Garnisonsmuseet

Den planerade flytten av Garnisonsmuseet härrör från ett medborgarförslag år 2008. Den skulle ha varit klar för länge sedan om inte oinitierade medaktörer, främst Länsstyrelsen Östergötland, satt käppar i hjulen. Linköpings kommun har dock gjort sitt bästa för att få det hela gjort utan dröjsmål.

Juridiskt ligger ärendet hos Förvaltningsdomstolen sedan ett år, och där tycks man inte ha velat förstå att det är bråttom. Det verkar som om storebror Staten vill ge lillebror Kommunen en knäpp på näsan…

Linköpings kommun har sökt och beviljats anslag från Westman-Wernerska Stiftelsen för flyttning av museet till Gamla Linköping, där det redan finns museer av skilda slag. Gamla Linköping torde vara stadens främsta turistattraktion bl.a. vad gäller besöksfrekvens. Museer bör ligga där besökarna finns. Att notera… donationen gäller för flytt av Garnisonsmuseet till Gamla Linköping och inget annat!

Historiskt sett har det militära inslaget i Linköping varit framträdande. Många yrkesmilitärer har levt och verkat i vår stad. Med Garnisonsmuseet skulle Friluftsmuseet bättre levandegöra Linköpings militärhistoria.

När Försvarsmakten tog sin hand från Garnisonsmuseet fick Linköpings kommun en miljon kronor för fortsatt verksamhet och museidriften togs om hand av ideella ”Föreningen Garnisonsmuseet och Östergötlands Försvar”. Föreningen består främst av pensionsavgångna militärer samt veteraner från Östgöta Hemvärn, som gratis drivit museet vidare med öppethållande för besökare och uppvisningar runt om i länet med soldater och knektar i uniform och utrustning från 1500-talet och framåt.

Till följd av nedläggningen av Linköpings garnison enligt 1996 års försvarsbeslut samt avvecklingen av värnpliktsutbildningen 2009 har nyrekrytering inte kunnat ske. Nu har de äldre soldaterna och knektarna sagt att de av åldersskäl inte orkar fortsätta. Museets ledning har skrivit till Linköpings kommun i ärendet, men avsända skrivelser har inte ens besvarats av kommunen. Hade museet legat i Gamla Linköping, där det finns kunniga museifunktionärer, skulle personalbehovet för Garnisonsmuseet ha kunnat lösas på ett smidigt sätt och också öka Friluftsmuseets attraktionskraft och bredda besöksunderlaget.

Majoren Lars-Erik Borgs m.fl. förslag om museibyggnadens flytt till Flygvapenmuseum på Malmen är inte genomförbart. För det första finns inga pengar avsatta för ändamålet (se ovan) och för det andra skulle placeringen där kunna störa inflygningen till Malmens flygplats, (bana 19) och för det tredje kommunen råder inte över statens mark (Fortverket) vilket borde ha fått arméflygmajoren Borg att tänka om.

Sveriges en gång näst största (och därtill mest kostnadseffektiva) garnison ser ut att tvingas bli en obetydlig parentes i Sveriges historia på grund av prestigeladdat byråkratiskt schabbel.

Hans Zettby

Ryssland i en återvändsgränd? Kriget i Ukraina ett försök till imperiebygge.

Man kan spåra dagens kris mellan Ryssland och Väst till Vladimir Putins återinträde på presidentposten 2012. Efter hans återval följde en tydlig omorganisering av den ryska inrikes- och utrikespolitiken. Istället för att vända sig västerut och söka dialog och partnerskap med EU syftar politiken idag till att accentuera Rysslands roll som ledare för en distinkt euroasiatisk civilisationssfär. Unika ryska normer och principer har därmed kommit att ställas i kontrast mot ett Väst statt i stadig moralisk nedgång.

Nationell identitet.

Den ryska maktprojektionen utåt är i hög grad driven av inrikespolitiska överväganden. Den handlar dels om att kompensera för och avleda uppmärksamhet från en allt mer bräcklig inhemsk resursbas, framkallad av ett förlegat styrelseskick, grasserande korruption och avsaknaden av ekonomisk modernisering. Samtidigt är den nya politiken ett svar på ett allt desperatare sökande efter en nationell identitet som kan förena eliten och befolkningen. Essensen i den nya idén är en militärpatriotisk samling av det ryska samhället. Parollen ”Krim är vårt” kom att symbolisera mobiliseringen och ledde till skyhöga popularitetssiffror för Putin.

Ukraina som testområde.

Vad gäller den tragedi som det senaste året utspelat sig i Ukraina har inget annat land tilldragit sig så mycket uppmärksamhet från president Putin som Ukraina. Landet är den verkligt centrala pusselbiten i Rysslands imperieambitioner. Under året som föregick Majdanrevolutionen spenderade Putin åtskilliga resurser för att knyta Ukraina till sig enbart med resultatet att Janukovitj regim kollapsade inför omvärldens beskådande.

Som svar på denna förödmjukelse genomfördes en ur ryskt perspektiv smärtfri annektering av Krim, men den därpå följande militära aggressionen i östra och södra Ukraina har inte gått som man tänkt sig. Snarare har det ryska agerandet haft motsatt effekt genom att skjuta Ukraina allt närmare EU. Ryssland överraskades av att EU lyckades enas om att införa sanktioner mot den ryska ekonomin. 



Är förändring möjlig?


Sedan Sovjetunionens kollaps har Ryssland karakteriserats av ett traditionellt personbaserat styre där befolkningen fortsatt ses som undersåtar snarare än medborgare. Även om detta system visat sig vara seglivat eftersom det tjänar eliten väl betraktar eliten försöket att återuppstå som imperium på 2000-talet med styrelsetekniker hämtade från medeltiden som ett dödfött företag. 



Så kan Ryssland förändras? prognos är dyster, i nuläget finns inga tecken på att eliten är redo att avvisa det traditionella maktsystem till förmån för ett Ryssland som slår in på en liberal demokratisk bana. Angående västvärldens möjligheter att påverka händelseutvecklingen i Ryssland är vikten att vara konsekvent i såväl retorik som handling.