterligare personer dödades då de israeliska styrkorna beordrat palestinierna att gå ut ur sina hus.

Human Rights Watch har grundligt utrett de olika fallen och bland annat intervjuat ett stort antal vittnen.

I ett av fallen stod två kvinnor och tre barn utanför sitt hus. Minst tre av dem höll i vita tygstycken när en soldat öppnade eld. Två flickor,två och sju år gamla, dödades och en tredje flicka och hennes mormor skadades.

Israeliska soldater sköt också mot civila som med vita flaggor gick längs en gata i ett försök att lämna stridsområdena. I det här fallet fanns det inga militära mål att skjuta mot, och det fanns inga fientliga Hamas-krigare i området, konstaterar HRW.

Human Rights Watch uppmanar Israel att undersöka fallen ordentligt så att de inte sopas under mattan. HRW kräver att den israeliska armén tar itu med den kultur av straffrihet som råder.

Den israeliska armén meddelade i juli att den utreder två fall där israeliska soldater uppgavs ha skjutit ihjäl civila som bar vita flaggor. Enligt HRW har Israel dock skött sina utredningar otillfredsställande.

I stället för att låta utomstående objektivt utreda fallen är det armén som gör det. Och armén har inte ens kontaktat de palestinska vittnena, påpekar Bill van Esveld,en av utredarna i HRW:s rapport.

Tyskt ubåtshot mot Reinfeldt

Ubåtstillverkaren Kockums tvingas banta verksamheten om inte Sverige bestämmer sig för nya order snart. Hotet kommer från den tyska ägaren Thyssenkrupp i ett skarpt formulerat brev till statsministern och försvarsministern.Regeringen måste ta ett nytt ubåtsbeslut nu.

"Om ett sådant beslut inte tas så att företagets lönsamhet kan säkras måste kapacitetsnedskärningar göras vilket i sin tur får påtagliga konsekvenser för Sveriges egna kompetens inom ubåtsteknologi", skriver Olaf Berlien, ledamot i den tyska Kockumsägaren Thyssenkrupps koncernstyrelse.

I december 2007 meddelade regeringen att Kockums fått i uppdrag att inleda formgivningen av en ny ubåtsgeneration under namnet A26.

Sedan dess har Kockums förhandlat med Försvarets materielverk utan att några fler beslut har tagits. Enligt avtalet har regeringen till september på sig att ge grönt ljus för att inleda själva konstruktionen av A26.

Ett positivt beslut om framtiden för A26-projektet inom loppet av 2009 är "avgörande" för Kockums AB:s framtid.

2009/08/12

Lag för ryska utlandsstyrkor

Ryska trupper bör kunna försvara Rysslands intressen utomlands,anser den ryske presidenten Dmitrij Medvedev enligt Kreml. Han föreslår därför en lagändring så att sådana aktioner får juridisk grund.

I det korta kriget mot Georgien om Sydossetien för ett år sedan skickade Medvedev ryska styrkor långt in på georgiskt territorium, men ryska massmedier ifrågasatte då om den juridiska processen bakom truppinsatsen hade följts korrekt.

Enligt det förslag som presidenten nu lagt fram och som finns utlagt på Kremls webbsida ska ryska soldater kunna sättas in i andra länder för att försvara ett tredje land mot angrepp, för att skydda ryska medborgare och militär personal och för att bekämpa pirater till havs.
Ryske försvarsministern Anatolij Serdjukov sade i måndags i ett uttalande att Medvedevs utkast "syftar till att utforma en helgjuten juridisk mekanism så att överbefälhavaren kan använda truppformationer utomlands för att värna Rysslands och dess medborgares intressen".


Enligt lagförslaget krävs ett beslut av federationsrådet, det ryska parlamentets första kammare, för att presidenten ska kunna sända styrkor utomlands.

Should we stay or should we go?

Läget för den svenska-finländska ISAF-styrkan i Mazar-i-Sharif har varit relativ lugnt, men det har aldrig varit ofarligt. Det är rena turen att förlusterna varit så låga. Nu är det ännu farligare. Ordföranden i officersförbundet Lars Fresker talar om de "skarpaste stridssituationer man kan tänka sig".

Den operativa uppgiften har förändrats i och med att svenskarna genomför offensiva operationer i samarbete med den afghanska armén. Områdets geostrategiska betydelse har dessutom ökat sedan det blivit transitled för utrustning via Ryssland. Samtidigt spiller den ökade konfliktnivån i södra och östra Afghanistan över till svenskarna. Det kommande valet sätter ytterligare fart på demokratins motståndare.

Det finländska officersförbundet går så långt som att situationen "påminner om krig".I sin första intervju duckade dock Finlands nye ÖB Ari Pueheloinen för frågan

- Krig eller inte, det är en juridisk eller en fråga av internationell politisk karaktär. Om den ökade aktiviteten är temporär eller inte,det får vi svar på under de närmaste veckorna.

Kommendören ville inte spekulera om förluster men tillstod att risken finns.

Ja,dessvärre är det så och tyvärr tror jag att beredskapen för detta är mycket mindre i Sverige än i Finland. Det har att göra med olika historiska erfarenheter, men också att insatsen blivit något av ett "glömt krig".Det kan snabbt ändra sig.

Att den svenska försvarsmakten tidigare tonat ned allvaret och till och med aktivt motarbetat öppenhet om säkerhetsläget, brister i utrustning osv,kan nu slå tillbaka på opinionen om unga män och kvinnor kommer att flygas hem i försvarets liksäckar.

Ska vi behöva döda alla afghanska män för att befria den afghanska kvinnan?

När i veckan i Studio 1 diskuterades den svenska militära insatsen i Afghanistan. Jan Guillou raljerade han över att avskaffande av kvinnoförtryck förs fram som ett motiv. Jag tänkte på en svensk militär som tjänstgjort i Afghanistan både under talibanstyret och sedan det störtats.

"Vad jag fick uppleva i Kabul under talibanstyret kan du förmodligen inte föreställa dig ens i dina värsta mardrömmar. Byggnadskranar användes utanför ministerierna som plattformar för att hänga människor. Mest kvinnor.

Allt var förbjudet.I våra "Mine Awareness" program fick inte flickor delta. De var förbjudna att gå i skola. Sjukvården var under all kritik då inga kvinnor fick arbeta. Huvuddelen av läkarna innan talibanerna tog över var kvinnor. Några år senare var läget ett annat.

Inga kvinnor avrättades så vitt jag kunde se för att de råkat visa för mycket av ett ben. Flickor fick återigen gå i skola. Undervisning hur man kan undgå att skadas av minor och oexploderad ammunition var inte längre förbehållen pojkar och män, osv.
Allt detta var resultatet av Natos militära närvaro där bland annat svensk personal bidrog."

Det är värt att komma ihåg vad talibanerna representerar när Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna vill att vi ska slinka i väg med svansen mellan benen och låta de kvarvarande 41 ISAF-nationerna göra jobbet.

Kort sagt, Helt om, marsch mot hängmattan.

Men visst ska vi känna både stolthet och glädje över att vi bidrar till att två miljoner flickor faktiskt kan gå i skolan. Samma sak gäller det kommande presidentvalet den 20 augusti och etableringen - hur svag den än fortfarande är - av ett demokratiskt styre. Det är också det styre som en bred majoritet av afghanerna själva önskar.

Till skillnad från den svenska opinion som vill att vi ska dra fortast möjligt finns det ett mycket stort stöd i Afghanistan för den FN-sanktionerade och Nato-ledda insatsen. Medan Guillou talar om att vi är där för att döda afghaner,vet man där att det är motståndsmän som dödar de flesta civila.

Primärt handlar dock inte insatsen i Afghanistan om att främja kvinnlig frigörelse, utveckla demokrati eller för den delen, minska strömmen av heroin till Europa.

Inget av dessa motiv är tillräckligt starkt för att summera till ett nationellt intresse av den dignitet,som står i paritet med insatsens kostnader för skattebetalarna och dess risker för de män och kvinnor som vågar sina liv för oss.

Långt-bort-i-stan-doktrinens kärna är svensk säkerhet.Behöver vi hjälp från andra kan vi inte ligga i hängmattan när andra behöver oss.

Vi skulle även förlora vår trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör. Att NATO inte försvagas ligger dessutom i vårt omedelbart nationella intresse.

Lägg därtill förhindrandet av att Afghanistan åter blir fristad för internationell terrorism. Om det sker är risken stor att kärnvapenstaten Pakistan också faller i talibanernas händer. Anhängarna av hängmattan verkar inte bry sig.


Hans Zettby

Högvakt utan full utbildning

Värnpliktiga vid Helikopterflottiljen var tvungna att gå högvakten vid kungliga slottet i Stockholm innan de hade fullföljt sin grundläggande soldatutbildning,GSU. Det skriver organisationen Värnpliktsrådet i en rapport efter ett besök på förbandet i Kvarn och i Linköping.

Värnpliktsrådet anser att det är förkastligt att Försvarsmakten tvingar värnpliktiga i en skarp tjänstgöring innan de har fullgjort sin grundutbildning.

Helikopterflottiljen uppger enligt rapporten att flottiljen inte kan styra över detta själva,utan får order från centralt håll.

Värnpliktsrådet kräver nu att Försvarsmakten ger Helikopterflottiljen tid och förutsättningar att utbilda sina soldater i tillräcklig omfattning innan de ska uträtta en skarp tjänst.

2009/08/11

"Storbritannien i Afghanistan i 40 år"

Storbritannien kommer att stanna i Afghanistan ännu i 40 år, det uppskattar en högt uppsatt brittisk officer i en intervju för tidningen Times.

General Sir David Richards, som är landets blivande generalstabschef,tror att Storbritanniens uppgifter i Afghanistan kommer att förändras under tiden från strider till exempelvis utveckling av administrationen.

Stödet bland britterna till Afghanistanoperationen har dalat eftersom de egna truppernas förluster har ökat. Under åtta år har 195 brittiska soldater stupat i Afghanistan.

Storbritannien har 9 000 soldater i Afghanistan.

Värnplikten är Finländska försvarets starka grund

Enligt kommendören för Försvarsmakten,amiral Juhani Kaskeala är värnplikten det Finska försvarets starka grund. Kostnadseffektiviteten som värnplikten medför är även en förutsättning för försvarsmaktens förmåga att investera i nytt försvarsmaterial.Amiral Kaskeala talade i högkvarterets sommarsymposium den 30 juni i St.Michel.

Kaskeala anser att reservisternas höga utbildningsnivå garanterar ett fullt utnyttjande av dagens tekniskt krävande vapen- och ledningssystem. Reservisternas höga motivation och goda kunnande, som hjälper Finland att klara av de internationella bestämmelserna, nämndes speciellt.

Amiral Kaskeala betonar att Finlands försvarssystem helt enkelt kräver allmän värnplikt. Det är inte meningsfullt att avstå från ett effektivt och förmånligt försvarssystem endast av den anledningen att flera andra Europeiska länder har gjort det.

- Att ta hand om Finlands försvar får och kan aldrig vara myndighetsverksamhet. Finska grundlagen säger att varje finländsk medborgare är skyldig att delta i fosterlandets försvar eller hjälpa det i den mån som lagen bestämmer

2009/08/10

Ryska soldater vid finska gränsen

I dag inleds en stor rysk militärövning nära den finska gränsen.

Övningen vid sjön Ladoga inkluderar alla enheter i Leninggrads militärdistrikt, flera enheter av Sibiriens militärdistrikt, samt Norra flottan och Baltiska flottan.

Övningen är en av tre stora ryska militär övningar i sommar. Från 29 juni till 10 juli genomfördes det ryska försvaret en stor övning som involverade alla brigader i norra Kaukasus militärdistrikt, samt flottorna i Svarta Havet och Kaspiska Havet. Två hela fältarméer kommer dessutom att samlas i Vitryssland under en gemensam militärövning mellan 8-29 september.

När Nato-övningen Loyal Arrow genomfördes i Luleå i mitten av juni demonstrerade Vänstern, Svenska Freds och Miljöpartiet mot flygövningen.

Övningen kommer att reta Ryssland, varnade Peter Rådberg (MP) under en demonstration i Luleå.

Övningen vid den finska gränsen kommer enligt officiella ryska källor att omfatta 60 000 man. Det ska jämföras med den omdebatterade Nato-övningen i Luleå som endast inkluderade 2 000 soldater. och medan Loyal Arrow höll på i åtta dagar, pågår Ladoga-övningen i närheten av Finland i sju veckor.

Hur tycker Peter Rådberg (MP), Hans Linde (V) och Anna Ek (Svenska Freds) - vilka alla var i Luleå och demonstrerade mot Loyal Arrow - att Sverige och Finland skall uppfatta den ryska övningen med 60 000 man, om de tycker att Ryssland ska uppfatta en övning med 2 000 soldater som provocerande?

Det är naturligtvis lite annorlunda att ledamöter i det svenska parlamentet är så oroliga för hur Ryssland uppfattar en förhållandevis liten militärövning på svenskt territorium. Borde inte Sveriges säkerhet och försvarsförmåga vara viktigare för en svensk riksdagsledamot?

Det ska bli spännande att se om Vänstern, Svenska Freds och Miljöpartiet anordnar en bussresa till finska gränsen nästa vecka för att protestera mot den långt större och betydligt mer långvariga ryska övningen som hålls i området.

Nej, självklart anordnas ingen bussresa, när det gäller säkerhetspolitik resonerar delar av Vänstern, Miljöpartiet och Fredsrörelsen som om Ryssland inte existerar.

Det är i första hand de tre vänsterpartierna i Sveriges riksdag som har nedrustat vårt lands försvar. När nu de borgliga partierna fortsätter utvecklingen med att spara på landets militära utgifter, framstår NATO som det enda rimliga alternativet.

Oavsett vilken väg Sverige väljer är det enda rimliga att se till att det svenska försvaret har en egen avskräckande förmåga. Georgien-kriget under förra året visade att bland medborgare fanns uttalade ambitioner att närma sig NATO i ett skarpt läge.

Hans Zettby

Försvarets inriktning

Riksdagen har för någon månad sedan antagit regeringens inriktningsproposition för försvaret. I denna sägs att hela landet skall kunna försvaras mot militärt angrepp från annan stat.
Jag undrar hur och med vilken målsättning detta principiellt skall ske med så få stridande enheter som vi planerats ha 2019 ?
10-12 bataljonsstridgrupper, 100 stridsflygplan och några få korvetter och ubåtar.

I stället för att ge konkreta svar svarar både försvarsminister Tolgfors och ledamoten i riksdagens försvarsutskott Karin Enström att enheternas flexibilitet och tillgänglighet skall ökas så att de bättre än i dag skall kunna användas " Här och Nu". Det är bra men detta ökar endast marginellt förmågan att försvara det egna landet.

Enström skriver att det efter Sovjetunionens fall inte finns något militärt hot mot Sverige. Så är det i dag men hur länge förblir det så? På den frågan ges svar som "Att försöka förutse framtiden är verkligen ingen exakt vetenskap och vi måste vara ödmjuka och öppna att ompröva beslut".

Jag vet av mångårig erfarenhet av prognosarbete och framtidsinriktade studier inom försvaret att bedömningar av framtiden innehåller betydande osäkerheter men vet också att det är möjligt att göra rimligt säkra prognoser.

Ödmjukhet borde i detta sammanhang vara att säkerställa en minimal storlek på försvaret som möjliggör att detta i tid hinner anpassas - kvantitativt och kvalitativt - till förvärrade militärstrategiska situationer.Nu planerad storlek på försvaret är sannolikt för liten för att säkerställa detta. Att anpassa ett försvar av planerad storlek tar 15-20 år.

Tills jag får konkreta svar på mina frågor kan jag inte se försvarsministern upprepade försäkringar att hela landet skall försvaras mot militärt angrepp från annan stat som annat än retorik och tomma ord. Försvaret är och syns fortsatt bli dimensionerat för internationella
insatser i stället för försvar av det egna landet.
Är de ett sådant försvar vi årligen fortsatt skall satsa runt 35 miljarder på?

Hans Zettby



2009/06/19

Sverige allt närmare Nato

Den ekonomiska krisen kommer att prägla det svenska ordförandeskapet i höst. Och ett nära samarbete med Nato när det gäller hantering av kriser är av strategisk betydelse för Sverige.

Det sade utrikesminister Carl Bildt i samband med att han presenterade årets utrikespolitiska deklaration inför Sveriges riksdag.

Sveriges åtagande att vara ordförande för Europeiska unionen stod i centrum under Carl Bildts anförande. Och även om frågor som rör klimathotet och Östersjöns miljö står högt på ordförandelandets agenda, är det långt ifrån säkert att detta kommer att få högsta prioritet under hösten. Vi står inför betydande ekonomiska utmaningar och som ordförandeland kommer Sverige att få ärva de politiska effekterna av den kraftiga ekonomiska inbromsningen, menade utrikesministern.

- 2009 kan mycket väl komma att bli krishanteringens år. Vi kan därför inte utesluta att vårt eget ordförandeskap i stor utsträckning kommer att präglas av oförutsedda händelser, sade Bildt.

Om det nya EU-fördraget godkänns av Irland kan det mycket väl bli så att fördraget ska sjösättas under hösten, inklusive den nya europeiska utrikestjänsten, och det blir den svenska regeringens jobb att lotsa unionen in i det nya ramverket.

- Det kommer i så fall att bli en formidabel uppgift som avsevärt påverkar förutsättningarna för Sveriges roll som EU-ordförande, betonade Carl Bildt.

Utrikesdeklarationen i sig bjöd inte på några större överraskningar. Vid sidan av EU-frågorna var det framför allt klimathotet och de många internationella krishärdarna som togs upp.

När det gäller hantering av internationella kriser slog Carl Bildt fast att ett nära samarbete med försvarsalliansen Nato är viktigt för Sverige. Under våren ska regeringen redogöra för sina förbindelser med militäralliansen i en särskild skrivelse.

Den svenska alliansfriheten nämndes inte, istället sade Bildt att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast” och att det finns en bred vilja att vidareutveckla det växande nordiska försvarspolitiska samarbetet.

Socialdemokraterna i form av dess utrikespolitiske talesman Urban Ahlin kritiserade Carl Bildt för att snarare ha ägnat sig åt retorik än praktik i utrikespolitiken. Ahlin tog flera exempel från förra årets utrikesdeklaration som rörde Nato, Mellanöstern och nedrustningspolitiken, för att visa hur lite som har skett i praktiken.

Det är dags att utvärdera vad Bildt egentligen har åstadkommit i utrikespolitiken, sade Urban Ahlin, som dagen till ära också presenterade rapporten "Bokslut Bildt" som granskar Carl Bildts tid som utrikesminister.

”Tunn” var också omdömet om årets utrikesdeklaration, en text som Urban Ahlin tyckte snarare påminde om Carl Bildts personliga jobbansökan för ett nytt jobb i EU.

Kritikerna mot regeringens utrikespolitik var flera under debatten. En av de mest tongivande var Hans Linde, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman.

- Svensk utrikespolitik befinner sig vid ett vägskäl. En självständig politik, som talar klarspråk, eller en passiv, som följer EU och Bryssel. Regeringen har valt det senare.

– Utrikespolitik handlar för oss om något mer än att samla Eurobonuspoäng och att dricka cocktails i Washington och Paris. Sverige skulle kunna vara ett föredöme, men Bildt nämner inte ens kampen för att utplåna fattigdomen, sade Hans Linde.

2009/06/13

Diffus försvarspolitik hotar Sveriges säkerhet

Idag debatterar riksdagen regeringens försvarsproposition. Vi officerare lyder order, men vi vill ge medborgare och politiker en tydlig signal om konsekvenserna av de nu väntade besluten. Omställningen av försvaret går nu så fort att beslut inte hänger ihop och att konsekvenser inte hinner utredas. Sveriges försvar riskerar att raseras.

På tio år har försvarsanslaget minskats med tolv miljarder, drar man ut tidslinjalen till 1995 är minskningen 16 miljarder, enligt totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Landets försvar inriktas på att verka i internationella insatser. Väl så, men förmågan att vid ett förvärrat omvärldsläge försvara landet, är redan drastiskt försämrad, vad riksdag och regering än säger.
Det nationella försvar som idag byggs upp baseras i grunden på frivillighet.


Marktruppernas största del består av icke samtränat hemvärn, även om de är bättre utrustade och tränade än tidigare. De gör sin insats för 72 kronor om dagen. Det är vad vi baserar vårt nationella försvar på. Och hemvärnet tappar dessutom personal. Men det gör ju ingenting. För något krig kommer aldrig att komma, men om kriget ändå kommer ska Sverige skicka förband till Baltikum, Norge eller Finland. Det har regeringen lovat, om än i lite dunkla ordalag. Men skulle omvärldsläget försämras behöver vi hjälp från andra länder för att skydda Sverige. Löftet hänger inte ihop med förmågan.

Flera konflikthärdar kan väntas:
Just nu går världen igenom en lågkonjunktur och de stora globala trenderna är inte orosfria. Fram till 2025 kommer världens befolkning att ha ökat med nästan två miljarder. Jordens resurser är ändliga och konflikter uppstår ofta vid konkurrens om energiresurser och råvaror. Många länder med tillväxt kräver samma standard som oss i västvärlden. Varför skulle inte varje kinesisk och indisk familj ha rätt till rent vatten, en frys och kyl per familj, en bil, platt-tv och varsitt fullt utrustad badrum? Rätten till energiråvaror, olja och gas, kommer att krävas av allt fler.


Samtidigt kommer den globala uppvärmningen att förändra levnadsbetingelserna för miljoner människor. Människor som mist sina bostäder under stigande hav kommer att behöva nya hemländer. Är vi, medborgare i västvärlden, om det krävs, villiga att minska vår levnadsstandard? Vi får hoppas att dessa utmaningar löses av världens ledare och befolkningar på ett klokt sätt. Till skillnad från tidigare i mänsklighetens mångtusenåriga historia.

Eller också går det som vanligt. Det blir konflikter, i värsta fall väpnade. Europaprojektet kan förhoppningsvis genom fördjupad europeisk integration fortsätta vara det fredsprojekt som grundarna önskade. Ryssland, som idag inte är en fungerande demokrati, utan ett land där misshagliga dissidenter mördas oförklarligt. Ryssland, vars minskande befolkning upplever sig som hotad av omvärlden, kan lyckas att undvika statskollaps, eller att falla offer för nationalistisk politik på omvärldens bekostnad och istället bli en rik, samarbetsvillig nation med stora naturresurser.

Allt kan bli så bra som bara en svensk regering kan drömma om. Men det kan gå fel också. Var står Sverige då med dagens förda försvarspolitik?

Måste utgå från det värsta:
Hur kan vi värna Sverige om det som ingen tror kan ske faktiskt händer? När försvaret reducerades, 1925, var det fjorton år till andra världskrigets utbrott. Femton år till Norge och Danmark var ockuperade. Vem förutsåg den utvecklingen vid tjugotalets mitt? Iförsvarsbeslutet 1936 ansåg svenska politiker att Sverige skulle ha 10 år på sig att upprusta för det nya omvärldsläget. Verkligheten gav dem tre.


Vi officerare tjänstgör redan nu internationellt och vi verkar villigt för fred och för att hindra konflikter från att bryta ut. Det kan anses vara en humanitär skyldighet när vi har ett relativt lugnt omvärldsläge. Men planeringen av ett försvar kan inte utgå från det bästa scenariot. Det måste utgå från det värsta, att vi kan behöva koncentrera oss på vårt eget förvar igen.

För oss människor, mitt i historien, är det svårt att märka om utvecklingen vänder till det sämre. Kanske har utvecklingen redan vänt. I augusti 2008 rasade ett krig mellan två europeiska länder, Ryssland och Georgien. På grund av det ena landets militära underlägsenhet slipper vi att bli påminda om detta faktum på daglig basis, eftersom det svagare landet Georgien tvingades ge sig, och avträda kontroll över delar av territoriet.

Därför, folkvalda, skapa och bibehåll ett hållbart nationellt försvar, ge tillräckliga resurser. Sveriges oberoende och befolkning är värt att försvara. Våra svenska grundlagar och styrelseskick likaså. Vi medborgare är värda ett försvar som fungerar. Vi är officerare, experter i att på fältet, i väpnad strid, genomföra beslutad säkerhetspolitik. Vi går i den riktning ni beslutar: Afghanistan, Tchad, Baltikum, eller Gotland. Men vi vill bara göra er uppmärksamma på konsekvenserna av vad ni beordrar:

Inte ens plåster på såren:
Genom att försvar av landet inte planeras och övas, utan diverse särlösningar för olika inter-nationella insatser prioriteras, förloras förmågan att försvara landet. Fyra pappersbataljoner och förrådsställda stridsvagnar är inte ens plåster på såren. Politiker, ni måste i första hand ge försvaret uppgiften att planera för hur landet ska försvaras i händelse av ofred. Det kan kosta pengar och kräva att försvaret kan verka både i luften, marken och till sjöss. Det räcker inte att ha flygplan om man inte har robotar att skjuta från dem eller korvetter som inte kan försvara sig vid luftangrepp. Eller markförband som inte har råd att träna i större enheter. Inte seriöst Ett problem för våra medlemmar är att de har svårt att berätta om de problem de ser.


Dessa brister handlar om rikets säkerhet, något som omgärdas av försvarssekretess, vilket försvårar en öppen debatt. Politiker, ni måste våga betala för landets försvar. Idag är inget av riksdagspartierna villigt att ge försvaret en tydlig uppgift och tillföra de resurser en sådan uppgift kräver. Men att ducka genom diffusa styrningar är inte seriöst. Den lagda försvarspropositionen är underfinansierad.

Även i den nya insatsorganisationen lär nya ekonomiska svarta hål att uppstå. Men på vägen mot nästa svarta hål riskerar grunden för vår nationella försvarsförmåga att raseras. Just nu hänger den svenska försvarsmaktens olika system inte ihop.

Sveriges befolkning är värd något bättre.

2009/05/06

Värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret

Sverige har en lång tradition av att inte säga som det är i försvarspolitiken. Under kalla kriget var vi neutrala utan att vara det. Numera har vi en egen militärallians men är samtidigt militärt alliansfria. Den allmänna värnplikten slutade för länge sedan att vara allmän. I enlighet med traditionen paketeras regeringens förslag om att övergå till ett yrkesförsvar vackert i cellofan av frivillighet. Samtidigt ska plikten behållas vilande men i praktiken blir det den sista vilan.

Enligt planerna ska inriktningspropositionen "Ett användbart försvar" klubbas igenom i mitten av juni. Men som framgick med beklagansvärd tydlighet när Försvarsutskottet igår anordnade en hearing kommer det nya personalförsörjningssystemet fortfarande att vara ett gigantiskt frågetecken när beslutet fattas. Därmed laddas det för ett rejält politikfiasko. Räcker det föreslagna inflödet för att försörja det nya systemet, ja, kommer det ens att vara möjligt att rekrytera den volymen?

Värnplikten är konstnadseffektiv, men vem betalar om kostnaderna rusar i väg för yrkesförsvaret? Får vi tillräckligt god kvalitet på personalen? Erfarenheterna från andra håll tyder på att det blir svårt. Nog kan man förstå att ÖB Sverker Göranson inledde på nya jobbet med att uttrycka skepsis mot det politiskt beställda yrkesförsvaret. Det kan ju tyckas bakvänt att först lägga ut spåren och sedan kolla om allt går på räls – inte minst eftersom en urspårning berör en central, ja kanske den mest centrala, statliga funktionen.

S försvarsmotion är i detta avseende mer attraktiv än den borgerliga regeringens propp. Plikten ska behållas med allmän mönstring men selektiv tre månaders värnplikt med frivillig fortsättning i ytterligare nio månader för dem som anses lämpliga. Ur den gruppen rekryteras sedan kontraktsanställda som varvar militärtjänst med civilt arbete.

Stammisarna blir färre med Anders Karlssons förslag än i Tolgfors tappning. Försvarssviljan är dock inte starkare än att S vill plocka av försvaret ännu mer pengar. Dyrt och dumt borde vara nog för att inte hasta vidare. Men frågan ska också ses i relation till försvarets huvuduppgift. Försvarsministern har lagt om retoriken men i verkligheten är det fortfarande expeditionär förmåga för utlandsinsatser som försvaret byggs kring. Om huvuduppgiften i stället är försvaret av Sverige klarar vi oss inte utan värnplikt.

Det är liksom grundfrågan.

2009/05/05

En reserv på fyra bataljoner efter tre år!

Den säkerhetspolitiske forskaren Wilhelm Agrell har alltid haft förmågan att säga "fel" saker vid ovälkomna tidpunkter. Det ska vi vara tacksamma för, exempelvis när han på lördagen kort och distinkt säger sanningen om vår försvarsplanering. Vi kommer att få ett formellt "frivilligt" försvar, konstaterar han i Svenska Dagbladet, men skillnaden mellan det och en krigsmakt av yrkessoldater kommer bara i gamet bevandrade yrkespolitiker kunna upptäcka.
De tidsperioder en ung människa måste skriva på för gör att han eller hon blir en yrkessoldat, vad man sedan än kallar det.

Agrell går sedan vidare med en viktig punkt: om soldater i framtiden skriver kontrakt för längre perioder utan specifikation av exempelvis internationella uppdrag kan vi sannolikt se fram mot förband som är lägre motiverade än i dag.

Åtagandet kommer inte gälla Kosovo, Gaza eller Kongo, utan så och så många år. Därmed riskerar vi att halka ned till många andra internationella militärstyrkors nivå. Och det vill vi knappast - svensk trupp har varit känd för sin kompetens, effektivitet och disciplin. Vi har därför åtnjutit ett mycket högt internationellt förtroende i jämförelse med många andra FN-länder, vars insatser kantats med problem och misslyckanden som inte minst gått ut över civila.

Agrell konstaterar slutligen - med rätta - att den organisation som nu föreslås för att försvara själva Sverige är feldimensionerad och felorganiserad. En idé är exempelvis att ha en reserv på fyra bataljoner, som ska kunna sättas in efter tre års förberedelser. Det kan ju vara ett roligt helgnöje att gissa vilken del av vårt land som skulle finnas kvar att sätta in dem från efter tre års oroligheter.

Att ha ett fungerande försvar handlar inte bara om saker - bilar, kanoner, flygplan och annat. Det handlar lika mycket om tillgång på engagerade, kunniga och erfarna människor. Dessa finns inte i dag, hur mycket än hemvärnet hålls fram som gott exempel. För en organisation behöver inte bara soldater och isolerade förband. Det behöver även befäl vana att handha, leda och lösa problem med stora och relativt komplicerade organisationer. Kunna förflytta dem, säkra deras underhåll, deras samordnande med andra styrkor och inte minst sätta in dem i strid så att de segrar över motståndaren. Hur många år kommer det att ta innan vi åter har denna säkerhetsfunktion?

Tidningens gissning är tjugo, trettio år. Men då måste återhämtningen börja nu.