2009/05/06

Värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret

Sverige har en lång tradition av att inte säga som det är i försvarspolitiken. Under kalla kriget var vi neutrala utan att vara det. Numera har vi en egen militärallians men är samtidigt militärt alliansfria. Den allmänna värnplikten slutade för länge sedan att vara allmän. I enlighet med traditionen paketeras regeringens förslag om att övergå till ett yrkesförsvar vackert i cellofan av frivillighet. Samtidigt ska plikten behållas vilande men i praktiken blir det den sista vilan.

Enligt planerna ska inriktningspropositionen "Ett användbart försvar" klubbas igenom i mitten av juni. Men som framgick med beklagansvärd tydlighet när Försvarsutskottet igår anordnade en hearing kommer det nya personalförsörjningssystemet fortfarande att vara ett gigantiskt frågetecken när beslutet fattas. Därmed laddas det för ett rejält politikfiasko. Räcker det föreslagna inflödet för att försörja det nya systemet, ja, kommer det ens att vara möjligt att rekrytera den volymen?

Värnplikten är konstnadseffektiv, men vem betalar om kostnaderna rusar i väg för yrkesförsvaret? Får vi tillräckligt god kvalitet på personalen? Erfarenheterna från andra håll tyder på att det blir svårt. Nog kan man förstå att ÖB Sverker Göranson inledde på nya jobbet med att uttrycka skepsis mot det politiskt beställda yrkesförsvaret. Det kan ju tyckas bakvänt att först lägga ut spåren och sedan kolla om allt går på räls – inte minst eftersom en urspårning berör en central, ja kanske den mest centrala, statliga funktionen.

S försvarsmotion är i detta avseende mer attraktiv än den borgerliga regeringens propp. Plikten ska behållas med allmän mönstring men selektiv tre månaders värnplikt med frivillig fortsättning i ytterligare nio månader för dem som anses lämpliga. Ur den gruppen rekryteras sedan kontraktsanställda som varvar militärtjänst med civilt arbete.

Stammisarna blir färre med Anders Karlssons förslag än i Tolgfors tappning. Försvarssviljan är dock inte starkare än att S vill plocka av försvaret ännu mer pengar. Dyrt och dumt borde vara nog för att inte hasta vidare. Men frågan ska också ses i relation till försvarets huvuduppgift. Försvarsministern har lagt om retoriken men i verkligheten är det fortfarande expeditionär förmåga för utlandsinsatser som försvaret byggs kring. Om huvuduppgiften i stället är försvaret av Sverige klarar vi oss inte utan värnplikt.

Det är liksom grundfrågan.

2009/05/05

En reserv på fyra bataljoner efter tre år!

Den säkerhetspolitiske forskaren Wilhelm Agrell har alltid haft förmågan att säga "fel" saker vid ovälkomna tidpunkter. Det ska vi vara tacksamma för, exempelvis när han på lördagen kort och distinkt säger sanningen om vår försvarsplanering. Vi kommer att få ett formellt "frivilligt" försvar, konstaterar han i Svenska Dagbladet, men skillnaden mellan det och en krigsmakt av yrkessoldater kommer bara i gamet bevandrade yrkespolitiker kunna upptäcka.
De tidsperioder en ung människa måste skriva på för gör att han eller hon blir en yrkessoldat, vad man sedan än kallar det.

Agrell går sedan vidare med en viktig punkt: om soldater i framtiden skriver kontrakt för längre perioder utan specifikation av exempelvis internationella uppdrag kan vi sannolikt se fram mot förband som är lägre motiverade än i dag.

Åtagandet kommer inte gälla Kosovo, Gaza eller Kongo, utan så och så många år. Därmed riskerar vi att halka ned till många andra internationella militärstyrkors nivå. Och det vill vi knappast - svensk trupp har varit känd för sin kompetens, effektivitet och disciplin. Vi har därför åtnjutit ett mycket högt internationellt förtroende i jämförelse med många andra FN-länder, vars insatser kantats med problem och misslyckanden som inte minst gått ut över civila.

Agrell konstaterar slutligen - med rätta - att den organisation som nu föreslås för att försvara själva Sverige är feldimensionerad och felorganiserad. En idé är exempelvis att ha en reserv på fyra bataljoner, som ska kunna sättas in efter tre års förberedelser. Det kan ju vara ett roligt helgnöje att gissa vilken del av vårt land som skulle finnas kvar att sätta in dem från efter tre års oroligheter.

Att ha ett fungerande försvar handlar inte bara om saker - bilar, kanoner, flygplan och annat. Det handlar lika mycket om tillgång på engagerade, kunniga och erfarna människor. Dessa finns inte i dag, hur mycket än hemvärnet hålls fram som gott exempel. För en organisation behöver inte bara soldater och isolerade förband. Det behöver även befäl vana att handha, leda och lösa problem med stora och relativt komplicerade organisationer. Kunna förflytta dem, säkra deras underhåll, deras samordnande med andra styrkor och inte minst sätta in dem i strid så att de segrar över motståndaren. Hur många år kommer det att ta innan vi åter har denna säkerhetsfunktion?

Tidningens gissning är tjugo, trettio år. Men då måste återhämtningen börja nu.

2009/05/04

"Ett avfolkat försvar"

Det passar väl som handen i handsken för ett folk utan försvar??? Det räcker väl med NBF. En liten sensor som talar om att den lede fi vandrar förbi. Finns det elektricitet kvar i landets elnät just då kan signalerna från sensorn nå fram till en nätverksserver, kopplad till en automatisk telefonuppringare, som ringer upp stormakterna runt omkring oss. Den automatiska uppringningaren talar om för den som svarar: "Detta är Sverige. Vi svenskar vill inte kosta på något försvar av vårt land och dess folk. Välkomna hit, men skjut inte på oss!"

Nästa fråga är: hur ser kostnadskalkylerna ut: Yrkesförsvar, jämfört med värnpliktsförsvar?
Uthållighet och förmåga att skaka fram förstärkningar och taktiska resever måste förstås vägas in.