2019/09/03

Försvarets budget höjs med 20 miljarder på sikt.

Regeringen, C och L har nått en uppgörelse om försvarsanslagen. Försvaret tillförs fem miljarder kronor årligen från 2022 till 2025.

Dagens besked innebär att stora och nödvändiga ekonomiska medel tillförs det militära försvaret under de kommande åren", skriver statsminister Stefan Löfven (S) och de övriga partiledarna för MP, C och L i en debattartikel i Dagens Nyheter.

På en pressträff gladde sig försvarsminister Peter Hultqvist (S) över överenskommelsen.

Detta är en viktig signal för Sverige, för våra partners och för vårt närområde om att vi fortsätter att höja vår militära förmåga, säger han.

Försvarsanslagen har varit en tvistefråga i de pågående budgetförhandlingarna. Centern (C) och Liberalerna (L) har krävt att få med formuleringar i budgeten om försvarsanslagens nivå på sikt.

Ville inte binda sig.
Det kravet har byggt på diskussionerna i den parlamentariska Försvarsberedningen i våras. Då fanns det en bred samsyn om att försvarsanslagen bör höjas till 84 miljarder kronor till 2025. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) ville dock inte då binda sig för ett sådant mål.

Han uppger att en förutsättning för överenskommelsen som nu gjorts är att partierna också har en gemensam syn på hur försvarssatsningen ska finansieras. Hur riktlinjerna för finansieringen ser ut kommer att presenteras senare.

Den nya överenskommelsen innebär att försvaret ska få fem miljarder kronor årligen från 2022 till 2025.

Det här garanterar en fortsatt förmågeökning för försvaret 2022-2025, säger Hultqvist.

De pengarna bör, enligt Försvarsberedningens rapport, bland annat satsas på tre mekaniserade brigader och en reducerad motoriserad brigad.

I dag består krigsorganisationen av två mekaniserade brigader, men det finns i dag bara en som är samövad.

Nya regementen.
För att klara att utbilda soldater till den nya krigsorganisationen föreslog Försvarsberedningen fyra nya regementen. Det totala antalet befattningar i krigsorganisationen ökar med Försvarsberedningens förslag från dagens 60 000 personer till 90 000 inklusive hemvärn och civilanställda.

Det utökade personalbehovet skulle kräva att upp till 8 000 totalförsvarspliktiga grundutbildas årligen från 2024, enligt Försvarsberedningen.

De höjda försvarsanslagen bör, enligt Försvarsberedningen, också användas för att till exempel uppgradera samtliga stridsfordon och stridsvagnar, anskaffa ytterligare artillerisystem och tillföra nya moderna luftvärnsrobotsystem.

När det gäller flyget föreslog Försvarsberedningen att två till tre stridsflygdivisioner av den gamla Gripenmodellen C/D behålls även bortom 2030, trots att riksdagen beställt 60 av den senaste E/F-modellen.

Socialdemokraterna har tvingats böja sig för en majoritet, jag tror att det samarbete vi har haft på den borgerliga sidan har haft betydelse. Det rådde ingen tvekan om att S var ensamma om att vilja lägga sig på en lägre nivå än Försvarsberedningen, säger Beatrice Ask, försvarspolitisk talesperson för Moderaterna.

Vi får de hur de ska finansiera det, det är inte säkert att vi är överens om det, säger Ask om de fyra partierna S, MP, C och L:s ovilja att svara på varifrån pengarna ska tas. 

2019/08/17

”Förnyelse eller Förfall”.

Reinfeldt lämnade en svältfödd försvarsmakt i arv till nuvarande regering. Anslagen är för låga och personalförsörjningen fungerar inte. Samtidigt är det en komplicerad fråga vad som bör komma istället. Den bästa lösningen är troligen någon form av allmän mönstring där man sedan tar ut de mest lämpade och bäst motiverade till tjänstgöring.

Efter åtta år i regeringen hade Moderaterna en valaffisch 2014 med texten "Boom! Där rök försvaret." Det var lite svårt att hålla sig för skratt. Inget politikområde ställde nog till det så mycket för Fredrik Reinfeldt. Två försvarsministrar avgick, först Mikael Odenberg i protest mot Anders Borgs nedskärningar, sedan Sten Tolgfors i svallvågorna efter skandalen med vapenfabriken i Saudiarabien.

Värnplikten förklarades vilande efter drygt 100 år med tre rösters övervikt i riksdagen och enligt ÖB skulle Reinfeldts nya försvar bara klara att försvara landet i en vecka mot ett begränsat angrepp.

När man läser Fredrik Reinfeldts memoarer Halvvägs är det uppenbart att han överhuvudtaget aldrig förstod kritiken. Frågorna verkar bara vara delar av ett politiskt spel och han framstår närmast som hånfull inför den försvarsdebatt som fördes. Resultatet blev mycket illa, reformen hastades fram och nu lider försvaret av kronisk brist på soldater.
Den misslyckade försvarspolitiken har flera förklaringar. Det handlar dels om de stora besparingar Anders Borg genomförde efter valet 2006 som ett led i att betala regeringens skattesänkningar. En annan förklaring är moderat ideologi där man ville utveckla försvarsmakten till en anställd expeditionskår av Nato-typ. En tredje är att inget parti tog konsekvenserna av Rysslands krig mot Georgien 2008.

Politiker är rädda för att komma med uttalanden som är så tydliga att de kan användas som argument för höjning av försvarsanslaget och då till en oacceptabel nivå. Ledande företrädare för Försvarsmakten kräver tydliga och preciserade uppgiftsformuleringar för att kunna göra precis det som politikerna är rädda för. Det hela blir då en skenfäktning.

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet reducerades värnpliktsuttaget i hög grad genom att färre värnpliktiga inkallades till grundutbildning. På detta sätt förbereddes också övergång till ett nytt system med anställd personal. Till bakgrunden hör då att olika syn på värnplikt och dess tillämpning under flera decennier har varit ett väsentligt inslag i den svenska försvarsdebatten. Under en kort tid gjordes också försök med avkortad värnplikt – syftet var då att spara medel på värnpliktsutbildningen för att kunna öka satsningarna på framför allt armémateriel.

Enligt underlag i Military Balance sjönk svenska försvarets andel av BNP från 2,2 % år 2000 till 1,3 % år 2010. Det var då en kraftigare sänkning än under föregående tidsperiod. Företrädare från de flesta sektorerna av samhällsekonomin skulle också anse en motsvarande sänkning som den försvaret fick uppleva som mycket kraftig.

Statsmakterna, regering och riksdag måste ta ansvar för de övergripande besluten. Myndigheten måste ta ansvar för beslut som delegerats till myndighetsnivå. Möjligheterna att utkräva ansvar utgör en väsentlig del av en ordnad och effektiv förvaltning.

Hans Zettby

2019/08/12

Globalisering – maritimisering.

Försvarsberedningen skriver, helt korrekt: ”Sverige är ett av världens mest globaliserade länder. Vårt välstånd och vår säkerhet är nära förknippad med våra grannars men också med utvecklingen i andra regioner längre bort. Vi påverkas därför, i högre grad än många andra länder, av omvärldsförändringar och händelser på andra platser i världen. En rad globala säkerhetspolitiska trender och tendenser som framträtt eller förstärkts under senare år påverkar oss, direkt och indirekt.

Försvarsberedningen har haft ett dåligt utgångsläge eftersom Försvarsmakten uppvisar så stora brister. Detta är en följd av ansvarslös hantering, inte minst under herr ”särintresset” Reinfeldt. Insatsförsvaret blev aldrig förverkligat; hade det blivit det hade Försvarsmakten inte saknat ”basplattan”: skor, bilar m m. Marinens fartygsbestånd hade inte haft 29 års medelålder med ty åtföljande massiva förnyelsebehov.

Tillnyktringen med 2015 års försvarsbeslut blev aldrig genomförd. Här borde politiskt ansvar kunna utkrävas. Beredningens förslag präglas av för lite och för sent, inte minst mot bakgrund av den hotbild man målar upp avseende väpnat angrepp och gråzon. Att Regeringen inte drar sig för att försöka schackra om dessa ynka 1,5 % vittnar om bristande ansvar för Rikets säkerhet; detta observeras naturligtvis utomlands – av såväl vänner som tänkbara fiender.

Den största bristen i beredningens säkerhetspolitiska bedömning är att man inte förstått havets centrala betydelse för det 21 århundradets strategiska utveckling. Såväl Sverige som EU är beroende av havet och dess resurser; Sverige är ett havsomflutet land. Denna felbedömning leder till att beredningen inte ser behovet av skydda våra sjöförbindelser, trots att dessa bedöms som ”existentiella”. Resultatet är en alldeles för liten marin för vår långa kust och med hänsyn till våra stora intressen till havs.

För lite och för sent; när (om) beredningens förslag är genomförda skriver vi sannolikt år 2030. Den säkerhetspolitiska situationen har då sannolikt starkt förändrats. Man skall vara försiktig med trender men mycket pekar då på att Kina blivit en världsmakt som får stort inflytande även i vår del av världen. Såväl Ryssland som USA har blivit mindre viktiga spelare. Vidare har sannolikt klimatförändringarna lett till stora geopolitiska förändringar. 

Inför dessa enorma osäkerheter krävs internationellt samarbete, ett balanserat och starkt försvar, stora satsningar på teknologi (exempelvis artificiell intelligens, autonoma farkoster, nya bränslen….) och strategisk forskning. Det finns naturligtvis en risk att världen – eller bara Sverige – sätts i brand något av de närmaste åren. Då kommer vi att få betala frihetens verkliga pris.

Hans Zettby

2019/08/07

Drömmen om Mellanöstern.

Tre decennier efter Sovjetunionens upplösning försöker Ryssland ändå utmana USA om supermakts rollen i Mellanöstern och i norra Afrika. Kreml har nästlat sig in via det vakuum som uppstått i övergången mellan Barack Obamas administration och Donald Trumps oförutsägbara ledarskap. Ryska oljemagnater, affärsmän och vapenhandlare har också siktet inställt på regionen. De vill säkra nya avtal och allianser och väcka gamla relationer till liv. Den senaste tidens utveckling är dock ingen återgång till kalla krigets dagar, då Moskva och Washington konkurrerade om Mellanösterns länder som då tvingades välja sida mellan kapitalism och kommunism.

Under Sovjettiden favoriserade Moskva vissa av Mellanösterns länder, som Irak och Syrien, samtidigt som man spelade ut arabländernas ledare mot varandra i syfte att stärka Sovjets egna intressen. Det fick till följd att länder som Egypten och Saudiarabien istället sökte sig mot väst. Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 ledde också till att Moskva förlorade i trovärdighet i hela arabvärlden. Det har varit ett mödosamt arbete att försöka bygga upp förtroendet på nytt.

I takt med att den ryska rouletten snurrar vidare i Syrien har ledare från länder i hela Mellanöstern, inklusive amerikanska allierade, som Israel, Saudiarabien och Turkiet, närmat sig Moskva. Det finns konkreta planer på samarbeten mellan Ryssland och oljeländer som Saudiarabien, men också med mindre oljeproducenter som irakiska Kurdistan. Ryska företag har samtidigt tecknat avtal värda flera miljarder dollar inom olje och gasindustrin. Det statliga ryska energibolaget Rosatom har redan byggt en kärnreaktor i Iran, som står på samma sida som Ryssland i Syrienkriget, och har undertecknat kontrakt för att bygga kärnkraftverk i ytterligare fyra länder i Mellanöstern (Turkiet, Egypten, Sudan och Saudiarabien). Saudiarabiens kung Salman besökte Moskva i slutet av 2017. Det ledde till köp av robotsystemet S-400. Ryssland har även samarbetat med Saudiarabien för att få upp oljepriset till 60 dollar per fat.

Utöver investeringar på energiområdet, används försäljning av vapen som ett maktmedel.

Hans Zettby

Den ryska vapenexporten.

Ryssland är den näst största vapenexportören i världen efter USA. Men landets marknadsandel minskar trots Putins försök att öka exporten av vapen. Rysslands andel av den globala vapenhandeln har sjunkit från 27 till 21 procent under det senaste decenniet, medan USA:s andel samtidigt har ökat från 30 till 36 procent, enligt en rapport från Stockholms fredsforskningsinstitut (Sipri) i mars 2019. Den ryska vapenindustrin har bland annat förlorat på att Venezuela, som är en av de större kunderna, har fått det tuffare ekonomiskt. Att Indien köper färre vapen påverkar också.

Därför hoppas Ryssland på att i fortsättningen kunna sälja mer vapen till Mellanöstern, som är världens snabbast växande vapenmarknad. Om den är tillräckligt stor för att kunna kompensera de förlorade globala marknadsandelarna återstår att se. Idag går 16 procent av den ryska vapenexporten till Mellanöstern, i första hand till Egypten och Irak.

Vapenexport är en viktig indikator på ett lands internationella inflytande och möjligheter att spänna musklerna som militärmakt, och satsningen på export speglar hur Ryssland vill uppfattas i omvärlden.

För första gången sedan Sovjetunionens upplösning försöker Moskva stärka sin makt i utvecklingsländer. Till skillnad från hur det var under Sovjettiden handlar intresset för länderna i syd inte om ideologi utan om att få tillgång till deras naturresurser.

Enligt ryska medier har Ryssland och Egypten nyligen undertecknat nya avtal värda minst två miljarder dollar. Dessa affärer inkluderar försäljningen av stridsflygplan, vilket gör Egypten till en av de största köparna av ryska vapen. Egyptierna har tidigare köpt helikoptrar och försvarsmateriel till sin kustbevakning.

Utöver avtalen med Egypten har Ryssland planer på att sälja det ryska robotsystemet S-400 till Turkiet, ytterligare en bekräftelse på Rysslands försök att stärka sitt inflytande i nya länder. Affären har dock stött på patrull p g a de påtryckningar som USA riktar mot Nato-medlemmen Turkiet. USA har bland annat hotat med att frysa ett avtal om försäljning av amerikanska F 35 plan till Turkiet om Ankara inte stoppar affären med Ryssland. Relationerna mellan Turkiet och USA lär påverkas rejält om Ankara börjar köpa vapen från Ryssland istället.

Hans Zettby

2019/06/25

Kan inte Socialdemokraterna läsa innantill?

Det är uppenbart att S inte hade för avsikt att genomföra vad Försvarsberedningen kom fram till från första början. Rapporten “Värnkraft” som presenterade den 14 maj, ville se en höjning av försvarsanslagen till 84 miljarder kronor fram till 2025. Och enligt S lät allt bra, det var bara det där lilla med finansieringen.

Nu avslöjas två nya förslag som Socialdemokraterna har tagit fram, där anslagsnivåerna är minskade från 20 miljarder kronor till fem respektive tio miljarder kronor. I stället för de 84 miljarder kronorna landar slutnotan, enligt Socialdemokraternas förslag, på 69 respektive 74 miljarder kronor.
Vid 74 miljarder kronor skulle försvaret vara tvunget att dra ner på en mängd satsningar. Och skulle notan landa på 69 miljarder kronor så skulle det sannolikt bli neddragningar i den nuvarande verksamheten, enligt försvarspolitiker Mikael Oscarsson (KD). Vill vi ha ett krigsdugligt försvar är de socialdemokratiska förslagen inte realistiska. Anslagen räcker inte. Ledamoten Allan Widman (L) påpekar att det ju inte ens är säkert att de här budgetnivåerna är de som till sist kommer att genomföras.
Frågan är varför S inte tillkännagjort detta tidigare? Samtliga åtta partier var tidigare eniga om förslaget. Men när S inte ville ge ett tydligt besked om budgeten hoppade de fyra borgerlig partierna av Försvarsberedningen. Finns det ingen finansiering går det inte heller att genomföra förslagen. Och oron som man då kände, tycks ha varit befogad.
Än märkligare är varför regeringen tillsätter en utredning, när man sedan väljer att inte acceptera dess slutsatser. Det var trots allt regeringen som genomförde utredningen och placerade socialdemokraten Björn von Sydow på ordförandeposten. Och nu förkastar de sina egna slutsatser!
Säkerhetsläget är kritiskt. Vårt försvar klarar i dagsläget inte av ett väpnat angrepp. Anledningen till rapporten var just att analysera vilka resurser som krävs för att Sverige ska få ett krigsdugligt försvar. Varvid S säger nej, det behövs inte, vi accepterar inte slutsatserna. S underkänner ju således både myndigheten och deras kompetens på området.
I rapporten står att “Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige“ och fortsätter: “Totalförsvaret måste därför ytterst ha en trovärdig krigföringsförmåga med ett militärt och civilt försvar. Det uppnås genom att totalförsvaret har en sådan styrka, sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet att det avhåller från försök att anfalla, besätta eller på annat sätt utnyttja vårt land. Ett starkt svenskt totalförsvar med både motståndskraft och värnkraft är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande.”
Vad de nya socialdemokratiska förslagen tyder på är att de helt enkelt inte prioriterar detta. Men försvaret borde ha en särställning i svenskt politik. Det är trots allt en förutsättning för vår välfärd, för vår yttrandefrihet och för vår demokrati. För jo, det handlar om prioriteringar. Det finns pengar. Det är bara det att S inte vill lägga dem på försvaret. Så säg som det är, ni vill inte försvara Sverige!

2019/06/20

Underlag för försvarsdebatt

Inom tjugo år kan i västra Ryssland finnas ett tiotal landbaserade lättrörliga fjärrstridsenheter 
med tillsammans tusentals målsökande missilrobotar mot mark-, sjö- och luftmål som effektivt 
kan bekämpa fasta och rörliga mål ner till fordonsstorlek. Det med konventionella och 
mini kärnladdningar. Liknande förmåga får USA/Nato.

En militär konflikt i nordvästra Europa mellan parterna kan då starta med ett kuppartat militärt 
angrepp mot oss då den part som först säkrar baser för fjärrstridsenheter på svenskt territorium 
vinner tunga fördelar som ökar möjligheterna att vinna konflikten. Ett militärt angrepp mot 
oss i det syftet kallas här deloperation då den är del av anfallande parts huvudoperationer 
mot motparten i ett vidsträckt område omfattande nordvästra Europa från Uralbergen till 
mitten av norra Atlanten, västra Arktis och haven runt detta. Mitt i området ligger Sverige.

Blir Ryssland först med baser på svenskt territorium kan ryska fjärrstridsenheter bekämpa 
Nato stridskrafter längre in på av Nato kontrollerat område och med sitt nya antirobotluftvärn 
effektivare skydda egna stridsstridskrafter mot Nato robotattacker än vad som är möjligt från 
eget territorium. Motsvarande fördelar får USA/Nato med baser här.  

Syftet med en deloperation är att inom en vecka säkra fem till sex baser. Operationen börjar 
med överraskande intensiva robotattacker mot våra ledningssystem, flygets – och marinens 
flottiljer baser samt arméns anfallsbrigader. Dessa mål nås inom femton minuter efter avskjutning 
från ryskt område. Mer än hälften av målen slås ut i attackerna om vi då som i dag, saknar 
ett effektivt antirobotluftvärn. Enskilda baser tas med en till två luftburna lätt mekaniserade 
elitenheter understödda av fjärrstridsenheter.

Dagens försvarsstruktur- insatsförsvaret - saknar förmåga att söka upp angriparens elitenheter 
och i duellstrider slå dessa. För att kunna det måste armén förstärkas med ytterligare fem till sex anfallsbrigader och flygets och marinens flottiljer spridas över ett stort antal krigsbaser. 
Dessutom måste ett antirobotluftvärn med fem till sex bataljoner anskaffas. En extremt 
dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.

En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än ett insatsförsvar är sannolikt 
ett värnpliktsbaserat defensivt ytförsvar med hundratals små enheter som är för små att 
kostnadseffektivt bekämpa med fjärrstridsenheter. Små enheter som ständigt ”svärmar” 
runt och mellan angriparens baser och utför jägarliknande överfall med lätta korträckviddiga 
målsökande mark- och luftmålsrobotar och utskjutbara minor. 

Syftet med striden är inte, 
som med ett insatsförsvar, att i duellstrider slå fienden utan att trovärdigt kunna visa att 
deloperationer kostar mer i tid och bindningar av resurser än de fördelar den väntas ge 
gentemot huvudmotståndaren och att angriparen därför avstår från deloperationer mot oss.


Det är hög tid för försvarspolitiker och försvarsledning att inse och acceptera, att 
fjärrstridsenheter är ett nytt reellt och snabbt växande vapentekniskt och operativt hot som 
ytterligare ökar både Rysslands och USA/Nato operativa intressen för delar av vårt 
markterritorium. Det väcker frågan om vi fortsatt ska satsa på ett gradvis förstärkt 
insatsförsvar eller på en ny försvarsstruktur till exempel ett ytförsvar.  

Debatt om dessa alternativs för- och nackdelar måste snabbt startas i allmän media. 
Det då försvarspolitiker och militärledning syns sitta fast i ett insatsförsvarstänk och blundar för de det nya hotet.

Hans Zettby

2019/06/06

Framtida hot och försvar.

Försvarsberedningen har, i mina ögon, levererat en i allt väsentlig bra och väl genomarbetad rapport. Förhoppningsvis kommer huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kunna genomföras. Det trots de just nu pågående politiska piruetterna rörande finansieringen. En tydlig majoritet av de partier som deltog i beredningsarbetet är ju ändå överens om inriktningen. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka – dock inte till en nivå som motsvarar behoven, varken i dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska miljö.

Den stora bristen i rapporten är att den inte bäddar för högre försvarsanslag efter 2025. Detta måste betraktas som tämligen förvånande då det i beredningen fanns en politisk majoritet för att på längre sikt, mot 2030, öka anslagsnivån till ca 2 % av BNP. En helt nödvändig utveckling då den nivå som beredningen utgått ifrån som mål till 2025, 
1,5 % av BNP, kommer att innebära fortsatta allvarliga luckor i vår operativa förmåga.

Beträffande Hemvärnets ökade betydelse framgår satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybrid hot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska ledas och genomföras i praktiken. 

Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den föreslagna utvecklingen på behovet av just motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning och betydelsefullare roll Hemvärnet ges i markstriden, desto större kommer samordningsbehovet med armén i övrigt att bli.  

Behovet av att gemensamt planera utbildning, utnyttjande av skjutfält och utbildningsanordningar, samordna materielförsörjning och utveckla gemensamma ledningsmetoder, kommer att öka. Även befälsförsörjningen kommer behöva samordnas i större utsträckning än idag med hänsyn till de ökade krav som kommer att ställas på Hemvärnet. 

Det kommer också behövas fler aktiva officerare på olika chefsbefattningar i Hemvärnet. Att då ge Hemvärnet en självständigare roll i förhållande till övriga markstridsförband känns oövertänkt. Här uppstår känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” hos dem som frivilligt engagerar sig i Försvarsmakten slagit igenom på ett olyckligt sätt. Vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda knappa resurser.

Det totala antalet befattningar i krigsorganisationen skall öka från dagens 60 000 personer till 90 000 inklusive hemvärn och civilanställda. Det utökade personalbehovet kräver att upp till 8000 totalförsvarspliktiga grundutbildas årligen från 2024.

Frånvaron av en långsiktig inriktning mot ytterligare ökade försvarsanslag efter 2025, är dock ytterst olycklig. Risken är dock överhängande att det beredningen lagt en god grund för, ett trovärdigt totalförsvar, inte kommer att kunna förverkligas inom överskådlig tid. Något som inte bara påverkar vår egen försvarsförmåga, utan också hur utlandet, såväl presumtiva givare av militärt stöd som en eventuell angripare, bedömer seriositeten i svensk säkerhetspolitik.

Hans Zettby

2019/02/11

Därför har jag nu lämnat Liberalerna.

Var det för att vi liberaler saknar självförtroende som vi aldrig vågade köra det realpolitiska spåret med en borgerlig regering i botten? Liberalerna uppfattas nu tyvärr på goda grunder som en del av Stefan Löfvens stödtrupper.

Höstens politiska läge med långa och tuffa förhandlingar mellan samtliga riksdagspartier har varit mycket svåra och krävt mycket mod och styrka hos alla partier. Det ställningstagande L slutligen landade i kan jag dessvärre inte ställa mig bakom.

Erfarenheten har lärt mig att alltid med respekt lyssna och resonera med människor som har olika åsikter och därmed försöka bidra till att lösa åsiktsskillnader. Ibland kan det dock vara allt för stora skillnader för att det ska löna sig att reparera dem. Då är det ofta bättre att bryta relationen än att gå vidare i ett samarbete som bygger på djupa meningsskiljaktigheter. Skadorna som uppstått är då ofta irreparabla och relationen kan inte utvecklas vidare på ett adekvat sätt.

I politiken finns på samma sätt både värderings- och åsiktsskillnader. Det är uppenbart att det finns stora värderingsskillnader för L visavi både S och SD. För oss liberaler finns dock en grundläggande värderingslikhet med de borgerliga partier som bildat Alliansen. Det är svårt för L att bilda regering eller vara del av ett regeringsunderlag med partier som står för radikalt annorlunda värderingar. L:s och S värderingsgrund är allt för olik varandra, både historiskt och i dag. I kombination med marknadsekonomi och en generell välfärd, tror L på människans inneboende förmåga att själv göra sina val utifrån det som är bäst för den enskilde. Liberaler hyllar civilsamhället. Denna syn har för mig alltid varit oerhört attraktiv och en ledstjärna då jag själv gjort mitt politiska val.

Socialdemokratisk politik, i sin tur, bygger på ett "von oben"-perspektiv där människorna i samhället styrs av en oförmåga att förstå vad som är bäst för dem. Utgångspunkten för socialdemokratisk politik är att styra mänskligt beteende utifrån det S bedömer vara bäst för samhällets medborgare. Utifrån detta synsätt skapas till exempel bidragssystem som ytterst leder till hjälplösa medborgare och den sunda och nödvändiga samhällsutvecklingen avstannar. Dessa olika synsätt baserar sig på olika utgångspunkter och förhållningssätt i svensk politik som är svårförenliga i regeringsställning eller som del av ett regeringsunderlag. Detta gäller i vart fall om man inte tydligt gått till val på att för väljarna tydligt presentera den historiska positionsförflyttningen i dess fulla konsekvens. L har visserligen talat om blocköverskridande lösningar före valet (med ett visst givet valresultat). Att detta skulle kunna innefatta att Alliansen skulle spricka och L därefter, utan att vara en del av Alliansen, skulle ge stöd åt en S-ledd regering har inte varit tydligt kommunicerat och därmed svårsmält för mig, många andra medlemmar och väljare.

Uttrycket "i nöden provas vännen" är också en viktig aspekt som jag menar negligerats av Liberalerna. Under de närmaste 3,5 åren före nästa riksdagsval, kommer givetvis (liksom alltid) olika händelser att ske i vår omvärld; i vårt eget land Sverige, Europa, Asien, USA och andra länder. Händelser i omvärlden kommer att utsätta samarbetet med S och MP för svåra påfrestningar och riskerar att sätta de 73 punkterna/överenskommelserna på spel. Jag menar att partier med liknande värderingsgrund (läs Alliansen), har betydligt lättare att arbeta fram fruktbara och positiva lösningar. Att i dessa utsatta kommande lägen se lösningar med S ter sig skrämmande. Eventuella lösningar blir inte lika konstruktiva och frammanas via en negativ kamp utifrån helt olika värderingsgrunder och dessa tror jag inte på.

Min uppfattning är att L (liksom samtliga partier, möjligen med undantag för KD) uppvisat en feghet och beröringsskräck gentemot SD. Min absoluta uppfattning är att ett parti som har självförtroende, fattar sina beslut och uppfattningar utifrån en stabil värdegrund, också vågar ta diskussionen med SD och stå emot galenskapen SD uppvisar i många frågor. En borgerlig regering med alla allianspartier ledd av Ulf Kristersson hade inte, med rådande valresultat, varit en "walk in the park". S vägrade ju att under några omständigheter släppa fram en borgerlig regering. Av den anledningen hade det krävts, för att en sådan regering skulle kunna tillträda, att SD:s krav och ingångsvärden hade synats på ett påtagligt sätt vilket hade varit mycket klargörande för både väljare och övriga partier. Genom att L bidrog till att Alliansen avstod från att ta reda på SD:s krav så kan vi aldrig veta vad priset hade blivit. Sannolikt av vad Jimmie Åkesson sagt, hade inte priset blivit särskilt högt med liberala mått mätt, men det kommer vi aldrig få veta eftersom det alternativet aldrig prövades.

Att man inte ville pröva detta (utan sätta SD i default-läge direkt genom den beröringsskräck som uppvisas mot partiet) var synnerligen oklokt. Man gav aldrig en borgerlig regering chansen att bildas och därmed svek man det som var de flesta liberala väljares förstaval.

Om SD:s krav hade varit uppåt väggarna galna hade det dels synts och då varit mycket lättare att agera och förhålla sig till (inklusive öppna upp för en mer "naturlig" orientering mot antingen att släppa fram en ren M-regering eller en orientering mot samarbete med socialdemokratin).

Det mest troliga är att en sådan alliansregering hade kunnat tillträda utan orimliga eftergifter. Hade den då kunnat regera? Ja, med samarbete med hoppande majoriteter och ett grundintresse för blocköverskridande uppgörelser i centrala politiska frågor.

Var det för att vi liberaler saknar självförtroende som vi aldrig vågade köra det realpolitiska spåret med en borgerlig regering i botten? Om en sådan borgerlig regering hade kunnat tillkomma utan liberalt betungande eftergifter får vi nu aldrig veta. Om den sedan hade överlevt mandatperioden får vi heller aldrig veta. L hade kunnat vara garanten för att en sådan regering i så fall förankrade sig sakpolitiskt i många frågor över blockgränserna. Jag kan inte förstå att vi inte tog den möjligheten.

Även på lite längre sikt är agerandet oerhört besvärande. Hur länge kan till exempel ett liberalt parti med en mycket stolt tradition av att tillåta olika uppfattningar i ett samhälle – och som bryts i en öppen debatt och förhandlande i ett parlament – sätta vissa partier helt utanför detta? Att bekämpa extremism och sätta tyngdpunkten i den politiska mitten ifrågasätter jag inte. Den uppfattningen delas säkerligen också av många andra. Metoden att åsidosätta vissa partier som representerar en stor del av väljarna helt ifrån inflytande är något helt annat och sänder – i förlängningen – farliga signaler för demokratin och riskerar att den känslan av utanförskap och etablissemangsförakt som delvis driver dessa partiers framväxt snarast får ökad näring.

Min uppfattning är glasklar. Som L-väljare hade jag absolut velat att L skulle ha uppvisat mod och självförtroende i den första statsministerröstningen i kammaren då Ulf Kristersson röstades ner som statsministerkandidat. Enligt min uppfattning skulle vi givetvis ha tryckt på grön knapp men jag kunde (utifrån debatten om olika åsikter som finns bland L-väljare) haft en förståelse för om L:s riksdagsledamöter skulle ha tryckt på gul knapp. Det skulle ha inneburit att Sverige fått en borgerlig statsminister som ansvarat för att ge Sverige en borgerlig politik utifrån en liknande liberal värderingsgrund. Att rösta gult hade heller inte varit ett svek mot de L-väljare som (av något skäl) inte kan tänka sig att samtala och eventuellt samarbeta med SD, ett demokratiskt valt parti i riksdagen som fått över en miljon röster i valet 2018. Vi har nu, indirekt, gett SD en väldigt gynnsam position i svensk politik och en grund att växa ytterligare. L har också intagit en position (beröringsskräck) som kommer bli långsiktigt svår att upprätthålla och motivera för väljarna.

Den regeringskoalition som nu bildats och som har stöd av L förenas av en enda sak – att man är emot SD – oavsett i vilka frågor det gäller och oavsett vad SD tycker. Att detta är den enda skälet till att denna regering tillkommit visar på en stor svaghet. Att socialdemokrater skall kunna driva liberal reformpolitik mer kraftfullt än vad en borgerlig regering skulle kunna är naivt att tro, oavsett den sakpolitiska uppgörelsen.

L har nu brutit en tradition och position i svensk politik som partiet haft i många, många decennier. Vår röst som trovärdig opposition till socialdemokratin är nu tystad. Vi uppfattas tyvärr på goda grunder som en del av Stefan Löfvens stödtrupper. Skälet till denna enorma förflyttning är inte behovet av nationell samling inför en stundande nationell katastrof eller liknande, något som hade kunnat motivera en sådan förändring. Skälet är i stället SD och endast SD. Snacka om att ge detta parti inflytande om det nu är det man ville undvika! Och skälet till att S åtminstone i teorin gått med på vissa eftergifter, är att de vet att det finns en stark icke-socialistisk majoritet i riksdagen (inklusive SD) – annars skulle man förstås aldrig varit beredd att acceptera dessa kompromisser.

Med detta sagt är det med stor vånda och sorg jag slutligen tog beslutet att lämna Liberalerna där jag varit medlem sedan 2012. Jag har funderat fram och tillbaka men slutligen landat i att sprickan mellan min uppfattning och den riktning partiet tagit, är allt för djup.

Hans Zettby
före detta medlem i Liberalerna Linköping

2019/02/08

Björklund lämnar ett vilset parti som sjunker i väljarmätningarna.

När den socialistliberala falangen inte förstår den övertydliga signalen att stödet bland väljarna har halverats på grund av samarbetet med S+Mp så är det sannolikt kört för partiet. Den (tyvärr dominerande) falangen har helt enkelt fångats av interna och verklighetsfrånvända markeringar, de kan (eller vill) inte längre leverera politik som liberala väljare efterfrågar. De liberala väljarna efterfrågar uppenbarligen icke- (eller anti-) socialistisk politik. De accepterar inte den falska bilden att S innehåller liberalism också. 

Även om man avslutar samarbetet med S+Mp och väljer Sabuni kommer det vara mycket svårt att vinna tillbaks borgerliga väljare nu. Allt pekar på att man väljer någon av typen Ullenhag, Olsson, Edholm och sedan tynar bort i nästa val. Kombinationen av en sådan person och fortsatt S-samarbete är att sätta den största spiken i kistan. Det vore synd för ett icke/anti-socialistiskt liberalt parti har en viktig roll att spela.

Även om ett parti har en genomarbetad politik på många områden, vilket Liberalerna utan tvivel har, så är det som väljarna hör och ser något helt annat. Liberalerna har fastnat, på gott och ont, med skolpolitiken, EU och Nato- medlemskapet som främsta kännetecken. Det är viktiga frågor alla tre. Men få väljare avgör hur de röstar i riksdagsvalet enkom på grund av dessa. I synnerhet inte när partiet inte är ensamt om åsikterna i någon av de tre frågorna.

Partiets profil, eller avsaknaden därav, är något som Björklund inte lyckats lösa under sina tolv år som partiordförande. Efter att ha gått in helhjärtat i Alliansen under så lång tid gjorde partiet det ödesmättade valet att understödja en socialdemokratisk regering. Ett beslut som snarast bidragit till otydligheten, även om Björklund stolt hävdar att han varit ”tydligast av alla”.

Eftersom all politik idag kretsar kring migrationspolitiken och dess konsekvenser för samhället, borde kanske Liberalerna lyssna lite på sina liberala motsvarigheter i Danmark och inte liknande positioner för att återfå förtroende hos svenska folket. Nyamko Sabuni ligger väl närmast till för en sådan omvändelse om hon blir ny ledare.

Hans Zettby

2019/01/28

Traditionell och modern kommunikation.

Teknik för informations- och kommunikationskrigföring används för att legitimera handlingar som hotar EU-medlemsstaternas suveränitet, politiska oberoende, deras medborgares säkerhet och deras territoriella integritet.

En övergång till nästa generation mobiltelefonsystem, det så kallade 5G, planeras ske under en nära framtid och omfatta praktiskt taget hela världen. Vilken teknik som väljs får en oerhörd betydelse, eftersom det nya systemet också kommer att styra ”kommunikation mellan maskiner”, exempelvis förarlösa bilar. Säkerhetsläckor kan få katastrofala följder. Det kinesiska telecomföretaget Huawei ligger långt framme i teknikutvecklingen.
Med anledning av amerikanska åtgärder på handelsområdet bestämde det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté under ledning av Xi Jinping att Kina skall eftersträva självförsörjning i forskning och utveckling av avancerad teknik, särskilt inom strategiskt viktiga områden, såsom försvarsindustrin. Den kinesiska aktiviteten har bla fått USA att under handelsförhandlingarna med Kina också ta upp teknikstölder och försök att tvinga amerikanska företag till tekniköverföring för att få investera i Kina.
Under hösten 2018 har flera länder agerat mot den kinesiska teleoperatören Huawei efter misstankar om spioneri. I Sverige har Svenska Dagbladet rapporterat om att alla svenska telekomoperatörer har utrustning från Huawei. Är det ett exempel på en godtrogenhet hos svenska företag att man släppt in Huawei såhär?
Huawei sägs i västerländska media i många avseenden vara billigare än sina internationella konkurrenter, som främst är Ericsson och Nokia. Huawei sägs dessutom erbjuda ett bredare sortiment, men anklagas för att stå den kinesiska regeringen nära och ha komponenter i utrustningen som utgör en säkerhetsrisk, som kan missbrukas. USA har redan stoppat användning av Huawei-produkter i federal upphandling och förmått Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland att avstå från att använda Huawei, när de inför 5G. USA utövar också intensiva påtryckningar på NATO-länder och övriga allierade och samarbetspartners att göra detsamma.

British Telecom har redan slopat användning av Huawei i polisradio och annan säkerhetskänslig utrustning.Belgien överväger ett förbud, och Tjeckien har slutat att använda Huawei i statlig upphandling. Tyskland och Sverige intar tills vidare attityden att prövningen av tekniker för användning i det framtida 5G-nätet inte omfattar säkerhetsaspekter utan är rent teknisk. 

EU-kommissionens vice ordförande Andres Ansip har uttalat att Huawei och andra kinesiska telekomföretag ger anledning till bekymmer, ”eftersom de utgör en risk för unionens industri och säkerhet”. Någon entydig europeisk inställning finns det dock inte ännu. Frågan kommer sannolikt att diskuteras mera på allvar, när man i februari 2019 skall ta ställning till den större frågan om ett EU-system för säkerhetskontroll av tredjelandsinvesteringar i europeisk infrastruktur. Sverige och Finland får då ögonen på sig genom att ha Ericsson respektive Nokia som främsta konkurrenter till Huawei.

2019/01/12

Europa spricker isär.

”Spanarna” heter ett trevligt radioprogram.  Några kulturpersonligheter ges tillfälle att spekulera 
om diverse trender. Mest på skämt, men lite på allvar. De flesta av oss är på jakt efter att förstå 
hur framtiden kan te sig. Somliga har det som ”yrke”. Gemensamt är att vi alla hamnar mer eller
mindre fel. Vi missar trendbrotten. Vi underskattar styrkan i svängningarna, men framförallt tittar 
vi i fel riktning. En metod för lekmannen att hantera detta är att lyssna på bedömare och opinionsbildare som haft mindre fel än andra.

Om man t ex bekymrar sig om Europas framtid bör man läsa Rolf Gustavssons kolumner i SvD. 
Hans tes är att den dynamiska process, där ekonomisk konvergens skulle följas av politisk sådan 
nu gått i baklås. Det handlar om divergens (skiljaktighet) snarare än konvergens (närmande) Och då syftar han inte bara på 
Brexit. Divergensen blir alltmer uppenbar också mellan de ledande kärnländerna Tyskland och 
Frankrike. Därtill kommer den normativa (styrande) erosionen (nedbrytningen) i Centraleuropa, men också i Italien och den 
tyska delstaten Bayern. 

Avgörande händelser är sällan resultatet av beslut av ledande politiker. Istället handlar det, som exempelvis 
vid Berlinmurens fall, om en kedja av till synes små beslut. Eller för att citera Harold Macmillan 
”events, my dear boy, events”.Ett aktuellt exempel är flyktingkrisen, där den breda allmänheten 
revolterade mot den politiska elitens liberala inställning. Därifrån var inte steget långt till en växande 
skepsis mot globaliseringen som sådan. Inte minst bland de arbetare som utgjort socialdemokratins 
kärntrupp och som nu ser jobben försvinna. Tidigare menade man i Europa att spridandet av demokrati 
utgjorde själva grunden för en säker, stabil och blomstrande värld. Globaliseringen skulle öppna upp 
gränserna, inte bara för varor och kapital utan också för demokratin. 

Dramatiska förändringar sker snabbt. Den brittiska historikern Garton Ash konstaterar att om han frusits 
ner 2005, hade det varit som en lycklig europé. Om han sedan hade tinats upp 2017, skulle han ha dött
igen av chocken. Det är ett helt annat Europa. ”Imperiers” fall sker ofta plötsligt och är sällan resultatet 
av medvetna politiska beslut på högsta nivå. Ett bra exempel är Sovjetunionens upplösning 1992. 
Det handlade om veckor. Det brittiska imperiets nadir (lågmärke) följde på en gammaldags kolonial straffexpedition 
i Suez.

Kommissionen publicerade förra året en rapport ”Europe is back”. Få torde dela den bedömningen idag. 
Uppgörelsen om Brexit i november kan i bästa fall bli början på en reträtt under ordnade former. 
Men drömmen om en ”Ever closer union” bleknar raskt. Vi riskerar att stå inför en ny brutal verklighet. 
Europa blir sin egen värsta fiende. Den interna upplösningen undergräver i rask takt Europas ställning 
globalt.

Inför detta dystra scenario, där desintegration (upplösning) framstår som mer sannolik än integration (införlivande) vore det lätt att 
gripas av förtvivlan och förlamning. Våra politiker har både under valkampanjen och därefter valt att förbigå 
säkerhetspolitiken med största möjliga tystnad. Men när väl en ny regering tillträtt, bör man snarast förstärka 
resurserna på det säkerhetspolitiska området. Det handlar både om analys av utvecklingen och materiella resurser. Vilka möjligheter finns, trots allt, att lämna ett aktivt, om än begränsat, bidrag till 
europeisk, och därmed svensk, säkerhet?

Hans Zettby

2019/01/11

Pest eller Kolera?

Libertinerna är det som har förstört allt. Björklund är så sugen på att få regera att han inte skulle dra sig för att liera sig med Putin eller själve greve Djävulen.

Vem tror ni nu gnuggar händerna? Åkesson, givetvis. Den här situationen har alliansen bäddat för genom att inte lyssna på folkviljan. Då får partier som Feministiskt Initiativ och Sverige Demokraterna luft under vingarna. För att inte tala om Miljöpartiet!

Det bästa vore om vi avskaffade 4-procentspärren. Och i stället införde en 10-procentspärr!

De partier som inte kommer upp till den nivån kan ändå inte uträtta något- Annat än att splittra och söndra.

2019/01/07

Någon djävla ordning ska det vara i ett parlament.

Annie Lööf och Jan Björklunds agerande är och förblir under alla omständigheter obegripligt. Kanske, tyvärr och trots allt, är extraval bättre än den nuvarande ideologiska röran och oförmågan att få fram en statsminister och en regering,

Först bidrog C och L till att fälla Stefan Löfven som statsminister med stöd av SD och att tillsätta Andreas Norlén som talman med stöd av SD. Sedan fällde C och L Alliansens statsministerkandidat, Ulf Kristersson, med hjälp av S och V. Sedan bidrog C och L till att M och KD fick igenom sin budget, med stöd av SD. Det är svårt att se logik och konsekvens i allt detta.

När Annie Lööf sedan presenterade en kategorisk kravlista för att ”rösta gult” och släppa fram Stefan Löfven som statsminister, med krav som inte ens Fredrik Reinfeldt (M) på sin tid gick med på, var det många som trodde att Stefan Löfven skulle be Annie Lööf att dra åt skogen. Även Jan Björklund och L hade en kravlista, dock mindre omfattande och mindre kategorisk.

I stället visade Stefan Löfven förståelse för Annie Lööfs krav och ville förhandla. Lööf, som sagt att kravlistan inte var förhandlingsbar, gick då in i förhandlingar. Men Stefan Löfvens kapitulation var inte total, och Annie Lööf och C klargjorde då att de inte tänkte ”rösta gult” och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Jan Björklund, som föreföll nöjd med Löfvens utlovade eftergifter, ställde in sig i samma led som Annie Lööf.

Annie Lööf, som gärna påpekar att 75 procent av svenska folket inte röstat på V och SD och inte vill vara beroende av dessa ytterkantspartier, har således inte tvekat att ta stöd av SD för att fälla Stefan Löfven och att ta stöd av V för att hindra Ulf Kristersson från att bli statsminister.

Inte konstigt att Annie Lööf sjunkit som en sten i de olika institutens mätningar över svenska folkets förtroende för partiledarna. Och Liberalerna har sjunkit till 3,2 procents stöd i senaste mätningen som Aftonbladet/Inizio gjorde i slutet av december. En Demoskop-undersökning om hur partierna skött sig under regeringsförhandlingarna visar att 85 procent av väljarna tycker att C skött sig dåligt och 75 procent att L skött sig dåligt.

Det är outgrundligt hur Annie Lööf och C och Jan Björklund och L tänker. En sak är att ingå i en regering, som då får kompromissa sig fram till ett gemensamt regeringsprogram. I en koalitionsregering mellan till exempel S, MP, C och L måste givetvis tyngdpunkten ligga längre högerut, med liberal regeringsmedverkan och med V avhängt från inflytande.
Men att som Annie Lööf och Jan Björklund agerar – att tvinga Stefan Löfven och S att bedriva en liberal, borgerlig politik utan att C och L ingår i regeringen – är och förblir obegripligt.

Om C och L lägger ut sin politik ”på entreprenad” att föras och genomföras av S – vad återstår då av dessa mittenpartiers konkurrensfördel om väljarnas gunst i valet därpå? Om Stefan Löfven lyckas bra med att föra en liberal, borgerlig politik, kommer väljarna givetvis att belöna S, inte C och L.

Och om Stefan Löfven misslyckas med sin påtvingade liberala, borgerliga politik – hur stora kommer V och SD i så fall att bli i valet 2022? Och skulle en misslyckad liberal, borgerlig politik, förd av Löfven, plötsligt bli attraktiv när denna politik skulle föras fram i en valrörelse av C och L?

Kanske, tyvärr och trots allt, är extraval bättre än den nuvarande ideologiska röran och oförmågan att få fram en statsminister och en regering. Att valresultatet skulle bli detsamma vid ett nyval i april 2019 som vid valet i september 2018 är inte sannolikt. Väljarna är klokare än så.

Vi får hoppas att ett extraval i så fall föregås av en valrörelse där alla partier för ut och står för sin egen politik, så att skillnaderna i ideologier och politiska förslag blir tydliga för väljarna. En tydlig vänster, mitten och höger fördjupar demokratin mer än om alla partier utom två skall trängas i mittenfundamentalismens ormgrop och bjuda alla förbipasserande på samma mellanmjölk.

Någon djävla ordning skall det vara även i en valrörelse.