2014/06/12

Kan vi räkna med NATO?


Gamla öst-västmotsättningar står på nytt i fokus. Europa är på nytt en arena där krafter mäts. Bilden av det nya Ryssland har krackelerat. Det finns en logik i att mot bilden av ett nygammalt, imperialistiskt Ryssland ställa kollektivförsvarsalliansen Nato. Men hur korrekt är egentligen bilden av Nato?  mäts. 

Säkerhetspolitiken efter Berlinmurens fall övergav Sverige neutralitetspolitiken och gick med i EU 1995. Sveriges säkerhetspolitik bygger på att integration, samarbete och internationella avtal, även med Ryssland, gör krig i Europa omöjligt. Denna säkerhetsordning utmanas av Rysslands aggression mot Ukraina.

Det krävs en diskussion om nya vägval (NATO inträde) eller andra åtgärder. I dag är samtliga östersjöstater utom Finland och Sverige medlemmar i alliansen. Natoövningar hålls på svenskt territorium. Tonvikten i Natos verksamhet har under hela perioden legat på krishantering med FN-mandat, inte kollektivt självförsvar. Deltagandet har varit fullt förenligt med alliansfriheten.

Ur Natos synvinkel har det snarast varit en fördel att ha alliansfria stater med i sådana operationer, eftersom det stärkt dess politiska legitimitet. De svenska bidragen har varit högkvalitativa och mycket välkomna, inte minst mot bakgrund av problemen att skaka fram rörliga, flexibla förband ur försvarsmakter som i åratal inriktats på statiskt invasionsförsvar.

På senare tid har opinionssiffror och ledarsidor svängt mot en positivare syn på Natomedlemskap. En SOM-undersökning visar att stödet för medlemskap har ökat efter krisen i Ukraina. Och det är ”det gamla Nato”, den kollektiva försvarsgemenskapen som lockar. Det finns en logik även i detta. ÖB:s uttalande om ”enveckasförsvaret” och de ryska flygningarna över Östersjön påsken 2013 har aktiverat oron för den stora granne som Sverige haft krig och fred med i hundratals år.

I den svenska debatten kan man ibland få intrycket att Nato skulle vara en ersättning för ett icke adekvat eget försvar och inskrida med vapenmakt i skarpt läge och rädda Sverige undan ryssen. Ingenting kunde vara felaktigare. Nato har, bortsett från den viktiga men tunna gemensamma planerings- och ledningsstrukturen, inga egna militära resurser. Förband och utrustning är i huvudsak nationella. Ett beslut krävs i varje huvudstad för att ställa dem till Natos förfogande i en krissituation.

Alliansen är för sin handlingsförmåga helt beroende av den politiska viljan hos sina medlemmar. Var och en förväntas ta sin del av det gemensamma försvaret. Integrationsgraden är inte särskilt stor.

Men finns inte en ömsesidig försvarsförpliktelse? Jo, och denna Natos kärna uttrycks i Atlantfördragets artikel 5, ”musketörparagrafen”. Läser man artikeln noga framgår emellertid att ett angrepp på en Natomedlem inte med automatik skyndar till hjälp. Det kan, men behöver inte vara militär insats.

Slutsatsen blir att det inte räcker att debattera Nato i termer av ja eller nej till medlemskap. Det är också nödvändigt att analysera bakomliggande makt- och intresseförhållanden som påverkar Alliansen.

Hans Zettby (Fp)

Inga kommentarer: