”Låna till en snabb upprustning av försvaret”

Rysslands upprustning och mer aggressiva politik mot grannarna, i kombination med USA:s skarpa krav på Natoländernas finansiering, kräver att Sverige avsätter mer pengar till försvaret än Nato grannländerna. Att låna till upprustning är nu helt rätt.

Upprusta omgående försvaret genom statlig upplåning. Se uppgiften som en investering.

Det krävs snabbt insatta åtgärder, och nu om någonsin är rätt läge för avsteg från det finanspolitiska ramverket. Besluta gärna samtidigt om en avbetalningsplan för dessa försvarsinvesteringar. 13 procents ökning av en redan låg statsskuld är mindre farligt än ryska hot mot Sverige och Baltikum.

Under efterkrigstiden har det som bestämt styrkan i svenska försvaret varit Rysslands agerande. Sveriges neutralitetspolitik ansågs kräva ett starkare försvar än närliggande Natomedlemmars. Sverige är som bekant inte Natomedlem, och samma logik gäller i dag som under kalla kriget.

Rysslands upprustning och mer aggressiva politik mot grannarna, i kombination med USA:s nygamla krav på Natoländers större egenfinansiering, kräver att Sverige avsätter mer pengar till försvaret än Nato grannländerna.

Som en icke-Natomedlem, som ändå vill kunna räkna med militärt stöd från USA, kom nyligen ett beskt besked från USA:s försvarsminister James Mattis: USA kräver att alla Natomedlemmar som inte uppfyller Natoriktmärket om 2 procent av BNP i försvarsutgifter nu ökar sina bidrag. Annars blir USA:s militära skydd mer modest.

Det enda hos USA:s ledning trovärdiga sättet att visa att Sverige inte bara vill åka snålskjuts på USA:s försvarsbudget är att vi genomför faktiska investeringar i snabbt ökad försvarsförmåga. Precis som under neutralitetstiden blir betinget för ett icke-Natoland som Sverige särskilt krävande (i miljarder kronor), och vad avser snabbheten med att uppfylla ett mål om cirka 2 procent.

Att alla Natoländer bör avsätta just 2 procent av BNP är naturligtvis en schablon. Hur mycket som krävs för ett visst lands försvar beror på den militärstrategiska geografin, vilka hoten är, och vilka åtaganden (säkerhetsutfästelser) för grannar som gjorts. Sverige har gjort utfästelser, som bekant, inom EU-politiken gentemot de baltiska staterna.

”Vårt civila försvar är nästan helt avvecklat”

Om statsminister Stefan Löfvén skulle få frågan om vårt lands beredskap i dag för de nya hoten vi står inför skulle han tvingas svara: Vår beredskap är inte god! Det skriver flera debattörer som efterlyser beslut som leder till att Sverige på nytt får ett modernt totalförsvar.

Den militära bakgrunden känner de flesta till. Vårt eget militära försvar är kraftigt nedrustat till mindre än en tiondel av det vi hade under det kalla kriget. Mer okänt är att det civila försvaret i stort sett är helt avvecklat. Ett nytt totalförsvar anpassat till dagens samhälle och de nya hoten är därför en nödvändighet.

Hur ser då den nya hotbilden ut? Ryssland har anfallit Ukraina, tagit och annekterat Krim och fortsätter en militär aggression i Östra Ukraina. Ryssland har även kraftigt förstärkt sin militära förmåga i vårt närområde och uppträder aggressivt och provokativt på olika sätt mot sina grannländer i Östersjöområdet. Detta har påtagligt försämrat vår säkerhetspolitiska situation. Vi måste därför stärka vår militära beredskap mot dessa hot. Dessutom måste Försvarsmakten få ett mer omfattande stöd från det civila försvaret än tidigare.

Dagens hot är dock inte bara av militär natur. Det moderna samhället utsätts även för en rad andra hot; cyberattacker som kan slå ut samhällets viktiga IT-system; påverkanskampanjer genom medier, inte minst sociala medier, som syftar till att undergräva förtroende, skapa ”alternativa sanningar” etc. sabotage som kan riktas mot viktiga delar av vår infrastruktur och våra transportsystem, som i sin tur svarar för att vi får värme, mat, vatten, sjukvård och omsorg; terrorhandlingar som lamslår polisverksamheten och leder till omfattande förtroendeförluster för hela rättsväsendet och därmed vår trygghet.

Denna hotbild är på många sätt ny och riktar sig inte minst mot det moderna samhällets olika sårbara delar på ett sätt som allvarligt kan skada eller störa många samhällsviktiga och för medborgarna helt livsavgörande funktioner. Sårbarheten måste ses i ett perspektiv som har att göra med hur det moderna samhället utvecklas; befolkningsmässigt, tekniskt, ekonomiskt och hur ansvar har förskjutits mellan den offentliga och privata sfären exempelvis. Storstädernas sårbarhet när det gäller till exempel energiförsörjningen visar tydligt på detta. Även sjukvårdssystem är illa rustade inför mycket omfattande skadeutfall. Vår försörjning av livsmedel, drivmedel och energi

är numera byggda på principer som i stort sett helt har bortsett från krigsrisker eller omfattande sabotage och terrorhandlingar.

Dessa frågor har fått en alltför undanskymd plats i den offentliga debatten och mycket få åtgärder har vidtagits för att göra oss bättre rustade inför de nya hoten. Ett nytt totalförsvar måste byggas för att det militära och det civila försvaret tillsammans skall kunna bli starka och kunna möta dessa allvarliga hot. En av orsakerna till att det dröjer med insatser är att ansvariga myndigheter fortfarande tror att resurserna inom krisberedskapen i stort sett är tillräckliga för att klara även en krigssituation. Detta är alls inte fallet.

En kris är inte krig.

Kriget handlar om att en antagonist vill oss illa och medvetet använder sig av olika medel för att få oss att ge upp vår suveränitet och integritet. Ett civilt försvar inom totalförsvaret som byggs för att möta denna form av angrepp gör oss naturligtvis också bättre rustade att möta fredstida kriser som inte kommer från en antagonistisk angripare.

Det går oroväckande långsamt att få fart på de åtgärder som nu måste vidtas. Trots att regering och riksdag sedan flera år har fattat beslut om att planering och åtgärder nu måste komma igång har mycket litet hänt. Ekonomiska resurser har inte skjutits till. En mer genomtänkt användning av nuvarande anslag skulle även det kunna ge mer effekt.

Vad krävs i närtid för att få vårt totalförsvar på fötter?

 ·       Vi måste skapa ett ledningssystem centralt, regionalt och lokalt som kan leda verksamheter i hela hotskalan från kris till krig.

 ·       Sjukvård och räddningstjänst måste inriktas på att kunna klara stora och allvarliga skadeutfall med behov av omfattande traumasjukvård. Det kan kräva att sjukvården måste kunna nyttja pliktlagstiftning för att kunna kalla in sjukvårdsutbildad personal. Utbildade regionala räddningsstyrkor måste kunna kallas in vid större skador, inte minst i våra storstäder. Effekter av sabotage, terrorism och i värsta fal kryssningsrobotar måste kunna hanteras i utsatta områden.

 ·       Försvarsmakten och polisen måste kunna integrera sina resurser och ledas gemensamt i insatser mot terrorism, sabotage etc. Beredskapspolisen bör återinföras i en form som gör det möjligt att använda den även i fredstid.

 ·       Cyberhotet gör det nödvändigt att finna en samordnad och kraftigt förstärkt form för ledning av ett integrerat cyberförsvar som kan upptäcka och motverka cyberattacker eller minimera effekterna av dem

 ·       Påverkansoperationer pågår redan idag mot vårt land liksom mot många andra länder. Det kräver att en självständig kompetens måste byggas upp under regeringen som en nationell strategisk resurs. I samverkan med andra stater kan vi då upptäcka, analysera och motverka påverkans operationer.

 ·       Vi måste bygga upp en samverkan mellan offentliga och privata aktörer som säkrar vår försörjning av livsnödvändiga förnödenheter så att inte denna bryter samman efter kort tid. Det gäller främst livsmedel, drivmedel och läkemedel.

 ·       Vårt elnät, särskilt vårt stamnät, tillhör en av de mest sårbara delarna av vår infrastruktur. Det är nödvändigt att olika åtgärder vidtas för att öka hållfasthet och uthållighet i våra centrala elsystem.

En revolutionär situation i Europa.

I dag gungar den värld vi vant oss vid. För första gången ifrågasätter en amerikansk president, Donald Trump, de institutioner som, med amerikanskt stöd, präglat världen efter 1945. Trump har kallat försvarsalliansen Nato, som i nära 70 år inkarnerat idén om en ödesgemenskap mellan USA och Europa, för ”föråldrad”. Trump tycks också vilja underminera den europeiska integrationen i EU, en process som USA aktivt uppmuntrat ända sedan de första trevande stegen togs i slutet av 1940-talet. Marshallplanen, USA:s ekonomiska stöd till Europa efter kriget, ställde som villkor att européerna samarbetade med varandra.

Samtidigt som den ”transatlantiska länken” ifrågasätts upplever EU sin värsta kris sedan grundandet 1957. Eurokrisen och flyktingvågen har blottat grundläggande sprickor i samhällssyn bland EU:s medlemsländer. För första gången har ett medlemsland, Storbritannien, valt att lämna unionen.

Idag knakar den konstitutionella demokratin som i hundra år varit den politiska ramen för västerlandets samhällen under trycket från populistiska rörelser. Risken att Frankrike den 7 maj väljer den högerextrema Nationella Frontens ledare Marine Le Pen till president kan inte avskrivas. Två händelser som sågs som omöjliga-valet av Trump till USA:s president och det brittiska beslutet att lämna EU har redan inträffat.

Österrike kom den 4 december 2016 en hårsmån från att välja en president ur det högerextrema Frihetliga Partiet (FPÖ). I Polen och Ungern hotas yttrandefriheten och rättsstaten av nationalistiska partier som nått regeringsmakten.

En dragkamp mellan den verkställande makten och den lagstiftande respektive dömande pågår också i andra länder. I Storbritannien krävdes domstolsbeslut för att parlamentet skulle få rösta om beslutet att inleda förhandlingar om utträde ur EU. I USA pågår en tvist mellan Trump och det amerikanska rättsväsendet om lagligheten i det inreseförbud presidenten införde i januari för medborgare från sju länder med övervägande muslimsk befolkning. Det är sannolikt inte den sista konflikten av detta slag under Trumps presidentperiod.

EU-skeptiska och främlingsfientliga partier växer i en rad europeiska länder. Nationalismen har återkommit som en politiskt mobiliserande kraft på bägge sidor om Atlanten. Terrordåden i Paris, Nice, Berlin och London skrämmer och spär på den rädsla för radikal islamism som varit en strömning i västerlandet sedan attentaten mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. Samtidigt ökar oron för Ryssland som under president Putin blivit alltmer nationalistiskt och auktoritärt. Moskva har med annekteringen av Krim och agerandet i Ukraina visat att man inte längre accepterar den säkerhetspolitiska samarbetsordningen som byggde upp Europa 1989 till 1991 efter sovjetsystemets fall, vilket man gjorde då, om än under protest, eftersom landet befann sig i ett svaghetstillstånd.

Hans Zettby (L)

Försvarsbluffen fortsätter. Nålpengar ska mörka behoven!

Fem av våra politiska partier har nu gjort en ny överenskommelse för att ”stärka” försvaret”. ”500 miljoner kronor mer redan i år” förmedlar nyhetsredaktionerna. Man kan förstå att liberalerna har hoppat av detta spel för gallerierna.

Nu är förvisso varje krona som försvaret får bra. Men de 500 miljoner partierna bakom uppgörelsen kommit överens om är nålpengar i sammanhanget. Det behövs så mycket mer. Det är i det närmaste pinsamt när partierna nu förklarar för medborgarna hur bra denna förstärkning till försvarsmakten är och allt vad den betyder. Det enda jag får i huvudet är den gamla barnvisan ”Om pappa ville ge ja en femöring”. Femöringen räckte inte då och de 500 miljonerna räcker inte nu.

Hur mycket pengar som försvaret ska stärkas med under de kommande åren är inte klart. Det vill inte försvarsministern tala om. Här ska man också budgetförhandla med vänsterpartiet. Vad nu det kan led till…

Att de pengar som nu anslås i försvarsbudgeten inte räcker till för att täcka behoven är de flesta överens om. Men allt för många har valt att tiga om vilka de verkliga behoven är för försvarsmakten för att kunna nå upp till en rimlig försvarsförmåga.

Det ligger inget orimligt i att ett land som Sverige avsätter två procent av BNP till försvarskostnaderna. Tvärtom, det är ganska skäligt. Och två procent det skulle innebära en fördubbling. Och det är vad två av våra riksdagspartier vill ha – liberalerna och kd.

Det den så kallade försvarsgruppen bestående av Mikael Oscarsson (KD), Anders Schröder (MP), Åsa Lindestam (S), Daniel Bäckström (C) och Hans Wallmark (M) kommit överens om är 500 miljoner i år till totalförsvaret. Det var en ganska nöjd församling som höll presskonferens. Nöjda med att man kommit överens. Någon anledning till att vara nöjd med beloppet finns inte.

Vad socialdemokraterna vill, det vi egentligen inte. Inte heller så miljöpartiet. Allianspartierna vill höja försvarsanslagen från vad de är idag. Men det är bara liberalerna som når en realistisk nivå med sina förslag i förhållande till behoven.

Moderaterna vill ge försvaret 500 miljoner i år, 2 miljarder 2018, 3 miljarder, 2019 och 3 miljarder 2020.

Kristdemokraterna vill höja försvarsanslaget men ser helst att försvarsmakten först tar fram en åtgärdslista för att stärka försvarsförmågan – sen kan man fatta beslut. KD vill att försvarsanslaget ska fördubblas på sikt för att nå 2 procent av BNP.

Centern vill som de andra allianspartierna höja anslaget på kort sikt men precis som KD att försvarsmakten tar fram en åtgärdslista innan beslut fattas om beloppet. Centern vill också att försvarsanslaget ska höjas med elva miljarder årligen från 2021 för att kunna motsvara 1,3 procent av BNP.

Liberalerna, som inte ingår i uppgörelsen, vill ge försvaret 4 miljarder i år. Lika mycket 2018 för att fördubbla den summan 2019. 2020 vill man ge 12 miljarder för att 2026 vara uppe i en försvarsbudget på 90 miljarder.

Liberalerna och kristdemokraterna är de allianspartier som står för de mest realistiska siffrorna om man ser till de behov försvarsmakten har. Centern och moderaterna, två tidigare mycket försvarspositiva partier, är mest ovilliga att satsa de pengar försvaret behöver.

Det ska bli mycket intressant att se vad de 500 miljoner som tycks bli den förstärkning försvaret får i år räcker till. Enligt försvarsministern är det mycket som den pengen skulle räcka till. Det skulle bland annat handla om förstärkningar av Stridsgrupp Gotland med luftvärnsförmåga från och med 2018, starkt motstånd mot cyberangrepp och förstärkning till totalförsvarsplaneringen. En siffra som också ska räknas in i de 500 miljonerna är de en ökning av de ekonomiska resurserna till kommuner, landsting och länsstyrelser.

Som det nu är fortsätter partierna med sina överenskommelser att mörka de verkliga försvarsbehoven. Ett spel för gallerierna, en uppvisning i politisk enighet som just nu inte är tillräckligt för rikets säkerhet.

Hans Zettby (L)

Orolig omvärld ställer höga krav på bra försvar!

Regeringen har beslutat att totalförsvarspliktiga kvinnor och män återigen ska vara skyldiga att fullgöra mönstring respektive grundutbildning med värnplikt.

För att kunna möta ett förändrat omvärldsläge finns ett behov av att bredda möjligheterna att rekrytera blivande gruppbefäl, soldater och sjömän. Det är positivt att vi nu får en personalförsörjning som kan anpassas till behov och läge.

Försvarsmaktens behov styr hur många män och kvinnor som behöver genomföra militär grundutbildning varje år. De närmaste två åren behöver Försvarsmakten cirka 4 000 kvinnor och män som genomför militär grundutbildning. Det är sedan Totalförsvarets rekryteringsmyndighet som avgör hur många som ska kallas till mönstring.

Ett nytt personalförsörjningssystem, där frivilligheten kombineras med plikt, är en bra grundförutsättning. Här är individens motivation en viktig faktor. Förbättra anställningsvillkoren för soldaterna och belöna dem som fullgör sin utbildning och sina övningar.

Beslutet innebär att alla delar av lagen om totalförsvarsplikt: mönstring, plikttjänstgöring i form av militär grundutbildning och repetitionsutbildning kan tillämpas igen. Redan 2010 togs beslut om att göra värnpliktslagstiftningen könsneutral, men det är först nu även kvinnor kommer att kallas till mönstring,

Beslutet gäller skyldighet att mönstra från den 1 juli 2017 och att fullgöra militär grundutbildning från och med den 1 januari 2018.

Vårt försvar behöver stärkas. Mer resurser än de som redan bestämts kommer att behövas. Liberalerna vill öka den militära närvaron på Gotland. Vi anser också att Sverige ska gå med i Nato och samarbeta ännu mer med andra demokratier.

Vi lever i en säkerhetspolitiskt orolig tid. Den ryska militära aktiviteten i Östersjön ökar och det ryska tonläget mot Sverige och våra grannländer blir allt högre. Under ett årtionde har Ryssland satsat stort på att rusta upp sin krigsmakt. I kombination med nedmonteringen av demokratiska strukturer, de drastiskt försämrade möjligheterna för medier att verka fritt, och repressionen mot det civila samhället innebär detta en klar riskfaktor.

Den ryska aggressiviteten nådde en ny gräns då Ryssland i mars 2014 annekterade Krimhalvön. Trots ingångna avtal om eldupphör har konflikten i Ukraina utvecklats till en krigssituation. Detta sker i ett av EU:s grannländer, i Sveriges närhet.

Också vårt land, liksom våra nordiska grannländer, har utsatts för upprepade ryska kränkningar i luften och till sjöss. Av Säpo beskrivs Ryssland som det största underrättelsehotet mot Sverige och spionaget har ökat i samband med Ukraina krisen.

Nu måste svensk försvarspolitik snabbt ställas om. Vid alliansseger i valet 2018 kommer Liberalerna att driva på för ett nytt försvarsbeslut med ökad ekonomisk nivå, som möjliggör återuppsättande av fungerande civil- och totalförsvar. För Liberalerna är det givet att försvarsförmågan måste öka för att möta en ny och mer bister verklighet. På sikt ska försvarsanslaget uppgå till minst två procent av BNP.

Även utveckla kustartilleri med sjömålsrobotar och luftvärn. En motståndare ska kunna bekämpas innan han stiger i land. Förbandsreserven om ytterligare fyra bataljoner ska bemannas och krigsförband övas under perioden fram till 2020

Den nationella dimensionen ska prioriteras – försvaret av Sverige måste vara Försvarsmaktens huvuduppgift. Vi vill öka den militära närvaron på Gotland, anser också att Sverige snarast ska ansöka om medlemskap i Nato.

Hans Zettby (L)