Verklighet och fördomar.

Arabvärlden, den väldiga region som sträcker sig från Mauretanien i väster till Oman i öster, framställs ofta som ett svart hål för kvinnors rättigheter. Där finns Saudiarabien, världens mest kvinnofientliga stat, barnäktenskapens Jemen och könsstympningarnas Egypten. Där finns inbördeskrigets Irak, där extremistgruppen IS säljer tillfångatagna kvinnor som sexslavar.

Men de arabiska länderna är sinsemellan mycket olika liksom deras mer än 350 miljoner invånare. Här finns kvinnoförtryck, men också en feministisk rörelse med politiker och aktivister som slåss för sina övertygelser. Här finns även miljoner kvinnor som går till jobbet varje dag och sliter med vardagsbestyren. Allt detta är delar av samma arabiska verklighet.

Lika splittrad är bilden av den arabiska våren, den våg av folkuppror som utbröt år 2011. Förändringarna har å ena sidan inneburit en öppning för ny aktivism och kvinnligt deltagande i politiken. Gamla tabun har brutits och nya kvinnliga förebilder har trätt fram. Å andra sidan har upproren också lett till att islamiska krafter fått ökat genomslag för sin reaktionära syn på könsroller och kvinnlighet. Dessutom har revolterna lämnat våldsamma konflikter och ekonomisk kris i sina spår.

Bilden i väst av arabiska och muslimska kvinnor har sedan hundratals år varit laddad med stereotyper, rasism och islamofobi. Arabiska kvinnor har ofta beskrivits som offer, som måste räddas av västvärlden. Samtidigt är kvinnor i arabvärlden utan tvekan just offer, nämligen offer för samhällen med skeva maktstrukturer och ojämställda, begränsande könsroller.

Alla arabiska länder utom Sudan har undertecknat FN:s konvention mot kvinnodiskriminering, men flera av dem har begärt stora undantag som gör beslutet meningslöst och de följer varken konventionens anda eller bokstav.

Många av de problem som möter kvinnorna i arabvärlden känns igen från andra delar av världen, som löneklyftor och diskriminering på arbetsmarknaden, sexuella trakasserier, ekonomisk maktlöshet och begränsat politiskt inflytande.

Men den manliga överordningen tar sig även specifikt lokala uttryck, i Mellanösterns länder såväl som överallt annars. I Sverige hölls kvinnorörelsen historiskt sett tillbaka med hänvisning till kristna värderingar, och i arabiska samhällen tenderar det på samma vis att vara islamiska traditioner som används för att bromsa kvinnors krav på lika rättigheter. Koranen utnyttjas av konservativa krafter för att legitimera allt från samhällelig könssegregering till arrangerade äktenskap, hustrumisshandel och könsstympning, allt beroende på vilket land man talar om.

Precis som många kvinnorättskämpar i Europa arbetade för att återerövra religionen från manssamhället, har muslimska feminister tagit islam till vapen mot könsförtrycket. Bilden är aldrig enkel och religionen kan betyda helt olika saker beroende på vem man frågar. Ändå är det tydligt att religion och social konservatism ofta går hand i hand, och att de gör det på kvinnors bekostnad, inte minst i dagens Mellanöstern.

Hans Zettby (FP)

Linköpings FN-förening