2010/06/24

NH-90 (Hkp 14) Är det något att ha?

Följande hemliga rapport från Bundeswehr publicerades i Bild Zeitung den 23 februari 2010.

Den nya NATO-helikoptern är inte lämpad för transport av soldater

Den nya NATO-helikoptern NH90 är världens modernaste helikopter. Kroppen består till 80% av kolfibermaterial, stjärtpartiet är utformat med stealth teknologi, och helikoptern är därigenom svår att upptäcka på radar. Som den första helikoptern överhuvudtaget är den helt datorstyrd med fly-by-wire. Bundeswehr har beställt 122 stycken av denna superluftfarkost för 4,6 mdr euro (ca: 45 mdr kr). På grund av den komplicerade tekniken har det redan tidigare kommit till massiva förseningar.

Det finns nu ett stort problem! Som militärhelikopter duger den överhuvudtaget inte! En undersökning av experter från armén ger följande resultat:

Genom den ringa frigångshöjden kan soldater bara i- och urlasta när NH90 står på fast underlag och det inte finns något som sticker upp mer än 16 cm.

Eftersom rampen i aktern är för svagt konstruerad kan soldater inte i- och urlasta den vägen. (Detta torde accentueras i den svenska versionen, Hkp 14, då rampen, till följd av höjningen av kabintaket blivit längre, och i dagsläget till och med är låst i stängt läge).

Golvet i kabinen är så svagt konstruerat att den inte är ”infanteriduglig”. Marschskor skadar golvet.

En samtidig transport av soldater och lastpallar är inte möjligt.

Truppsätena är för soldaterna obekväma, osäkra och för svaga. De som med stridspackning väger över 110 kg får inte flyga med.

Utrymmet i kabinen är så litet att en skyttegrupp med stridspackning endast kommer in om Ak, Grg och packning läggs löst på golvet.

Installationen av Ksp är av plastbrist ”olämplig”. När helikoptern landar i stridszon måste den understödjas av andra enheter.

Eftersom det inte finns lämpliga remmar för fastsurrning av dem, är transport av tyngre vapen som Milan, granatsprutor och Stinger-raketer inte möjlig.

För den speciella insatsförfarande som KSK (motsv. vårt SSG m.fl.) använder med ”Fast rope” blev NH90 inte tillåten. Dess prestanda (bara en vinsch, för många soldater efter varandra) ansågs inte tillräckliga. Inte heller fallskärmshoppning med automatisk utlösning är f n tillåtet.

Sammanfattningsvis rekommenderar experter från ”Luftlandetransportschule” torrt att ”när det så är möjligt skall alternativa luftfarkoster användas för transport av infanteriförband.”

Högkvarteret har under den gångna hösten och vintern utrett möjligheterna att anskaffa ett helikoptersystem som i väntan på att Hkp 14 blir operativ skulle kunna användas för bl.a. MEDEVAC i Afghanistan. Olika alternativ granskades och än en gång slogs det fast att Hkp 4 inte är en lösning (varför vissa politiker fortsätter att vurma för Hkp 4 är därför en gåta). UH-60 Black Hawk och en ny, betydligt vassare version av Hkp 10 benämnd EC725 granskades också. Försvarsmakten räddades dock av gong-gongen då amerikanarna tillfört ett ingenjörförband med erforderligt helikopterstöd till Mazar-i-Sharif där den svenska styrkan är baserad. Problemet är bara det att amerikanarna kan komma att dra sig ur lika snabbt som dom kom och då sitter vi där igen.

Till hösten kan en ny regering med annan uppfattning vara på plats i Rosenbad. Oddsen för att uppnå en långsiktigt hållbar lösning på helikoptermaterieleländet är tyvärr skyhöga. Många - såväl politiker som militärer - tycks känna sig kallade. De utvalda, som vet vad dom håller på med, blir under tiden allt färre. Många har offrats på omstruktureringarnas och omlokaliseringarnas altare medan andra valt att mer eller mindre frustrerade lämna Försvarsmakten. Jag hoppas innerligen att de ännu kvarvarande och tappert kämpande kamraterna härdar ut i de växlande vindar som blåser än hit och än dit med varierande styrka.

Hans Zettby