Bistånd för vem?

Ett problem med svag ekonomisk utveckling är att biståndet till fattiga länder kommer att ifrågasättas och troligtvis minska.

Människor bryr sig av naturen om de individer som de känner närhet till och ömmar för. Vi har en fantastisk förmåga att känna för andra människor och även djur och natur. Saknade vi den förmågan skulle till exempel miljöproblemen vara mycket värre.

Men om resurserna som kan användas för att hjälpa andra människor krymper sker det en oundviklig prioritering. Om ekonomin blir katastrofalt dålig, till exempel så att pensionärer blir uteliggare eller invandrare saknar uppehälle medan de söker arbete, samtidigt som vi stödjer människor på långt avstånd med bidrag betyder det att vårt lokala samhälle är i sönderfall.

Om vi saknar positiva känslor för våra grannar kommer vi att få allvarliga problem. Det borde leda till att katastrofalt dåliga tider på det ena eller andra sättet vilket gör att bistånd prioriteras bort. Antingen för att hjälpa de nära grannarna eller senare för att hantera konsekvenserna av att människor har uteslutits ur den lokala samhällsgemenskapen.

Som många andra konsekvenser av resursbrist är detta djupt obehagligt och den bästa lösningen är återigen handel. Om vi bygger upp relationer som alla tjänar på att upprätthålla kommer de att bestå genom riktigt dåliga tider.

Det är mycket bra att biståndet vartefter inriktas på att stödja demokratisering, uppbyggandet av institutioner som rättsväsende och demokratiskt valda parlament och produktion som jordbruk eftersom sådana framsteg kan bestå under dåliga tider.

Demokratisering och ekonomisk utveckling gör även samhällen produktivare vilket är viktigt under resurskriser. Principer som hjälp till självhjälp och spridande av humana värderingar som ”en människa, en röst”, respekt för alla individers äganderätt oavsett folkgrupp och jämställdhet kan kombineras med vårt eget långsiktiga egenintresse.

När vi har en period av överflöd och ger bort resurser har vi en möjlighet att påverka andra människors värderingar. Vi har en möjlighet att förändra världen

inför den dag när vi inte längre har ett överflöd eller på något annat sätt blir svagare än andra länder.

Om vi kan bidra till att fler länder blir demokratier blir det lättare för oss att förbli en demokrati. Om vi kan bidra till att minoriteter får äganderätt kan den lilla globala minoriteten av svenskar klara sig bättre. Om män och kvinnor får lika rättigheter i andra länder blir det lättare att behålla lika rättigheter i Sverige. När vi lyckas påverka sådana värderingar blir det även lättare för oss att bedriva handel och det är bra för allas välstånd.

Även här kan vi tala om en konkurrens mellan kulturer. Det finns länder som bedriver ny kolonisering där de skriver avtal med fattiga länders ledare, skeppar in industrier och säkerhetspersonal, exploaterar resurser och sedan överger de exploaterade.

Det sätt att agera som jag förespråkar är att göra affärer som båda är bra för oss och landet som vi handlar med så att båda befolkningarna tjänar på handeln. Om vi arbetar med andra befolkningars egenintresse kommer det inte heller att behövas säkerhetsstyrkor som bevakar investeringarna mot befolkningen.

Jag är övertygad om att det är ekonomiskt effektivare att vara en god människa än en skurk. Detta är givetvis helt symmetriskt med hur jag vill att ägare från andra länder ska agera när de investerar i Sverige, de bör behandla oss som vi behandlar fattiga stater.

Hans Zettby

Hur jag ser på vården.

En stor del av tjänstesektorn består av offentlig finansierad vård och omsorg. Vården har förbättrats genom en kraftig teknisk utveckling och rationalisering som har gjort att de flesta sjukdomar både kan behandlas bättre och med färre vårdplatser. När de tekniska möjligheterna ökar är det moraliskt oförsvarligt att inte använda dem för att bota människor vilket gör det svårt att få skattepengarna att räcka till allt som kan göras.

Om skatteinkomsterna sjunker kan vi få hemska prioriteringsproblem. Om det blir oreda i världen finns det även en risk att en del behandlingar inte kan genomföras på grund av brist på importerade mediciner eller specialutrustning. Av alla branscher i samhället som kan tvingas att krympa om tiderna blir dåliga tror jag att en försämrad sjukvård blir det som upplevs som värst.

Jag har hittat två vägar att minska problemen. Den ena är att titta tillbaka i historien för att se hur vi hade det på 1960-talet när vi inte var lika rika. Då var både medicinerna och metoderna sämre, men det fanns många vårdplatser och mycket personal. Det är ingen behaglig återblick för dem som arbetar inom vården då lönerna och välståndsnivån var mycket lägre på 1960-talet.

Även om mycket annat skulle fallera borde det vara möjligt att göra ett riktigt bra arbete med omsorgsdelen av vården. Det behövs inga stora fysiska resurser eller avancerad teknisk utrustning för att ta emot patienter på ett bra sätt, behandla dem värdigt, sköta hygienen exemplariskt för att bekämpa resistenta bakterier, laga bra sjukhusmat och förbättra rutiner för att minska antalet misstag som skadar patienter. Många små enkla saker som håller nere dödligheten gör att genomsnittet inte försämras lika mycket av att landstingen till exempel inte har råd att försöka med lika många cancerbehandlingar.

Om det går att öka mängden manuellt arbete trots att ekonomin krymper kommer det att finnas mycket som kan utvecklas positivt inom vården. Personalen behöver kunna göra ett jobb som de är stolta över och patienterna känna att de tas emot som människor även när vi blir fattigare. När sedan ekonomin återhämtar sig och det går att öka de dyra delarna av vården har de andra delarna förbättrats och vi kan få en bättre vård efter krisen än den vi hade före krisen. Jämförelsen med 1960-talet som en fattig period går tvärt emot den gängse uppfattningen att det var en rik och blomstrande period. Då utveckladessamhället snabbt och människor fick det hela tiden bättre och de hade aldrig tidigare haft det så bra. Många av de byråkratier som i dag är stela var då fulla med vitala människor som kunde få sina idéer genomförda. Om vi nu skulle hamna på samma absoluta välståndsnivå är det en tillbakagång.

Det är inte den absoluta ekonomiska nivån som ger känsla av välstånd utan den kommer från att saker blir bättre. Vi behöver leta fram sådant som kan ta sig och gå bra under dåliga tider för att hitta den positiva känslan även när det går dåligt inom många områden.

Den andra vägen för att förbättra vården är att ändra flödet av pengar till att gå via patienterna i stället för landstingsbyråkratin. Finessen är att få sjukvårdspersonalen att organisera verksamheten runt patienternas behov i stället för gamla traditioner och revirgränser. Med färre ansvarsbyten och köer mellan första besöket och en behandling går mindre arbetstid åt till att hantera patienten och mer tid kan användas till att behandla patienten.

Utöver att det är en möjlighet att höja kvaliteten kan ett system där pengar tillförs när patienter behandlas förnya gamla och stela byråkratier. Även om det inte går att skatta fram mer pengar för att ge högre lön eller köpa bättre utrustning kan de som gör jobbet ändå få friheten att göra arbetet efter eget huvud.