2017/01/09

Trenden mot väpnad konflikt fortsätter.

Om Donald Trump som amerikansk president gör en överenskommelse med Vladimir Putin som ytterligare underminerar trovärdigheten i amerikansk uppbackning till Europa ökar krigsrisken i Östeuropa påtagligt.

När det gäller att forma koalitioner, så har Finland i perioden skrivit under ett militärt samarbetsavtal med USA, vilket är en ganska stor sak för vårt grannland. Men, de är inte ensamma. Turkiet och Ryssland har också kommit överens om ökat militärt samarbete, till och med inom underrättelseområdet. Detta borde vara en riktig varningsklocka för Nato.

Ryssland har även skördat andra framgångar. I de olika valen i Bulgarien och Moldavien under hösten segrade de mest pro-ryska kandidaterna. I Montenegro gick det däremot inte alls Rysslands väg och i samband med valet greps 20 militanta serber för långt gångna attentatsplaner mot parlamentet och regeringschefen i landet. Montenegrinska myndigheter är övertygade att planerna var finansierade med ryska pengar, och självaste Patrushev chef för det ryska säkerhetsrådet, åka till Belgrad för att förhandla loss gripna ryssar i sammanhanget.

I vanlig stil låtsas Kreml som det regnar och har istället bedrivit den militära övningen Slaviska brödraskapet med vitryska och serbiska förband i Serbien. Den militärdiplomatiska offensiven innehåller också utfästelser om materielöverföringar av stridsvagnar och stridsflygplan till Serbien.

På högsta nivå ställde den pågående presidenten till det när han tidigare i vintras ringde till Taiwans ledare, något som väckte både bestörtning och vrede i Beijing. Om detta betyder en omläggning av amerikansk utrikespolitik eller mer var en manöver för att forma en oförutsägbar bild av den blivande presidenten är för tidigt att säga.

När det gäller de diplomatiskt och politiskt tryck, så var september början på allt sämre relationer. Både Storbritannien och Frankrike anklagade först Ryssland för krigsbrott i Syrien. Det var framförallt de urskiljnings lösa bombningar kring Aleppo som stod i blickpunkten. USA å sin sida deklarerade att man håller Ryssland ansvarigt för nedskjutningen av MH17.

Ryssland meddelade i samma veva att Kreml avsåg att dra landet ur den Internationella Brottsdomstolen (ICC), medan Erdoğan började ifrågasätta avtalet i Lausanne från 1923 om det nya Turkiets gränser.

På det ekonomiska området har USA ytterligare hunnit skärpa sanktionerna mot Ryssland, medan EU förlängt sina. I höstas tvingades Kreml tömma reservfonden för att hålla uppe likviditeten, något som säkert givit incitament till ledningen att fortsätta destabilisera Europa. För Moskva är sanktioner ett preludium till väpnad konflikt, inte ett alternativ som hos oss.

Ryssland söker också alternativ, ett sådant är premiärminister Medvedevs uttalande om att skapa ett enhetligt betalsystem tillsammans med Kina. Att slippa amerikanska kreditkorts bjässar som American Express och MasterCard är ett åtråvärt mål i de bägge huvudstäderna. Det skulle dessutom vara ett ytterligare steg på vägen att underminera dollarn som världens reservvaluta.


Hans Zettby (L)

2017/01/08

Försvarspolitiken!

De flesta bedömare är idag ense om att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde ytterligare försämrats. Världen har blivit avsevärt farligare än tidigare och ett litet land som Sverige måste därför överväga hur det bör forma sin säkerhetspolitik för denna nya tid.

Den kan inte längre byggas på alliansfrihet. Dess syfte var att hålla Sverige utanför krig i närområdet, oavsett vilka grannländer som drabbades. I dag räknar ingen med att vi kan stå utanför krig i det nordisk-baltiska området. Det konstaterar också Försvarsmakten i sin nya perspektivstudie, och det ligger i den solidaritetsförklaring som riksdagen antog 2009. Den senare anger dessutom att vi ska ha förmåga att ta emot och ge militär hjälp i händelse av angrepp på EU- och nordiska länder, inklusive de baltiska staterna. Ett antal händelser det senaste året bekräftar bilden av att Sverige nu ingår i ett säkerhetssystem syftande till att möta hot från ett alltmer revisionistiskt och aggressivt Ryssland.

Svenska Natomotståndare har efter valet i USA börjat använda Trumpkortet: Natofrågan påstås vara död med Donald Trump som ”alliansens ledare”. Uttalandena vittnar om stor okunnighet om vad Nato är: en konsensusbaserad allians av 28 självständiga stater. Genom EU är vi redan politiskt allierade med 75 procent av dessa länder. USA är förvisso ledande inom Nato, men alla alliansmedlemmar har vetorätt över Natos beslut. Som Natomedlem skulle alltså Sveriges säkerhetspolitiska inflytande bli mångfalt större än i dag. Natokritikerna förtiger också att den svenska politiken för närvarande, i stället för Natos ömsesidiga säkerhetsgarantier, bygger på bilateralt samarbete med USA och en försvarsbudget på omkring hälften av Natos målbild. Hur hållbart blir detta med en amerikansk president som hotar att inte hjälpa dem som inte betalar för sig?


Hur än den amerikanska linjen kommer att se ut så kommer säkerheten i Europa i ökad grad att vara beroende av de europeiska staternas förmåga att inse lägets allvar, hålla samman och öka försvarssatsningarna. Nato är den enda organisation där detta kan genomföras effektivt. Särskilt viktigt blir detta i händelse av ett relativt sett minskat amerikanskt intresse för Europa. Att USA:s engagemang faktiskt skulle minska är i praktiken mindre sannolikt: oavsett Trump finns det amerikanska geopolitiska intressen i Europa som kommer att dominera över eventuella isolationistiska tendenser i Vita Huset.

2017/01/04

Folk och Försvar i Sälen 2017.

Varje år genomför Folk och Försvar Rikskonferensen – Sveriges viktigaste forum för diskussioner om säkerhetspolitik, försvar och samhällets krisberedskap. 2017 års konferens, som hålls den 8-10 januari på Sälens Högfjällshotell. Det blir den 71:a upplagan där man träffas för att diskutera svensk säkerhetspolitik.

Rikskonferensen samlar ca 350 deltagare och 50-60 talare under tre dagar för kunskapsspridning, samtal och debatt. I fokus står världens säkerhet, Sveriges försvar, människors trygghet och samhällets krisberedskap.

Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen redo för att vikta årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Det saknas i sanning inte ämnen att diskutera på Högfjällshotellet. Utvecklingen i USA, EU:s interna situation, terrorhotet, energifrågan genom den under vintern uppmärksammade gasledningen Nordstream, läget i Ukraina och läget i Östersjöregionen. Detta är spörsmål som garanterat kommer att dyka upp, antingen i programpunkter eller i frågestunder.

Officiellt sett är programmet inte riktigt på topp i år. Självklart hade gasledningen och EU:s energipolitik kunnat utgöra helt egna punkter, men så är det inte. Märkligt kan tyckas, med tanke på den omfattande debatt och uppmärksamhet som har ägnats åt Nordstream, Karlshamn och Slite. Dessutom diskuteras inte terrorhotet alls.

Men med allra största sannolikhet dyker dessa frågor upp ändå. Första dagen ägnas stora delar åt EU i andra former: Geopolitiska utmaningar, EU som ekonomisk aktör, Har EU en framtid? och EU som säkerhetspolitisk aktör.


Hans Zettby (L)