Vart är Burma på väg, en osäker framtid väntar!

Är Burma på väg mot ett mer demokratiskt styre efter årtionden av militärdiktatur? Eller är militären trots ökad öppenhet och allmänna val fortfarande landets mäktigaste institution? Vilken roll kommer landets många nationella minoriteter spela i det nya politiska klimatet? Trots all optimism efter den demokratiska oppositionens jordskredsseger i parlamentsvalet i november förra året är Burmas framtid fortfarande oviss.

Hur optimistisk man än kan vara över den öppenhet som rått i landet sedan 2011 och efter National League for Democracy (NLD) valseger 2015 så är det tydligt att Burma står inför enorma problem. Det är ytterst tveksamt om de fredssamtal med de etniska rebellerna som inleddes i augusti i år kommer att leda till ett slut på årtionden av inbördeskrig.

Burmas gränsområden är indelade i sju delstater, som knyter an till sju av de största etniska grupperna: mon, karen, karenni, shan, kachin, chin och rohingya. Landets största folkgrupp är burmanerna, som i huvudsak lever i landets centrala delar. Alla dessa grupper har ett eget språk, egen kultur och egen historia.

Det mäktiga United Wa State Army (UWSA) är en delstatsregering i Burma har också säkert på Kinas inrådan hållit sig utanför tidigare samtal även om de också på Kinas inrådan inledningsvis deltog i de senaste överläggningarna, för att sedan tåga ut efter bara en dag. Maktspelet bakom kulisserna fortsätter och det är svårt att hänga med i svängarna.

Under många år var Aung San Kyi den burmesiska demokratirörelsens förgrundsgestalt, men sedan april i år är det hon som leder landets regering. Hon har ett starkt folkligt mandat i ryggen, sedan hennes parti NLD vunnit en överväldigande seger i parlamentsvalet 2015.

Det är ingen lätt uppgift som Suu Kyi står inför, inte minst när det gäller att sluta fred med Burmas många minoritetsgrupper. Landet har också blivit en spelplan för en maktkamp mellan Kina och väst. Och även om militären har tagit ett steg tillbaka så är den fortfarande en maktfaktor att räkna med, och sätter tydliga gränser för regeringens handlingsutrymme. Samtidigt är det tydligt att burmeser i gemen med stor entusiasm anammat den ökade frihet som de senaste årens reformpolitik lett till.

Om inte den nya regeringen kan skapa fred kommer den att tappa mycket av det förtroende den åtnjuter idag. Det kan bara ge militären en ännu starkare ställning i samhället eftersom kriget intensifieras och de kan vinna stöd för argumentet att det bara är armén som kan hålla samman landet. Under tiden säger militären att den helt och hållet står bakom den folkvalda regeringen. Det ger den en ny legitimitet, i synnerhet gentemot de etniska upprorsrörelserna.

Hur man än vrider och vänder på det så står det klart att militären som inte bara är den mäktigaste institutionen i landet utan även den skickligaste aktören i den dragkamp som pågår mellan dem och det civila samhället.

Hans Zettby