2016/10/28

Den nya staten Ukraina.

Ukraina blev en självständig stat i samband med Sovjetunionens kollaps för 25 år sedan. Då var det många bedömare som tvivlade på att landet skulle bestå särskilt länge som en sammanhållen stat.

Skillnaderna mellan de sydöstra regionerna med en majoritet av ryskspråkiga ukrainare och etniska ryssar och de västliga och centrala regionerna med större andel etnisk ukrainsk och ukrainskspråklig befolkning ansågs vara för stora.

Den naturliga gränsen mellan dessa motpoler ansågs vara floden Dnipro (på ryska Dnepr) som slingrades sig genom Ukraina från norr till söder och delade landet i två ungefär lika stora halvor. Halvön Krim i Svarta havet hade alltid varit ett specialfall med rysk befolkningsmajoritet och starka historiska och kulturella band till Ryssland. Staden Sevastopol på Krim var även efter Sovjetunionens fall bas för den ryska Svartahavsflottan.

I de olika landsdelarna fanns olika åsikter om vilken väg Ukraina skulle ta i framtiden. I öst dominerade uppfattningen att Ukraina borde söka närmare ekonomiska och politiska band med Ryssland, medan det i väst fanns en vilja att närma sig Europa och på sikt bli medlem av EU och kanske försvarsalliansen Nato.

Skillnaderna mellan öst och väst ska dock inte överdrivas. Eftersom majoriteten av befolkningen talade både ukrainska och ryska och obehindrat växlade mellan dessa, uppstod
t ex ingen konflikt kring språkfrågan. I takt med att nya generationer växte upp som saknade personlig erfarenhet av tiden som Sovjetrepublik fick också en ny ukrainsk identitet ett starkare fäste i landet, även i dess östra del.

Eftersom flest människor bodde i de östra delarna, där också merparten av landets industrier fanns, kom politiska och ekonomiska grupper därifrån att dominera ukrainsk politik under den första tiden av självständighet. De flesta av maktgrupperna leddes av s.k. oligarker, d v s rika affärsmän som ursprungligen varit sovjetiska företagsledare och politruker men som sadlat om till ukrainska nationalister för att behålla sitt politiska inflytande. Deras affärsimperier fortsatte dock även efter självständigheten att till stor del bygga på affärer med Ryssland.

Trots att ett fredsavtal slöts 2015 fortsätter kriget och det är uppenbart att Ryssland inte har något intresse av att konflikten ska få ett slut. Ukraina har fått mycket stöd från väst men där tryter nu tålamodet med den ukrainska regeringens ovilja att genomföra nödvändiga politiska och ekonomiska reformer och ta itu med den utbredda korruptionen.

Så min bedömning att ett Ukraina utan fast förankring i de västerländska organisationerna får på sikt svårt att ensamt stå emot trycket från Ryssland.


Hans Zettby

2016/10/26

Varför är motståndet så starkt mot Hillary Clinton i väljarkåren i USA?

För många som följer presidentvalet i USA denna höst 2016 ter det sig ofattbart att Hillary Clinton inte leder mer i opinionsundersökningarna mer än hon gör.
I modern tid är det svårt att hitta Hillary Clintons like när det gäller politisk erfarenhet bland både Demokraters och Republikaners presidentkandidater.

När man analyserar allt det som har lagts Hillary Clinton till last drar man slutsatsen att Hillary hatet bland främst vita manliga väljare ytterst bottnar i genderfrågan, de upplever en feministisk rörelseriktning i USA och ser den som ett hot.

Det ena partiet representeras av en fastighetsmiljardär som totalt saknar politisk erfarenhet. Han har dessutom gett upprepade uttryck för kvinnoförakt, sagt förnedrande saker om muslimer, förolämpat sina motståndare, uppvisat närmast bottenlös okunnighet om centrala policyfrågor och hotat med att kasta sin motståndare i fängelse om han når presidentposten. Vad hände med principen att rättsväsendet i en demokrati inte får direkt styras av politikerna?

Mot denne ignorante republikan står en demokratisk kandidat som söker sin like i politisk erfarenhet bland tidigare presidentkandidater inom något av de båda stora partierna i modern tid. Hon har varit First Lady i åtta år, senator för delstaten New York i åtta år, och utrikesminister i fyra år. För svenskar som följer detta val är det närmast oförståeligt att Hillary Clinton leder med blott 6 procent och inte med 40 procent.

Att Hillary Clintons opinionssiffror inte är högre än de är, beror delvis på att hon under mer än 20 år har varit utsatt för en systematisk smutskastningskampanj från olika republikanska intressen.

Under åren i Vita huset var en av de första affärerna Whitewater, en misslyckad investering för makarna Clinton som länge utreddes men där ingen av makarna befanns ha gjort något fel. En andra affär var när Clintonmedarbetaren Vince Foster begick självmord då Bill Clinton var president år 1993. En republikansk kongressledamot lär i månader ha ägnat sig åt att skjuta skarpt på pumpor på sin bakgård för att belägga att någon av Clintons hade sett till att den olycklige mannen hade mördats. Det blev ingenting av detta heller.

Under senare år är det främst Hillary Clintons hantering av morden på fyra amerikanska diplomater i Benghazi 2012, liksom hennes användning av sin egen e-postserver som utrikesminister, som blivit föremål för Clintonhatarnas kampanjer – utöver Clinton-stiftelsen. Den senare skapades av Bill Clinton 1997 bland annat för att han skulle kunna göra någonting meningsfullt efter sin presidentperiod. I Benghazifrågan gäller kontroversen om huruvida Clinton, som utrikesminister, kunde eller borde ha gjort mer för att rädda de fyra diplomaterna, däribland USA:s ambassadör Chris Stevens, som dödades av extremister.

Ett av de angrepp som brukar riktas mot Hillary Clinton av hennes motståndare är att hon är villig att göra vad som helst för att bli president. Denna påstådda ambition läggs henne ofta till last.


Hans Zettby (L)

2016/10/17

Syriska flyktingkrisen gör Libanon särskilt sårbart.

I Libanon, ett litet Medelhavsland som är mindre än Skåne till ytan, är mer än var fjärde invånare flykting från Syrien. Enligt FN har Libanon en befolkning på knappt sex miljoner.  Därav är drygt en miljon syriska flyktingar som registrerats av FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Men enligt tillförlitliga källor är dessa siffror tagna i underkant. I landet finns i själva verket hela två miljoner syrier.

Libaneser talar bittert om att deras land har tagit emot fler syrier än hela Europa – och pekar på Storbritannien som bara har öppnat dörrarna för 30 000 syrier, medan Tyskland och Sverige klarar sig något bättre i jämförelsen.

I maj i år upphörde UNHCR med att registrera syriska flyktingar. Det följde på ett krav från Libanons regering. Uppdaterade siffror kan sticka i ögonen på libaneserna.

Det sker mot bakgrund av att Libanon under de första fem åren av kriget i Syrien haft en befolkningsökning på ofattbara 30 procent. Samtidigt växer antalet utsatta libaneser i antal. Men denna lilla republik med sin dysfunktionella statsförvaltning har också en inhemsk medelklass som lever på små marginaler, ofta på kredit. Utöver dem finns ett skikt mycket rika libaneser som kan flyta ovanför allt elände.

Enligt FN är 1,5 miljoner libaneser särskilt sårbara. Till den siffran ska läggas lika många syrier och drygt 300 000 palestinska flyktingar. Det innebär att drygt hälften av invånarna är i behov av hjälp på något sätt.

Om vi överför Libanons situation till svenska förhållanden skulle det betyda att vi i Sverige hade tagit emot 64 miljoner flyktingar och fördubblat vår befolkning varje år under fem års tid.

Libaneser har i många fall generöst delat med sig. Skolor går i tvåskift; syriska lärare undervisar flyktingbarn på eftermiddagarna sedan de libanesiska skolbarnen gått för dagen. Många libaneser visar solidaritet med syrierna.

Vanliga libaneser känner sig övergivna av sin egen stat och av världen. Ickesunniterna i Libanon (kristna och shiamuslimer) lever med rädslan för att inflödet av syriska sunnimuslimer ska påverka Libanons sekteristiska maktfördelning, där presidentposten är förbehållen en kristen maronit, talmannen är shiamuslim och premiärministern sunnimuslim. I detta sekteritiska och bräckliga Libanon har landets parlament inte lyckats välja en president på mer än två år – vilket bidrar till ett politikerförakt i landet. Därför väntar både vanliga medborgare och politiker intensivt på att Syrien ska få ett varaktigt eldupphör, så att de syriska flyktingarna kan återvända till relativt säkra zoner.

Av de syrier i Libanon, som inte är registrerade som flyktingar, har somliga arbetstillstånd sedan gammalt, ibland på byggen, ibland som säsongsarbetare i jordbruket, medan andra hankar sig fram som papperslösa. Många libaneser klagar på att FN-stödda syrier dumpat lönerna medan de själva får klara sig utan hjälp från. Men sanningen är snarare att alla syrier inte får bidrag från UNHCR och att det bistånd som ges är magert. 

Hans Zettby

2016/10/16

Säkerhetspolitiska debatten är för närsynt

Att Sverige i det läge som uppstått i norra Europa diskuterar sin försvarsförmåga är självklart motiverat. Men det borde ske inom en granskning med ett säkerhetspolitiskt vidvinkelobjektiv.

De flesta – däribland säkert den ryska ledningen – utgår från att Sverige oundvikligen skulle dras med på den västliga sidan, om en väpnad konflikt skulle bryta ut mellan Ryssland och väst. Igelkottens tid är förbi.  Frågan hur Sverige kan undvika krig handlar därför främst om och hur den farliga spänning som nu råder kan minskas och en öst-västlig konflikt förhindras. De ansträngningar som EU med Tyskland och Frankrike i spetsen gör för att få slut på Ukrainakonflikten och förhindra ett nytt kallt krig, och förnyad bipolaritet, är av central betydelse för Sverige och vi måste som EU-medlem och Östersjöstat vara engagerade i dem.

Ytterst bottnar dagens konflikter i Ukraina i ömsesidiga farhågor.  I väst finns en oro för att Rysslands agerande i Georgien 2008 och i Ukraina sedan 2014 är tecken på en ambition att hävda och utvidga en rysk maktsfär.  I Moskva befarar man att USA och Nato – med Montenegro som 29:e medlem – har en ambition att militärt integrera allt fler stater i världen, inklusive sådana som finns i Rysslands omedelbara närhet.

Även om vi lämnar de betydelsefulla frågorna vart Nato är på väg, och om de övergripande relationerna mellan USA, Ryssland och Kina påverkar möjligheterna till ny avspänning i Europa, kan vi inte underlåta att seriöst granska frågan om huruvida Moskva idag – som ibland påstås – har någon latent önskan att återupprätta den territoriella kontroll och makt som det ryska tsardömet eller den sovjetiska makten utövade. Det räcker inte bara att som svar hänvisa till Putins tal om Sovjetunionens kollaps som en "geopolitisk katastrof". Putins uttalande ter sig snarare som en klagan över fantomsmärtor efter ett imperium som – tack och lov – försvann än som en varning för revanschlystnad.

Sant är att den väpnade ryska interventionen i Georgien 2008 inte stod i proportion till den stubin som Georgien tände i Sydossetien. Men Ryssland drog sig tillbaka och åtta år senare förefaller en sorts ny stabilitet ha inträtt: georgiskt medlemskap och militär integration i Nato har lagts i frysen på obestämd tid. Georgien har inträtt i EU:s ekonomiska sfär och som partnerskapsland i Nato står landet värd för militära manövrer med stort deltagande av västlig trupp. Sydossetien och Abkhazien – som inte varit under georgisk förvaltning sedan Sovjetunionen kollapsade – ligger nu de facto under rysk kontroll men utan internationellt erkännande.


Påståendena att aktionerna i Georgien och Ukraina visar att Ryssland kastat loss från den efterkrigsordning som etablerades i FN-stadgan och Helsingforsdeklarationen är retorik – inte realitet. Kreml har allt intresse av att bevara gällande ordning i FN, som ju ger Ryssland en permanent plats och vetorätt i säkerhetsrådet och därmed stort inflytande i centrala internationella frågor. Vad man visat är att man, liksom USA och andra, är beredd att bryta mot FN-stadgans förbud mot intervention och användning av våld, då man anser att vitala säkerhetsintressen står på spel. 
Det är illa nog.

Hans Zettby

2016/10/10

Inrätta en krigsförbrytartribunal för Syrien!

De senaste två veckorna har beskrivits som de värsta under det snart sex år långa kriget i Syrien. Sedan den senaste vapenvilan brast har den syriska regimen med ryskt stöd inlett en kampanj för att återta staden Aleppo. Hundratals flygbombningar har krävt 170 civila dödsfall, varav minst 96 barn, bara under den senaste veckan. Två sjukhus har bombats, vilket förvärrat den redan katastrofala humanitära situationen. Över 275 000 civila är fast i den belägrade staden.

USA:s president Obama och Tysklands förbundskansler Merkel har fördömt flyganfallen och håller Ryssland och den syriska regimen ansvariga. FN-chefen Ban Ki-moon har, i likhet med FN:s humanitära chef Stephen O’Brien, jämfört situationen i Aleppo med ett slakthus och kallat sjukhusattackerna för krigsbrott. Sveriges utrikesminister Margot Wallström har sagt att situationen är så nära helvetet på jorden som man kan komma.
Ryssland motsätter sig inblandning från FN och har med sitt veto länge hindrat FN:s säkerhetsråd från att agera.
 
Generalförsamlingen måste inrätta en krigsförbrytartribunal för Syrien. De krigsbrott som begås är några av de värsta vi har sett och förövarna, oavsett sida i konflikten, måste ställas inför rätta. Bombningarna och dödandet av civila kan inte tillåtas fortsätta ostraffat bara för att säkerhetsrådet är lamslaget.

Kriget i Syrien har hittills drivit 4,8 miljoner människor på flykt utanför landet. 6,5 miljoner människor är internflyktingar och 13,5 miljoner är i behov av humanitär hjälp.


Hans Zettby (L)

Europa står inför ett vägskäl och det är upp till oss vilken väg vi tar.

Den europeiska säkerhetsordningen måste förstärkas. Sverige kan bidra genom ett Natomedlemskap kombinerat med en starkare nationell försvarsförmåga. Samtidigt är det viktigt att det fortsatt finns ett amerikanskt engagemang för Europa, ett intresse som skulle tjänas bäst om Hillary Clinton blir USA:s 45:e president.

Ryssland kommer att fortsätta att vara ett hot inom överskådlig tid och vi måste vara redo att stå emot ytterligare aggression och stödja dem som idag är offer för det.

Migrationstrycket från framför allt Mellanöstern kommer att fortsätta så länge konflikter som den i Syrien pågår och levnadsförhållandena i regionen förblir dåliga.
Medan vi har en begränsad förmåga att påverka utvecklingen i regionen kan vi göra mer för att främja säkerhet och utveckling genom militärt stöd, engagemang för mänskliga rättigheter och institutionsbyggande.

För att förhindra fler medlemsstater från att lämna EU borde fokus vara på att ha en flexibel inställning till integration, där medlemsstaterna själva avgör utsträckningen i sitt deltagande. Frågorna som borde prioriteras framöver bör vara de gemensamma utmaningarna som till exempel klimatförändring, säkerhetshot och energiförsörjning. I samband med att Europas storlek som andel av den globala ekonomin och befolkningen fortsätter att minska kommer intresset bland européer för att arbeta tillsammans öka.

Att styra Europa i en riktning av säkerhet och välstånd är mycket svårt. Problemen är många och deras komplexitet utgör en svår uppgift för kontinentens beslutfattare. Ett politiskt engagemang är viktigare nu än någon gång sedan slutet av det ”kalla kriget”. Medan cynism är ett bekvämt alternativ är det idag optimism, kreativitet och hårt arbete som krävs för att möta alla dessa utmaningar och realisera vår tids möjligheter. Europa står inför ett vägskäl och det är upp till oss vilken väg vi tar.


Hans Zettby (L)