Nej, i varje fall ingen som vi kan
påverka. Vi är djupt beroende av hur andra länder agerar, tänker och tycker.
Sverige har inte mycket att sätta emot. Gamla erfarenheter och visdomsord
nonchaleras av våra politiker. Den romerske författaren Publius Flavius
Vegetius Renatus myntade en gång yttrandet, ”Si vis pacem, para bellum”, fritt
översatt: ”Vill man ha fred, rusta för krig”.
Lilla Sverige, med blott 9 miljoner
invånare kan givetvis inte besegra en stormakt i en militär konflikt, men med
att väl avpassat försvar kan Sverige dock avhålla stormakten från angrepp. Ett
sådant kan bli för dyrt, ta för lång tid och försvaga stormaktens positioner på
andra fronter. Vi hade en gång Europas tredje största flygvapen och Östersjöns
starkaste flotta. Den av oss förda politiken: ”alliansfrihet i fred, syftande
till neutralitet vid krig i vårt närområde” höll två världskrig utanför våra
gränser och bidrog till att vi slapp bli angripna under ”Kalla kriget”.
”Fredsutbrottet” 1919 i Versailles
utgjorde startskottet till andra världskriget. Tyskland var aldrig besegrat på
slagfältet, men försvagades logistiskt genom brist på livsmedel, drivmedel och
andra förnödenheter och tvingades till förhandlingsbordet där segermakterna
dikterade förnedrande fredsvillkor och höga krigsskadestånd. Den tyska
revanschlusten låg och pyrde i det utblottade landet, och situationen
utnyttjades av demagogiska krigsapostlar.
Det krigströtta Europa drog med i en
närmast euforisk politik med mottot: ”Aldrig mera krig” och nedrustning blev
följden. Adolf Hitlers nationalsocialistiska parti fick tre procent av rösterna
i 1928 års val. 1933 kunde de bilda regering. Hitler struntade blankt i
fredsvillkoren och i strid mot dessa startade han en upprustning utan like.
Slagskepp och ubåtar byggdes, stridsvagnar tillverkades och allmän värnplikt
infördes 1935. Omvärlden såg på och teg. Nationernas Förbund uppträdde lika kraftlöst
som Förenta Nationerna i våra dagar. Ingen politiker i något annat land bad
Hitler förklara vad han skulle göra med sina slagskepp, sin ubåtsflotta, sitt
flygvapen och sin pansararmé. I stort sett den ende som protesterade var
Winston S. Churchill, men utan märkbart resultat.
Hur ser det ut i dag? Ryssland styrs av
f.d. KGB-översten Vladimir Putin, som har omgivit sig med en stab av gamla
kollegor inom KGB och kan därmed kontrollera att ingen besvärande opposition
eller opinion bildas. Kritiska motståndare som exempelvis journalisten Anna
Politkovskaja blir föremål för mord som inte utreds. Fredsvänner gläder sig
över Berlinmurens fall men bortser från Putin-Rysslands enorma upprustning som
finansieras genom västvärldens köp av gas och petroleumprodukter.
Hitler finansierade Tysklands
upprustning genom importköp och ökning av statsskulden. Även i fallet med
Ryssland är det inga politiker som frågar Putin vad han ska använda sina nya
vapensystem till. Förenta Nationerna tiger, liksom föregångaren Nationernas
Förbund. F.N. är handlingsförlamat genom vetorätten som tillerkändes
segermakterna, U.S.A., Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och
Nationalistkina. Sovjetunionen har ersatts av Ryssland och Nationalistkina av
Kommunistkina utan att någon har reagerat.
Vladimir Putin för en aggressiv
erövringspolitik. De trupper man erövrat delar av Ukraina med har inte burit
uniform med nationalitets- eller gradbeteckningar. Inga krigsförklaringar har
förekommit. Omvärlden, inklusive ”världssamfundet” F.N. har inte reagerat mot
Putin och hans regim. Ingen reagerar och
Putin tar åt sig mer och mer. Hans planer tycks vara att återskapa ett
”Stor-Ryssland” som går ut på att införliva de före detta satellitstaterna med
vad han uppfattar som moderlandet Ryssland.
Näst i tur verkar de baltiska staterna
stå. För att behärska Östersjön till sjöss och i luften med robotsystem behöver
Putin Gotland. När den utposten är säkrad kan inte Nato undsätta sina baltiska
medlemsstater. Gotland är oförsvarat genom Sveriges politiska beslut. 14
förrådsställda stridsvagnar, moderna visserligen, men utan besättningar,
reparations- och underhållsfunktioner, ammunitions- och drivmedelsförråd är
lika värdelösa som en uppsättning tennsoldater. Ryssland kan vilken dag som
helst ta över Gotland utan att lossa ett enda skott. Hamnen i Slite är utbyggd
för att kunna ta emot större lastfartyg av ro/ro-typ.
Utåt kan Putin försvara sina handlingar
med att Rysslands ekonomiskt och strategiskt viktiga gasledning (som av
outgrundlig anledning sveper förbi svenskt territorium och inte ryskt) inte kan
lämnas utan försvar, och att Sverige saknar resurser för att kunna ge Ryssland
detta eftersträvade skydd. Mot vem, vad eller vilket är ointressant i
sammanhanget. F.N. torde bli det första organ som sanktionerar (eller tiger
ihjäl) de ryska åtgärderna. Den lilla sommarön kan också svältas ut genom en
enkel blockad. Har en stormakt fått fotfäste på Gotland kan ön aldrig återtas
av försvarslösa Sverige.
Sveriges tidigare allmänna
värnpliktsförsvar 1901 - 2010, som kunde ställa upp med nästan 800 000
man, har avvecklats och ersatts med ett ”insatsförsvar” om c:a 50 000
yrkes- och deltidsanställda soldater och officerare, inklusive 22 000
hemvärnssoldater. Vi samarbetar med Nato i vissa avseenden, till exempel
Partnerskap för fred, men är inte medlemmar. Fullt medlemskap skulle Ryssland
förklara vara en provokation och därmed sanktionera ”lämpliga åtgärder”.
Att återskapa Sveriges tidigare
värnkraft skulle kräva oöverstigliga investeringar och kostnader. Stora mängder
mindre modern, men ändå användbar materiel har skrotats, slumpats eller skänkts
bort. Alla decentraliserade mobiliseringsförråd är avvecklade och har ersatts
med s.k. ”arsenalsförvaring” i bl.a. Arboga. En missil från Kaliningrad skulle
nå Arboga på en halvtimme, PANG! Och vi skulle inte ha en bössa att sätta i
händerna på de som skulle vilja försvara Sverige.
Skulle beslut tas om återtagande av
försvarsförmågan finns frågor att besvara, bland andra:
Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen äga rum?
Var finns utrustning och materiel?
Värnpliktsverket har avvecklats och
ingen kan svara på hur dess register över var utbildade och tjänstbara personer
finns. Infrastrukturens yttersta spjutspetsar, Driftvärnen, är avvecklade. De
mobila fältlasaretten är avvecklade; hur och var ska skadade medborgare vårdas
när de stora sjukhusen bombats sönder och samman? Civilförsvaret finns bara på
papperet. Hemskyddet är borta och flerfamiljhusens skyddsrum går till stor del
inte att återställa. Inga beredskapslager finns, med undantag för drivmedel som
kan räcka i tre månader, om inte krigshandlingar skulle göra dem obrukbara
eller oåtkomliga.
Där vi skulle kunna öka vår
självförsörjningsgrad har småjordbruken försvunnit och högkvalitativ åkermark
tagits i anspråk för vägnät, köpcenter, fabriker, kontorsbyggnader, bostäder,
parkeringshus och parkeringsplatser.
Finland då, skulle detta tidigare ryska
territorium stå i tur för återtagande? Inte till en början. Finnarna vet vem de
har till granne och har inte en andligt förslöande 200-årig fred att se
tillbaka på. Finland har inte övergett den allmänna värnplikten och har inte
som Sverige nedrustat till närmast noll. Dessutom har Finland, genom sitt
motstånd i två krig under andra världskriget visat ryssarna att de inte är att
leka med. I slaget 25 juni – 9 juli 1944 stod 50 000 finska soldater mot
150 000 ryssar vid Tali-Ihantala på Karelska Näset, ett nederlag som de
ryska historikerna försöker bagatellisera och mörklägga, men som i hög grad
påverkade Stalins vidare beslut.
Finnarna fick lära sig att de inte fick
någon hjälp utifrån under vinterkriget 30 november 1939 – 13 mars 1940, de
skapade en motståndsvilja och förbandsanda utan like och jag tror att Putin
skulle tänka sig för mer än en gång än att gå i väpnad strid mot Finland.
Finland torde också ha en högre självförsörjningsgrad än Sverige och har inte
avvecklat sina beredskapslager. Det skulle ta alltför lång tid för Ryssland att
genom importblockader svälta ut Finland. Troligtvis aktar sig Putin för att
bränna fingrarna.
Att Sverige strategiskt sett är
värdefullt för Ryssland går inte att bortförklara. Genom att erövra Sverige får
Ryssland distans mot Nato i Danmark och Norge samt kontroll över den svenska
järnmalmen. Genom avsaknad av militära förband mellan Boden-Luleå och Enköping
är Sverige öppet för anfallskrig i norr. Man börjar med att i ödemarken slå ut
elledningarna från kraftverken i norr och skapar kaos i den svenska
infrastrukturen, det el- och elektronikberoende samhället. Betalnings- och
bankväsendet kraschar. Det går inte att tanka en bil utan el till pumparna.
Livsmedelsdistributionen störs ut. De anställda saknar möjlighet att ta sig
till och från sina arbetsplatser. Värmen i bostäderna slås ut. Folket fryser
och svälter. Vad gör en regering då?
Småskaliga familjejordbruk har lagts
ned, till förmån från större, rationellare brukningsenheter. Sveriges
självförsörjningsgrad har tillåtits sjunka till runt 40 procent. Resten ”ska
klaras genom import”. När Putin minerar importhamnar och infartsväger mm kommer
inga fartyg in till svenska hamnar. Efter ett par dygn är butikshyllorna tomma.
Efter 12 dygn är centrallagren tömda och folket svälter. Vad gör en regering då?
Drivmedelsförråden kan räcka under
cirka ett kvartal, men kommer inga tankfartyg in och lossar blir det
”soppatorsk” i Svenssons bilar, och Svensson kan inte heller ta sig till
jobbet. Drivmedlen blir ransonerade och reserverade för försvarets och övriga
statliga behov. Andra världskriget bröt ut 1 september 1939. Den 2 september
förbjöds all bilkörning med undantag av den som hade tillstånd. Gengasaggregat
började byggas. Ransoneringar och restriktioner infördes. Dåvarande
statsminister förklarade för svenska folket: ”Vår beredskap är god”. Med detta
menade han det mesta utom vår väpnade värnkraft.
Upprustningen tog tid, cirka 15 år,
innan Sverige hade uppnått lägsta godtagbara standard. Vi fick med tiden starka
flygvapen och marina enheter. Upprustningen och moderniseringen gick inte
snabbt, men före 1996 års försvarsbeslut hade Sverige möjlighet att kunna möta,
hejda och slå en angripare på två fronter samtidigt. Efter detta försvarsbeslut
räckte resurserna endast till att möta, hejda och slå en angripare på en front.
Valde man fel och kraftsamlade i Sydsverige för att där möta ett skenanfall
kunde fienden slå mot Nordkalotten och malmfälten i norr. Och vice versa. Från
Finlands gräns i norr till Torne älv är det bara 22 mil. I enlighet med den
påtvingade Vänskaps- och Biståndspakten hade Finland måst anlägga breda
uppmarschvägar utmed den sträckan och därtill bygga stora drivmedelsdepåer i
trakten av Rovaniemi. På senare tid var svenskarna korkade nog att bygga bilväg
ända fram till Narvik.
Efter 1996 års försvarsbeslut fortsatte
den av socialdemokraterna inledda nedrustningen av vårt försvar. Armén blev
förloraren. Det skulle satsas på JAS-projektet. Flygindustrin var ju viktig.
Och jobben! Den tidigare arméchefen Nils Sköld sade redan på 1970-talet att
JAS:en var en gökunge i Försvarets bo som skulle leda till Arméns död. Nils
Sköld fick rätt. Många trodde, när den moderatledda Alliansen tog över
regeringsmakten 2006, att ”nu blir det ordning och reda, nu återfår vi vårt
försvar”.
Men så kom ”de nya Moderaterna”. Med dem blev det ingen återställning av vår
svenska försvarsförmåga, tvärtom. Vi hade en kompetent försvarsminister i
Mikael Odenberg. Honom fick vi inte behålla. Han fick indirekt sparken av duon
Borg – Reinfeldt. Det kom ideligen nya
förklaringar till varför vi inte behövde ha ett försvar. ”Hotbild saknas”.
”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” o.s.v. Sedan idiotförklarades det
förhatliga och gammalmodiga invasionsförsvaret, som ersattes med ett
”insatsförsvar”, ett begrepp som ingen riktigt trovärdigt kunde förklara.
Politikerna pläderar för vikten av att
behålla luftherraväldet. För detta behövs markstridskrafter. Hur skulle annars
våra flygplan kunna starta och landa? I Prag angrep Warszawapakten Tjeckoslovakien
1968 och tog över makten där. Invasionen inleddes med att markförband säkrade
flygplatsen i Prag och sedan blev det fritt fram att flyga in trupp,
stridsfordon och materiel.
Medan Sveriges försvar minskades
började länder i omvärlden upprusta sina väpnade styrkor. Främst då Ryssland,
som försökt inbilla omvärlden att man övergått till att bli en fredlig
demokrati, men som under ledning av KGB-översten Vladimir Putin började
återskapa det gamla Stor-Ryssland. 2008 angreps Georgien och senare blev det Ukrainas
tur. Omvärlden ingriper inte, precis som 1939, då Finland fick stå ensamt mot
Sovjetunionen. Och här står vi nu, ett nedrustat Sverige mot ett betydligt
starkare upprustat Ryssland. Här i Sverige är det bara munväder från
politikerna, men inga beslut. Det är inte fråga om, utan när Putin övertar
svenskt territorium för att säkra sitt Ryssland mot U.S.A. och Nato.
Sverige styrs för närvarande av en
rödgrön regering, med kommunisterna i bakgrunden. Socialdemokraternas
medregenter, Miljöpartiet, vill inte satsa på försvaret av Sverige.
Socialistsidan motsätter sig Sveriges medlemskap i Nato. Frågan är om
Natoländerna vill ha med Sverige, som inte tycks vilja försvara sig, i en
allians. Sverige har storvulet anslutit sig i Solidaritetsförklaringen, där det
utlovas hjälp om t.ex. de baltiska staterna skulle angripas av Ryssland. Därmed
är vi inte neutrala om detta skulle inträffa, utan i praktiken med i Nato. Att
vi då skulle undgå direkta krigshandlingar från rysk sida är en utopi som ingen
vare sig kan eller vågar tro på.
Någon hjälp från Förenta Nationerna kan
varken vi eller något annat land påräkna. ”Världssamfundet” är uppknutet av de
så kallade segermakternas vetorätt. Segermakterna består av U.S.A.,
Storbritannien, Frankrike (av någon outgrundlig anledning), Kommunistkina och
Ryssland. De två senare nämnda staterna ingick inte bland de stater som
slutgiltigt besegrade Nazityskland och Japan. F.N. är inget annat än en korrupt
koloss på lerfötter. Funnes det politiker med kurage skulle de kräva att vetorätten
inom F.N. avskaffades; om inte skulle det land de representerar lämna
”världssamfundet”.
Sveriges traditionella politik, att
låta andra stater sköta vårt försvar, lär ingen längre köpa. Vi har målat in
oss i ett hörn och har bara att avvakta Putins kommande beslut. Det är svårt
att vara optimist.
3 kommentarer:
Jag vet inte om jag ska kalla dig defaitist eller patriot efter att ha läst din text.
Finlands och Sveriges försörjningssituation idag är inte identisk med den 1939. Några saker som kan vara värda att tänka på:
1) Men först vill jag rätta dig lite. I riksdagsvalet den 20 maj 1928 fick Hitler 1 procent av väljarsympatierna av 80 000 000 röstande (0,8 miljoner röster).
2) "Finland torde också ha en högre självförsörjningsgrad än Sverige och har inte avvecklat sina beredskapslager. Det skulle ta alltför lång tid för Ryssland att genom importblockader svälta ut Finland." Citat; Hans Zettby
Det kördes under en tid 1940-41 mycket lastbilstrafik Haparanda-Petsamo. Petsamotrafiken kallade man i Sverige denna handel som skedde på den sandiga ”kostigen” via den finska hamnen Liinahamari vid Petsamo under perioden april 1940 till juni 1941 och det tyska anfallet på Sovjetunionen. (Perioden för Moskvafreden.) Fram till september 1940 var trafiken ej närmare reglerad av dem krigförande, därefter stoppades den av Tyskland. Varför? Därför att Hitler ville ha ett beroende Sverige knutet till Tyskland, och för att han kunde det. Handeln krävde därefter såväl Tysklands som Storbritanniens godkännande. De Allierades expeditionskår landsteg vid den norska kusten drygt en månad efter den finsk-ryska Moskvafreden. Sovjeterna var antingen välvilliga eller hade inte förmåga att effektivt ingripa mot in- och utförseln av last till och från den finska hamnen Liinahamari i Petsamo fjord i norra Petsamo vid den här tiden.
Definitivt så hade tyskarna från sensommaren 1940 efter ockupationen av Norge, en förmåga att kontrollera in- och utförseln av varor den vägen. Det var då som Hitler på allvar började jävlas med Sverige för att göra oss mer beroende av Tysklands välvilja. Det är i alla fall min självklara teori även om den är svårstyrkt. Hitler var dock mild mot Sverige som inte totalförbjöd all import till Sverige via Liinahamari hamn därför att han förväntade sig att vi skulle förhindra engelskinspirerat sabotage mot dem norrbottniska hamnarna och fortsatta oavbrutna malmleveranser enligt kraven han ställde den 9 april vid starten för den tyska ockuperingen av Danmark och Norge.
Britterna var under hela kriget överlägsna till sjöss och hade hangarfartyg, så de hade alla möjligheter att angripa malmutskeppningsorten Narvik och Norrbottenshamnarna samt Liinahamari hamn i Petsamo genom air raids. Liinahamari hamn försvarades förvisso med tyskt flyg vilket försvårade det för britterna vars bombplan inte hade den nödvändiga räckvidden vid den här tiden, samt för att de brittiska plattformarna - hangarfartygen - använde sig av biplan, som behövde kortare startsträcka och snabbare kom upp i luften tack vare sina dubbla vingar, men var långsamma och därför underlägsna vid möte med tyska plan.
En stor del av den utrustning och ammunition som general Eduard Dietls styrkor behövde för att marschera mot Murmansk fraktades med små kustbåtar från Norge till Liinahamari hamn. Ryssarna gjorde upprepade försök att bomba Liinahamari hamn i finska Petsamo, fast de hade alltför små flygstyrkor i området vid den här tiden.
De finska förhållandena till utlandet förvärrades med dem finländska framryckningarna i östra Karelen och Aunus. På kvällen den 1 augusti 1941 avbröt Finland de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien, då Finlands minister Gripenberg förklarade finnarnas agerande för britterna under sitt besök i Foreign Office. Storbritannien hotade den 22 september med att förklara krig om inte finländarna avbröt sin framryckning. När Finland anslöt sig till det så kallade Antikominternfördraget (pakten mellan Tyskland och Japan från 1940) den 25 november lämnade britterna ett ultimatum där man krävde att stridshandlingarna skulle upphöra före den 5 december. När man inte erhöll något godtagbart svar förklarade London krig mot Finland den 6 december, samma dag som den finska riksdagen beslöt att dem under Vinterkriget ryskockuperade områdena skulle återföras till Finland, och samma dag som Finlands självständighetsdag. Krigsförklaringen varade fram till september 1944 och Finlands Lapplandskrig mot tyskarna. Några egentliga stridshandlingar mellan Storbritannien och Finland kom dock aldrig att utspelas – i alla fall inte efter krigsförklaringen. Ett brittiskt bombuppdrag med start från hangarfartyg mot Liinahamari hamn ägde rum den 30 juli 1941 sex månader innan den brittiska krigsförklaringen.
Narviks hamn sprängdes för övrigt tidigt nästan till oanvändbarhet av tyskarna själva.
Hej Roger!
Vill tacka dig för ditt intressant inlägg i min blogg "Har Sverige någon framtid". Förstår att du är påläst och kan historien väldigt bra. Får nu bättre möjlighet att kunna studera och undersöka mer om detta.
Skicka en kommentar