Gamla öst-västmotsättningar står på nytt i fokus. Europa är
på nytt en arena där krafter mäts. Bilden av det nya Ryssland har krackelerat. Det finns en logik i att mot bilden av ett nygammalt, imperialistiskt Ryssland ställa kollektivförsvarsalliansen Nato. Men hur korrekt är egentligen bilden av Nato? mäts.
Säkerhetspolitiken efter Berlinmurens fall övergav Sverige
neutralitetspolitiken och gick med i EU 1995. Sveriges säkerhetspolitik bygger
på att integration, samarbete och internationella avtal, även med Ryssland, gör
krig i Europa omöjligt. Denna säkerhetsordning utmanas av Rysslands aggression
mot Ukraina.
Det krävs en diskussion om nya vägval (NATO inträde) eller
andra åtgärder. I dag är samtliga östersjöstater utom Finland och Sverige
medlemmar i alliansen. Natoövningar hålls på svenskt territorium. Tonvikten i
Natos verksamhet har under hela perioden legat på krishantering med FN-mandat,
inte kollektivt självförsvar. Deltagandet har varit fullt förenligt med
alliansfriheten.
Ur Natos synvinkel har det snarast varit en fördel att ha
alliansfria stater med i sådana operationer, eftersom det stärkt dess politiska
legitimitet. De svenska bidragen har varit högkvalitativa och mycket välkomna,
inte minst mot bakgrund av problemen att skaka fram rörliga, flexibla förband
ur försvarsmakter som i åratal inriktats på statiskt invasionsförsvar.
På senare tid har opinionssiffror och ledarsidor svängt mot
en positivare syn på Natomedlemskap. En SOM-undersökning visar att stödet för
medlemskap har ökat efter krisen i Ukraina. Och det är ”det gamla Nato”, den
kollektiva försvarsgemenskapen som lockar. Det finns en logik även i detta.
ÖB:s uttalande om ”enveckasförsvaret” och de ryska flygningarna över Östersjön
påsken 2013 har aktiverat oron för den stora granne som Sverige haft krig och
fred med i hundratals år.
I den svenska debatten kan man ibland få intrycket att Nato
skulle vara en ersättning för ett icke adekvat eget försvar och inskrida med
vapenmakt i skarpt läge och rädda Sverige undan ryssen. Ingenting kunde vara
felaktigare. Nato har, bortsett från den viktiga men tunna gemensamma
planerings- och ledningsstrukturen, inga egna militära resurser. Förband och
utrustning är i huvudsak nationella. Ett beslut krävs i varje huvudstad för att
ställa dem till Natos förfogande i en krissituation.
Alliansen är för sin handlingsförmåga helt beroende av den
politiska viljan hos sina medlemmar. Var och en förväntas ta sin del av det
gemensamma försvaret. Integrationsgraden är inte särskilt stor.
Men finns inte en ömsesidig försvarsförpliktelse? Jo, och
denna Natos kärna uttrycks i Atlantfördragets artikel 5, ”musketörparagrafen”.
Läser man artikeln noga framgår emellertid att ett angrepp på en Natomedlem
inte med automatik skyndar till hjälp. Det kan, men behöver inte vara militär
insats.
Slutsatsen blir att det inte räcker att debattera Nato i
termer av ja eller nej till medlemskap. Det är också nödvändigt att analysera
bakomliggande makt- och intresseförhållanden som påverkar Alliansen.
Hans Zettby (Fp)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar