Konflikten president Donald Trump – Nordkorea.

Amerikanska presidenter har under mer än 25 år på olika sätt försökt förhindra att Nordkorea skaffar sig kärnvapen som kan nå USA:s fastland. Varken direkta avtal, som på 1990-talet, sexpartsförhandlingar som i början av 2000-talet ett slags vänta och se under president Obama har dock lyckats stoppa Nordkorea från att utveckla ett avancerat kärnvapenprogram.

Det är högst sannolikt att president Trump snart står inför en situation som han har lovat att förhindra. Enligt olika bedömningar kan Nordkorea, sent 2018 eller under 2019, ha kapacitet att sända kärnvapenbestyckade interkontinentala ballistiska missiler vart som helst över USA:s fastland.

De flesta kännare av Nordkorea verkar överens om att regimen i Pyongyang vill skaffa sig kärnvapen för att förhindra att bli störtad av USA. Kim Jong-Un skulle enligt detta synsätt ha lärt av erfarenheterna från Muammar Gaddafi i Libyen och Saddam Hussein i Irak. De har båda utvecklat kärnvapenprogram, som de avslutade, för att senare störtas av främst USA.

En viktig fråga är om Nordkorea genom militära provokationer kan förmå USA att svara med en militär attack? Det finns åtminstonde två situationer som kan utlösa en sådan respons. Den ena vore om Nordkorea sänder någon typ av missiler relativt nära de amerikanska baserna på Guam i Stilla havet. Den andra är om Nordkorea skulle spränga en kärnvapenladdning i atmosfären, vilket vore första gången som detta äger rum sedan 1980.

Situation som råder mellan USA och Nordkorea är synnerligen känslig då de båda presidenterna hotar och förolämpar varandra. USA:s president och landets FN-ambassadör hotar med att ”fullständigt utplåna” Nordkorea om det blir krig.

I denna känsliga situation kan ett felsteg leda till krig. Dessutom finns en oro för hur Trump ska reagera den dag han inser att Nordkorea har skaffat sig den kärnvapenkapacitet som han har lovat att förhindra.

Den oerhörda makt som USA:s president har att i situationer som dessa tillgripa militära medel vilar i händerna på en person som har mindre än ett års samlad erfarenhet av att leda landet på högsta politiska nivå. Att USA styrs av en oerfaren president som har som vana att förolämpa Nordkoreas ledare, samtidigt som Trumps utrikesdepartement saknar viktiga delar av den diplomatiska kompetens som krävs för att kunna hantera situationen, inger allvarlig oro. Vi kan bara hoppas att Donald Trump förmår hålla huvudet kallt när det gäller.

Donald Trump har som president i flera avseenden förändrat USA:s utrikespolitik, såväl i ton som substans. Trumps ofta ogenomtänkta yttranden eller twittrande försvagar USA:s ställning som global supermakt. Det gör också hans oinsatta agerande på handelsområdet. Så länge utrikesdepartementet i Washington fortsätter att utarmas på erfarna och kunniga diplomater kommer USA också att få svårare att spela den globalt ledande diplomatiska roll som landet haft i varje fall sedan 1945.

Hans Zettby 

USA:s sätt att se på FN.

Donald Trump men även andra republikanska presidenter har varit kritiska till FN, men ingen har uttryckt en tillnärmelsevis så negativ syn på världsorganisationen som Donald Trump. Hans negativa inställning till FN och multilateralt samarbete har visat sig på flera olika sätt i USA:s diplomatiska agerande.

Den största förändringen inom diplomatin är kanske beslutet att låta USA lämna Parisprocessen om klimatförändringarna. Trump har även ändrat USA:s förhållningssätt i Mellanöstern.

Under sin valkampanj 2015-2016 riktade Donald Trump vid flera tillfällen kritik mot FN, bland annat sade han att FN karakteriserades av ”oerhörd svaghet och inkompetens.” Han framhöll också flera gånger att USA:s ekonomiska bidrag till FN skulle sänkas kraftigt. 

När Trump gjorde sitt första framträdande som president inför FN:s generalförsamling i september förra året hotade han – i samband med att han diskuterade det nordkoreanska kärnvapenprogrammet – att förstöra Nordkorea om landet attackerade USA eller länder allierade med USA. 

Han ansåg också att det viktiga internationella avtalet som begränsar Irans möjligheter att utveckla kärnvapen var ”något att skämmas för.” Slutligen framhöll han att han inte trodde på globalism – tanken om att det finns gemensamma intressen som gäller hela världen – och betonade istället suveränitetens, nationalismens och patriotismens betydelse för världens nationer.

Dessa tankar går väl ihop med Trumps betoning i många situationer av begreppet ”Amerika först”. Med detta menar han att USA i alla internationella sammanhang ska sätta amerikanska intressen främst. Det är uppseendeväckande att USA:s president, då han framträder i det årliga stormötet i den främsta organisationen för fred och säkerhet talar om att förstöra en annan stat. Det är svårt att hitta exempel på någon annan amerikansk president efter 1945 som använt ett så krigiskt språk i FN-sammanhang.

Hittills har Trumps negativa uppfattning om FN inte lett till så mycket i praktiken. USA har, för andra gången, lämnat UNESCO, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur. Orsaken har under senare år stått för 22 procent av FN:s reguljära budget och 28 procent av kostnaderna för de fredsbevarande insatserna. Trump har meddelat att USA framöver inte kommer att betala mer än 25 procent av kostnaderna för fredsoperationerna, en neddragning som skulle bli kännbar för FN.

Det är dock ofta svårt för presidenter att driva igenom den här typen av planer. Först måste kongressen acceptera presidentens förslag, vilket inte alltid sker när det gäller stöd till internationella organisationer som FN. Kongressen kan välja att bevara anslagen på samma nivå. Inga andra stater har veterligen förklarat sig villig att öka sina anslag. När det gäller FN:s fredsinsatser beslöt FN:s generalförsamling i sommaren 2017 att dess budget ska minskas med närmare 8 procent, delvis som ett resultat av påtryckningar från Trumpadministrationen.

Vid ett möte i Vita huset med FN:s generalsekreterare António Guterres i oktober 2017 sade Trump bland annat att ”FN kan vara något mycket viktigt”, men att organisationen inte använts på rätt sätt genom åren. Uttalandet visade att presidenten, trots sin kritiska hållning till FN, ändå verkar inse dess potential för USA:s del.

Hans Zettby 

Vad händer med vårt försvar?

Två år efter försvarsbeslutet är det uppenbart att försvaret är allvarligt underfinansierat. Liberalerna vill avsätta 17 miljarder kronor mer än regeringen fram till 2020. Det finns fem viktiga användningsområden för dessa pengar.

Det som saluförts som en stor satsning av den rödgröna regeringen och av övriga allianspartier som kom överens om försvarsbeslutet, visar sig vara ett demonstratorförsvar.

Bredden i förmågor finns där; ett par ubåtar, markförband, några enstaka kustrobotar, några tiotal artilleripjäser, ett kompani som har förlagts till Visby. Huvudproblemet är att antalet enheter är alldeles för få av varje sort, att det varken finns uthållighet eller någon större geografisk yttäckning.

När regeringen under hösten aviserade anskaffning av nytt medelräckviddigt luftvärn (Patriot) blev problematiken än tydligare. Jämför man med vad andra länder betalar för samma system förstår man snabbt att våra pengar inte räcker långt. FMV anger tre till fyra skjutande enheter, vilket är generande lite i Europas femte största land. Polen, som också köper Patriot, har aviserat en investering i detta system som ekonomiskt är mer än åtta gånger större än Sveriges.

Enligt riksdagens försvarsbeslut ska Sverige ha två krigsdugliga och övade armébrigader 2020. I verkligheten har besparingarna lett till att det finns en enda som till nöds kan sägas uppfylla kraven. Det kan jämföras med att Sverige på 1980-talet kunde mobilisera 29 armébrigader.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen är långt sämre än vad den dagliga nyhetsrapporteringen ger vid handen. Globalt och i vårt närområde finns ett sönderfall i tillit och strukturer som gör att en bred majoritet av riksdagens partier inte längre utesluter ett väpnat angrepp mot Sverige. Liberalerna förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap, men oavsett den frågan måste Sverige nu stärka den egna försvarsförmågan.

Liberalerna föreslår 17 miljarder kronor mer än regeringen i försvarsutgifter fram till 2020. Målet ska vara att mot slutet av nästa försvarsbeslutsperiod (2025/26) ska Sverige uppfylla Natos krav på 2 procent av BNP till försvarsändamål. Enligt vår uppfattning bör de ökade resurserna användas bland annat till följande.

För flygvapnet ska de 60 nya flygplanen av JAS-E tillföras flygvapnet samtidigt som de nuvarande 100 flygplanen av C/D-modell bibehålles, i stället för att skrotas ut som regeringen vill. Det innebär att flygvapnet kommer att bestå av 160 plan i stället för 60. De hundra nuvarande planen är mycket moderna, de sista rullade av fabriksbandet i Linköping för ett par år sedan. Fler flygplan innebär behov fler flygbaser. F 16 i Uppsala kan öppnas igen med flygförband, och antalet basbataljoner bör ökas från dagens två till sex för att kunna sprida planen till fler flygbaser för att kunna skyddas mot bekämpning.

Luftvärnet måste få en kraftigt ökad numerär. Vi behöver sätta upp betydligt fler luftvärnsförband med medellång räckvidd (Patriot), samtidigt som antalet korträckviddiga förband ökas.

Det svenska kustförsvaret avvecklades helt av dåvarande försvarsministern Björn von Sydow (S) 2000. Detta var ett misstag. Stora bergrumsanläggningar bara avvecklades. Ett nytt kustförsvar måste sättas upp, med såväl kustrobot som sjömålsartilleri.

Kustkorvetterna måste förses med större luftvärnskapacitet. Ytterligare ubåtar beställs.

Armén är den försvarsgren som är mest personalkrävande när antalet förband ska ökas. Den återinförda värnplikten måste nu användas för att öka antalet brigader från dagens två planerade brigader (bara en som fungerar), till fem. Antalet värnpliktiga som kallas in till grundutbildning bör år 2025 uppgå till 10 000. Ett system med reservofficerare och värnpliktiga officerare bör återinföras. När antalet insatsförband minskades ner kraftigt under början av 2000-talet kom alltfler yrkesofficerare att placeras i mer eller mindre byråkratiska funktioner. Många av dessa måste nu tas i anspråk i en ny och bredare grundutbildningsorganisation.

Försvarsminister Peter Hultqvist håller på att bygga upp ett slags demonstrator-försvar, där det finns få enheter av varje sort. Den stora uppgiften för en ny regering i höst blir att öka volymen av såväl personal som materiel och högkvalificerade system. Det är dags att gå från snack till verkstad.

Hans Zettby

PATRIOT – ASTER AFFÄREN.

Jag har inga direkta preferenser i valet mellan systemen utan det som ger oss mest värde för pengarna är det vi ska välja. Det finns även ”mjuka” värden som försvarsgarantier och samarbeten som man måste väga in, men dom får aldrig leda till att vi får försämrad lokal försvarseffekt, då en garanti inte är värt något om den bara finns på papper, något Ukraina fick lära sig.

Erbjudandet från Eurosam var på ca 8,5 miljarder SEK och innebar att man skulle renovera 2 batterier från Franska försvaret för att kunna leverera en initial förmåga till år 2020, för att senare leverera alla enheter enligt beställning (en bataljon). Man kan ana en viss bitterhet från den franske försäljningsdirektören när han säger att man har förhandlat i två år och var klara för slutförhandling och den Svenska delegationen plötsligt avbryter det hela.

Enligt uppgift vill regeringen lägga 10-12 miljarder sek på Patriot affären vilket jag tycker är märkligt, garantier eller inte då vi för 12 milj. kanske kan få delar av en andra bataljon eller luftvärnsrobotar till våra korvetter.

För att sockra erbjudandet skulle även Saab få gå med i FSAF (Future Surface-to-Air Family) som är benämningen på EUROSAMs SAMP-T/PAAMS luftvärnssystem och delta i nästa fas av utvecklingen. Giraffe radarn skulle då bli en del i EUROSAMs exporterbjudande.

Den 4 december 2017 kommer uppgifter i DI att Försvarsmakten tagit bort kravet på 360 graders täckning D.v.s. att man från en lavett skulle kunna avfyra Missiler i flera riktningar utan att behöva rikta om lavetten. Scenariot skulle vara att man utsätts för en samfälld attack från flera riktningar samtidigt av t.ex. kryssningsmissiler. Det öppnar för Patriot att kunna vara med i affären då deras lavetter inte är vertikalstartande och att det krävs flera radarstationer för 360 garders täckning.

Det öppnar för en del frågor? Varför tar plötsligt Försvarsmakten bort ett krav? Har något ändrat sig i hotbildsvärderingen? Rör det sig om ministerstyre i bakgrunden? Är det något annat än försvarsgarantier som ligger bakom?

Hans Zettby

En fråga med många aspekter!

Något överraskande har Sverige beslutat att köpa ett stort, kvalificerat luftvärnssystem. Det är naturligtvis bra eftersom Sverige saknat ett system för bekämpning av ballistiska robotar och kryssnings dito. Det finns, har jag förstått, de som hävdar att köpet skulle uppfattas som provocerande av Ryssland. Men en liten stat med en av Europas lägsta försvarsbudgetar kan naturligtvis inte provocera en stormakt. Det är säkert så att Ryssland inte gillar köpet – det minskar den ryska handlingsfriheten gentemot oss.

Ryssland uppfattar säkert också att Sverige härmed ännu tydligare blivit en de

facto allierad till USA. Men i detta avseende är köpet inte något kvalitativt nytt; Sverige har sedan länge haft ett nära samarbete med USA. Däremot väcker affären viktiga frågor om hur anskaffningen gått till. Är det klokt att så binda sig vid det Trumpstyrda USA?

Vilka blir konsekvenserna för resten av försvaret? Sverige måste i närtid förnya och förstärka sin ytstridsflotta som är på väg att bli gammal och redan är för liten. Förstärkningen måste omfatta både fartyg och personal. Luftvärnsrobot måste också snarast tillföras till Visbykorvetterna.

I vilket fall bör dessa nya fartyg förses med luftspaningsanläggningar som kan stödja det valda luftvärnsrobotsystemet. Detta torde ha sin viktigaste roll i en kris och i samband med ett krigsutbrott. Fartygen kan här spela en viktig roll som rörliga spaningsplattformar. Robotarnas insatsområden måste sannolikt prioriteras: huvudstaden, Blekingekusten, Göteborg och Gotland är de viktigaste områdena. Dessa ligger, helt naturligt, nära kusten. Med fartygsbasering skulle Sverige få ett mycket rörligare system än ett lastbilsdraget sådant!

Vi är då framme vid det europeiska problemet. Vissa debattörer ställer ett europaförsvar i motsats till Nato. Det problemet fanns förvisso i början av 2000-talet; ta Madame Albrights tre D som exempel: no discrimination (av alliansens medlemmar), no decoupling (av den transatlantiska länken) och no (unnecessary) duplication (av resurser och strukturer). Idag är nästan alla EU-medlemmar med i Nato och vice versa. Ingen seriös debattör förespråkar att EU skulle ersätta Nato.

Nato är den militära alliansen med stort A. Men ett europeiskt försvarssamarbete bör utgöra ett viktigt komplement. EU behöver ha möjlighet att fatta och genomföra autonoma beslut. En rationell europeisk gemensam försvarssatsning vore ett stöd för Nato; inte en konkurrent. Det är obegripligt att Sverige motsätter sig en sådan utveckling syftande till gemensam säkerhet och i stället väljer att hänga upp sin säkerhet på USA.

Det är lätt att tänka sig situationer där USA inte kan eller vill komma européerna till hjälp. I början av november hade USA tre hangarfartygsgrupper i området kring Nordkorea, vilket visar den vikt USA, med all rätt, lägger vid utvecklingen i Ostasien. USA har globala säkerhetsintressen vilket EU inte har. Å andra sidan – har Patriot-affären klarat alla amerikanska hinder? Vad kommer Trump att säga? Sverige är ju just en sådan försvarspolitisk fripassagerare som han fördömt.

Slutligen; om inte Sverige skrinlägger planerna på att ratificera kärnvapenförbudet så lär vi inte kunna köpa Patriot och sannolikt inte heller SAMP/T.

Hans Zettby