Sverige behöver sin landsbygd.

Vi har Land, Land Lantbruk, Land Skogsbruk och ATL här hemma. Samt Svenska Dagbladet och Östgöta Correspondenten, Corren. Jag vet inte om jag har rätt, men misstänker att Centern har så stort inflytande över LRF:s press att de inte önskar större publicitet runt Landsbygdspartiet. Rätta mig om jag har fel.

Sverige är inne på en farlig väg. Skrota självförsörjningsgraden, skrota beredskapslagren, skrota den allmänna värnplikten. Följa varenda order som kommer från Strasbourg och Bryssel. Hur inivassen dumma får man vara? På Bondeförbundets tid var nuvarande Centern det enda parti som värnade om landsbygdens intressen. Men sedan försökte man bli ett innerstadsparti och struntade helt i landsbygden. De äkta Centerpartister som finns kvar är de märkestrogna och/eller de som hoppas att allt ska vända sig till det rätta en vacker dag. Jag skulle vilja påstå att den äkta Centern dog när man mobbade bort Thorbjörn Fälldin.

Thorbjörn Fälldin är den ende svenske politiker som skulle kunna matcha epitetet ”landsfader”. Han gav order 1981 med besked när Sovjet gick in över vår territorialgräns för att med en fregatt och ett bärgningsfartyg dra flott U 137 från Gåseskär. ”Elda på med vad ni har, grabbar”, lär ha varit hans svar när Försvarsmakten tjänstevägen begärde eldtillstånd för två rörliga kustartilleripjäser som låg eldberedda. Tjänstevägen slutade vid statsministerns telefon just då. Andra svenska politiker hade gjort i byxorna. Ryssarna märkte att de två svenska kalibreringsskotten var skarpladdade, att spaningsradarn var urkopplad och stridledningsradarn påslagen. Då återvände man till internationellt vatten.

Sverige behöver sin landsbygd och kommer att behöva sin landsbygd i än högre grad, för invånarnas överlevnad, den dag vi blir av/inspärrade. Därför behöver landsbygden ett parti som tillvaratar landsbygdens intressen. Hur man kan vara så korkade att man bebygger Sveriges bästa jordbruksmark med industribyggnader, köpcentra, parkeringsplatser och motorvägar och dessutom planterar granskog på den är för mig en gåta. Enda svaret på gåtan är att besluten fattas i Stockholm. Det kan komma den dag då Sverige mer eller mindre måste ”dammsugas” efter varje tillgänglig markyta där spannmål och jordbruksprodukter kan produceras.

Sedan importeras det så mycket livsmedel att svenska jordbruksföretag raderas ut, på grund av att Sverige har höga krav på djurhållning och produktkvalitet. Det gamla tyska uttrycket ”die dummen Schweden” står sig. Hur många ytterligare får ska dödas av varg bara för att Stureplansmaffian vill värna om den ryska vargens och vargstammens tillväxt?

Det vore ändå bra om pressen kunde upplysa de svenskar som vill annorlunda än dagens byråkrater (som inte var födda under tiden med minspärrar, torpederingar av handelsfartyg, mörkläggning, beredskap, ransonering, gengas och andra surrogat) via sina siffernissar förkastar allt som inte är ”lönsamt”. Upplysa om att det finns ett parti som vill värna om landsbygden och dess näringar.

Per Sjöswärd

Rimforsa

Det där med politiken.

Det finns en värre fiende än Putin. Miljöpartiet. De ”lovar” bl. a. att höja bensinpriset med 70 öre. Och samma med dieseln. Den höjningen ökar fraktkostnaderna och detta påslag läggs på priserna vi vanliga dödliga får betala. En kniv i ryggen på landsbygden. Sedan ”lovar” de att stänga två kärnkraftreaktorer under kommande mandatperiod.

Hur reagerar våra energislukande industrier då, när deras produkter inte längre kan konkurrera med utländska bolag? Jo – de lägger ner i Sverige och flyttar utomlands. SCA, till exempel. Och Volkswagen köper Scania Vabis billigt och flyttar tillverkningen till Tyskland, där de kan producera billigare än i Sverige. Vad får då Sverige? ARBETSLÖSHET. Som inte genererar några inkomster till staten, utan tvärtom.

Sverige riskerar att gå i konkurs, bara för att Miljöpartiets urkorkade väljare vill ha det så. Blir miljön renare när kärnkraften läggs ner? Med utsläpp från olje- och kolkraftverk? Tror MP att energikostnaden blir lägre? Löfven är så sugen på att regera att han kommer att gå med på allt MP kräver.

Felet är från början till slut Reinfeldts, som inte kan sätta ner foten och säga ifrån. Men bra på att dra hit flyktingar och asylsökande är han… Så att de utsatta kommunerna får kostnader så att de storknar.

Det är ingen ljusnande framtid Sverige går till mötes. Skönt att slippa vara 20 år. De begåvade ungdomarna inser vad som är på gång och så emigrerar de. Och Sverige får bara kvar inkompetensen. Och Miljöpartiet. De sitter bara tre mandatperioder, lagom för att kunna få pension.

Mellanösterns maktstrukturer bromsar förändring!

Mellanösterns stater föddes ur europeiska koloniala projekt som lämnade starka maktstrukturer närländerna blev självständiga. Trots uppror och internationell intervention har dessa maktstrukturer kvarstått. Detta komplicerar omvärldens reaktioner till pågående konflikter i området.

För över tre år sedan, under hela våren 2011, rådde ett slags demokratisk eufori i stora delar av Mellanöstern och dess omvärld. Två genomkorrumperade och maktberusade arabregenter, Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien, hade störtas på i stort sett fredlig väg av frihetstörstande demonstranter. En verklig monsterhärskare, Gaddafi i Libyen, skulle snart möta ett ännu bittrare öde, påskyndat av militär assistans utifrån efter ett unikt interventionsbeslut i FN:s säkerhetsråd.

Sedan länge förskansade diktaturer i Jemen, Syrien och Bahrain utmanades dessa i spontana gräsrotsuppror. Till och med Jordaniens och Marockos relativt modernistiska monarkier skakades av folkliga demokratiyttringar. Äntligen hette det lite varstans i världen hade även Mellanöstern nåtts av den globala demokratirevolutionen. De brokiga folkmassorna på Tahrirtorget i Kairo, både före och efter Mubaraks fall, blev själva symbolen för detta nya Mellanöstern.

Dessvärre vet vi i dag att det inte blivit så. Ingenstans där den så kallade arabiska våren lyste så starkt för tre år sedan har en demokratisk utveckling slagit rot. Tvärtom har nästan samtliga av arabvårens lovande länder återfallit i gamla onda mönster. Tunisien möjligen undantaget – eller, ännu värre, drabbats av inbördeskrig och anarki som i Syrien och Libyen.

Än så länge existerar knappast någon demokratiforskning vare sig i Sverige eller internationellt som på ett övertygande sätt kan förklara varför just Mellanösterns muslimska arabländer till skillnad från Östeuropa, Östasien och Latinamerika har visat sig vara så motståndskraftiga mot alla demokrateringsförsök.

Ett avgörande, om än indirekt skäl till dessa stabila politiska maktstrukturer är att samtliga Mellanösterns länder föddes ur europeiska koloniala projekt, och ur dessa projekts avskaffade under ett halvsekel efter första världskriget. Libanon, Syrien, Irak, Jordanien och Palestina utformades i princip genom det brittisk – franska Sykes-Picotavtalet 1916, utan hänsyn till etniska, religiösa och andra traditionella gränslinjer. Lika lite som kolonialmakterna lyckades lämna efter sig regeringsdugliga stater, lika lite lyckas dagens stormakter nå avsedd framgång med sina militära interventioner.

Den som ingriper med militär styrka mot Mellanösterns maktmissbrukare riskerar uppenbarligen att göra ont värre. Den som eggar demokratiivrare och fredsälskare att resa sig mot förtryckarna, de må gälla egyptiska Tahrirdemonstranter, syriska upprorsbönder, saudiska kvinnorättskämpar, intifadapalestinier eller iranska grönrörelseaktivister riskerar att med stor sannolikhet få se just dessa modiga människor råka värst ut i slutändan.

Kanske rullar ett och annat makthavarhuvud i tillfälliga eller längre tumult. Men låsningarna hos Mellanösterns stabila maktstrukturer måste nog dyrkas upp på annat sätt.

Hans Zettby (FP)

Kan vi räkna med NATO?

Gamla öst-västmotsättningar står på nytt i fokus. Europa är på nytt en arena där krafter mäts. Bilden av det nya Ryssland har krackelerat. Det finns en logik i att mot bilden av ett nygammalt, imperialistiskt Ryssland ställa kollektivförsvarsalliansen Nato. Men hur korrekt är egentligen bilden av Nato?  mäts. 

Säkerhetspolitiken efter Berlinmurens fall övergav Sverige neutralitetspolitiken och gick med i EU 1995. Sveriges säkerhetspolitik bygger på att integration, samarbete och internationella avtal, även med Ryssland, gör krig i Europa omöjligt. Denna säkerhetsordning utmanas av Rysslands aggression mot Ukraina.

Det krävs en diskussion om nya vägval (NATO inträde) eller andra åtgärder. I dag är samtliga östersjöstater utom Finland och Sverige medlemmar i alliansen. Natoövningar hålls på svenskt territorium. Tonvikten i Natos verksamhet har under hela perioden legat på krishantering med FN-mandat, inte kollektivt självförsvar. Deltagandet har varit fullt förenligt med alliansfriheten.

Ur Natos synvinkel har det snarast varit en fördel att ha alliansfria stater med i sådana operationer, eftersom det stärkt dess politiska legitimitet. De svenska bidragen har varit högkvalitativa och mycket välkomna, inte minst mot bakgrund av problemen att skaka fram rörliga, flexibla förband ur försvarsmakter som i åratal inriktats på statiskt invasionsförsvar.

På senare tid har opinionssiffror och ledarsidor svängt mot en positivare syn på Natomedlemskap. En SOM-undersökning visar att stödet för medlemskap har ökat efter krisen i Ukraina. Och det är ”det gamla Nato”, den kollektiva försvarsgemenskapen som lockar. Det finns en logik även i detta. ÖB:s uttalande om ”enveckasförsvaret” och de ryska flygningarna över Östersjön påsken 2013 har aktiverat oron för den stora granne som Sverige haft krig och fred med i hundratals år.

I den svenska debatten kan man ibland få intrycket att Nato skulle vara en ersättning för ett icke adekvat eget försvar och inskrida med vapenmakt i skarpt läge och rädda Sverige undan ryssen. Ingenting kunde vara felaktigare. Nato har, bortsett från den viktiga men tunna gemensamma planerings- och ledningsstrukturen, inga egna militära resurser. Förband och utrustning är i huvudsak nationella. Ett beslut krävs i varje huvudstad för att ställa dem till Natos förfogande i en krissituation.

Alliansen är för sin handlingsförmåga helt beroende av den politiska viljan hos sina medlemmar. Var och en förväntas ta sin del av det gemensamma försvaret. Integrationsgraden är inte särskilt stor.

Men finns inte en ömsesidig försvarsförpliktelse? Jo, och denna Natos kärna uttrycks i Atlantfördragets artikel 5, ”musketörparagrafen”. Läser man artikeln noga framgår emellertid att ett angrepp på en Natomedlem inte med automatik skyndar till hjälp. Det kan, men behöver inte vara militär insats.

Slutsatsen blir att det inte räcker att debattera Nato i termer av ja eller nej till medlemskap. Det är också nödvändigt att analysera bakomliggande makt- och intresseförhållanden som påverkar Alliansen.

Hans Zettby (Fp)