Burma brukar kallas för ett av världens mest slutna länder. Är
Burma på väg att bli Sydostasiens hetaste resmål? Sedan Nobelpristagaren och
oppositionsledaren Aung San Suu Kyi öppnade armarna för besökare så har
turismen ökat explosionsartat. Ett land sargat av den styrande militärjuntan,
men Burma bjuder också på oförglömliga scenerier och ett folk med stort hjärta.
Jag känner efter att utforskat detta vackra och bedårande
land en tillfredsställelse att besökt Burma. I dag blåser förändringarnas
vindar och nu när det hemlighetsfulla landet är redo att ta emot gäster finns
det möjlighet att se en del av det forna Asien som inte kommer att vara bevarad
allt för länge till.
Burma bjuder på en ytterst färgstark och fascinerande
gatubild, munkar med rakade hjässor och orange klädsel, beteltuggande män och
kvinnor, oxkärror, cykeltaxi och livliga lokala marknader. Buddhism och
ålderdomliga traditioner samsas med kolonial arkitektur, tehus och en gryende
modernisering i städerna. Trots landets strama politiska styrning kom jag
snabbt att upptäcka att det inte finns någon måtta på vänligheten i detta ännu
nästan oupptäckta sydostasiatiska land!
Den utbredda fattigdomen och den begränsade tillgången på
läkare, medicin, skolor märks överallt på de platser jag besökte. Befolkningen
hoppas att demokrati, frihet och yttrandefrihet kommer att återvända. Sedan
finns det skönheten i ansiktet på folket, konsten, pagoder och det fantastiska
landskapet. Det är fattigdom överallt. Men folk tigger inte pengar. De är
snälla. De ler. De poserar gärna för ett foto och de tar inte heller betalt för
detta.
Människor i Burma lever ett mycket enkelt liv med ett starkt
engagemang för att praktisera sin religiösa övertygelse. De kommer att spendera
sina pengar på ett bladguld för att sätta på en Buddha eller en pagoda snarare
än att köpa mat eller andra materiella objekt för sig själva.
Så när man kommer från ett utvecklat land och ser Burmas undermåliga
vägar och transporter är det upplevelser som är mer intressanta att se på landsbygden
än i städerna. Buddhister väljer att se positivt på tillvaron. De säger inte
att vägarna är dåliga, de säger att det är bra transportsträckor. Som långväga
besökare kan man inte annat än att känna både ödmjukhet och beundran inför
denna fundamentala och självklara generositet.
Fortfarande finns vissa moraliska betänkligheter för den som
reser till Burma. Landets nya ledning som till största delen består av den
gamla militärjuntan har vinstintressen i både flyg, tåg, vissa hotell och
sevärdheter.
I Burma finns en rad väpnade grupper som har stort stöd från
befolkningen i de områden de verkar. Vana vid juntans förtryck har de sett som
enda utväg att ta till vapen för att skydda sig. Kamp om territorium, naturresurser och
strategiska positioner är några av de saker konflikterna gäller.
De etniska väpnade grupperna känner en stor misstänksamhet
och ilska över hur regeringen agerar. Som en hungrig kålmask tuggar sig
generalerna fram över landet utan att respektera överenskommelserna. Kort sagt,
regeringen försöker sälja in sig som progressiv och nyskapande och har delvis
lyckats med detta, men i sett till hur de agerar i Burma syns inte många tecken
på att en förändring skulle vara på gång.
Nära 500 000 människor från den muslimska folkgruppen
rohingya har de senaste veckorna lämnat sina hem i Burma och flytt över gränsen
till Bangladesh. FN talar om etnisk rensning och omvärlden kräver att
fredspristagaren Aung San Suu Kyi stoppar militärens framfart. Men Suu Kyi är
bara en maktlös frontfigur i ett land där militären fortfarande styr.
Omvärlden har skakats av bilder på tiotusentals muslimska
rohingyer på flykt undan massmord, bränder och våldtäkter i Burma. Svältande
har tagit sig över gränsen till Bangladesh med Burmas armé nästan hack i häl.
Aung San Suu Kyi, som i praktiken leder Burmas regering, har utpekats som ett
monster som låter detta ske. En del menar att hon är ansvarig för något som
liknar etnisk rensning och att Nobels fredspris hon fick 1991 för hennes
fredliga kamp mot landets dåvarande militärdiktatur borde tas ifrån henne.
Världspressen är full av artiklar om den fallna demokratiikonen som för bara
några år sedan liknades vid Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma
Gandhi. Nu har hon tydligen blivit en tyrann och våldsverkare.
Dessvärre grundar sig den kritiken i en missuppfattning om
hur Burma styrs och vem som verkligen skickat in trupper för att driva ut
rohingyerna. Burma styrs sedan ett riggat val 2010 av en ny författning som
infördes efter ett likaledes riggad folk- omröstning två år tidigare.
Aung San Suu Kyi kan kritiseras för att inte själv säga
något. Hon kanske inte vill stöta sig med den mäktiga militären som säger att
de försvarar landet mot "bengaliska extremistiska terrorister" och
därför är överdrivet försiktig och avstår från att göra egna uttalanden. Hela
frågan om folkgruppen rohingya är också ytterst känslig i Burma där de anses
vara illegala immigranter från Bangladesh. Den militära kampanjen i
gränsområdena mot Bangladesh är därför populär bland allmänheten i Rangoon. Här
finns ingen sympati för rohingya och om Suu Kyi skulle göra de uttalanden
omvärlden kräver skulle hon förlora det folkliga stöd hon fortfarande får.
I andra sammanhang har Suu Kyi gett Burmas press större
utrymme genom att ge intervjuer och hålla presskonferenser. Men nu har hon
intervjuats bara av ett litet fåtal väl valda utländska korrespondenter. Hon skulle kunna
framträda i TV varje vecka och tala om frågor som hälsa, utbildning, andra
sociala frågor och kultur. Suu Kyi var en gång i tiden känd som en fantastisk
talare som lockade stora folkmassor till offentliga möten. Nu har hon blivit en
ensling i den nya huvudstaden Naypyidaw, isolerad från de människor som röstade
på henne och hennes parti 2015.
På det internationella planet har hon blivit en slagpåse som
fått tagit emot kritik för övergrepp som det inte står i hennes makt att
avstyra.
Det är svårt att säga varför hon låtit detta ske. En del
analytiker menar att Suu Kyi fallit offer för ett fenomen som ofta drabbar
populära folkledare så snart de hamnat i regeringsposition, de blir mer
intresserade av att inte skada en bräcklig status quo än att ändra på det. Men
det pris hon fått betala för det är högt och det är frågan om hon nu efter rohingyakrisen någonsin kommer att återfå den
ställning hon tidigare hade i det internationella samfundet.
Nästa val kommer att hållas 2020 och vem som än bildar
regering då kommer att ärva ett system där militären dominerar och som 1) NLD inte gjorde några försök att ändra på,
till exempel genom att utvidga det civila elementet inom politiken och det
sociala livet.
Hur man än vrider och vänder på det så står det klart att
militären som inte bara är den mäktigaste institutionen i landet utan även den
skickligaste aktören i den dragkamp som pågår mellan dem och det civila
samhället.
Nu kommer Aung San Suu Kyi på det internationella planet
lämna efter sig en bild av sig själv som en känslolös tyrann och bland den egna
opinionen, en sorgsen bild av en regering som inte lyckades leva upp till de
höga förväntningarna folket hade då det röstade på henne och NLD 2015.
1) National League for
Democracy (NLD)
Hans Zettby