Säkerhetspolitiska debatten är för närsynt

Att Sverige i det läge som uppstått i norra Europa diskuterar sin försvarsförmåga är självklart motiverat. Men det borde ske inom en granskning med ett säkerhetspolitiskt vidvinkelobjektiv.

De flesta – däribland säkert den ryska ledningen – utgår från att Sverige oundvikligen skulle dras med på den västliga sidan, om en väpnad konflikt skulle bryta ut mellan Ryssland och väst. Igelkottens tid är förbi.  Frågan hur Sverige kan undvika krig handlar därför främst om och hur den farliga spänning som nu råder kan minskas och en öst-västlig konflikt förhindras. De ansträngningar som EU med Tyskland och Frankrike i spetsen gör för att få slut på Ukrainakonflikten och förhindra ett nytt kallt krig, och förnyad bipolaritet, är av central betydelse för Sverige och vi måste som EU-medlem och Östersjöstat vara engagerade i dem.

Ytterst bottnar dagens konflikter i Ukraina i ömsesidiga farhågor.  I väst finns en oro för att Rysslands agerande i Georgien 2008 och i Ukraina sedan 2014 är tecken på en ambition att hävda och utvidga en rysk maktsfär.  I Moskva befarar man att USA och Nato – med Montenegro som 29:e medlem – har en ambition att militärt integrera allt fler stater i världen, inklusive sådana som finns i Rysslands omedelbara närhet.

Även om vi lämnar de betydelsefulla frågorna vart Nato är på väg, och om de övergripande relationerna mellan USA, Ryssland och Kina påverkar möjligheterna till ny avspänning i Europa, kan vi inte underlåta att seriöst granska frågan om huruvida Moskva idag – som ibland påstås – har någon latent önskan att återupprätta den territoriella kontroll och makt som det ryska tsardömet eller den sovjetiska makten utövade. Det räcker inte bara att som svar hänvisa till Putins tal om Sovjetunionens kollaps som en "geopolitisk katastrof". Putins uttalande ter sig snarare som en klagan över fantomsmärtor efter ett imperium som – tack och lov – försvann än som en varning för revanschlystnad.

Sant är att den väpnade ryska interventionen i Georgien 2008 inte stod i proportion till den stubin som Georgien tände i Sydossetien. Men Ryssland drog sig tillbaka och åtta år senare förefaller en sorts ny stabilitet ha inträtt: georgiskt medlemskap och militär integration i Nato har lagts i frysen på obestämd tid. Georgien har inträtt i EU:s ekonomiska sfär och som partnerskapsland i Nato står landet värd för militära manövrer med stort deltagande av västlig trupp. Sydossetien och Abkhazien – som inte varit under georgisk förvaltning sedan Sovjetunionen kollapsade – ligger nu de facto under rysk kontroll men utan internationellt erkännande.

Påståendena att aktionerna i Georgien och Ukraina visar att Ryssland kastat loss från den efterkrigsordning som etablerades i FN-stadgan och Helsingforsdeklarationen är retorik – inte realitet. Kreml har allt intresse av att bevara gällande ordning i FN, som ju ger Ryssland en permanent plats och vetorätt i säkerhetsrådet och därmed stort inflytande i centrala internationella frågor. Vad man visat är att man, liksom USA och andra, är beredd att bryta mot FN-stadgans förbud mot intervention och användning av våld, då man anser att vitala säkerhetsintressen står på spel. 

Det är illa nog.

Hans Zettby