Should we stay or should we go?

Läget för den svenska-finländska ISAF-styrkan i Mazar-i-Sharif har varit relativ lugnt, men det har aldrig varit ofarligt. Det är rena turen att förlusterna varit så låga. Nu är det ännu farligare. Ordföranden i officersförbundet Lars Fresker talar om de "skarpaste stridssituationer man kan tänka sig".

Den operativa uppgiften har förändrats i och med att svenskarna genomför offensiva operationer i samarbete med den afghanska armén. Områdets geostrategiska betydelse har dessutom ökat sedan det blivit transitled för utrustning via Ryssland. Samtidigt spiller den ökade konfliktnivån i södra och östra Afghanistan över till svenskarna. Det kommande valet sätter ytterligare fart på demokratins motståndare.

Det finländska officersförbundet går så långt som att situationen "påminner om krig".I sin första intervju duckade dock Finlands nye ÖB Ari Pueheloinen för frågan

- Krig eller inte, det är en juridisk eller en fråga av internationell politisk karaktär. Om den ökade aktiviteten är temporär eller inte,det får vi svar på under de närmaste veckorna.

Kommendören ville inte spekulera om förluster men tillstod att risken finns.

Ja,dessvärre är det så och tyvärr tror jag att beredskapen för detta är mycket mindre i Sverige än i Finland. Det har att göra med olika historiska erfarenheter, men också att insatsen blivit något av ett "glömt krig".Det kan snabbt ändra sig.

Att den svenska försvarsmakten tidigare tonat ned allvaret och till och med aktivt motarbetat öppenhet om säkerhetsläget, brister i utrustning osv,kan nu slå tillbaka på opinionen om unga män och kvinnor kommer att flygas hem i försvarets liksäckar.

Ska vi behöva döda alla afghanska män för att befria den afghanska kvinnan?

När i veckan i Studio 1 diskuterades den svenska militära insatsen i Afghanistan. Jan Guillou raljerade han över att avskaffande av kvinnoförtryck förs fram som ett motiv. Jag tänkte på en svensk militär som tjänstgjort i Afghanistan både under talibanstyret och sedan det störtats.

"Vad jag fick uppleva i Kabul under talibanstyret kan du förmodligen inte föreställa dig ens i dina värsta mardrömmar. Byggnadskranar användes utanför ministerierna som plattformar för att hänga människor. Mest kvinnor.

Allt var förbjudet.I våra "Mine Awareness" program fick inte flickor delta. De var förbjudna att gå i skola. Sjukvården var under all kritik då inga kvinnor fick arbeta. Huvuddelen av läkarna innan talibanerna tog över var kvinnor. Några år senare var läget ett annat.

Inga kvinnor avrättades så vitt jag kunde se för att de råkat visa för mycket av ett ben. Flickor fick återigen gå i skola. Undervisning hur man kan undgå att skadas av minor och oexploderad ammunition var inte längre förbehållen pojkar och män, osv.
Allt detta var resultatet av Natos militära närvaro där bland annat svensk personal bidrog."

Det är värt att komma ihåg vad talibanerna representerar när Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna vill att vi ska slinka i väg med svansen mellan benen och låta de kvarvarande 41 ISAF-nationerna göra jobbet.

Kort sagt, Helt om, marsch mot hängmattan.

Men visst ska vi känna både stolthet och glädje över att vi bidrar till att två miljoner flickor faktiskt kan gå i skolan. Samma sak gäller det kommande presidentvalet den 20 augusti och etableringen - hur svag den än fortfarande är - av ett demokratiskt styre. Det är också det styre som en bred majoritet av afghanerna själva önskar.

Till skillnad från den svenska opinion som vill att vi ska dra fortast möjligt finns det ett mycket stort stöd i Afghanistan för den FN-sanktionerade och Nato-ledda insatsen. Medan Guillou talar om att vi är där för att döda afghaner,vet man där att det är motståndsmän som dödar de flesta civila.

Primärt handlar dock inte insatsen i Afghanistan om att främja kvinnlig frigörelse, utveckla demokrati eller för den delen, minska strömmen av heroin till Europa.

Inget av dessa motiv är tillräckligt starkt för att summera till ett nationellt intresse av den dignitet,som står i paritet med insatsens kostnader för skattebetalarna och dess risker för de män och kvinnor som vågar sina liv för oss.

Långt-bort-i-stan-doktrinens kärna är svensk säkerhet.Behöver vi hjälp från andra kan vi inte ligga i hängmattan när andra behöver oss.

Vi skulle även förlora vår trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör. Att NATO inte försvagas ligger dessutom i vårt omedelbart nationella intresse.

Lägg därtill förhindrandet av att Afghanistan åter blir fristad för internationell terrorism. Om det sker är risken stor att kärnvapenstaten Pakistan också faller i talibanernas händer. Anhängarna av hängmattan verkar inte bry sig.

Hans Zettby