Vad händer i Burma!

Burma brukar kallas för ett av världens mest slutna länder. Är Burma på väg att bli Sydostasiens hetaste resmål? Sedan Nobelpristagaren och oppositionsledaren Aung San Suu Kyi öppnade armarna för besökare så har turismen ökat explosionsartat. Ett land sargat av den styrande militärjuntan, men Burma bjuder också på oförglömliga scenerier och ett folk med stort hjärta.

Jag känner efter att utforskat detta vackra och bedårande land en tillfredsställelse att besökt Burma. I dag blåser förändringarnas vindar och nu när det hemlighetsfulla landet är redo att ta emot gäster finns det möjlighet att se en del av det forna Asien som inte kommer att vara bevarad allt för länge till.

Burma bjuder på en ytterst färgstark och fascinerande gatubild, munkar med rakade hjässor och orange klädsel, beteltuggande män och kvinnor, oxkärror, cykeltaxi och livliga lokala marknader. Buddhism och ålderdomliga traditioner samsas med kolonial arkitektur, tehus och en gryende modernisering i städerna. Trots landets strama politiska styrning kom jag snabbt att upptäcka att det inte finns någon måtta på vänligheten i detta ännu nästan oupptäckta sydostasiatiska land!

Den utbredda fattigdomen och den begränsade tillgången på läkare, medicin, skolor märks överallt på de platser jag besökte. Befolkningen hoppas att demokrati, frihet och yttrandefrihet kommer att återvända. Sedan finns det skönheten i ansiktet på folket, konsten, pagoder och det fantastiska landskapet. Det är fattigdom överallt. Men folk tigger inte pengar. De är snälla. De ler. De poserar gärna för ett foto och de tar inte heller betalt för detta.

Människor i Burma lever ett mycket enkelt liv med ett starkt engagemang för att praktisera sin religiösa övertygelse. De kommer att spendera sina pengar på ett bladguld för att sätta på en Buddha eller en pagoda snarare än att köpa mat eller andra materiella objekt för sig själva.

Så när man kommer från ett utvecklat land och ser Burmas undermåliga vägar och transporter är det upplevelser som är mer intressanta att se på landsbygden än i städerna. Buddhister väljer att se positivt på tillvaron. De säger inte att vägarna är dåliga, de säger att det är bra transportsträckor. Som långväga besökare kan man inte annat än att känna både ödmjukhet och beundran inför denna fundamentala och självklara generositet.

Fortfarande finns vissa moraliska betänkligheter för den som reser till Burma. Landets nya ledning som till största delen består av den gamla militärjuntan har vinstintressen i både flyg, tåg, vissa hotell och sevärdheter.

I Burma finns en rad väpnade grupper som har stort stöd från befolkningen i de områden de verkar. Vana vid juntans förtryck har de sett som enda utväg att ta till vapen för att skydda sig. Kamp om territorium, naturresurser och strategiska positioner är några av de saker konflikterna gäller.

De etniska väpnade grupperna känner en stor misstänksamhet och ilska över hur regeringen agerar. Som en hungrig kålmask tuggar sig generalerna fram över landet utan att respektera överenskommelserna. Kort sagt, regeringen försöker sälja in sig som progressiv och nyskapande och har delvis lyckats med detta, men i sett till hur de agerar i Burma syns inte många tecken på att en förändring skulle vara på gång.

Nära 500 000 människor från den muslimska folkgruppen rohingya har de senaste veckorna lämnat sina hem i Burma och flytt över gränsen till Bangladesh. FN talar om etnisk rensning och omvärlden kräver att fredspristagaren Aung San Suu Kyi stoppar militärens framfart. Men Suu Kyi är bara en maktlös frontfigur i ett land där militären fortfarande styr.

Omvärlden har skakats av bilder på tiotusentals muslimska rohingyer på flykt undan massmord, bränder och våldtäkter i Burma. Svältande har tagit sig över gränsen till Bangladesh med Burmas armé nästan hack i häl. Aung San Suu Kyi, som i praktiken leder Burmas regering, har utpekats som ett monster som låter detta ske. En del menar att hon är ansvarig för något som liknar etnisk rensning och att Nobels fredspris hon fick 1991 för hennes fredliga kamp mot landets dåvarande militärdiktatur borde tas ifrån henne. Världspressen är full av artiklar om den fallna demokratiikonen som för bara några år sedan liknades vid Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma Gandhi. Nu har hon tydligen blivit en tyrann och våldsverkare.

Dessvärre grundar sig den kritiken i en missuppfattning om hur Burma styrs och vem som verkligen skickat in trupper för att driva ut rohingyerna. Burma styrs sedan ett riggat val 2010 av en ny författning som infördes efter ett likaledes riggad folk- omröstning två år tidigare.

Aung San Suu Kyi kan kritiseras för att inte själv säga något. Hon kanske inte vill stöta sig med den mäktiga militären som säger att de försvarar landet mot "bengaliska extremistiska terrorister" och därför är överdrivet försiktig och avstår från att göra egna uttalanden. Hela frågan om folkgruppen rohingya är också ytterst känslig i Burma där de anses vara illegala immigranter från Bangladesh. Den militära kampanjen i gränsområdena mot Bangladesh är därför populär bland allmänheten i Rangoon. Här finns ingen sympati för rohingya och om Suu Kyi skulle göra de uttalanden omvärlden kräver skulle hon förlora det folkliga stöd hon fortfarande får.

I andra sammanhang har Suu Kyi gett Burmas press större utrymme genom att ge intervjuer och hålla presskonferenser. Men nu har hon intervjuats bara av ett litet fåtal väl valda utländska korrespondenter. Hon skulle kunna framträda i TV varje vecka och tala om frågor som hälsa, utbildning, andra sociala frågor och kultur. Suu Kyi var en gång i tiden känd som en fantastisk talare som lockade stora folkmassor till offentliga möten. Nu har hon blivit en ensling i den nya huvudstaden Naypyidaw, isolerad från de människor som röstade på henne och hennes parti 2015. 

På det internationella planet har hon blivit en slagpåse som fått tagit emot kritik för övergrepp som det inte står i hennes makt att avstyra.

Det är svårt att säga varför hon låtit detta ske. En del analytiker menar att Suu Kyi fallit offer för ett fenomen som ofta drabbar populära folkledare så snart de hamnat i regeringsposition, de blir mer intresserade av att inte skada en bräcklig status quo än att ändra på det. Men det pris hon fått betala för det är högt och det är frågan om hon nu efter rohingyakrisen någonsin kommer att återfå den ställning hon tidigare hade i det internationella samfundet.

Nästa val kommer att hållas 2020 och vem som än bildar regering då kommer att ärva ett system där militären dominerar och som 1) NLD inte gjorde några försök att ändra på, till exempel genom att utvidga det civila elementet inom politiken och det sociala livet.

Hur man än vrider och vänder på det så står det klart att militären som inte bara är den mäktigaste institutionen i landet utan även den skickligaste aktören i den dragkamp som pågår mellan dem och det civila samhället.

Nu kommer Aung San Suu Kyi på det internationella planet lämna efter sig en bild av sig själv som en känslolös tyrann och bland den egna opinionen, en sorgsen bild av en regering som inte lyckades leva upp till de höga förväntningarna folket hade då det röstade på henne och NLD 2015.

1) National League for Democracy (NLD)

 Hans Zettby