Nödläge för civilbefolkningen i Syrien.

Syrien har blivit en arena där regionala, och även globala, stormakter utkämpar en inbördes kamp.Den islamiska republiken Iran har tillsammans med sina allierade inom Iraks regering och den shiamuslimska rörelsen Hizbollah i Libanon gett generöst bistånd till Assadregimen i form av pengar, vapen och direkt militär assistans. I motsvarande mån har Saudiarabien och flera andra rika oljestater vid Persiska viken gett omfattande ekonomisk hjälp till framför att sunniislamistiska rebellgrupper, vilka också har tillåtits utnyttja Turkiets gränsområden för transporter av krigare och vapen in i och ut ur Syrien.

Samtidigt har det pågått en storpolitisk dragkamp mellan öst och väst. Putins Ryssland har upprätthållit vapenleveranser till den syriska regimen samt med sitt stormaktsveto stoppat alla försök att FN:s säkerhetsråd vidta militära eller andra internationella sanktioner mot Assadregimen. USA och vissa Natoländer har å sin sida försökt uppbåda politisk och materiellt stöd till sekulära rebellgrupper och även bistått med begränsad militär hjälp.

Kriget har drivit hälften av Syriens invånare från sina hem, men många syriska flyktingar hoppas kunna återvända när striderna är över. De flesta av dem som flytt är kvar i hemlandet som internflyktingar. Många har givit upp hoppet om fred, men är för fattiga för att klara sig i grannländerna eller för att betala de flyktingsmugglare som hjälper syrier över gränsen till EU.

Beroende på var man som syrier befinner sig och vilken folkgrupp man tillhör finns platser som kan vara relativt säkra inne i Syrien, men fronterna i kriget är många och varje gång de flyttas drivs människor på flykt.

Trots kriget fungerar statsapparaten fortfarande hjälpligt i delar av Syrien. Det gäller främst de områden som kontrolleras av Bashar al-Assads regering, längs kusten och i storstäder som Damaskus. Dessa delar av Syrien har aldrig flygbombats och våldsnivåerna är betydligt lägre. Biståndsgrupper har lättare att arbeta här och staten fortsätter att tillhandahålla utbildning, hälsovård och nödvändiga dokument, som id-handlingar. Många internflyktingar har därför sökt skydd bakom arméns linjer, oavsett vad de tycker om Assads politik, och en majoritet av Syriens befolkning tros befinna sig i dessa områden.

Även i andra delar av landet råder ett slags bräckligt normalitet, mitt i kriget, åtminstonde för den som inte motsätter sig de lokala makthavarna. Det gäller särskilt de kurdiska områdena i norr som kontrolleras av YPG-milisen, vilken har bevarat vissa kontakter med regeringen. De har därför undgått flygvapnets bombningar och den lokala förvaltningen finns kvar.

De IS-kontrollerade områdena i nordöstra Syrien kan också fungera som tillflyktsort för den som inte tillhör någon religiös minoritet. Gruppen har trängt ut alla rivaliserade miliser, vilket skapat ett visst lugn. Mest instabilt är läget i de områden som behärskas av andra sunnimuslimska rebeller, där regeringen bombar och lag och ordning brutit samman. Föga förvånande är det från dessa områden som flest människor flyr.

Hans Zettby (L)

Sveriges statsskick i praktiken

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare”.

Till riksdagsledamöter kan väljas de som uppfyller följande krav:
Svenskt medborgarskap

Någon gång ha varit bosatt i Sverige

Ha uppnått 18 års ålder senast på valdagen samt

Ej genom brott enligt domstolsbeslut ha visat sig uppenbarligen olämplig

Att sköta rikets angelägenheter går bra från och med 18 års ålder; däremot inte att handla på Systembolaget.

Tidigare skulle riksdagskandidaterna därutöver vara ”kunniga, erfarna och allmänt aktade” personer.

De personer som får väljas framgår av valsedlarna, vars sammansättning bygger på vilka personer respektive partier har nominerat. Väljaren får från och med 1988 inte stryka namn på personer som väljaren inte vill ha att styra Sverige. Det är alltså partiets hopkok väljaren måste välja.

Ett politiskt parti är inget annat än en sammanslutning, en klubb, en förening, där vänner och anhängare sett ut sina egna sympatisörer. Kalla därför inte riksdagsledamöterna ”folkvalda”, eftersom folket inte fått vara med vid nomineringen!

Eftersom inga övriga krav än ovan angivna ställs på våra politiker räcker ofta inte kompetens, erfarenhet och omdöme till när det ska fattas viktiga beslut. Exempelvis köp av NUON, upphandling av NKS, nedmontering av Sveriges försvar, värnpliktens upphörande i praktiken mm.

Tyvärr avskaffades reglerna om ämbetsmannaansvar och beivrande av tjänstefel den 1 januari 1976. Nu är det fullt tillåtet att glömma vad man varit med om att besluta. Vid nyval tvår de nytillsatta sina händer då det gäller företrädarnas beslut.

Vill svenska folket verkligen ha det så här?

Per Sjöswärd, Rimforsa

Det handlar inte enbart om ett museum!

…utan det är en landskaps- läns- och riksangelägenhet, med anknytning till Sveriges historia, där östgötarna har spelat en betydande roll under flera hundra år.

Att inte beakta detta och att inte nyttja tillfället att ”fästa Linköping på kartan” vittnar om kommunens politikers brist på fantasi, takt och ton, uppfostran samt historielöshet. Och mycket därtill. De missar möjligheten att lyfta fram en av Linköpings finaste attraktioner!

Vad som är ännu bedrövligare är att obildade, outbildade, ointresserade och allmänt okunniga politiker ska få sitta och styra. De har nominerats av meningsfränder inom den sammanslutning som kallas parti. Allt enligt ”borstamejpåryggen”-principen. Rätten för väljarna att stryka namn från röstsedlarna avskaffades från och med 1998. En spark i skrevet på demokratin, väljaren måste genom sin avgivna röstsedel bidra till val av personer som väljaren finner olämplig för uppdraget. Valnämndernas kokta soppa är bara att konsumera, eller avstå från att rösta.

Resultatet har blivit att vi får dras med figurer som inte lyssnar till folkets vilja, utan avskaffar sådant som borde ha behållits o.s.v. 

Kort sagt – Sverige är i trängande behov av ett politiskt system som kan återspegla folkets vilja och inte partiernas interna tyckarmaffias.

Återinför strykningsrätten på röstsedlarna. Förbjud politikerna att ljuga sig till valframgångar och se till att allt falskt ”valfläsk” faller under allmänt åtal. Gör politikerna livlångt juridiskt ansvariga för av dem tagna beslut  Politiker ska inte vara ett yrke utan ett förtroendeuppdrag, lämnat till ”kunniga, erfarna och allmänt aktade svenska medborgare”.

Framför allt måste väljarna lära sig att ställa krav!

Respekt för demokratin!

Jag är bedrövad av att politiker inte håller ord.
Det är allvarligt - t o m mycket allvarligt -  för respekten för demokratin.
Politiker måste ta ansvar.

Att inte värna det militära kulturarvet för att ge framtidens Linköpingsbor möjlighet att förstå 1900-talets utveckling av staden Linköping är allvarligt.
För "StorLinköping" är militären av avgörande betydelse under mycket längre tid.

För Linköpings utveckling är kyrkan och militären samt landshövdingarna avgörande.

Hade vi inte haft garnisonen hade Linköping ännu varit en liten stad. Utan Saab, utan regionsjukhus och utan universitet.

Garnisons museets flytt!

Jaha, nu har Linköpings kommun fått till budgeten. Via sina valda ombud av kommunens folk. Jag är inte det ringaste förvånad över att man, genom att inte anslå en enda krona till museets överlevnad från dagsläget, via flytten till dess framtida verksamhet, omöjliggjort museets överlevnad. Som soldat i rikets tjänst är jag mer än upprörd, men man kan inte vänta sig annat från detta opportunistiska, illitterats, överarvoderade, maktlystna, obildade och outbildade pack. Som på toppen av allt förlanas allmänna medel.

Oavsett vad man tycker om krig, militär verksamhet och försvar av frihet och demokrati så torde envar som besökt museet och sett dess samlingar och installationer inse vilken kulturskatt ”Kråkvinkel” (fritt efter  Henrik Bernhard Palmær) på detta sätt tar sin hand ifrån, och därmed går miste om möjligheten att kunna visa omvärlden vad Linköping och Östergötland betytt för Sveriges historia. Här finns inte mycket mer att verkligen yvas över än Jöns Jacob Berzelius, Tage Danielsson och Louis de Geer!

Linköping har för mig från början varit staden där konsertpubliken applåderar mellan satsuppehållen och där nästan alla framträdanden får stående ovationer. Den militära verksamheten i Linköping har betytt betydligt mer för samhällets utveckling än kyrkans stift och högskolan, numera universitetet.

”Kråkvinkel” har missat tillfället och möjligheten att få förvalta och vårda denna nationella kulturskatt. Linköpingspolitikerna är tydligen så korkade att de inte begriper att de nu satt (under-)betyg på sig själva. 

”Mot dumheten kämpar tyvärr ock gudarna förgäves”.

Världen samlar sig för klimatmötet i Paris.

I slutet av året står Paris värd för FN:s klimattoppmöte COP 21. Samtalen om hur världen bland annat ska skära ner på utsläppen av växthusgaser kommer att äga rum i en värdstad med egna, allvarliga problem, en kvävande och giftig smog som tidvis tvingar invånare liksom turister att fly.

Klimatförändringar anses inte för intet vara en av vår tids största utmaningar. Förändringarna i klimatet innebär att det blir varmare på jorden. Lågt liggande önationer riskerar att helt hamna under vatten, medan andra länder drabbas av svår torka och därmed kan få svårt att föda sin befolkning. De nära kopplingarna mellan klimatförändringarna och ekonomisk tillväxt och utveckling gör det till en svårhanterad och komplex fråga.

När läget inför Parismötet analyseras och bedöms måste man också ta hänsyn till att FN:s klimatförhandlingar fortfarande följer två skilda spår som är nära sammankopplade men ändå skiljer sig åt på flera viktiga punkter. Det spår som hittills har fått störst uppmärksamhet i medierna har gällt utsläppsbegränsningarna och Kyotoprotokollet och om hur man ska gå vidare med det.

Det andra spårets överläggningar sker inom ramen för FN:s ramavtal på klimatområdet, UNFCCC. Här behandlas alla klimatfrågor som tagits upp inom FN. Så gott som samtliga FN:s medlemsländer deltar i såväl Kyotoförhandlingarna som i samarbete på UNFCC-spåret. En stor skillnad är dock att USA motsatt sig Kyotoprotokollet men inte haft några problem med det som sker inom UNFCCC.

Under de 23 år som UNFCCC har existerat har de medverkande länderna fått bättre insikter om och förståelse för andra nationers belägenhet när det gäller klimatuppvärmningens olika aspekter. Detta har gjort det lättare att samordna insatser och att nå kompromisser.

Det långvariga samarbetet mellan regeringar och förhandlingsdelegationer från många länder har skapat en övernationell gemenskap på klimatområdet som också inbegriper politiker, experter, forskare och representanter för frivilligorganisationer. Det är möjligt att denna informella samhörighet så småningom kommer att utvecklas till en formell internationell organisation.

Hans Zettby (FP)

Hur ser Tyskland på EU.

Europa och EU är hörnstenar i den tyska utrikespolitiken sedan förbundsrepubliken var med om att grunda Europeiska kol och stålgemenskapen år 1951. Efter andra världskriget blev det europeiska samarbetet en väg tillbaka för Tyskland, från utstött nazistregim till västallierad partner. ”Med och genom Europa” har än en gång blivit ett centralt begrepp i debatten om landets utrikespolitik.

Att Tyskland ska verka för Europas politiska integration slås fast i grundlagen. Tyskland har gjort stora insatser för EU:s utveckling, ofta tillsammans med Frankrike. I den offentliga debatten ifrågasätter nästan ingen Tysklands medlemskap i EU. Alla de nuvarande partierna i förbundsdagen stödjer europeisk integration.

”Om euron faller, faller Europa”, har Merkel upprepat vid flera tillfällen. I eurokrisen, som utgör EU:s kanske största utmaning hittills, är Berlins främsta intresse att bevara den europeiska integrationen. Att uppnå detta mål har inte blivit enklare under de senaste åren då tendenser till uppsplittring av unionen har blivit tydliga på olika håll i Europa, bl. a i Storbritannien där premiärministern David Cameron tänker genomföra en folkomröstning om huruvida landet ska bli kvar inom EU eller inte.

Med tanke på den redan spända situationen inom EU har Tyskland varit försiktigt när det gäller försök att genomföra institutionella reformer och förändringar i EU-fördraget. Den tyska tolkningen av krisen är att det handlar om en statsskuldkris utlöst av en ohållbar budgetpolitik i flera länder. Lösningen anses vara att reducera statsskulden i drabbade länder.

Berlin anser att den ”tyska vägen” ska gälla. Eurokrisen bör lösas genom budgetär disciplin och minskad statsskuld: åtstramningspolitiken som sydeuropéerna och speciellt grekerna är så kritiska mot. En stor del av de aktuella konflikterna handlar således inte om den europeiska integrationen i sig utan snarare om nationalekonomiska övertygelser. En fråga i sammanhanget är också i vilken utsträckning Tyskland är berett att ta över finansiellt ansvar för andra EU-länder.

En politisk ledarroll är emellertid inte vad tyska regeringen strävar efter. Tysklands agerande inom EU har inte präglats av någon vilja att dra upp visioner för och utforma ett framtida EU. Berlin är snarare en kraft som vill bevara det existerande samarbetet, övertygat om att det sitter inne med nyckeln för att få den bestående valutaunionen att fungera. Det långsiktiga målet är att rätta de misstag som gjordes när den ekonomiska och monetära unionen grundades, om nödvändigt genom institutionella reformer. Större än så är inte Tysklands ambitioner i nuläget.

Hans Zettby 

Bistånd från väst riskerar tända nya krigseldar.

Att västvärlden, däribland Sverige, ger militärhjälp till vissa kurdiska milisgrupper för att bekämpa Islamiska staten är inte okomplicerat. Främst för att man därigenom eldar på nygamla inomkurdiska konflikter vilket ytterligare spär på kaoset i Mellanöstern.

Den s.k. arabiska våren, inbördeskriget i Syrien och Islamiska statens (IS) upprättande av ett ”kalifat” i regionens mitt har gett kurdernas mångåriga kamp för självstyre en ny dimension. Det kurdiska folkets gamla dröm om ett eget nationellt styre – ett ”Kurdistan” i ett sammanhängande geografiskt område – har ryckt närmare än någonsin tidigare. Samtidigt har dock angränsande stormakters – Turkiet, Iran, Saudiarabien – egenintressen bidragit till att förstärka befintliga motsättningar mellan olika kurdiska maktcentra.

I Syrien övergick den demokrati- och frihetssyftande folkresningen under ”arabvåren” 2011 snart i ett väpnat uppror som efter hand alltmer dominerades av extrema islamistgrupper med en väsentligt annorlunda agenda. I den kampen ställde sig syriska kurder vid sidan om och satsade i stället på att upprätta ett eget självstyre, fritt från såväl Assadregimens som sunniislamisters våld och förtryck. Med början sommaren 2012 har PYD, Demokratiska unionspartiet, upprättat autonoma kurdiska enklaver i norra Syrien, delvis med assistans från det av USA, EU, Nato och Turkiet terrorstämplade PKK, Kurdistans arbetarparti i Turkiet. Inte minst PYD:s väpnade styrkor, YPG (Folkets försvarsenheter), har tränats av PKK och framstår i dag som den mest slagkraftiga av alla kurdiska miliser.

Militärt stöd från Sverige.

Framför allt IS dramatiska framryckning i Irak och Syrien från årsskiftet 2013-2014 har föranlett åtskilliga västnationer att även militärt bistå de kurdiska självstyrena i Syrien och Irak. Framför allt i samband med bittra strider om den kurdbefolkade syriska staden Kobane vid gränsen mot Turkiet hösten 2014 flygbombade USA intensivt de angripande IS-styrkorna. Parallellt därmed försåg USA och andra västländer de kurdiska styrkorna i Syrien med vapen via en politiskt komplicerad transportlänk genom irakiska Kurdistan och Turkiet. Redan tidigare, efter att IS i augusti anställde massmord på kurdiska yazidier på det irakiska bergsmassivet Sinjar, började Tyskland och andra europeiska länder bistå med vapen till den kurdiska regionala regeringen (KRG) i norra Irak. Sådana vapenförsändelser trappades upp under vintern-våren 2015, när kurdisk milis – peshmerga – och Iraks regeringsarmé försökte slå tillbaka IS-angrepp och börja planera för ett återtagande av Iraks näst största stad Mosul som IS hade erövrat i juni 2014.

Även Sverige ger numera irakiska kurder militärt stöd. I april 2015 beslöt regeringen att – med Bagdadregimens godkännande – skicka 35-120 svenska elitofficerare för att utbilda och träna peshmergaförband i hantering av tyngre vapen, minröjning och stridsledning över större arealer. Det är enligt utrikesminister Margot Wallström ett led i Sveriges deltagande i den internationella koalition på ett 60-tal länder som bildades i september 2014 för att på olika sätt bekämpa Islamiska staten.

Hans Zettby (FP)

Nato – billigare eller dyrare?

De brister i försvaret som föregående moderatstyret påstås ha lämnat efter sig härrör också från socialdemokraternas under flera decennier bedrivna nedskärningar och förmenta sparande.

Idag satsar Sverige årligen 41 miljarder kronor på försvaret. Det motsvarar 1,15 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Inom Nato är målet att ett medlemsland ska lägga två procent av sin BNP på försvaret.

Detta är ett riktmärke inom Nato men inte en laglig skyldighet där endast några få allierade lever upp till det. Det är ett nationellt beslut hur mycket man vill lägga på försvaret.

Av Natos 28 medlemsländer är det endast tre länder som satsar två procent eller mer: USA, Grekland !!! och Storbritannien. Att nå upp till Nato-grannarna Norges och Danmarks nivå på 1,4 procent skulle för Sverige innebära 50 miljarder per år.

Kalla krigets alliansfrihet stöddes av ett starkt svenskt militärt försvar och ett totalförsvar som nu är borta. Försvarsmaktens studier visar att försvaret av Sverige kräver samarbete med andra. Natomedlemskap skulle lösa Sveriges försvarsproblem och ger oss starkast möjliga skydd.

Den logiska slutpunkten för Sveriges solidaritetsförklaring, om att ge och ta emot militär hjälp, är att gå med i Nato. Det är den enda fungerande säkerhetsorganisationen i Europa. Ukraina är ett alliansfritt partnerland till NATO, precis som Sverige, och det ryska agerandet visar att detta inte räcker som skydd vid en konflikt.

Vårt nuvarande utanförskap skapar en strategisk osäkerhet i vårt område. Att gå med i Nato ökar Sveriges inflytande i EU och Norden där de flesta redan är med i Nato. Nato-inträde innebär ekonomiskt att vi endast behöver öka försvars anslagen marginellt jämfört att hålla ett försvar på egen hand. Nato är som ett försäkringsbolag - och vi saknar hemförsäkring, så låt oss teckna en.

Hans Zettby