Hur ser Tyskland på EU.

Europa och EU är hörnstenar i den tyska utrikespolitiken sedan förbundsrepubliken var med om att grunda Europeiska kol och stålgemenskapen år 1951. Efter andra världskriget blev det europeiska samarbetet en väg tillbaka för Tyskland, från utstött nazistregim till västallierad partner. ”Med och genom Europa” har än en gång blivit ett centralt begrepp i debatten om landets utrikespolitik.

Att Tyskland ska verka för Europas politiska integration slås fast i grundlagen. Tyskland har gjort stora insatser för EU:s utveckling, ofta tillsammans med Frankrike. I den offentliga debatten ifrågasätter nästan ingen Tysklands medlemskap i EU. Alla de nuvarande partierna i förbundsdagen stödjer europeisk integration.

”Om euron faller, faller Europa”, har Merkel upprepat vid flera tillfällen. I eurokrisen, som utgör EU:s kanske största utmaning hittills, är Berlins främsta intresse att bevara den europeiska integrationen. Att uppnå detta mål har inte blivit enklare under de senaste åren då tendenser till uppsplittring av unionen har blivit tydliga på olika håll i Europa, bl. a i Storbritannien där premiärministern David Cameron tänker genomföra en folkomröstning om huruvida landet ska bli kvar inom EU eller inte.

Med tanke på den redan spända situationen inom EU har Tyskland varit försiktigt när det gäller försök att genomföra institutionella reformer och förändringar i EU-fördraget. Den tyska tolkningen av krisen är att det handlar om en statsskuldkris utlöst av en ohållbar budgetpolitik i flera länder. Lösningen anses vara att reducera statsskulden i drabbade länder.

Berlin anser att den ”tyska vägen” ska gälla. Eurokrisen bör lösas genom budgetär disciplin och minskad statsskuld: åtstramningspolitiken som sydeuropéerna och speciellt grekerna är så kritiska mot. En stor del av de aktuella konflikterna handlar således inte om den europeiska integrationen i sig utan snarare om nationalekonomiska övertygelser. En fråga i sammanhanget är också i vilken utsträckning Tyskland är berett att ta över finansiellt ansvar för andra EU-länder.

En politisk ledarroll är emellertid inte vad tyska regeringen strävar efter. Tysklands agerande inom EU har inte präglats av någon vilja att dra upp visioner för och utforma ett framtida EU. Berlin är snarare en kraft som vill bevara det existerande samarbetet, övertygat om att det sitter inne med nyckeln för att få den bestående valutaunionen att fungera. Det långsiktiga målet är att rätta de misstag som gjordes när den ekonomiska och monetära unionen grundades, om nödvändigt genom institutionella reformer. Större än så är inte Tysklands ambitioner i nuläget.

Hans Zettby