2009/04/29

Några av mina reflektioner från Förr och Nu.

Ett talesätt jag en gång lagt på minnet är ”Det var bättre förr – fast på ett sämre vis”.
Många i läsekretsen anser nog att det var bättre förr och antyder därmed att mycket har förändrats till det sämre. Börjar man titta lite närmare på ett och annat är det slående hur mycket som ändå verkar vara bestående. Det finns sanningar som är eviga precis som förr.

Som ung och oerfaren är det lätt att tro att man kommit på helt nya synsätt eller funnit helt nya sammanhang. I början av min militära karriär fanns det rustmästare, fanjunkare och förvaltare som såg till att jag inte gick bort mig i det avseendet. Dessa var nyckelpersoner som svarade för kontinuitet och stabilitet. Nu ser det ut som att vi får tillbaka ett flerbefälssystem ty nuvarande ordning tror jag har varit förödande.

Om svensk försvarspolitik förr och nu har det skrivits och talats mycket. Givetvis måste en försvarsmakt förändras i takt med omvärlden. Svårigheten ligger i att avgöra om gynnsamma omvärldsförändringar blir bestående eller om ogynnsamma dito kan utvecklas till ett allvarligt hot i ett kortare perspektiv. Man kan inte utan fog ifrågasätta om alla delar av dagens insatsförsvar är lämpliga att sättas in i högre konfliktnivåer än fredskriser.

Oavsett politiska – och inte sällan ekonomiskt – politiska – motiv till de förändringar som skett och sker i Försvarsmakten finns det några faktorer jag anser att man nästan totalt bortsett från de senaste 15 – 20 årens omstruktureringar. De har i varje fall inte varit avgörande när man övervägt alternativa strukturer. Det jag tänker på är övningsförutsättningar, utbildningsnivå och förbandsanda, faktorer som är mer avgörande än något annat, till och med materiel och utrustningsnivå, precis som förr.

Jag har genom åren fått möjlighet att delta i ett antal utlandsmissioner världen över, från krigets Libanon till de nuvarande insatserna i Afghanistan. Man måste ha klart för sig att utlandstjänsten inte är en semesterresa. Krig är per definition ett trauma och självfallet påverkar det individen att vistas i en krigszon. Våra politiker som beslutar om våra utlandsuppdrag måste därför se till att det finns resurser att ta hand om personalen när de kommer hem. Det gäller inte bara Försvarsmakten utan även sjuk- och hälsovården måste bli bättre på att bemöta och behandla individer med psykiska besvär kopplade till utlandstjänsten.

Ett bakåtperspektiv är alltid nyttigt när man hamnat i återvändsgränd. Hur kunde det bli så här? När och var gick det snett? Men det är förstås en överdrift att påstå att arméns ledarskap hamnat i en återvändsgränd bara för att media-rapporter duggar tätt om ett antal officerares övergrepp mot underordnade och andra i och utom tjänsten. Bara för att det rapporteras om mobbning. Bara för att man trakasserar kvinnor i uniform. Bara för att somliga trupputbildare spelar allan på ett sätt som faktiskt inte ens var acceptabelt på 1800-talet.

Visst förekommer väl sånt där i alla arméer i alla tider? Sånt där sopades väl förr under mattan? Eller gjordes saken upp diskret ”inom familjen”? Eller var det kanske rentav bättre anda förr? Nåja, kanske inte bättre men annorlunda?

Att förbandsanda har en avgörande betydelse för ett förbands stridsvärde är mångomvittnat. Likväl är det en faktor försvarsledning och politiker lättvindigt offrat på försvarsanslagens altare. En trolig orsak är att denna faktor är svår att värdera i kronor och ören så länge fred råder. Ändå anser jag att det är fullt möjligt att i fredstid värdera förbandsanda i termer av måluppfyllelse, budgetdisciplin, övnings- och utbildningsresultat, förmåga att anta nya utmaningar, flexibilitet, organisk kompetens m.fl.

Jag har upplevt att det har funnits såväl hemvärnsförband som förband i internationell tjänst som haft en god förbandsanda i dessa avseenden. Glädjande nog finns den ännu kvar hos dess efterföljare, precis som förr.

Men visst, allt är inte som förr. Historien är nog så väsentlig men vi lever i nuet med blicken riktad mot framtiden. Som den gamle militärfilosofen Sir Lidell-Hart bättre uttryckte det; ”Det är frågan om att köra dagens film genom gårdagens projektor mot morgondagens filmduk”.

I detta sammanhang har jag tillsammans med några kamrater i hemvärnsleden funderat en hel del på hur vi skall kunna skapa en starkare knytning till hemvärnet och dess personal i Östergötland.

De yngsta förmågorna blickar framåt och känner i många fall knappt till moderförbandets stolta historia. Dom funderar säkert mer kring ”De nationella skyddsstyrkorna”, leverans av ny materiel och deltagande i internationella insatser. Vi äldre får med visdom och erfarenhet hjälpa till att stärka och knyta starkare band för att få en helhet i den nya organisationen

Vill också ge mig på att uttrycka mig om finanskrisens psykologiska effekter. Dessa skall inte underskattas, massmedia älskar som bekant att vältra sig i negativa händelser. Politiker av alla sorter och färger skär pipor i vassen för att om möjligt kapa åt sig några procentenheter i väljaropinionen genom att utmåla eländet i grälla färger. Själva reagerar vi instinktivt genom att hålla hårdare om plånboken utifall att.

Om finanskrisens orsaker och verkan har det skrivits tillräckligt på annat håll. Att det inte är ett nytt fenomen är också väl känt. Det som däremot ingen nämner – i varje fall inte tillräckligt högljutt – är att den yttersta orsaken till de återkommande finanskriserna är människans egen girighet. Vi tenderar ju var och en till mans att trissa upp förväntningarna på möjliga framtida guldregn. Alltför ofta handlar det dock bara om varianter på kedjebrevsspel som fått finare namn som Hedgefonder och liknande. Precis som det var förr.

Inga kommentarer: