”Förnyelse eller Förfall”.

Reinfeldt lämnade en svältfödd försvarsmakt i arv till nuvarande regering. Anslagen är för låga och personalförsörjningen fungerar inte. Samtidigt är det en komplicerad fråga vad som bör komma istället. Den bästa lösningen är troligen någon form av allmän mönstring där man sedan tar ut de mest lämpade och bäst motiverade till tjänstgöring.

Efter åtta år i regeringen hade Moderaterna en valaffisch 2014 med texten "Boom! Där rök försvaret." Det var lite svårt att hålla sig för skratt. Inget politikområde ställde nog till det så mycket för Fredrik Reinfeldt. Två försvarsministrar avgick, först Mikael Odenberg i protest mot Anders Borgs nedskärningar, sedan Sten Tolgfors i svallvågorna efter skandalen med vapenfabriken i Saudiarabien.

Värnplikten förklarades vilande efter drygt 100 år med tre rösters övervikt i riksdagen och enligt ÖB skulle Reinfeldts nya försvar bara klara att försvara landet i en vecka mot ett begränsat angrepp.

När man läser Fredrik Reinfeldts memoarer Halvvägs är det uppenbart att han överhuvudtaget aldrig förstod kritiken. Frågorna verkar bara vara delar av ett politiskt spel och han framstår närmast som hånfull inför den försvarsdebatt som fördes. Resultatet blev mycket illa, reformen hastades fram och nu lider försvaret av kronisk brist på soldater.

Den misslyckade försvarspolitiken har flera förklaringar. Det handlar dels om de stora besparingar Anders Borg genomförde efter valet 2006 som ett led i att betala regeringens skattesänkningar. En annan förklaring är moderat ideologi där man ville utveckla försvarsmakten till en anställd expeditionskår av Nato-typ. En tredje är att inget parti tog konsekvenserna av Rysslands krig mot Georgien 2008.

Politiker är rädda för att komma med uttalanden som är så tydliga att de kan användas som argument för höjning av försvarsanslaget och då till en oacceptabel nivå. Ledande företrädare för Försvarsmakten kräver tydliga och preciserade uppgiftsformuleringar för att kunna göra precis det som politikerna är rädda för. Det hela blir då en skenfäktning.

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet reducerades värnpliktsuttaget i hög grad genom att färre värnpliktiga inkallades till grundutbildning. På detta sätt förbereddes också övergång till ett nytt system med anställd personal. Till bakgrunden hör då att olika syn på värnplikt och dess tillämpning under flera decennier har varit ett väsentligt inslag i den svenska försvarsdebatten. Under en kort tid gjordes också försök med avkortad värnplikt – syftet var då att spara medel på värnpliktsutbildningen för att kunna öka satsningarna på framför allt armémateriel.

Enligt underlag i Military Balance sjönk svenska försvarets andel av BNP från 2,2 % år 2000 till 1,3 % år 2010. Det var då en kraftigare sänkning än under föregående tidsperiod. Företrädare från de flesta sektorerna av samhällsekonomin skulle också anse en motsvarande sänkning som den försvaret fick uppleva som mycket kraftig.

Statsmakterna, regering och riksdag måste ta ansvar för de övergripande besluten. Myndigheten måste ta ansvar för beslut som delegerats till myndighetsnivå. Möjligheterna att utkräva ansvar utgör en väsentlig del av en ordnad och effektiv förvaltning.

Hans Zettby

Globalisering – maritimisering.

Försvarsberedningen skriver, helt korrekt: ”Sverige är ett av världens mest globaliserade länder. Vårt välstånd och vår säkerhet är nära förknippad med våra grannars men också med utvecklingen i andra regioner längre bort. Vi påverkas därför, i högre grad än många andra länder, av omvärldsförändringar och händelser på andra platser i världen. En rad globala säkerhetspolitiska trender och tendenser som framträtt eller förstärkts under senare år påverkar oss, direkt och indirekt.

Försvarsberedningen har haft ett dåligt utgångsläge eftersom Försvarsmakten uppvisar så stora brister. Detta är en följd av ansvarslös hantering, inte minst under herr ”särintresset” Reinfeldt. Insatsförsvaret blev aldrig förverkligat; hade det blivit det hade Försvarsmakten inte saknat ”basplattan”: skor, bilar m m. Marinens fartygsbestånd hade inte haft 29 års medelålder med ty åtföljande massiva förnyelsebehov.

Tillnyktringen med 2015 års försvarsbeslut blev aldrig genomförd. Här borde politiskt ansvar kunna utkrävas. Beredningens förslag präglas av för lite och för sent, inte minst mot bakgrund av den hotbild man målar upp avseende väpnat angrepp och gråzon. Att Regeringen inte drar sig för att försöka schackra om dessa ynka 1,5 % vittnar om bristande ansvar för Rikets säkerhet; detta observeras naturligtvis utomlands – av såväl vänner som tänkbara fiender.

Den största bristen i beredningens säkerhetspolitiska bedömning är att man inte förstått havets centrala betydelse för det 21 århundradets strategiska utveckling. Såväl Sverige som EU är beroende av havet och dess resurser; Sverige är ett havsomflutet land. Denna felbedömning leder till att beredningen inte ser behovet av skydda våra sjöförbindelser, trots att dessa bedöms som ”existentiella”. Resultatet är en alldeles för liten marin för vår långa kust och med hänsyn till våra stora intressen till havs.

För lite och för sent; när (om) beredningens förslag är genomförda skriver vi sannolikt år 2030. Den säkerhetspolitiska situationen har då sannolikt starkt förändrats. Man skall vara försiktig med trender men mycket pekar då på att Kina blivit en världsmakt som får stort inflytande även i vår del av världen. Såväl Ryssland som USA har blivit mindre viktiga spelare. Vidare har sannolikt klimatförändringarna lett till stora geopolitiska förändringar. 

Inför dessa enorma osäkerheter krävs internationellt samarbete, ett balanserat och starkt försvar, stora satsningar på teknologi (exempelvis artificiell intelligens, autonoma farkoster, nya bränslen….) och strategisk forskning. Det finns naturligtvis en risk att världen – eller bara Sverige – sätts i brand något av de närmaste åren. Då kommer vi att få betala frihetens verkliga pris.

Hans Zettby

Drömmen om Mellanöstern.

Tre decennier efter Sovjetunionens upplösning försöker Ryssland ändå utmana USA om supermakts rollen i Mellanöstern och i norra Afrika. Kreml har nästlat sig in via det vakuum som uppstått i övergången mellan Barack Obamas administration och Donald Trumps oförutsägbara ledarskap. Ryska oljemagnater, affärsmän och vapenhandlare har också siktet inställt på regionen. De vill säkra nya avtal och allianser och väcka gamla relationer till liv. Den senaste tidens utveckling är dock ingen återgång till kalla krigets dagar, då Moskva och Washington konkurrerade om Mellanösterns länder som då tvingades välja sida mellan kapitalism och kommunism.

Under Sovjettiden favoriserade Moskva vissa av Mellanösterns länder, som Irak och Syrien, samtidigt som man spelade ut arabländernas ledare mot varandra i syfte att stärka Sovjets egna intressen. Det fick till följd att länder som Egypten och Saudiarabien istället sökte sig mot väst. Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 ledde också till att Moskva förlorade i trovärdighet i hela arabvärlden. Det har varit ett mödosamt arbete att försöka bygga upp förtroendet på nytt.

I takt med att den ryska rouletten snurrar vidare i Syrien har ledare från länder i hela Mellanöstern, inklusive amerikanska allierade, som Israel, Saudiarabien och Turkiet, närmat sig Moskva. Det finns konkreta planer på samarbeten mellan Ryssland och oljeländer som Saudiarabien, men också med mindre oljeproducenter som irakiska Kurdistan. Ryska företag har samtidigt tecknat avtal värda flera miljarder dollar inom olje och gasindustrin. Det statliga ryska energibolaget Rosatom har redan byggt en kärnreaktor i Iran, som står på samma sida som Ryssland i Syrienkriget, och har undertecknat kontrakt för att bygga kärnkraftverk i ytterligare fyra länder i Mellanöstern (Turkiet, Egypten, Sudan och Saudiarabien). Saudiarabiens kung Salman besökte Moskva i slutet av 2017. Det ledde till köp av robotsystemet S-400. Ryssland har även samarbetat med Saudiarabien för att få upp oljepriset till 60 dollar per fat.

Utöver investeringar på energiområdet, används försäljning av vapen som ett maktmedel.

Hans Zettby

Den ryska vapenexporten.

Ryssland är den näst största vapenexportören i världen efter USA. Men landets marknadsandel minskar trots Putins försök att öka exporten av vapen. Rysslands andel av den globala vapenhandeln har sjunkit från 27 till 21 procent under det senaste decenniet, medan USA:s andel samtidigt har ökat från 30 till 36 procent, enligt en rapport från Stockholms fredsforskningsinstitut (Sipri) i mars 2019. Den ryska vapenindustrin har bland annat förlorat på att Venezuela, som är en av de större kunderna, har fått det tuffare ekonomiskt. Att Indien köper färre vapen påverkar också.

Därför hoppas Ryssland på att i fortsättningen kunna sälja mer vapen till Mellanöstern, som är världens snabbast växande vapenmarknad. Om den är tillräckligt stor för att kunna kompensera de förlorade globala marknadsandelarna återstår att se. Idag går 16 procent av den ryska vapenexporten till Mellanöstern, i första hand till Egypten och Irak.

Vapenexport är en viktig indikator på ett lands internationella inflytande och möjligheter att spänna musklerna som militärmakt, och satsningen på export speglar hur Ryssland vill uppfattas i omvärlden.

För första gången sedan Sovjetunionens upplösning försöker Moskva stärka sin makt i utvecklingsländer. Till skillnad från hur det var under Sovjettiden handlar intresset för länderna i syd inte om ideologi utan om att få tillgång till deras naturresurser.

Enligt ryska medier har Ryssland och Egypten nyligen undertecknat nya avtal värda minst två miljarder dollar. Dessa affärer inkluderar försäljningen av stridsflygplan, vilket gör Egypten till en av de största köparna av ryska vapen. Egyptierna har tidigare köpt helikoptrar och försvarsmateriel till sin kustbevakning.

Utöver avtalen med Egypten har Ryssland planer på att sälja det ryska robotsystemet S-400 till Turkiet, ytterligare en bekräftelse på Rysslands försök att stärka sitt inflytande i nya länder. Affären har dock stött på patrull p g a de påtryckningar som USA riktar mot Nato-medlemmen Turkiet. USA har bland annat hotat med att frysa ett avtal om försäljning av amerikanska F 35 plan till Turkiet om Ankara inte stoppar affären med Ryssland. Relationerna mellan Turkiet och USA lär påverkas rejält om Ankara börjar köpa vapen från Ryssland istället.

Hans Zettby