2016/06/18

Kommunal skandal

Ryttartorpet med sina tre byggnader uppfördes på 1600-talet och flyttades från Tift till Linköpings regementsområde. Detta ”Skansen i miniatyr” invigdes den 22 juni 1925. Avsikten var att kunna visa hur ett soldattorp från 1600-talet kunde se ut. Byggnaderna hölls i skick genom regementenas försorg, man hade en parkkassa för sådana ändamål. Ryttartorpet kom att ligga innanför garnisonens staket under den tid Linköping fick vara en garnisonsstad.

Linköping miste sin tidigare garnison i samband med regementsdöden på 1990-talet. Som då aktiva i debatten om försvarets överlevnad minns vi hur politikerna i ena andetaget grät krokodiltårar över att Linköpings garnison, den andra i storlek och därtill den mest kostnadseffektiva, ändå skulle läggas ned. I andra andetaget målade politikerna upp vad man kunde göra med de byggnader och markytor som blev lediga för civila ändamål i och med att regementena gick i graven. 

Linköpings kommun hade i och med att staketen runt regementsområdet togs bort, tillgång till dessa 1600-talsbyggnader, en kulturskatt andra kommuner inte var förunnade att få ha som turistattraktion.

Vad gjorde man? Ingenting! Man lät byggnaderna förfalla och avsaknad av gängse underhåll har medfört att de gamla husen nu sägs vara rivningsfärdiga. Detta i sin tur skulle göra att någon flytt till Friluftsmuseet Gamla Linköping inte skulle vara genomförbar, då ”pengar saknas” för att åtgärda den av kommunen (medvetet?) bedrivna vanhävden av kulturbyggnaderna. I så fall en bakslugt genomtänkt strategi.

Politikerna har lyckats glömma att utan försvarets närvaro skulle Linköping inte ha haft vare sig flygindustrin, regionsjukhuset, universitetet, Mjärdevi eller andra företag och institutioner med närliggande verksamhet. Linköping skulle då blott ha varit en sömnig stiftstad som man passerar förbi med en utdragen gäspning.


Väljarna har i princip sig själva att skylla då man inte ställer andra krav på de som ska företräda oss än att de är svenska medborgare som någon gång under livet varit bosatta i Sverige samt att de senast på valdagen ska ha fyllt 18 år. Lämplighet, kompetens och erfarenhet måste till, och det är hög tid att medborgarna börjar ställa krav.

2016/06/13

Framtiden i kristallkulan!

Föreställ dig en värld utan fattigdom. En värld där ingen svälter, alla barn går i skolan och alla har tillgång till rent vatten. Det är en bra bild. Den kan vara sann år 2030 om man ska tro den nya FN-agendan.
Men 15 år är en kort tid. Det går att nå målen hävdar en del experter, men det krävs enorm politisk vilja, modiga ledare, stora summor pengar och civilsamhällen som driver på. Andra hävdar att det inte går, men att det är okej att komma en bit på väg. Att målen snarare ska ses som en vision som man strävar mot, som ett sätt att enas och arbeta tillsammans snarare än en exakt slutpunkt.

Ytterligare andra hävdar att det är omöjligt och att målen borde gjorts på ett annat sätt. Att man borde ha lagt pengarna där de kan göra mest nytta istället för att gapa över så mycket.

Om man fortsätter den trend som råder idag kommer en massa saker att ha förändrats 2030. Den extrema fattigdomen kommer enligt nygjorda projektioner att ha minskat, framför allt i Asien. 1,7 miljarder människor kommer att ha fått tillgång till elektricitet. Andelen unga afrikaner som slutför gymnasiet kommer att ha ökat kraftigt. Och många fler mammor kommer att få se sina barn växa upp. De fattigaste ländernas ekonomier kommer att växa relativt snabbt och där kommer troligen klyftorna att minska.

Det är bra. Men det krävs mer. Med dagens arbetstakt kommer troligen inte ett enda av de hållbara utvecklingsmålen att nås. Det betyder inte att det är omöjligt. Stora framsteg kan ske och har skett över de senaste åren. Om resten av världen kan dra lärdomar av de länder som presterat bäst på olika områden finns det möjlighet att nå långt.

Frågan blir hur mycket världens länder kan öka takten de närmaste åren. Om man har möjlighet att upprepa det arbete som gick bra under milleniemålen, men göra mer och mycket snabbare.

Samtidigt är världen mer komplicerad än den var vid millennieskiftet. 1990-talet var unik tid av rivna murar och tro på en fredlig värld. Idag står världen inför en ny typ av extremism, av krig som inte verkar vilja ta slut och av 60 miljoner människor som tvingats fly från sina hem, fler än någonsin tidigare. Omkring 1,4 miljarder människor lever i instabila och krisdrabbade stater och antalet ökar.

”Det blir ingen hållbar utveckling utan fred och ingen fred utan hållbar utveckling”, detta konstaterar länderna i Agenda 2030.

Kan rika länder förvänta sig att mycket fattigare länder ska genomdriva dyra reformer när man samtidigt bryter mot själva grundtanken att alla ska med?


Ytterst blir frågan hur mycket det hjälper att skriva under fina dokument när realpolitiken knackar på dörren.

Hans Zettby (L)