Den nya staten Ukraina.

Ukraina blev en självständig stat i samband med Sovjetunionens kollaps för 25 år sedan. Då var det många bedömare som tvivlade på att landet skulle bestå särskilt länge som en sammanhållen stat.

Skillnaderna mellan de sydöstra regionerna med en majoritet av ryskspråkiga ukrainare och etniska ryssar och de västliga och centrala regionerna med större andel etnisk ukrainsk och ukrainskspråklig befolkning ansågs vara för stora.

Den naturliga gränsen mellan dessa motpoler ansågs vara floden Dnipro (på ryska Dnepr) som slingrades sig genom Ukraina från norr till söder och delade landet i två ungefär lika stora halvor. Halvön Krim i Svarta havet hade alltid varit ett specialfall med rysk befolkningsmajoritet och starka historiska och kulturella band till Ryssland. Staden Sevastopol på Krim var även efter Sovjetunionens fall bas för den ryska Svartahavsflottan.

I de olika landsdelarna fanns olika åsikter om vilken väg Ukraina skulle ta i framtiden. I öst dominerade uppfattningen att Ukraina borde söka närmare ekonomiska och politiska band med Ryssland, medan det i väst fanns en vilja att närma sig Europa och på sikt bli medlem av EU och kanske försvarsalliansen Nato.

Skillnaderna mellan öst och väst ska dock inte överdrivas. Eftersom majoriteten av befolkningen talade både ukrainska och ryska och obehindrat växlade mellan dessa, uppstod

t ex ingen konflikt kring språkfrågan. I takt med att nya generationer växte upp som saknade personlig erfarenhet av tiden som Sovjetrepublik fick också en ny ukrainsk identitet ett starkare fäste i landet, även i dess östra del.

Eftersom flest människor bodde i de östra delarna, där också merparten av landets industrier fanns, kom politiska och ekonomiska grupper därifrån att dominera ukrainsk politik under den första tiden av självständighet. De flesta av maktgrupperna leddes av s.k. oligarker, d v s rika affärsmän som ursprungligen varit sovjetiska företagsledare och politruker men som sadlat om till ukrainska nationalister för att behålla sitt politiska inflytande. Deras affärsimperier fortsatte dock även efter självständigheten att till stor del bygga på affärer med Ryssland.

Trots att ett fredsavtal slöts 2015 fortsätter kriget och det är uppenbart att Ryssland inte har något intresse av att konflikten ska få ett slut. Ukraina har fått mycket stöd från väst men där tryter nu tålamodet med den ukrainska regeringens ovilja att genomföra nödvändiga politiska och ekonomiska reformer och ta itu med den utbredda korruptionen.

Så min bedömning att ett Ukraina utan fast förankring i de västerländska organisationerna får på sikt svårt att ensamt stå emot trycket från Ryssland.

Hans Zettby