2009/12/10

Farhågor om den svenska solidaritetsförklaringen.

Artilleriet är idag nerdraget till 24 pjäser, bataljonsartilleriet utgörs idag av det som tidigare närmast kunde räknas som kompaniartilleri (8 cm granatkastare), antalet stridsvagnar närmar sig 60 st, luftvärnet har endast ett mer kvalificerat system med hyfsad räckvidd övriga är begränsade till låg höjd och dager medan luftkriget idag handlar om stora avstånd och höga höjder, 8 st bataljoner för markstrid ska täcka hela landet, varav man ständigt kan påräkna att minst en av dessa kommer att vara engagerad över tiden i en annan världsdel. Tillkommer gör Hemvärnet, men det saknar transport- och skyddsförmåga. Vilket län ska försvaras, vilka ska överges?

Jag tror inte jag är ensam om att kalla det hela ett luftslott. Vad ska Sverige kunna avvara från det nationella Försvaret till våra grannländers stöd? Hur ska hela Sverige kunna försvaras? Återigen går svensk försvarspolitik under kapitlet kejsarens nya kläder.

Vad är värst? En regering som den förra, som hävdar att försvaret ska kunna återuppbyggas när vi ser tecknen på en ökad hotbild eller den nuvarande regeringen som påstår att återuppbyggnad nu skett och att Sverige trots en drastiskt mindre numerär klarar att sköta såväl det nationella försvaret (hela Sverige ska försvaras....) som att bistå våra grannländer?

Kejsarens nya kläder minst sagt...

Det finns inget scenario med en säkerhetspolitisk kris eller konflikt i Sveriges närområde där det är realistiskt att Sverige kan avvara militära resurser för att bistå ett grannland, då försvaret redan är så anorektiskt att man kommer att tvingas välja vilket svenskt län som ska försvaras.

"Sverige har ett nästan dubbelt så stort flygvapen som grannländerna och ett ubåtsvapen i världsklass."

Av den enkla anledningen att Sverige producerar egna flygplan och utbildar sina egna och andras piloter. Idag är fler piloter sysselsatta med stödfunktioner som pilotutbildning, utveckling och exportstöd än vad som finns på de taktiska divisionerna. Sjukt?

"Hela insatsorganisationen kommer att vara tillgänglig och användbar omedelbart – inom en vecka – om Sverige hotas. Tidigare har den politiska kravställningen varit att bara en tredjedel av den nationella insatsorganisationen skulle vara tillgänglig och användbar – inom ett år."

Och innan dess var mobiliseringstiden 24 timmar och efter en vecka skulle hela landet stå på krigsfötter. En vecka är lång tid och kravet på förvarning och underrättelser är fortfarande idag enormt för att en mobilisering ska kunna genomföras. De 8 bataljoner försvarsministern talar sig varm för är just inte mer än 8 bataljoner, d v s en droppe i havet. Det blir 8 bataljoner som ska slåss om de 24 artilleripjäserna, de 60 stridsvagnarna och det knappa luftvärnet som dessutom bara har dagerförmåga (eftersom RBS 70 bl a hade bättre exportförutsättningar än den modernare RBS 90). En mycket imponerande och betryggande organisation. Ska vi försvara Gotland, Stockholm söder om Slussen eller blir det Gästrikland?

SAC-samarbetet ger jag inte mycket för. I många fall är det numerären transportflygplan och inte storleken som är avgörande. Nu avvecklas dessutom en Tp 84 Hercules och bara 7 blir kvar. Dessa är svårt uppbundna av transporter för de internationella uppdragen.

IO 14 som försvarsministern talar sig varm för imponerar inte hittills utan är ännu ett praktexemplar på hur man i Sverige jagat personalrader så till den grad att samma person fyller flera befattningar i olika förband samtidigt. Det är ju dyrt med personal.

Inga kommentarer: