En revolutionär situation i Europa.

I dag gungar den värld vi vant oss vid. För första gången ifrågasätter en amerikansk president, Donald Trump, de institutioner som, med amerikanskt stöd, präglat världen efter 1945. Trump har kallat försvarsalliansen Nato, som i nära 70 år inkarnerat idén om en ödesgemenskap mellan USA och Europa, för ”föråldrad”. Trump tycks också vilja underminera den europeiska integrationen i EU, en process som USA aktivt uppmuntrat ända sedan de första trevande stegen togs i slutet av 1940-talet. Marshallplanen, USA:s ekonomiska stöd till Europa efter kriget, ställde som villkor att européerna samarbetade med varandra.

Samtidigt som den ”transatlantiska länken” ifrågasätts upplever EU sin värsta kris sedan grundandet 1957. Eurokrisen och flyktingvågen har blottat grundläggande sprickor i samhällssyn bland EU:s medlemsländer. För första gången har ett medlemsland, Storbritannien, valt att lämna unionen.

Idag knakar den konstitutionella demokratin som i hundra år varit den politiska ramen för västerlandets samhällen under trycket från populistiska rörelser. Risken att Frankrike den 7 maj väljer den högerextrema Nationella Frontens ledare Marine Le Pen till president kan inte avskrivas. Två händelser som sågs som omöjliga-valet av Trump till USA:s president och det brittiska beslutet att lämna EU har redan inträffat.

Österrike kom den 4 december 2016 en hårsmån från att välja en president ur det högerextrema Frihetliga Partiet (FPÖ). I Polen och Ungern hotas yttrandefriheten och rättsstaten av nationalistiska partier som nått regeringsmakten.

En dragkamp mellan den verkställande makten och den lagstiftande respektive dömande pågår också i andra länder. I Storbritannien krävdes domstolsbeslut för att parlamentet skulle få rösta om beslutet att inleda förhandlingar om utträde ur EU. I USA pågår en tvist mellan Trump och det amerikanska rättsväsendet om lagligheten i det inreseförbud presidenten införde i januari för medborgare från sju länder med övervägande muslimsk befolkning. Det är sannolikt inte den sista konflikten av detta slag under Trumps presidentperiod.

EU-skeptiska och främlingsfientliga partier växer i en rad europeiska länder. Nationalismen har återkommit som en politiskt mobiliserande kraft på bägge sidor om Atlanten. Terrordåden i Paris, Nice, Berlin och London skrämmer och spär på den rädsla för radikal islamism som varit en strömning i västerlandet sedan attentaten mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. Samtidigt ökar oron för Ryssland som under president Putin blivit alltmer nationalistiskt och auktoritärt. Moskva har med annekteringen av Krim och agerandet i Ukraina visat att man inte längre accepterar den säkerhetspolitiska samarbetsordningen som byggde upp Europa 1989 till 1991 efter sovjetsystemets fall, vilket man gjorde då, om än under protest, eftersom landet befann sig i ett svaghetstillstånd.

Hans Zettby (L)