En mosaik av heta konflikter.

I varje historiskt skede tycks världen ha en eller flera smärtpunkter, geografiskt avgränsade områden som när som helst verkar kunna störta sig själva och sin omgivning i brand.

Välkända exempel under kalla kriget var Koreahalvön, Taiwan, Berlin, Indokina och Kuba. Under halvseklet dessförinnan var gränsen mellan Frankrike och Tyskland samt Balkan tydliga smärtpunkter. Efter Sovjetväldets fall kring 1990 dök Balkan upp igen som en akut brandhärd. Och under decenniet efter 11 septemberattentatet i USA 2001 framstod kvartetten Iran, Irak, Afghanistan och Pakistan som det internationella systemets farligaste och sköraste komponenter.

Efter den s.k. arabiska våren 2011 utgör en annan omaka kvartett världspolitikens mest olycksbådande smärtfält: Syrien, Irak, Kurdistan och Turkiet.

Mitt i denna mosaik av heta konflikter har ett nytt spektakulärt fenomen dykt upp som hotar att kullkasta såväl staterna Syrien och Irak som kurdernas nationsdrömmar och stormakten Turkiets stabilitet. Det handlar om Islamiska staten (IS), en extrem sunni-islamisk organisation med uttalad målsättning att riva upp hela det system av stater i Mellanöstern som formades av europeiska kolonialmakter efter första världskriget. Istället vill IS skapa en ”Gudsstat” innefattande alla muslimer, ett kalifat efter modell av det muslimska välde som skapades av profeten Muhammed och hans närmaste efterföljare (kalifer) på 600-talet.

Som ett första led i denna vision har IS under det gångna året, och särskilt under sommaren 2014, tagit kontroll över östra Syrien samt den västra sunnimuslimska tredjedelen av Irak. På så vis har IS också rent fysiskt utplånat den geografiska gränsen mellan Syrien och Irak som först drogs upp i det brittisk-franska Sykes-Picot avtalet, kolonialmakternas inbördes uppdelning av Mellanöstern 1916.

Det har skett med brutalitet, förslagenhet och strategisk planering från Islamska statens sida. I motsvarande grad har de flesta drabbade aktörer, såväl Assadregimen som övriga rebeller i Syrien, den shiadominerade regimen i Bagdad, kurdstyrena i norra Irak och norra Syrien, för att inte tala om stormakterna som Turkiet, Iran, Saudiarabien, USA och Ryssland som tagits på sängen av IS-krigarnas framfart.

Händelseförloppet liknar i viss mån talibanernas segertåg i Afghanistan vid mitten av 1990-talet, då andra afghanska gerillagrupperingar drevs på flykten av mulla Omars fanatiska jihadister som upprättade en totalitär islamiststat, med grymmaste tänkbara sharialagstiftning. En avgörande skillnad är att talibanerna nöjde sig med en renodlat afghansk-pashtunsk stat – IS, däremot, betraktar alla stater i närområdet Levanten, ja hela den muslimska världen, som kalifatets expansionsyta eller livsrum.

Så Islamiska statens uppdykande är ett politiskt, militärt och religiöst fenomen av en annan karaktär än tidigare islamistiska försök att utmana Mellanösterns regimer och blir ett hot mot världsfreden.

Hans Zettby (FP)