Efter att nu ha sett hela Korseld med försvarsminister Sten Tolgfors kan jag bara konstatera att jag helt stöttar honom i hans argumentation runt det svenska deltagandet i Afghanistan. Karzai må vara en ful fisk med västerländska mått mätt, men man måste ställa sig frågan vad alternativet är. Det är bättre att förhandla med Karzai och utöva påtryckningar på honom att förbättra det afghanska samhället istället för att bara packa ihop och åka hem och lämna Afghanistan åt sitt öde. Märk väl, det finns ingen annan att förhandla med. Talibansidan har gång på gång gjort klart att man inte avser att förhandla och att förhandlingar med ISAF är förräderi.
Jag uppskattar också att försvarsministern nu börjar utöva påtryckningar runt helikopteranskaffningarna. Det är inte en dag för sent, men sent vaknar ju syndaren och Tolgfors börjar nog så smått inse att händelserna de närmaste månaderna är de som kommer att forma hans eftermäle efter valet 2010.
I slutet av intervjun ramlar försvarsministern återigen in på att den förra regeringen lade ner över 60 förband medan alliansregeringen inte lagt ner något. Må så vara än så länge, men det är också ord som ska vägas in i Sten Tolgfors eftermäle som försvarsminister. Det existerar ett samförstånd mellan Försvarsmakten och Regeringen att efter valet lägga ner grundutbildningsförband, d v s regementen, flottiljer etc, i syfte att finansiera omställningen till det nya yrkesförsvaret. Ergo: Alliansregeringen är inte bättre än den förra S-regeringen som var en katastrof för det svenska försvaret.
Förefaller det inte också lite märkligt att Sten Tolgfors inte anser sig ha tid att ha kommentarer på sin blogg, medan däremot Carl Bildt har det?
2009/11/21
2009/11/09
Problemet med personalförsörjning till Försvarsmakten i framtiden!
Jag vill påstå att Försvarsmakten nu står inför sin största utmaning sedan andra världskriget. Från en trygg och överskådlig personalförsörjning genom värnplikt, till att som vilken arbetsgivare behöva rekrytera all sin personal på den öppna arbetsmarknaden. Eftersom det är många aspekter som rör personalförsörjningen, blir detta ett långt inlägg.
Det ena problemet med personalförsörjningen är hur man ska förvandla köttberget av officerare till en mindre andel officerare och en betydligt större andel specialistofficerare. Det andra och större problemet som jag tänkte diskutera mera här, är hur man ska säkerställa en tillräckligt stor rekrytering av soldater av erforderlig mental och fysisk status för att säkerställa uppfyllnad av Försvarsmaktens organisation. Detta är ett problem som tett sig allt svårare i andra västländer med yrkesförsvar.
Systemet med anställda soldater kunde ju ha fått en bättre start än beskedet att Försvarsmaktens mest erfarna soldater sedan början av 1800-talet inte får fortsätta sin anställning i Försvarsmakten efter en sammanhängande period med värnplikt direkt avlöst av utbildning inför NBG, NBG-beredskap, mer utbildning och sedan insats i Kosovo och Afghanistan (det senare med skarp strid). Försvarsmakten har sedan tidigare i budgetunderlaget för 2010 (BU10) identifierat att man kommer att behöva avskeda personal samtidigt som man anställer, vilket kommer att bli kontraproduktivt för rekryteringen. Lösandet av detta problem kommer att bli avgörande för möjligheterna att personalförsörja den nya organisationen.
Hur ska Försvarsmakten då kunna locka unga i den för resten av livet mest avgörande åldern (där man ska utbilda sig för sitt resterande yrkesliv, bilda familj o s v) att söka anställning i Försvarsmakten i 4-7 år för en månadslön om 17 000 kr och enligt målbilden en fjärdedel av tiden på insatser? Det blir en mycket svår nöt att knäcka. En möjlighet är att kunna erbjuda en förmånlig yrkesväxling efter den militära anställningen som innebär mervärden i förhållande till vad det civila samhället kan erbjuda. Försvarsmakten har också identifierat denna aspekt och ber i BU10 övriga delar av samhällsapparaten om hjälp med detta.
Kamratföreningarna för fallskärmsjägare, kustjägare och militärtolkar är mycket starka nätverk för personal med bakgrund i dessa befattningar och har i flera år arbetat med just frågan om civilt meritvärde för sina medlemmar. I syfte att stötta Försvarsmakten i frågan inför det nya personalförsörjningssystemets införande, har föreningarna bjudit in till en konferens om civilt meritvärde som går av stapeln på Karlberg den 11-12 november.
Lyckas man med att få militär anställning attraktiv i det civila näringslivet ökar chansen att Försvarsmakten lyckas rekrytera rätt personal. Risken är som sagt annars mycket hög att man hamnar i samma svåra situation som andra länder med yrkesförsvar där man får leta sig allt djupare ner i samhällsskikten och allt längre ner i kompetensnivåerna för att hitta folk som kan vara intresserade av militärtjänst. Nederländerna är det land som stått modell för det nya personalförsörjningssystemet och där dras man med nästan 20-procentiga vakanser och tvingas rekrytera på skolornas individuella program.
I USA rapporteras nu återigen stora problem med att rekrytera soldater och att få tag på rätt soldatmaterial, trots att landet har ett mycket utbyggt program för civilt meritvärde och en stor veteranadministration.
Under 90-talet hette det i Försvarsmakten rekryteringskampanjer att det var viktigare att en militärs mest välutvecklade muskler satt 30 cm ovanför biceps. Jag är rädd att det är ett krav man nu kommer att behöva göra avsteg ifrån. Många officerare uttrycker oro över att man i framtiden ska behöva förlita sig på soldater av den typ av personer som Försvarsmakten tidigare aktivt försökt bli av med som värnpliktiga, nämligen de som av diverse anledningar är lite för intresserade av det militära.
Försvarsmakten och samhället måste också bli mycket, mycket bättre på att ta hand om sin personal och deras anhöriga under insatser. Den behandling våra veteraner mötts av vid återkomst till Sverige från Afghanistan med skador är inte något som påverkar rekryteringen positivt. För ett år sedan lade Veteranutredningen fram sitt betänkande och sedan dess har det tyvärr varit mycket tyst från regeringshåll i frågan. Under själva insatsen krävs det ett starkt samhälleligt stöd till soldatens familj för att denne ska känna sig helt trygg med att åka. Detta stöd existerar inte idag p g a den svenska skattelagstiftningen. När det gäller försäkringar och förmåner under insatsen uppmanar idag Försvarsmakten sin personal att teckna egna försäkringar (som myndigheten sedan går i borgen för ifall force majeure träder in) inför insatser, då Arbetsgivarverket inte velat gå med på höjda försäkringsnivåer för militär personal under insats.
Försvarsmakten omtalar själv i BU 10 att det är av yttersta vikt för rekryteringen att Försvarsmakten är en arbetsplats som såväl medarbetare som tidigare medarbetare talar väl om och att "den nära omgivningen till potentiella, nuvarande och tidigare
medarbetare har en positiv uppfattning om Försvarsmakten och uppmuntrar individens val av yrke". I en framtid där man för att finansiera de ökade kostnaderna för yrkesförsvaret kommer att lägga ner grundorganisationsförband (d v s regementen, flottiljer etc) och även flera av Hemvärnets verksamhetsplatser varvid hela landsändar blir utan militär närvaro, blir det allt färre svenskar som kommer att ha kontakt med Försvarsmakten och därmed hämmande för rekryteringen. Många av storstadsförbanden har också sedan tidigare lagts ner i glesbygdspolitikens tecken och för många unga stockholmare ter det sig tyvärr inte värst lockande att flytta till Boden eller Eksjö.
Sedan återstår själva finansieringsproblemet. Hur ska Försvarsmaktens trånga ekonomi mäkta med att försörja all anställd personal. Redan idag uppgår lönekostnaderna till ca 30 % av försvarsbudgeten och i många yrkesförsvar, däribland förebilden Nederländerna ligger lönekostnaderna på över 50% av budgeten. Trots en ordentlig nerdragning i numerären kommer kostnaderna att öka. Dessa dryga 20% behöver hämtas igen någon annanstans i budgeten. Anställda soldater ska ha motsvarande förmåner som anställda officerare. Officerare får övningsdygn planerade då verksamheten inte medger att arbetstiden går att planera, där varje övningsdygn är värt från ca 600 kr till över 1500 kr fr.o.m. årets 25:e övningsdygn samt 8h kompledighet. Som jämförelse kan nämnas att när jag en gång i tiden gjorde GU hade jag drygt 100 fältdygn på ett år. Utöver övningsdygnen kommer naturligtvis alla andra kostnader för anställd personal såsom OB, jour, traktamenten o s v. Försvarsmakten är nu också under införandet av det nya heltäckande datasystemet PRIO, där man ska sköta allt från arbetstid och resor till materieluppföljning och en rad andra funktioner från de dryga 70 datasystem detta ersätter. Eftersom varje klient kostar från 8000 kr/år och uppåt (högre för chefernas klienter) blir detta ingenting som soldaterna kan använda, utan all deras administration ska lösas av deras plutonchefer och liknande. Kostnaden hade ju annars blivit ännu mycket högre för yrkesförsvaret.
Kommer Försvarsmakten att ha råd att hålla sina anställda soldater övade, eller blir det samma sak som alltid de senaste åren, att förbandens övningar utgör budgetregulatorn och så fort pengarna befaras tryta blir övningarna det första som drabbas?
Den fälla många faller i när man talar om yrkesförsvaret är att man tror att det kommer vara så mycket mer välövat än värnpliktsförsvaret. Jag förhåller mig skeptisk till den frågan med tanke på de enorma kostnaderna som detta nu kommer att föra med sig. Vad man också glömmer är att vårt värnpliktsförsvar var mycket övat fram till 90-talet, då just de tidigare mycket regelbundna repövningarna fick agera budgetregulator. Sedan millennieskiftet kan antalet repetitionsövningar räknas på den armlöses fingrar.
Detta för mig raskt in på den andra operativa aspekten. Den numerär som det nya yrkesförsvaret får kommer aldrig att räcka för att försvara Sverige. Det kommer att krävas en enorm återtagning för att på något sätt kunna producera en numerär som är i närheten av trovärdig och har man då övergett värnplikten, blir det inte lätt att återinföra den. Lagstiftningen finns kvar, men hur populärt är det att verkställa den? Sverige har inte en yta och ett befolkningsunderlag som utgör en god grund för ett nationellt försvar av yrkessoldater.
Vem ska sedan kompensera andra arbetsgivare för att deras personal (de kontraktsanställda soldaterna) försvinner iväg ett halvår på insats och någon gång i halvåret är på övning under normal arbetstid? Framförallt, varför skulle man vilja anställa arbetskraft som man vet kommer att vara borta? Hur ska Försvarsmakten ekonomiskt ersätta den kontraktsanställde soldaten för förlorad arbetsinkomst när hans normala lön är mycket högre än "normalt"? Redan idag är detta ett stort problem för hemvärnspersonal och reservofficerare. Hur ska i så fall yrkessoldaten ta det att han/hon får 17 000 kr/mån för heltidstjänst medan den kontraktsanställde som bara tjänstgör då och då (därmed i yrkessoldatens ögon är sämre på att kriga) får en högre ersättning för att kompensera förlorad civil inkomst? Här finns det utan tvekan stora problem att ta tag i.
Lyckas man lösa problemen med att rekrytera kompetent personal och få ekonomin att gå ihop tillräckligt mycket för att hålla personalen konstant övad, är det ingen tvekan om att Sverige kommer att få en försvarsmakt med mycket hög standard, om än ack så liten. Jag kan inte låta bli att undra om inte effekten hade blivit bättre om man behållit värnplikten med en högre personalvolym och istället sett till att genomföra alla de repövningar som är förutsättningen för att hålla en hög standard och vilka var framgången bakom de första Bosnienbataljonerna och åtskilliga missioner innan dess. Systemet med kontrakterad personal är alldeles ypperligt, men är egentligen inget nytt. Det har fungerat i drygt 10 år med värnpliktig personal, där det första kontrakterade förbandet, SWERAP 01 utgjorde KS 01 och sedan har det fortsatt med t ex IA 03 som sattes in som LA 01 i Liberia. Det är inget som hindrar att man tecknar beredskapskontrakt för internationella insatser med värnpliktig personal. Det är heller inget som hindrar att man kombinerar ett mindre antal fast anställda soldater med ett värnpliktssystem i övrigt.
Även om jag hoppas att allt går vägen med yrkesförsvaret, befarar jag starkt att man inom tio års tid kommer att förbanna att Sverige övergav värnplikten. Måhända är jag överdrivet skeptisk. Det behöver ju inte bli problem i Sverige bara för att så många andra nationer har problem med att personalförsörja sina yrkesförsvar...
Konferensen om civilt meritvärde är i alla fall ett högst lovvärt initiativ och fler sådana initiativ måste till om personalförsörjningen ska ha någon chans att lyckas.
Hans Zettby (M)
Det ena problemet med personalförsörjningen är hur man ska förvandla köttberget av officerare till en mindre andel officerare och en betydligt större andel specialistofficerare. Det andra och större problemet som jag tänkte diskutera mera här, är hur man ska säkerställa en tillräckligt stor rekrytering av soldater av erforderlig mental och fysisk status för att säkerställa uppfyllnad av Försvarsmaktens organisation. Detta är ett problem som tett sig allt svårare i andra västländer med yrkesförsvar.
Systemet med anställda soldater kunde ju ha fått en bättre start än beskedet att Försvarsmaktens mest erfarna soldater sedan början av 1800-talet inte får fortsätta sin anställning i Försvarsmakten efter en sammanhängande period med värnplikt direkt avlöst av utbildning inför NBG, NBG-beredskap, mer utbildning och sedan insats i Kosovo och Afghanistan (det senare med skarp strid). Försvarsmakten har sedan tidigare i budgetunderlaget för 2010 (BU10) identifierat att man kommer att behöva avskeda personal samtidigt som man anställer, vilket kommer att bli kontraproduktivt för rekryteringen. Lösandet av detta problem kommer att bli avgörande för möjligheterna att personalförsörja den nya organisationen.
Hur ska Försvarsmakten då kunna locka unga i den för resten av livet mest avgörande åldern (där man ska utbilda sig för sitt resterande yrkesliv, bilda familj o s v) att söka anställning i Försvarsmakten i 4-7 år för en månadslön om 17 000 kr och enligt målbilden en fjärdedel av tiden på insatser? Det blir en mycket svår nöt att knäcka. En möjlighet är att kunna erbjuda en förmånlig yrkesväxling efter den militära anställningen som innebär mervärden i förhållande till vad det civila samhället kan erbjuda. Försvarsmakten har också identifierat denna aspekt och ber i BU10 övriga delar av samhällsapparaten om hjälp med detta.
Kamratföreningarna för fallskärmsjägare, kustjägare och militärtolkar är mycket starka nätverk för personal med bakgrund i dessa befattningar och har i flera år arbetat med just frågan om civilt meritvärde för sina medlemmar. I syfte att stötta Försvarsmakten i frågan inför det nya personalförsörjningssystemets införande, har föreningarna bjudit in till en konferens om civilt meritvärde som går av stapeln på Karlberg den 11-12 november.
Lyckas man med att få militär anställning attraktiv i det civila näringslivet ökar chansen att Försvarsmakten lyckas rekrytera rätt personal. Risken är som sagt annars mycket hög att man hamnar i samma svåra situation som andra länder med yrkesförsvar där man får leta sig allt djupare ner i samhällsskikten och allt längre ner i kompetensnivåerna för att hitta folk som kan vara intresserade av militärtjänst. Nederländerna är det land som stått modell för det nya personalförsörjningssystemet och där dras man med nästan 20-procentiga vakanser och tvingas rekrytera på skolornas individuella program.
I USA rapporteras nu återigen stora problem med att rekrytera soldater och att få tag på rätt soldatmaterial, trots att landet har ett mycket utbyggt program för civilt meritvärde och en stor veteranadministration.
Under 90-talet hette det i Försvarsmakten rekryteringskampanjer att det var viktigare att en militärs mest välutvecklade muskler satt 30 cm ovanför biceps. Jag är rädd att det är ett krav man nu kommer att behöva göra avsteg ifrån. Många officerare uttrycker oro över att man i framtiden ska behöva förlita sig på soldater av den typ av personer som Försvarsmakten tidigare aktivt försökt bli av med som värnpliktiga, nämligen de som av diverse anledningar är lite för intresserade av det militära.
Försvarsmakten och samhället måste också bli mycket, mycket bättre på att ta hand om sin personal och deras anhöriga under insatser. Den behandling våra veteraner mötts av vid återkomst till Sverige från Afghanistan med skador är inte något som påverkar rekryteringen positivt. För ett år sedan lade Veteranutredningen fram sitt betänkande och sedan dess har det tyvärr varit mycket tyst från regeringshåll i frågan. Under själva insatsen krävs det ett starkt samhälleligt stöd till soldatens familj för att denne ska känna sig helt trygg med att åka. Detta stöd existerar inte idag p g a den svenska skattelagstiftningen. När det gäller försäkringar och förmåner under insatsen uppmanar idag Försvarsmakten sin personal att teckna egna försäkringar (som myndigheten sedan går i borgen för ifall force majeure träder in) inför insatser, då Arbetsgivarverket inte velat gå med på höjda försäkringsnivåer för militär personal under insats.
Försvarsmakten omtalar själv i BU 10 att det är av yttersta vikt för rekryteringen att Försvarsmakten är en arbetsplats som såväl medarbetare som tidigare medarbetare talar väl om och att "den nära omgivningen till potentiella, nuvarande och tidigare
medarbetare har en positiv uppfattning om Försvarsmakten och uppmuntrar individens val av yrke". I en framtid där man för att finansiera de ökade kostnaderna för yrkesförsvaret kommer att lägga ner grundorganisationsförband (d v s regementen, flottiljer etc) och även flera av Hemvärnets verksamhetsplatser varvid hela landsändar blir utan militär närvaro, blir det allt färre svenskar som kommer att ha kontakt med Försvarsmakten och därmed hämmande för rekryteringen. Många av storstadsförbanden har också sedan tidigare lagts ner i glesbygdspolitikens tecken och för många unga stockholmare ter det sig tyvärr inte värst lockande att flytta till Boden eller Eksjö.
Sedan återstår själva finansieringsproblemet. Hur ska Försvarsmaktens trånga ekonomi mäkta med att försörja all anställd personal. Redan idag uppgår lönekostnaderna till ca 30 % av försvarsbudgeten och i många yrkesförsvar, däribland förebilden Nederländerna ligger lönekostnaderna på över 50% av budgeten. Trots en ordentlig nerdragning i numerären kommer kostnaderna att öka. Dessa dryga 20% behöver hämtas igen någon annanstans i budgeten. Anställda soldater ska ha motsvarande förmåner som anställda officerare. Officerare får övningsdygn planerade då verksamheten inte medger att arbetstiden går att planera, där varje övningsdygn är värt från ca 600 kr till över 1500 kr fr.o.m. årets 25:e övningsdygn samt 8h kompledighet. Som jämförelse kan nämnas att när jag en gång i tiden gjorde GU hade jag drygt 100 fältdygn på ett år. Utöver övningsdygnen kommer naturligtvis alla andra kostnader för anställd personal såsom OB, jour, traktamenten o s v. Försvarsmakten är nu också under införandet av det nya heltäckande datasystemet PRIO, där man ska sköta allt från arbetstid och resor till materieluppföljning och en rad andra funktioner från de dryga 70 datasystem detta ersätter. Eftersom varje klient kostar från 8000 kr/år och uppåt (högre för chefernas klienter) blir detta ingenting som soldaterna kan använda, utan all deras administration ska lösas av deras plutonchefer och liknande. Kostnaden hade ju annars blivit ännu mycket högre för yrkesförsvaret.
Kommer Försvarsmakten att ha råd att hålla sina anställda soldater övade, eller blir det samma sak som alltid de senaste åren, att förbandens övningar utgör budgetregulatorn och så fort pengarna befaras tryta blir övningarna det första som drabbas?
Den fälla många faller i när man talar om yrkesförsvaret är att man tror att det kommer vara så mycket mer välövat än värnpliktsförsvaret. Jag förhåller mig skeptisk till den frågan med tanke på de enorma kostnaderna som detta nu kommer att föra med sig. Vad man också glömmer är att vårt värnpliktsförsvar var mycket övat fram till 90-talet, då just de tidigare mycket regelbundna repövningarna fick agera budgetregulator. Sedan millennieskiftet kan antalet repetitionsövningar räknas på den armlöses fingrar.
Detta för mig raskt in på den andra operativa aspekten. Den numerär som det nya yrkesförsvaret får kommer aldrig att räcka för att försvara Sverige. Det kommer att krävas en enorm återtagning för att på något sätt kunna producera en numerär som är i närheten av trovärdig och har man då övergett värnplikten, blir det inte lätt att återinföra den. Lagstiftningen finns kvar, men hur populärt är det att verkställa den? Sverige har inte en yta och ett befolkningsunderlag som utgör en god grund för ett nationellt försvar av yrkessoldater.
Vem ska sedan kompensera andra arbetsgivare för att deras personal (de kontraktsanställda soldaterna) försvinner iväg ett halvår på insats och någon gång i halvåret är på övning under normal arbetstid? Framförallt, varför skulle man vilja anställa arbetskraft som man vet kommer att vara borta? Hur ska Försvarsmakten ekonomiskt ersätta den kontraktsanställde soldaten för förlorad arbetsinkomst när hans normala lön är mycket högre än "normalt"? Redan idag är detta ett stort problem för hemvärnspersonal och reservofficerare. Hur ska i så fall yrkessoldaten ta det att han/hon får 17 000 kr/mån för heltidstjänst medan den kontraktsanställde som bara tjänstgör då och då (därmed i yrkessoldatens ögon är sämre på att kriga) får en högre ersättning för att kompensera förlorad civil inkomst? Här finns det utan tvekan stora problem att ta tag i.
Lyckas man lösa problemen med att rekrytera kompetent personal och få ekonomin att gå ihop tillräckligt mycket för att hålla personalen konstant övad, är det ingen tvekan om att Sverige kommer att få en försvarsmakt med mycket hög standard, om än ack så liten. Jag kan inte låta bli att undra om inte effekten hade blivit bättre om man behållit värnplikten med en högre personalvolym och istället sett till att genomföra alla de repövningar som är förutsättningen för att hålla en hög standard och vilka var framgången bakom de första Bosnienbataljonerna och åtskilliga missioner innan dess. Systemet med kontrakterad personal är alldeles ypperligt, men är egentligen inget nytt. Det har fungerat i drygt 10 år med värnpliktig personal, där det första kontrakterade förbandet, SWERAP 01 utgjorde KS 01 och sedan har det fortsatt med t ex IA 03 som sattes in som LA 01 i Liberia. Det är inget som hindrar att man tecknar beredskapskontrakt för internationella insatser med värnpliktig personal. Det är heller inget som hindrar att man kombinerar ett mindre antal fast anställda soldater med ett värnpliktssystem i övrigt.
Även om jag hoppas att allt går vägen med yrkesförsvaret, befarar jag starkt att man inom tio års tid kommer att förbanna att Sverige övergav värnplikten. Måhända är jag överdrivet skeptisk. Det behöver ju inte bli problem i Sverige bara för att så många andra nationer har problem med att personalförsörja sina yrkesförsvar...
Konferensen om civilt meritvärde är i alla fall ett högst lovvärt initiativ och fler sådana initiativ måste till om personalförsörjningen ska ha någon chans att lyckas.
Hans Zettby (M)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
