FÖRSVARA FÖRSVARET FÖR FOSTERLANDETS FRIHET!

Så har försvarsminister Sten Tolgfors redogjort för sin trestegsraket, om hur det en gång så stolta svenska försvaret skall transformeras till en mikroskopisk expeditionskår med lätta förband och utan förmåga att försvara det land och det folk det är skapat att försvara. Hotbilden är väl inte så där väldigt alarmerande just denna dag då detta skrivs, men inte går omvärldsutvecklingen åt rätt håll hur mycket man än må sitta på Jakobsgatan och önskedrömma om att så vore fallet...


Ryssland rustar upp och spänner sina militära muskler, naturrikedomarna under Arktis is intresserar de flesta länderna i området och snart kommer vi med största sannolikhet ha en rysk gasledning som passerar genom våra vatten med allt vad det innebär av ryska intressesfärer och ökad militär närvaro.


Visst kan jag köpa idén om ett fast anställt försvar med professionella soldater men inte till de pinsamt patetiskt låga nivåerna som det nu talas om. Men A och O i min sinnesvärld är att försvaret måste ha en anpassningsförmåga, med möjlighet att hyfsat snabbt skapa sy upp en större kostym när man måste klä upp sig för att imponera på omvärlden, och just detta kommer vi aldrig att kunna ha i ett försvar med yrkessoldaterna i de åtta lätta manöverbataljonerna och frivilliga soldater i Hemvärnet (Nationella skyddstyrkorna). Och med tanke på att våra svenska folkvalda alla tycks ha en iögonfallande likhet med sengångare när det kommer till säkerhetspolitiska slutsatser och försvarspolitiska ställningstaganden så kommer vi alltid vara för sent ute att med att:


1) Skapa en större numerär för landets väpnade styrkor.
2) Köpa in ny matriel för de högst eventuella nya förbanden.
3) Väcka värnplikten till liv igen.
4) Söka oss till den kollektiva säkerheten i NATO.


Och som om senfärdigheten inte vore illa nog, så drar man närmast kroniskt fel slutsatser av det som händer. För nästan exakt ett år sedan marscherade ryssen in i Georgien med tunga förband, med stridsvagnar och mekansierat infanteri, med massivt artilleriunderstöd och ett väloljat samarbete mellan mark- och flygstridskrafter, och bara denna nakna uppvisning i rysk aggressivitet borde ha fått Sverige att vakna omedelbart. Men vad händer?


Omedelbart så låter regeringen genom det ansvariga statsrådet Tolgfors skjuta på försvarsbeslutet för att väva in erfarenheterna från det nyss avslutade kriget men problemet är som vanligt att Sverige drar helt fel slutsatser. Den lätta Georgiska armén massakrerades och förödmjukades av de ryska, tunga förbanden - och Tolgfors med nickedockor kommer på att den svenska armén skall göra sig av med 50 % av de helt underbara, hypermoderna men tunga stridsvagnarna av typ 122 för att istället satsa på lätta förband med "Galtar" och obepansarade Toyotabilar. Sålunda drar man helt fel slutsatser av hur man bäst försvarar hemlandet...


Ryssen besegrade Georgien genom en närmast magnifik uppvisning i eldunderstöd från artilleri, helikoptrar och stridsflyg medan vi i Sverige tycker att 24 artilleripjäser är tillräckligt för att stödja vår armé. Förvisso en korrekt slutsats med tanke på den framtida numerären, men helt åt fanders om man vill ha någon trovärdighet i det nationella försvarsperspektivet. Pvhelikoptrarna (Hkp 9) vi har är närmast antika idag och alla de JAS-plan vi har lär behövas för att skydda luftrum och alla marinens fartyg som har det gemensamt att de alla saknar luftvärnsförmåga Här och Nu.


"Här och Nu" är Tolgfors mantra, men är det vi får med omstruktureringen bättre än det gamla och i nypolitiska led ständigt hånade invsionsförsvaret. När Tolgfors är färdig, och 450.000 kvadratkilometer Sverige försvaras av 8 lätta bataljoner med ringa undersöd, en "handikappad marin" och ett flygvapen med lika många uppgifter som flygplan så kommer vi ändå inte nå upp till det "Här och Nu" som vi nådde med våra 24 brigader, med Europas näst största flygvapen och en marin som i alla fall höll piraterna borta från Öland. Det gamla invasionsförsvaret med alla sina värnpliktiga var efter 72 timmar i så pass gott skick att det fanns en avskräckande dimension som vi aldrig någonsin kommer att nå med 6 bataljoner i Sverige, 1 i Afghanistan och 1 i någon annan gudsförgäten del av världen.


Ett land som är stort till ytan, som saknar en stor befolkning men som ligger i en del av världen där avspänningen är på väg att bli historia behöver trovärdighet, och trovärdighet i försvarsförmåga kräver en anpassad numerär. Sverige kommer aldrig kunna anpassa sin numerär med ett yrkesförsvar, Sverige kommer alltid vara för sent ute när hotbilden förändras - det är den tragiska sanningen. Men i Finland har man förstått det där och där är brigaden inget museiförband. Söte bror i Norge har fått upp sina ögon igen och satsar resurser på sin försvarförmåga igen,men som vanligt har vi i Sverige fastnat någonstans i förordet när de andra läser de sista raderna i historieboken...

Hans Zettby