Den Amerikanska utrikespolitiken inför valet 2012.

Hittills har utrikespolitiken, i skuggan av den ekonomiska kris USA befunnit sig i, fått relativt litet utrymme i debatten inför presidentvalet den 6 november i år. Det råder ganska stor ovisshet kring vilken inriktning amerikanskt utrikespolitik kan få om republikanernas Mitt Romney skulle överta presidentposten och vad som kan tänkas skilja sig från Obamas politik. För att kunna bli vald måste en amerikansk presidentkandidat kunna framstå som en stark överbefälhavare. Detta har varit speciellt viktigt sedan den 11 september 2001.

Man kan med säkerhet säga att Romney kommer att agera för en fortsatt stark amerikansk närvaro i världen. Till skillnad från exempelvis Ron Paul, en av Romneys motkandidater i de republikanska primärvalen och en av förgrundsgestalterna i Teaparty-rörelsen, har Romney inte propagerat för en mer isolationistisk inställning som går ut på att begränsa det amerikanska inflytandet i världen och engagemanget i internationella konflikter. Tvärtom har Romneys retorik baserats på en vision om en fortsatt stark och aktiv amerikansk roll. För Romney är frågan inte om USA ska fortsätta att spela en ledande roll utan hur detta ska uppfyllas på bästa möjliga sätt.

Romney har även kritiserat Obamaadministrationen för att skapa en bild av USA som en supermakt på tillbakagång och han har lovat att ändra på detta om han blir vald till president. Romney vill istället för att skära ned på försvarskostnaderna öka dessa med ytterligare 30 miljarder dollar. Han förespråkar också en mera konfrontativ hantering av Iran samt en tuffare Kina-politik när det gäller handelsfrågor. Romney som tidigare har motsatt sig START-avtalet med Ryssland vill dessutom utöka USA:s missilförsvar. En snabb blick bland Romneys utrikespolitiska rådgivare visar flera välkända neokonservativa ansikten, däribland Eliot Cohen och Robert Kagan – personer som båda förespråkar en mer hårdför amerikansk utrikespolitik i Asien och Mellanöstern. Exakt vad en sådan ändring skulle innebära är dock inte klart.

Trots flera oklarheter går det att urskilja vissa skiljelinjer mellan de två presidentkandidaterna i synen på olika utrikespolitiska frågor och framtida utmaningar.

USA:s framtid som ensam supermakt och Kinas roll i världspolitiken är en av de frågor som återkommer i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Kinas växande ekonomi och militära kapacitet har tillsammans med dess befolkning framhållits som viktiga faktorer som skulle kunna göra landet till en framtida supermakt och därmed utmana USA:s nuvarande position. Obamaadministrationen har dock varit noga med att inte utmåla Kina som en konkurrent och potentiell fiend. Snarare har man försökt understryka det ömsesidiga beroendet och vikten av framtida samarbete, inte minst på det ekonomiska planet. Mycket av den amerikanska statsskulden utgörs dessutom av kinesiska lån, vilket gjort beroendet av Kina än mer påtagligt. Samarbetet mellan de två länderna har ytterligare cementeras genom reguljära möten mellan de bägge ländernas ledare.

Dock finns det en rad farhågor från USA:s sida som kan kopplas samman med den osäkerhet som tycks finnas vad gäller just Kinas framtida intentioner i världspolitiken och om Kina har mer långsiktiga planer som USA bör frukta.Ett tecken på dessa farhågor kom hösten 2011 då Washington meddelade att man kommer att öka den amerikanska närvaron i Asien och Stillahavsregionen markant. Den nya strategin var också ett försök att kompensera för den relativt lilla uppmärksamhet som Bushadministrationen ansågs ha gett området, i skuggan av satsningarna i Mellanöstern. Även Romney har argumenterat för ökad amerikansk militär närvaro i Asien och Stillahavsregionen.

Även om Obamas administration har gjort sitt bästa för att hålla ekonomiska intressen och ideologi isär har friktioner mellan Peking och Washington uppstått med jämna mellanrum. Ett exempel var den mindre diplomatiska kris som uppstod när människorättsaktivisten Chen Guangcheng i april flyddefrån sin husarrest och togs emot av amerikanska ambassaden i Peking för att sedan beviljas visum för studier i USA. Krisen kom olägligt för USA då man samtidigt sökte Kinas stöd i flera viktiga utrikespolitiska frågor, bland annat gällande Sudan, Syrien, Iran och Nordkorea. Det finns inga garantier för att liknande incidenter som Chen-affären inte inträffar igen. Om så sker kommer de diplomatiska relationerna att sättas på prov, och den exakta betydelsen av de ideologiska motsättningarna ställs på sin spets.

Likt Obama ställer sig Romney positiv till framtida samarbete med Kina och lyfter särskilt fram den ekonomiska betydelsen av ett djupare utbyte. Romney har dock gått längre än Obama i sin kritik av Kinas valutapolitik som han menar avsiktligt går ut på att undervärdera den kinesiska valutan för att på så vis ge kineserna en orättvis konkurrensfördel på marknaden. Romney har också uppmanat till ett starkare ställningstagande mot kränkande av de mänskliga rättigheter i Kina, och menar att Obamas agerande i dessa frågor varit alltför svagt. Till exempel har Romney beskrivit Kinas ettbarnspolitik som ”barbarisk” och i samband med Chen-incidenten krävde han att människorättsaktivisten måste få USA:s fulla stöd.

Spridningen av kärnvapen är en annan omdebatterad utrikespolitisk fråga. Både Kina och Ryssland har gett sitt stöd till Obamas försök att bemöta kärnvapenhotet med ett skarpare tonläge gentemot de länder som har planer på att skaffa kärnvapen i framtiden. Iran och Nordkorea anses utgöra allt farligare hot. En resolution om sanktioner mot Iran röstades igenom i FN:s säkerhetsråd i juni 2010. Att både Kina och Ryssland ställde sig bakom resolutionen var viktigt för USA. Stödet har förmodligen också lett till en större tveksamhet åtminstonde från Irans sida vad gäller utvecklingen av kärnvapen. Läget i Nordkorea får anses mer ovisst. Hur Iran och Nordkorea bör hanteras förblir med stor sannolikhet svårlösta frågor för den kommande presidenten.

Säväl Obama som Romney förespråkar tuffa sanktioner och ett hårt diplomatiskt tryck mot Iran. Ingen av dem utesluter att ett militärt anfall kan bli sista utvägen för att stoppa Irans kärnvapenprogram. Romney har dock kritiserat Obama för att inte ha gett sitt stöd till de iranska regimkritiker som öppet protesterade efter det iranska presidentvalet 2009. Romney har även förespråkat ett starkare amerikansk militär närvaro i Persiska viken och ett tätare samarbete i Iranfrågan med andra länder i regionen, framför allt Israel. Även när det gäller Nordkorea har Romney kritiserat Obama för att inte ha agerat tillräckligt kraftfullt och för att ha varit för naiv i försöken att skapa en bättre relation till Pyongyang, något som han menar endast lett till en illusion av ökat samarbete.

Romney tar också tydligt ställning emot Obamas Rysslandspolitik, som han menar varit alltför svag och undfallande. Romney har bland annat kritiserat Obama för att ha gett vika för Rysslands krav på mindre kraftfulla sanktioner gentemot Iran. Romneys uttalanden påminner om den retorik som präglade en stor del av det kalla kriget, då Sovjetunionen utmålades som USA:s främsta fiende. I en CNN-intervju från mars 2012 pekade Romney ut Ryssland som USA:S geopolitiska fiende ”nummer ett”. Uttalandet kritiserades skarpt av Rysslands dåvarande president Dmitrij Medvedev som ansåg att en sådan bild av Ryssland hör till det förgångna.

Mycket uppmärksamhet, såväl i amerikansk debatt som i omvärlden, riktas mot Mellanöstern och Nordafrika. På många hållfortsätter turbulensen från den arabiska våren 2011. Efter den framgångsrika insatsen i Libyen och störtandet av den libyske ledaren Muhammar Kadafi har det dock blivit svårare att skapa en bred internationell uppslutning som aktivt tar avstånd från de regimer där förtrycket av befolkningen fortgår och upproren våldsamt trycks ner. Till exempel lade både Kina och Ryssland in sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd i februari i år som innebar sanktioner mot Syrien. USA:s handlingsutrymme och möjliga inflytande kan därmed ses som klart begränsat.

En stor utmaning ligger också i osäkerheten kring vad som blir följden av de olika upproren. Även om de ur amerikansk synvinkel bör uppmuntras på ideologiska grunder – ett folk som reser sig mot en förtryckande regim – kan man inte vara säker på att utfallet blir i USA:s favör. Det finns en potentiell konflikt mellan vad som ideologiskt sett bör uppmuntras och vad som ligger i USA:s intressen. Romney har kritiserat Obama för att inte tillräckligt tydligt stödja upproren i arabvärlden.

Till sist kan man notera att Romney i terroristfrågan argumenterat för en fortsatt tuff hantering av terroristmisstänkta, vilket med all sannolikhet skulle innebära en fortsättning på den undantagspolitik som inleddes under Bushs tid som president. Bland annat har Romney förespråkat en särbehandling av dem som angriper USA och begår olika typer av landsförräderi. Enligt Romney borde dessa inte behandlas som vanliga ”brottslingar”, de står utanför lagen och konstitutionen vilket gör det möjligt att behandla dem med andra metoder än vad lagen och konstitutionen föreskriver.

Utmaningarna som USA står inför på det utrikespolitiska planet är många. Men den kanske viktigaste frågan är hur USA ska klara av den rådande ekonomiska krisen, både i omvärlden och inom landet, och kunna möta den växande konkurrensen från länder som Kina, Indien och Brasilien.

Trots att Romney kritiserat Obamas agerande i både finanskrisen och flera utrikespolitiska frågor är det långt ifrån säkert att ett maktskifte skulle innebära några större förändringar för amerikansk utrikespolitik. Som vi sett med Obamas utrikespolitik är det förhållandevis lätt att först utlova stora förändringar men långt svårare att sedan genomföra dem.

Hans Zettby