Förskingring av det militära kulturarvet.

Det militära kulturarvet är en sida av Försvsmakten som samhällsfaktor, som sällan eller aldrig tas med i nutida helhetsbedömningar, analyser och andra ställningstaganden. I detta skall inräknas en sådan vital sak som försvarets folkliga förankring – en aspekt som fått ökad aktualitet efter värnpliktens avskaffande 2010.

Uppenbart är att betydelsen av dessa abstrakta värden inte längre ryms i de politiska och militära beslutsfattarnas vare sig kompetens eller intressesfär. Och sådant man inte begriper är det enklaste att heller inte bry sig om.

En sönderslagen organisation kan återuppbyggas om än med största möda, skrotad och skingrad materiel kan ersättas med nyanskaffning, försummad utbildning och strypt befälsrekrytering går att ta igen. Men ett förskingrat kulturarv är och förblir borta.

Den historiska kontinuiteten utgör en ömtålig livsnerv. Att låta det teknokratiska och extrem rationalistiska tänkandet ta överhand på sätt som skett inom den svenska försvarsmakten är att underminera hela grundvalen för verksamheten. Traditionskomplexet intar en central plats i den etiska kraftkälla, som ett särpräglat militärt kulturarv representerar.

Sverige hade ett sådant arv, unikt i världen. Med indelningsverkets etablering på 1680-talet skedde en sammangjutning mellan trupp och hembygd – en symbios  mellan militärt och civilt – som gjorde att den svenska krigsmakten före alla andra länder kom att bli en exponent för begreppet ”folk och försvar”

Med indelningsverket kom att utvecklas en militärkultur, som givit rik avkastning ända in i vår tid. Genom att de indelta regementena stod rotade i landskapens bokstavliga centrum, kom de att bli bärare av denna jordnära kultur med en speciell livsstil och fasta nationella värderingar. Den bidrog starkt till att övervinna de sociala problem, som oundvikligen uppstod vid omvandlingen från indelt till värnpliktigt system i 1900-talets början. Och den blev en livgivande källa att ösa ur i industrialismens och teknikens omvälvande tidsålder.

Praktiskt taget allt detta slogs i spillror, när bärarna av själva kulturen – de etablerade bygderegementena – dömdes ut på rekommendation av Högkvarterets folk. Kortsynt opportunism och total historielöst gavs fritt spelrum. Här begicks i sanning ett oerhört svek mot svenska folket.

Man må hoppas att historiens dom – som obevekligen kommer – må bli så hård och oförsonlig, som förövarna av sveket gjort sig förtjänta av.

Hans Zettby