Militära interventioner i fredens tjänst.

Får FN:s säkerhetsråd köras över för att folkmord ska kunna stoppas?

De enskilda staterna har det främsta ansvaret att skydda sina egna medborgare, men när det brister i detta ansvar har omvärlden en skyldighet att ingripa. FN ska kunna ingripa om ett land inte skyddar den egna befolkningen mot folkmord och krigsförbrytelser.

Om generalförsamlingen får rätten att ingripa militärt för att stoppa de värsta humanitära nödsituationerna skulle det sannolikt sätta press på säkerhetsrådet att vara mer konstruktivt. Humanitära interventioner som försvarar de mänskliga rättigheterna är inte längre särskilt kontroversiella men genomförandet omgärdas av en rad svårigheter. Humanitära interventioner har säkerhetsrådet redan bemyndigat i ett flertal fall.

Om vi får ett nytt Rwanda eller Bosnien och säkerhetsrådet är blockerat av VETO? Då måste FN kunna intervenera ändå. Man måste kunna ingripa för att stoppa massmord och skydda befolkningar. I Rwanda 1994 hade alla fredliga försök att lösa den interna konflikten misslyckats. Säkerhetsrådet ville inte engagera sig och vägrade kalla vad som hände för folkmord. 800 000 personer mördades i Rwanda på 100 dagar.

·         Vilka är farorna och möjligheterna att agera enligt ovan?

      Hur skall man förhindra att FN-stadgans våldsförbud urholkas?

·         Hur kan världssamfundet skydda människor som utsätts för övergrepp i de fall där säkerhetsrådet inte lyckas fatta beslut?

FN-stadgan stipulerar att all internationell militär våldsanvändning utanför säkerhetsrådets ram är förbjuden utom om våldet används i självförsvar.

Kommer antalet humanitära interventioner och andra militära ingripanden utan säkerhetsrådsmandat att öka om humanitär intervention blir tillåten?

(Humanitär intervention är dyr och en stor affär)

Hotet om en möjlig intervention ska vara så skrämmande att stater inte utsätter sina befolkningar för de värsta övergreppen. I ett akut läge är det väl i sanningens namn inget som biter lika bra som ett trovärdigt militärt hot. För att undvika de akuta lägena kan diplomatiska, politiska, ekonomiska och juridiska påtryckningar användas. Riktade sanktioner kan användas mer mot ledare som förtrycker sina befolkningar.

FN-stadgan föreskriver att säkerhetsrådet har ”huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet”. Att säkerhetsrådet har primärt ansvar betyder inte att det har sista ordet.

FN-stadgan ger generalförsamlingen rätt att fatta beslut om fred och säkerhet. Exempel på detta är när Sovjetunionens VETO blockerade säkerhetsrådet från agera i Koreakriget.

Man sammankallade generalförsamlingen till en nöd session och denna procedur har döpts efter resolutionsnamnet ”Uniting for Peace” från 1950. Generalförsamlingen rekommenderade medlemmarna att ta till vapen.

Sverige uttalade sig positivt till såväl interventionen i norra Irak 1991 som den i Kosovo 1999. Statsministern Göran Persson sa före Kosovointerventionen att våldsanvändning är tillåtet, inte bara i självförsvar eller efter säkerhetsrådsbeslut, vilket står skrivet i FN-stadgan, utan också i ”extrema nödsituationer”. Att hänvisa till FN-stadgans våldsförbud som någon form av rättsligt skydd för de mest avskyvärda övergreppen i världshistorien drar ett sorgligt sken över både folkrätten och FN som organisation.

Ett VETO i säkerhetsrådet får inte vara sista ordet när det sker ett folkmord eller liknande allvarliga övergrepp. Det ger intrycket att de permanenta medlemmarnas vetorätt är en viktigare folkrättslig regel än folkmordsförbudet.

FN har fantastiska resurser och vet ofta var det kommer att hända något, oavsett om det rör katastrofer, svält eller konflikter Men ibland känner jag att FN är som figuren ET, ett stort huvud och smala armar. Att FN är suberintelligent och har kapacitet att tänka och veta vad som händer, men inte musklerna att få länderna att förstå och att skjuta in en konflikt i strålkastarljuset.

Min grundtanke av ett idealt FN blir ett världssamfund som hittat tillbaka till sin grundtanke, The United Nations Spirit, dvs. Demokratin har segrat globalt, generalförsamlingen består av folkvalda regeringar och vetorätten är avskaffad.

Hans Zettby (L)

Rättfärdigande av plundring!

En av de farligaste riskerna är att vi får en värld där ideologier som stöder förtryck och plundring blir populära och grupper och nationer väljer att förtrycka andra för att klara sig bättre själva.

Det finns flera ideologiska recept för att rättfärdiga förtryck. Under 1900-talet gjorde nazismen och kommunismen stor skada, i dag rättfärdigar de hårdaste diktaturerna sig själva genom religion eller nationalism som utgår från stamtillhörighet.

Onda rörelser behöver inte motivera sin verksamhet på onda sätt. Människor vill inte vara onda utan de söker en god och helst rationell förklaring till varför de gör hemska saker som gynnar deras egen överlevnad. Om vi får en ond utveckling där grupper av människor skaffar sig makt för att kunna utplåna andra människor och ta deras resurser kommer de inte att kalla sig nazister, stalinister eller kolonisatörer. En ny generation av plundrare kommer att ha en respektabel fasad och prata om den nytta som de gör och hur nödvändigt det är, precis som krigsherrarna gjorde i Jugoslavien när landet föll sönder i inbördeskrig. När man letar efter ondska måste man titta på vad människor gör och inte bara lyssna på vad de lovar.

Även tekniskt och kulturellt avancerade länder kan drabbas av en ond politisk utveckling som leder till en plundrande stat som ödelägger många människors liv. När Tyskland togs över av nazisterna var det ett tekniskt och kulturellt avancerat land men det hade varit hungersnöd under och efter första världskriget. Krigsskadeståndet och depressionen bidrog till en enorm inflation som slog sönder ekonomin och gjorde besparingar värdelösa och umbärandena drabbade de flesta. Det gav en utbredd desperation och en stenhård konkurrens för att överleva. I den hårda miljön bildades grupperingar som slogs på gatorna om revir, inflytande och makt. Alla som slogs ansåg sig vara på den goda sidan och ville skydda sig själva från de andra onda människorna.

En förutsättning för en farlig utveckling är att det finns någon grupp av människor som är desperata och som antingen är många som en fattig underklass, kunniga som en medelklass som håller på att bli fattig eller väletablerade intellektuella som riskerar att förlora sitt inflytande eller sina tillgångar. Det finns alltid människor som är villiga att samla och leda missnöjda grupper för att få prestige och framgång och det kan vara enklare att leda med rädsla, missnöje och hat än med bleka sanningar, löften om hårt arbete och budskap om att dela med sig av det man har.

De som bygger upp en konflikt behöver inte vara politiker, även religiösa fundamentalister kan använda sig av samma metoder. Det är speciellt effektivt om deras tolkning av religionen stödjer att människor med en annan tro bör förtryckas och får mördas.

En grundförutsättning för att politiska rörelser som rättfärdigar plundring ska kunna växa är att det är socialt acceptabelt att sortera människor i grupper med olika människovärde. Alla former av övertygelser om att andra människor har ett lägre värde innebär en fara och jag är speciellt orolig över extrema religiösa övertygelser eftersom de har en sällsam motivationskraft.

Även välmenande initiativ som definierande av svaga grupper oroar mig eftersom ett stressat samhälle skulle kunna använda indelningarna som en utgångspunkt för segregering och sänkande av deras människovärde. Allt som gör människor till ansiktslösa kategorier kan missbrukas för att utestänga människor.

Det är även farligt när fattiga människor ignoreras och stöts bort ifrån samhället. Det är en personlig utslagningsmekanism där de som vill ses som framgångsrika vill vara vän med vinnarna men inte förlorarna och den mekanismen finns inom alla grupper och alla ideologier.

För att minska riskerna är det viktigt att människovärdet är något personligt som varje individ har och som ska respekteras genom likhet inför lagen, rösträtt, personlig integritet och yttrandefrihet. Detta ingår i det vidare begreppet mänskliga rättigheter som även innefattar grundläggande kulturella och ekonomiska möjligheter så människor ska få möjligheter att leva goda liv. I Sverige är rättigheterna dessutom utvidgade med en välfärdsstat och en stor del av vår politiska diskussion har under flera generationer rört de utvidgade ekonomiska rättigheterna som är avsedda att hjälpa dem som på olika sätt har det svårt.

En hög våldsnivå är en annan grundförutsättning för aggressiva rörelser och ett förråande av staters funktioner. Organisationer som försöker behärska andra människor behöver våldet för att hota sina motståndare och ett våldsamt samhälle gör människor oroliga och en del av de skrämda tyr sig till våldsverkarna för att känna säkerhet. När människor är rädda tar färre risken att hjälpa fattiga utstötta människor och färre vågar protestera när grupper hatas för deras tillgångar ska kunna tas ifrån dem. Med våld och skrämselpropaganda kan de som driver fram en förtryckande förändring hindra människor med god moral från att lösa konflikter och läka ett stressat samhälle.

Hans Zettby

Kommer EU-länderna att kunna ta ett större ansvar för sin egen säkerhet?

Samtidigt som utvecklingen blir mer osäker blir det allt tydligare att europeiska länder kommer att behöva ta ett större ansvar för att hantera problemen. USA:s ”Pivot to Asia” strategin att lägga större vikt vid kontakterna med Östasien och Stillahavsregionen har förvisso stannat av något i och med Rysslands mer aggressiva politik gentemot Europa. Men den långsiktiga tendensen är tydlig, det är i Stillahavsområdet som USA ser framtidens tillväxt. Detta i kombination med stormaktskonkurrensen från Kina gör att USA vill lägga större fokus på det som händer i den regionen. Dessutom lär USA under år framöver behöva anstränga sig mer för att hantera problem på hemmaplan, till viss del på bekostnad av sina utrikespolitiska åtaganden.

Donald Trump, som i november valdes till amerikansk president, har tydligt markerat sin tvekan inför att ge bindande försvarsgarantier, inför multilateralt samarbete och en ”alltför aktivistisk” amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Utanför Washingtons krets av personer verksamma inom policyområdet, d v s det tusentals personer som bemannar tankesmedjor och administration, finns inget starkt stöd för en mer aktiv amerikansk utrikespolitik. Enligt en ny studie från det amerikanska PEW Resarch Institute vill en klar majoritet av de amerikanska väljarna att landet ska koncentrera sig på att lösa sina egna problem.

Att USA fortfarande tar sina försvarsgarantier till Natos medlemmar och kampen mot IS på allvar betyder att det finns ännu mindre intresse än tidigare för småskalig konflikthantering och statsbyggande i Europas utkanter. Det betyder att de europeiska länderna lär behöva göra mer för att trygga sin säkerhet. Frågan är dock om det finns vilja och resurser för att ta ett sådant ansvar?

Hans Zettby (L)