2019/01/28

Traditionell och modern kommunikation.

Teknik för informations- och kommunikationskrigföring används för att legitimera handlingar som hotar EU-medlemsstaternas suveränitet, politiska oberoende, deras medborgares säkerhet och deras territoriella integritet.

En övergång till nästa generation mobiltelefonsystem, det så kallade 5G, planeras ske under en nära framtid och omfatta praktiskt taget hela världen. Vilken teknik som väljs får en oerhörd betydelse, eftersom det nya systemet också kommer att styra ”kommunikation mellan maskiner”, exempelvis förarlösa bilar. Säkerhetsläckor kan få katastrofala följder. Det kinesiska telecomföretaget Huawei ligger långt framme i teknikutvecklingen.
Med anledning av amerikanska åtgärder på handelsområdet bestämde det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté under ledning av Xi Jinping att Kina skall eftersträva självförsörjning i forskning och utveckling av avancerad teknik, särskilt inom strategiskt viktiga områden, såsom försvarsindustrin. Den kinesiska aktiviteten har bla fått USA att under handelsförhandlingarna med Kina också ta upp teknikstölder och försök att tvinga amerikanska företag till tekniköverföring för att få investera i Kina.
Under hösten 2018 har flera länder agerat mot den kinesiska teleoperatören Huawei efter misstankar om spioneri. I Sverige har Svenska Dagbladet rapporterat om att alla svenska telekomoperatörer har utrustning från Huawei. Är det ett exempel på en godtrogenhet hos svenska företag att man släppt in Huawei såhär?
Huawei sägs i västerländska media i många avseenden vara billigare än sina internationella konkurrenter, som främst är Ericsson och Nokia. Huawei sägs dessutom erbjuda ett bredare sortiment, men anklagas för att stå den kinesiska regeringen nära och ha komponenter i utrustningen som utgör en säkerhetsrisk, som kan missbrukas. USA har redan stoppat användning av Huawei-produkter i federal upphandling och förmått Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland att avstå från att använda Huawei, när de inför 5G. USA utövar också intensiva påtryckningar på NATO-länder och övriga allierade och samarbetspartners att göra detsamma.

British Telecom har redan slopat användning av Huawei i polisradio och annan säkerhetskänslig utrustning.Belgien överväger ett förbud, och Tjeckien har slutat att använda Huawei i statlig upphandling. Tyskland och Sverige intar tills vidare attityden att prövningen av tekniker för användning i det framtida 5G-nätet inte omfattar säkerhetsaspekter utan är rent teknisk. 

EU-kommissionens vice ordförande Andres Ansip har uttalat att Huawei och andra kinesiska telekomföretag ger anledning till bekymmer, ”eftersom de utgör en risk för unionens industri och säkerhet”. Någon entydig europeisk inställning finns det dock inte ännu. Frågan kommer sannolikt att diskuteras mera på allvar, när man i februari 2019 skall ta ställning till den större frågan om ett EU-system för säkerhetskontroll av tredjelandsinvesteringar i europeisk infrastruktur. Sverige och Finland får då ögonen på sig genom att ha Ericsson respektive Nokia som främsta konkurrenter till Huawei.

2019/01/12

Europa spricker isär.

”Spanarna” heter ett trevligt radioprogram.  Några kulturpersonligheter ges tillfälle att spekulera 
om diverse trender. Mest på skämt, men lite på allvar. De flesta av oss är på jakt efter att förstå 
hur framtiden kan te sig. Somliga har det som ”yrke”. Gemensamt är att vi alla hamnar mer eller
mindre fel. Vi missar trendbrotten. Vi underskattar styrkan i svängningarna, men framförallt tittar 
vi i fel riktning. En metod för lekmannen att hantera detta är att lyssna på bedömare och opinionsbildare som haft mindre fel än andra.

Om man t ex bekymrar sig om Europas framtid bör man läsa Rolf Gustavssons kolumner i SvD. 
Hans tes är att den dynamiska process, där ekonomisk konvergens skulle följas av politisk sådan 
nu gått i baklås. Det handlar om divergens (skiljaktighet) snarare än konvergens (närmande) Och då syftar han inte bara på 
Brexit. Divergensen blir alltmer uppenbar också mellan de ledande kärnländerna Tyskland och 
Frankrike. Därtill kommer den normativa (styrande) erosionen (nedbrytningen) i Centraleuropa, men också i Italien och den 
tyska delstaten Bayern. 

Avgörande händelser är sällan resultatet av beslut av ledande politiker. Istället handlar det, som exempelvis 
vid Berlinmurens fall, om en kedja av till synes små beslut. Eller för att citera Harold Macmillan 
”events, my dear boy, events”.Ett aktuellt exempel är flyktingkrisen, där den breda allmänheten 
revolterade mot den politiska elitens liberala inställning. Därifrån var inte steget långt till en växande 
skepsis mot globaliseringen som sådan. Inte minst bland de arbetare som utgjort socialdemokratins 
kärntrupp och som nu ser jobben försvinna. Tidigare menade man i Europa att spridandet av demokrati 
utgjorde själva grunden för en säker, stabil och blomstrande värld. Globaliseringen skulle öppna upp 
gränserna, inte bara för varor och kapital utan också för demokratin. 

Dramatiska förändringar sker snabbt. Den brittiska historikern Garton Ash konstaterar att om han frusits 
ner 2005, hade det varit som en lycklig europé. Om han sedan hade tinats upp 2017, skulle han ha dött
igen av chocken. Det är ett helt annat Europa. ”Imperiers” fall sker ofta plötsligt och är sällan resultatet 
av medvetna politiska beslut på högsta nivå. Ett bra exempel är Sovjetunionens upplösning 1992. 
Det handlade om veckor. Det brittiska imperiets nadir (lågmärke) följde på en gammaldags kolonial straffexpedition 
i Suez.

Kommissionen publicerade förra året en rapport ”Europe is back”. Få torde dela den bedömningen idag. 
Uppgörelsen om Brexit i november kan i bästa fall bli början på en reträtt under ordnade former. 
Men drömmen om en ”Ever closer union” bleknar raskt. Vi riskerar att stå inför en ny brutal verklighet. 
Europa blir sin egen värsta fiende. Den interna upplösningen undergräver i rask takt Europas ställning 
globalt.

Inför detta dystra scenario, där desintegration (upplösning) framstår som mer sannolik än integration (införlivande) vore det lätt att 
gripas av förtvivlan och förlamning. Våra politiker har både under valkampanjen och därefter valt att förbigå 
säkerhetspolitiken med största möjliga tystnad. Men när väl en ny regering tillträtt, bör man snarast förstärka 
resurserna på det säkerhetspolitiska området. Det handlar både om analys av utvecklingen och materiella resurser. Vilka möjligheter finns, trots allt, att lämna ett aktivt, om än begränsat, bidrag till 
europeisk, och därmed svensk, säkerhet?

Hans Zettby

2019/01/11

Pest eller Kolera?

Libertinerna är det som har förstört allt. Björklund är så sugen på att få regera att han inte skulle dra sig för att liera sig med Putin eller själve greve Djävulen.

Vem tror ni nu gnuggar händerna? Åkesson, givetvis. Den här situationen har alliansen bäddat för genom att inte lyssna på folkviljan. Då får partier som Feministiskt Initiativ och Sverige Demokraterna luft under vingarna. För att inte tala om Miljöpartiet!

Det bästa vore om vi avskaffade 4-procentspärren. Och i stället införde en 10-procentspärr!

De partier som inte kommer upp till den nivån kan ändå inte uträtta något- Annat än att splittra och söndra.

2019/01/07

Någon djävla ordning ska det vara i ett parlament.

Annie Lööf och Jan Björklunds agerande är och förblir under alla omständigheter obegripligt. Kanske, tyvärr och trots allt, är extraval bättre än den nuvarande ideologiska röran och oförmågan att få fram en statsminister och en regering,

Först bidrog C och L till att fälla Stefan Löfven som statsminister med stöd av SD och att tillsätta Andreas Norlén som talman med stöd av SD. Sedan fällde C och L Alliansens statsministerkandidat, Ulf Kristersson, med hjälp av S och V. Sedan bidrog C och L till att M och KD fick igenom sin budget, med stöd av SD. Det är svårt att se logik och konsekvens i allt detta.

När Annie Lööf sedan presenterade en kategorisk kravlista för att ”rösta gult” och släppa fram Stefan Löfven som statsminister, med krav som inte ens Fredrik Reinfeldt (M) på sin tid gick med på, var det många som trodde att Stefan Löfven skulle be Annie Lööf att dra åt skogen. Även Jan Björklund och L hade en kravlista, dock mindre omfattande och mindre kategorisk.

I stället visade Stefan Löfven förståelse för Annie Lööfs krav och ville förhandla. Lööf, som sagt att kravlistan inte var förhandlingsbar, gick då in i förhandlingar. Men Stefan Löfvens kapitulation var inte total, och Annie Lööf och C klargjorde då att de inte tänkte ”rösta gult” och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Jan Björklund, som föreföll nöjd med Löfvens utlovade eftergifter, ställde in sig i samma led som Annie Lööf.

Annie Lööf, som gärna påpekar att 75 procent av svenska folket inte röstat på V och SD och inte vill vara beroende av dessa ytterkantspartier, har således inte tvekat att ta stöd av SD för att fälla Stefan Löfven och att ta stöd av V för att hindra Ulf Kristersson från att bli statsminister.

Inte konstigt att Annie Lööf sjunkit som en sten i de olika institutens mätningar över svenska folkets förtroende för partiledarna. Och Liberalerna har sjunkit till 3,2 procents stöd i senaste mätningen som Aftonbladet/Inizio gjorde i slutet av december. En Demoskop-undersökning om hur partierna skött sig under regeringsförhandlingarna visar att 85 procent av väljarna tycker att C skött sig dåligt och 75 procent att L skött sig dåligt.

Det är outgrundligt hur Annie Lööf och C och Jan Björklund och L tänker. En sak är att ingå i en regering, som då får kompromissa sig fram till ett gemensamt regeringsprogram. I en koalitionsregering mellan till exempel S, MP, C och L måste givetvis tyngdpunkten ligga längre högerut, med liberal regeringsmedverkan och med V avhängt från inflytande.
Men att som Annie Lööf och Jan Björklund agerar – att tvinga Stefan Löfven och S att bedriva en liberal, borgerlig politik utan att C och L ingår i regeringen – är och förblir obegripligt.

Om C och L lägger ut sin politik ”på entreprenad” att föras och genomföras av S – vad återstår då av dessa mittenpartiers konkurrensfördel om väljarnas gunst i valet därpå? Om Stefan Löfven lyckas bra med att föra en liberal, borgerlig politik, kommer väljarna givetvis att belöna S, inte C och L.

Och om Stefan Löfven misslyckas med sin påtvingade liberala, borgerliga politik – hur stora kommer V och SD i så fall att bli i valet 2022? Och skulle en misslyckad liberal, borgerlig politik, förd av Löfven, plötsligt bli attraktiv när denna politik skulle föras fram i en valrörelse av C och L?

Kanske, tyvärr och trots allt, är extraval bättre än den nuvarande ideologiska röran och oförmågan att få fram en statsminister och en regering. Att valresultatet skulle bli detsamma vid ett nyval i april 2019 som vid valet i september 2018 är inte sannolikt. Väljarna är klokare än så.

Vi får hoppas att ett extraval i så fall föregås av en valrörelse där alla partier för ut och står för sin egen politik, så att skillnaderna i ideologier och politiska förslag blir tydliga för väljarna. En tydlig vänster, mitten och höger fördjupar demokratin mer än om alla partier utom två skall trängas i mittenfundamentalismens ormgrop och bjuda alla förbipasserande på samma mellanmjölk.

Någon djävla ordning skall det vara även i en valrörelse.