2016/07/30

Ett kuppförsök som gynnade presidenten.

Kuppförsöket tjänade utan tvivel som en förevändning för Erdoğan att göra det han länge har planerat, att driva igenom ett envälde och rensa ut alla misshagliga element som står i hans väg.

I de första efterdyningarna av kuppförsöket har minst 2 745 domare och åklagare stängts av från sina tjänster, medan häktningsorder har utfärdats för 188 högt uppsatta domare. Kuppförsöket har gett Erdoğan grönt ljus att ta kontroll inte bara över medierna utan också att genomföra utrensningar inom rättsväsendet och militären.

Det är detta som gör situationen så traumatisk för en nation som hoppats på en anständig demokratisk ordning. Dessa förhoppningar är i det närmaste begravda efter det dåraktiga kuppförsöket den 15 juli 2016. Och det i sin tur är kanske bara början till något ännu värre. 

Det går knappt att föreställa sig hur svårt traumatiserat Turkiet är efter det blodiga kuppförsöket. Kuppmakarna har genom sitt illa förberedda agerande gett republikens redan sargade demokratiska system ett dödligt knivhugg. Detta, om något, skulle kunna kallas för en ”självmordskupp”.

Denna blodsutgjutelse kommer tveklöst att skapa mer vrede och våld. Många oroar sig för att AKP:ares ihållande maningar till fortsatta demonstrationer till stöd för president Erdoğan kommer att skruva åt spänningarna ytterligare. De lynchförsök som skedde under kuppnatten ger en illavarslande påminnelse om det.

Konflikten mellan AKP och Gülenrörelsen är en komplicerad, delvis dunkel historia. Islamismen har två huvudsakliga representanter i Turkiet, den rörelse som AKP själv härstammar från och som sedan slutet av 1960-talet har varit partipolitiskt inriktad, och Gülenrörelsen, som haft civilsamhället som huvudsakligt verksamhetsfält.

AKP, som en gång började som en civil rörelse för demokratisering, har med tiden förvandlats till ännu en “partistat” – där islamister smält samman med det gamla garde som tidigare vakade över Turkiets “förmyndarstat”. Denna sammansmältning fullbordades i slutet av 2015.

Förhållandet mellan dessa två rörelser var länge avvaktande och ambivalent. Men efter att AKP kom till makten 2002 skedde ett närmande, företrädare för Gülenrörelsen valdes in på AKP:s parlamentslistor, medan rörelsen och dess ledare gav sitt stöd-materiellt och moraliskt- till AKP.

Erdoğan och AKP-ledningen gör sig skyldiga till rättsliga övergrepp, något som inte bara drabbar offren, utan hela rättssystemet och i slutändan också AKP.


Hans Zettby (L)

Inga kommentarer: