2012/09/09

Öppet brev till Överbefälhavaren


Herr General!

Jag arbetar i kompaniledningen på ett av dina insatsförband. Eftersom jag själv (kanske något uppblåst) anser att jag har en relativt viktig befattning på de lägre nivåerna ser jag det som min plikt att informera dig om stämningen på förbandet och min syn på det som just nu pågår. Erfarenheten i fallet med logementsängarna på Livgardet och överste Martells agerande i denna fråga påvisar att det är känsligt när man inte följer linjevägen när man kommer med kritik. I detta fall anser jag dock att frågan är känd i alla led. Helt naturligt så försvinner information längs vägen och kritiken sållas något i varje led den passerar. Jag väljer därför att rikta detta brev direkt till min högste chef.

Som du vet har nyligen resultatet av FM omstruktureringsarbete presenterats. Med hänsyn taget till det stora antal månader som lagts ner häpnar man över hur dåligt resultatet blev och i många fall är det att betrakta som ett regelrätt skämt. Min enkla slutsats är att omstruktureringsledaren Gunnar Karlsson antingen är inkompetent, en stor humorist med dålig humor eller någon som helt enkelt arbetar för främmande makt med ambition att ödelägga den svenska Armén. Eftersom det sistnämnda är en synnerligen allvarlig anklagelse vill jag vänta lite med att fastställa vilket alternativ som bäst passar in. För att lindra denna kritik kan kanske påpekas att generalen helt enkelt inte hade något val och att uppgiften blev övermäktig med hänsyn till hans personliga tidsuttag. Då är det dock en officers skyldighet att belysa detta uppåt och antingen begära mer tid eller mer resurser. Detta är grundläggande gruppchefskunskaper.

Det har varit turbulent förut! FM-anställda har varit med om ett antal nerläggningar och omstruktureringar och vi har blivit ganska luttrade. Ni på HKV har tvingats driva igenom beslut om internationell arbetsplikt och vår personal har ställts inför ultimatum och direkta hot från sin arbetsgivare. Det som händer just nu är dock betydligt värre än nerläggningar. De beslut som tagits urholkar nämligen allt det jag fortfarande trodde existerade (åtminstone något). Militära principer och ledord som god anda, gott ledarskap, uppdragstaktik, handlingsfrihet, samordning och enkelhet är ord som idag endast förekommer i våra reglementen. I alla fall tillämpas de inte på Högkvarteret. En förbandsnerläggning är ett resultat av en politisk process och vad man än tycker om detta är det beslut som är tagna i demokratisk anda. I detta fall är det dock ni, och bara ni, som är ansvariga.

Låt oss börja analysera den organisation som är grunden för denna process nämligen IO14. Utan att avslöja för många detaljer och själv göra mig skyldig till högförräderi kan man konstatera att organisationen består av ett antal personalrader. Organisationen är slimmad av ekonomiska skäl men ändå, enligt mig, tillräcklig för att förbandet skall kunna fungera i en insats så länge den är fullt bemannad. Den är däremot INTE dimensionerad för att utföra alla andra uppgifter också.

Jag skulle önska att du tar fram förstorningsglaset och riktar det mot ett valfritt kompani i landet. Hur många officerare finns det på en ”vanlig” pluton? Du kommer då i många fall att finna att det i många fall handlar om en (1) taktisk officer och 2-3 specialistofficerare. Betänk då att denne plutonchef och i förlängningen kompanichef är ansvarig för arbetstidsplanering, arbetsmiljö, arbetsledning, utbildning, verksamhetsplanering, övningsplanering mm. Dessutom ofta med den lilla detaljen att skapa ett förband som skall kunna sättas in i en krigssituation. En viktig uppgift för mig men uppenbarligen inte för merparten av de som varit inblandade i omstruktureringsarbetet. På varje pluton skall dessutom finnas en IT-man, ett skyddsombud, en säk-man, en motorman, en idrottsledare mm. Begreppet ”tillika-befattning” får en helt ny innebörd. Den handfull officerare per pluton har således inga problem att få dagarna att gå. Lägg på en föräldraledighet eller sjukdom så inser man snabbt att läget blir kritiskt. Lägg dessutom till återkommande stöd till Hemvärnet eller kommenderingar så blir situationen mer än kritisk. Vi håller på med skarp verksamhet! Vår verksamhet tenderar att vara oförlåtande mot slarv och brister i säkerheten kan få ödesdigra konsekvenser. Måste någon verkligen dö innan detta tas på allvar?

Dessa fakta var kända innan omstruktureringen. Ändå väljer man att minska stödfunktionerna på förbanden. Skjutfältspersonal tas bort, förrådspersonal försvinner, centrala lager införs och istället för personalhandläggare på förbandet förväntas man tala med en okänd människa (som gör så gott den kan) via telefon efter lång telefonkö. Inte ens växeltelefonisterna fick vara kvar och man får idag tala med en robot som dessutom endast förstår dialekt från Mälarregionen.

Låt oss vidare titta på ledarskapet i denna process. Förbanden har arbetat länge med att försöka skapa en personalbemanning som är hållbar både för insats och för utbildningsverksamhet. Då och då sticker dock handläggare på HKV ner fingret och kommenderar rättning. Detaljstyrning av enskilda befattningar har inte varit ovanligt. Det mest anmärkningsvärda är dock beslutet (som kom 1 vecka innan arbetet skulle vara avslutat) att fänrikar anställda mellan 2010-2012 SKA inplaceras på en officersbefattning. Resultatet av detta blev att bland annat kaptener med mångårig erfarenhet och rutin blev nerpetade till andra befattningar med en nyanställd fänrik som chef. Detta låter nog för många icke-insatta som ett skämt men jag försäkrar att detta är sant. Låt oss leka med tanken att antalet officersbefattningar (fänrik/löjtnantsnivå) på en bataljon ligger runt 15 totalt vilket är ganska rimligt. Snittet för antalet fänrikar per bataljon i nämnda årskullar är ungefär samma siffra varpå man kan räkna ut att de mer rutinerade officerarna i ett nafs försvann från chefsbefattningar. Tycker du att detta låter rimligt? För mig låter det fullständigt makabert!

När jag som kadett genomförde den obligatoriska fallskärmshoppningen på FJS fick jag lära mig att det inte var graden som var viktig för att mäta kompetens. På FJS gällde principen att det var antalet hopp som räknades och inget annat. I vår omstrukturering är det dock varken grad eller antal hopp som har spelat in utan enbart ett administrativt och synnerligen dåligt beslut. På mitt kompani tvingades jag delge en kapten med 10 tjänsteår och nyligen tjänstgöring i Afghanistan att han får träda undan till förmån för en nyanställd fänrik med 1 månads erfarenhet. Detta är inte fänrikens fel! Det är ditt!

Jag känner att jag egentligen har mycket mer att säga dig men inser också att detta brev börjar bli för långt för att orkas läsa. Låt mig då avsluta med följande. Jag tycker att du som person verkar rak, ärlig och kompetent. Dock anser jag att du inte har något annat val än att avgå. Du kan inte som överbefälhavare vara kvar när förband efter förband fullständigt ödeläggs på grund av dåligt ledarskap och uppenbar inkompetens. Innan du avgår bör du dock avskeda ett antal personer som direkt eller indirekt är ansvariga både för en undermålig grundorganisation samt ett bemanningsarbete som endast kan beskrivas som ett skämt.

Eftersom jag också har fått lära mig att inte gnälla utan att komma med konstruktiva förslag vill jag avsluta med ett antal konkreta punkter omedelbart rekommenderar jag att du sätter din stab på att se över följande saker:

Ge förbanden större handlingsfrihet att laborera med sina GSS/K-rader och officersbefattningar så att vi kan skapa förband som är dugliga både i fält och för utbildningsverksamhet. Börja tillämpa uppdragstaktik även på er nivå.

Ge tillbaka rekryteringsrätten av Specialistofficerare och Taktiska officerare till förbanden. På vilket sätt är HRC bättre lämpade än cheferna på förbandet för att rekrytera blivande medarbetare? Vi kommer aldrig att skapa en långsiktig försörjning av våra förband om rekryteringsprocessen sker centralt.

Skapa instegsbefattningar på varje kompani så att våra nya fänrikar får en ärlig chans att kunna utvecklas till duktiga chefer. Plutonchef är INTE en lämplig instegsbefattning om nu någon anser detta.

Sluta godkänna ekonomiska anslag för sidospår som grafiska profiler, hälsofrämjande projekt och annan dynga som är direkt kontraproduktivt.
som delvis skulle kunna lindra pågående verksamhet. Om du nu väljer att inte avgå 

Ett synnerligen välarbetat inlägg från en försvarsanställd medarbetare!
Hans Zettby

2012/09/03

Moderaternas svek om försvaret.


Bo Pellnäs skräder inte orden efter regeringens besked om nya Jas Gripen. En dyrbar storsatsning på flygplan pressas in i en redan överansträngd försvarsbudget utan tillskott av mer än nålpengar. Nu måste Överbefälhavaren tala klarspråk om följderna:

”Vår demokrati undermineras allvarligt om de högsta tjänstemännen i försvaret låter sig korrumperas till tystnad och inte vågar berätta i sakliga termer vilka konsekvenser som följer av politiska beslut.” 



Visst är det angeläget att ÖB inte tystnar utan fortsätter att föra fram sitt kärva budskap från Visby i somras: Om inte försvarsanslagen höjs blir Sverige snart tvunget att göra sig av med hela vapenslag. Om vi inte betalar för en armé och en marin utöver flygvapnet kommer ingen annan att göra det åt oss. Samtidigt finns de som har långt större ansvar än ÖB.

Man kan ha sina synpunkter på Försvarsmaktens ledning, men när det gäller försvarets inriktning och resurser är det inte myndighetschefen som bestämmer. Det gör hans uppdragsgivare i regeringen och ytterst riksdagen, och deras inställning har under lång tid lämnat åtskilligt övrigt att önska. 



Inför det olyckliga försvarsbeslutet 2004 var Moderaterna stenhårda i kritiken av regeringen Persson och anklagade S för att strunta i verklighetens krav och bara bry sig om vad finansdepartementet ville. Sedan sex år är stats- och finansministrarna moderater men synen på försvarsekonomin är i allt väsentligt densamma:

I försvarsfrågan finns inte många väljare att hämta. Där ska man lägga så lite krut som det någonsin går. Det är illa nog att partiledningen har valt denna taktiserande linje. Än värre är att den har mött så få ifrågasättanden internt. Moderaterna har talat om försvaret som en bärande bjälke i samhällsbygget, en förutsättning för frihet och oberoende, under hela sin historia. Men vad har all denna förkunnelse egentligen varit värd, när man kan släppa den som en het potatis så fort partitoppen gör helt om? 



Under förra mandatperioden hördes åtminstone en och annan stillsam undran från M i riksdagens försvarsutskott, men efter 2010 har allt vad skeptiker heter bytts ut. Den nya generationen moderata försvarspolitiker med namn som Cecilia Widegren, Hans Wallmark och Johan Forssell har inte röjt några ambitioner att gå i clinch och ställa svåra frågor om försvarets förmåga och behov; de går helt och hållet in för att vara cheerleaders åt regeringen och säljkår åt sittande försvarsminister. 



Det nya yrkesförsvaret beskrivs som en succé trots att ingen kan veta hur personalförsörjningen ser ut när allt ska vara klart 2019. Hur många kommer att vilja göra lumpen sju år i sträck till dålig betalning när arbetsmarknaden har blivit bättre och utlandsuppdragen färre? 



Ekonomin sägs vara i balans, men det talas tyst om att det beror på inställda övningar och uppskjutna materielköp. De framtida budgetramarna var pinsamt otillräckliga redan innan det nya Jas-beskedet kom med sitt krav på 30 extra miljarder. (För att det beskedet ska bli en god nyhet måste det tillföras betydligt mer resurser än vad som hittills har sagts, annars tränger det undan en stor mängd annan viktig materiel.)



Det heter att det nya försvaret är användbart och insatsberett på ett helt nytt sätt, och det stämmer om man jämför med läget när det var som sämst. Svensk trupp har gjort mycket väl ifrån sig i Afghanistan och Adenviken.

Men vilken användning talar vi om när det gäller försvaret av Sverige? Den lättskrämde gör klokt i att undvika den högaktuella studien Kan vi försvara oss? av Björn Andersson m fl (Kungl. Krigsvetenskapsakademien), för här framgår klart vilken spillra som det nationella försvaret numera utgör. Kvaliteten är i många fall god, men så fort det krävs kvantitet står vi oss slätt. 



Armén har (2014) bara en handfull bataljoner, som saknar eget artilleri (liksom förmåga att ”korsa diken och vattendrag”).,Författarna konstaterar att det är helt orealistiskt att en fiende skulle anfalla med markstyrkor som är så små att vi har möjlighet att stå emot dem. Till den långa kustens och vårt territorialvattens försvar har marinen fyra ubåtar och sju ytstridsfartyg, varav de flesta saknar ordentligt luftförsvar. Och så vidare. 



Vårt hopp står till undsättning från Nato. Fast vi vill förstås inte gå med i Alliansen och få riktiga garantier – om nu Nato över huvud taget kan ge dem. Vårt försvar är nämligen så anorektiskt att det är oklart om vi kan försvara de baser dit Natostyrkor skulle kunna komma. Det är inte ens säkert att vi har kapacitet att bli hjälpta.



Jag ifrågasätter inte M-politikernas engagemang för det försvar som finns eller deras omsorg om soldaterna och sjömännen som tjänstgör däri, men jag är djupt besviken på kraften och viljan att ta strid för det försvar som borde finnas.P J Anders Linder.

Bistra fakta, inte att förakta!
Hans Zettby