Bistånd för vem?

Ett problem med svag ekonomisk utveckling är att biståndet till fattiga länder kommer att ifrågasättas och troligtvis minska.

Människor bryr sig av naturen om de individer som de känner närhet till och ömmar för. Vi har en fantastisk förmåga att känna för andra människor och även djur och natur. Saknade vi den förmågan skulle till exempel miljöproblemen vara mycket värre.

Men om resurserna som kan användas för att hjälpa andra människor krymper sker det en oundviklig prioritering. Om ekonomin blir katastrofalt dålig, till exempel så att pensionärer blir uteliggare eller invandrare saknar uppehälle medan de söker arbete, samtidigt som vi stödjer människor på långt avstånd med bidrag betyder det att vårt lokala samhälle är i sönderfall.

Om vi saknar positiva känslor för våra grannar kommer vi att få allvarliga problem. Det borde leda till att katastrofalt dåliga tider på det ena eller andra sättet vilket gör att bistånd prioriteras bort. Antingen för att hjälpa de nära grannarna eller senare för att hantera konsekvenserna av att människor har uteslutits ur den lokala samhällsgemenskapen.

Som många andra konsekvenser av resursbrist är detta djupt obehagligt och den bästa lösningen är återigen handel. Om vi bygger upp relationer som alla tjänar på att upprätthålla kommer de att bestå genom riktigt dåliga tider.

Det är mycket bra att biståndet vartefter inriktas på att stödja demokratisering, uppbyggandet av institutioner som rättsväsende och demokratiskt valda parlament och produktion som jordbruk eftersom sådana framsteg kan bestå under dåliga tider.

Demokratisering och ekonomisk utveckling gör även samhällen produktivare vilket är viktigt under resurskriser. Principer som hjälp till självhjälp och spridande av humana värderingar som ”en människa, en röst”, respekt för alla individers äganderätt oavsett folkgrupp och jämställdhet kan kombineras med vårt eget långsiktiga egenintresse.

När vi har en period av överflöd och ger bort resurser har vi en möjlighet att påverka andra människors värderingar. Vi har en möjlighet att förändra världen

inför den dag när vi inte längre har ett överflöd eller på något annat sätt blir svagare än andra länder.

Om vi kan bidra till att fler länder blir demokratier blir det lättare för oss att förbli en demokrati. Om vi kan bidra till att minoriteter får äganderätt kan den lilla globala minoriteten av svenskar klara sig bättre. Om män och kvinnor får lika rättigheter i andra länder blir det lättare att behålla lika rättigheter i Sverige. När vi lyckas påverka sådana värderingar blir det även lättare för oss att bedriva handel och det är bra för allas välstånd.

Även här kan vi tala om en konkurrens mellan kulturer. Det finns länder som bedriver ny kolonisering där de skriver avtal med fattiga länders ledare, skeppar in industrier och säkerhetspersonal, exploaterar resurser och sedan överger de exploaterade.

Det sätt att agera som jag förespråkar är att göra affärer som båda är bra för oss och landet som vi handlar med så att båda befolkningarna tjänar på handeln. Om vi arbetar med andra befolkningars egenintresse kommer det inte heller att behövas säkerhetsstyrkor som bevakar investeringarna mot befolkningen.

Jag är övertygad om att det är ekonomiskt effektivare att vara en god människa än en skurk. Detta är givetvis helt symmetriskt med hur jag vill att ägare från andra länder ska agera när de investerar i Sverige, de bör behandla oss som vi behandlar fattiga stater.

Hans Zettby