Scenariot för den nya stora övningen Zapad 2017 blir spektakulärt.

Starka varningssignaler hördes redan efter Rysslands krig i Georgien men noterades inte.

Ledarna i de flesta länderna i Europa – de baltiska och polska undantagna – lät sig inte rubbas. Till slut har dock insikten om det starkt försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde sjunkit in hos beslutsfattarna. Men resursinsatser för att åtgärda bristerna är alltjämt impopulära.

”Krig och sådant som har med krig att göra väcker anstöt i vårt serviceinriktade överflödssamhälle”, skrev Svenska Akademiens tidigare ständiga sekreterare Horace Engdahl i sin senaste bok.  ”I Sverige har vi bestämt oss för att väpnade konflikter utgör ett passerat stadium i mänsklighetens utveckling. Tyvärr har inte alla folk nått fram till denna berömvärda slutsats”, fortsatte han.

Särskilt Ryssland har inte tagit till sig dessa behjärtansvärda uppfattningar. I stället trimmas och mobiliseras det ryska civila samhällets olika sektorer för krig. Redan 2005 ansåg dåvarande försvarsministern Sergej Ivanov att Ryssland var i krig. Den ryska synen på krig skiljer sig från vår. Skyddsövningar som berört tiotalsmiljoner medborgare har genomförts och planer för brödransonering gjorts upp.

Ryska folket ska fås att tro att Natos angrepp är nära förestående trots att det bara är några få bataljoner, främst amerikanska, som utplacerats i Baltikum som en solidaritetsgest och som militär snubbeltråd. De ryska militärövningarna som ofta hållits överraskande, har under de senaste åren haft helt andra dimensioner. Rysslands huvudövning i år Zapad 2017 (väst 2017), verkar bli något spektakulärt.

Flera dylika övningar har dessutom tagit Nato på säng. Så skedde vid en övning i Kaliningrad i december 2014 men också i mars 2015 då inemot 33 000 man sattes in i en så kallad beredskapskontroll. Scenariot för den övningen var en respons på en revolt av Majdan-typ i Moskva och innehöll snabbt bemäktigande av bland annat norra Norge, Åland, Gotland och Bornholm.

Att öarna i Östersjön dras in i storpolitiken på detta sätt väcker naturligtvis oro och debatt. Rysk kontroll här skulle i ett slag omöjliggöra västliga undsättningsoperationer, hävdas det. Det svenska beslutet att inte bevilja Gazprom möjlighet att etablera sig på Gotland skedde utifrån primärt försvarspolitiska skäl. 

Försvarsminister Hultqvist sade i offentligheten att de lokala beslutsfattarna på ön fick delvis sekretessbelagda föredragningar och att det förändrade deras syn på frågan.

När rättsväsendet sviktar

En avgrund som kan uppstå i många länder är om rättsväsendet havererar samtidigt som det saknas ett starkt civilt samhälle, där alla barn uppfostras väl och människor kan försörja sig. Om människor är utsatta för brottslighet och det saknas en bra lösning på problemen kommer en del av dem att försöka lösa problemen på ett dåligt sätt i stället för att enbart bli offer.

Om någon gör inbrott i ens hem är det rimligt med nödvärn och blir det vanligt att behöva freda sig är det troligt att folk kommer beväpna sig. De som har pengar kan installera larm och anlita bevakningsföretag eller flytta till säkrare områden. I länder med hög våldsnivå bor och arbetar folk i inhägnade områden med egen säkerhetspersonal, så kallade ”gated communities”, vilket ger en extrem segregation som försvårar lösandet av konflikter.

Medborgargarde är ett ord vi använder ytterst sällan, och då nästan enbart för länder där det förekommer oroligheter och man vill skydda sitt kvarter. Men det är på väg att ändras i takt med människors känsla av otrygghet växer. Vi har redan sett organiserade nationalister som patrullerar gatorna, troligtvis är majoriteten nationalister, men frågan är vad som händer när polisens resurser utarmas? Kommer en mer aktiv grannsamverkan och nattvandrare bli en allt vanligare syn i Sverige?

Traditionell nattvandring där föräldrar och övriga vuxna i reflexvästar som rör sig ute i grupper kvälls- och nattetid är redan idag en vanlig syn i vissa områden, men nattvandrarnas syfte är i huvudsak att skapa en lugnare miljö, inte att vara självutnämnda ordningsvakter. Men om vi ser en tendens till att människor faktiskt tar lagen i egna händer och bildar medborgargarden som i praktiken är privata vaktstyrkor, även om man inte har laglig tillåtelse att bära vapen, inklusive batonger, är det en mycket tragisk samhällsutveckling som tyder på att något är allvarligt fel.

Under de senaste åren har vi sett en ökad nyhetsrapportering med rubriker om sexuella övergrepp, misshandel, skottlossning och mord. Det finns antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten i samhället som skadar andra och inte avskräcks av rättsväsendets påföljder.

Utvecklingen med attacker mot blåljuspersonal är direkt livshotande, eftersom brandmän och ambulanser vägrar åka in i områden utan kravallutrustad polis. Är det ett sådant samhälle vi kommer att få vänja oss vid?

Jag kan förstå den maktlöshet människor känner när antalet poliser minskar, rättegångar tar lång tid och straffpåföljden för vålds- och sexualbrott är synnerligen låga. Att folkets representanter samtidigt väljer att skärpa lagarna mot laglydiga personer och begränsa deras frihet i stället för att agera mot buset är direkt skrämmande.

Att områdets pensionärer åker runt kvarteret i en Volvo och äter kanelbullar för att öka tryggheten är inget fel. Om man däremot är mer seriös med radiosamband och ett flertal personer som patrullerar gatorna nattetid måste samhällets lagstiftare, och ansvariga på myndighets- och kommunal nivå, börja fundera.

Ett desperat alternativ är att bilda medborgargarden och det är kanske det minst dåliga oavsett om av de dåliga lösningarna eftersom det kan inkludera människor i det lokala samhället, de är rika eller fattiga, men medborgargarden tenderar att vara klumpiga och reagera hårt mot alla som ses som avvikande eller främmande.

Om ekonomin i ett land stressas av resursbrister och många människors liv är på gränsen för vad de finner uthärdligt kan skadorna av att låta polis och rättsväsende fallera bli oöverskådliga. En ökande våldsnivå, segregering och desperata initiativ för att skydda sig ökar även risken för politiska lösningar som skadar många människor.

Är Sverige på väg åt helt fel håll, där man inom en snar framtid tvingas skydda sig själv när polisen är på semester?

Hans Zettby

Ett europeiskt försvar.

Det är uppenbart att varje europeisk lösning av säkerhetsproblematiken måste involvera Storbritannien, oavsett om Brexit blir verklighet eller inte. London var ju med i det första säkerhetspolitiska projektet i Europa, Västeuropeiska unionen (WEU), som dock efter NATO:s bildande 1949 miste det mesta av sin specifika vikt. Men inte förrän 1998 
lyckades det britterna att begrava WEU och tillsammans med fransmännen i den s.k. St Malo-överenskommelsen, som också gav 
upphov till ett utökat bilateralt brittiskt-franskt försvarssamarbete, slå fast att Europas territoriella försvar skulle hanteras av Nato. 
I Paris hade man länge velat behålla WEU som ett slags säkerhetspolitisk reservorganisation, om USA på grund av nya strategiska 
orienteringar eller absorption i andra världsdelar som under Vietnamkriget, inte längre skulle ses som en trovärdig garant för (Väst)Europas säkerhet.

Donald Trumps ”America First”-linje och skilda uttalanden under valkampanjen har genererat misstanken om att man inte i Washington 
längre under alla förhållanden skulle vilja stå vid Nato-fördragets artikel 5. Det är då föga att undra över att somliga krafter inom EU 
överväger att blåsa liv i WEU-traditionen. Själva EU kan knappast komma ifråga som bas för hårda europeiska säkerhetsåtaganden, 
om inte annat för att Storbritannien, som vid sidan av Frankrike förblir Europas ledande militärmakt, måste vara med för att hela 
konceptet skall kunna få någon trovärdighet.

Att återuppliva tanken från 1950-talet på ett gemensamt europeiskt försvar ter sig nog under nuvarande förhållanden som en ganska 
omöjlig idé. EU idag är ganska annorlunda än den embryonala sex statsorganisation som existerade 1954. De 27 medlemsländerna har mycket mera diversifierade hotbilder än de sex. Att de nya medlemmarna i Öst- och Centraleuropa skulle vilja byta ut Nato mot 
en europeisk allians förefaller mycket osannolikt.

Det är inte särskilt sannolikt att Nato-fördraget, utan att direkt sägas upp, i praktiken förvisas till arkivet och att något slags WEU 
återuppstår. Däremot är det ganska klart att kostnaderna för artikel 5 kommer att öka för medlemsländer och att detta i praktiken 
också kommer att gälla partnerskapsländer som Sverige. Detta betonades av de europeiska deltagarna i seminariet den 7 mars. 
Här upprepar Donald Trump åsikter som länge vädrats i Washington, senast mycket tydligt av Barack Obamas försvarsminister 
Robert Gates 2011: rustningsbördan måste fördelas jämnare. Det betyder ju inte, som sades av flera av panellisterna under seminariet, 
att just två procent måste vara ett absolut tal, men att riktningen när det gäller försvarsutgifterna måste vara klar.

Det är ganska klart att den nyvalde presidenten sänt ut en varningssignal genom sina slarviga uttalanden om att Nato skulle vara 
obsolet eller att man finge överväga i vilken utsträckning artikel 5 skulle tillämpas om Ryssland skulle intervenera i något medlemsland. Till sist bör man inte glömma bort att Nato naturligtvis är ett för USA kostsamt åtagande, men att det knappast är en slump att alliansen 
blivit så långvarig. Isolationistiska tendenser finns i USA men Nato förblir ett helt centralt instrument i stormakten USA:s säkerhetspolitik 
och förmåga att projicera makt över hela världen. Sannolikt kan Peter Hultqvist, trots Trumps fataliteter, sova ganska hyggligt om nätterna. 
Men att vårt försvar måste stärkas rejält är klart.

Hans Zettby (L)