2021/01/13

USA kastas in i en ny politisk verklighet.

Donald Trumps diktatorstendenser chockade till slut inte bara hans motståndare. I sitt självförvållade fall verkar han också dra med sig Republikanerna. Arga högerextremister laddar samtidigt för framtiden men med polismyndigheternas falkögon på sig. Även om det taffliga kuppförsöket misslyckades kan skadorna på demokratin bli bestående.

 

Fler än en amerikansk expresident har beskrivit hur tomt det kändes. Ena dagen världens mäktigaste man. Nästa dag ingen alls. Inga livsviktiga beslut som måste fattas. Ingen marschmusik. Inget flygplan. Ingen poliseskort. Inga nickande Yes, Mr. President, right away.

 

Spekulationerna om Donald Trump som en given segrare 2024 tack vare ett ”trumpifierat” republikanskt parti avtog efter ockupationen av kongressen den 6 januari. De högerextrema grupperna har satts under hård polisövervakning och även om varningarna om Trump som en auktoritär ledare stämmer visade sig varken han eller hans ursinniga anhängare vara särskilt skickliga kuppmakare.

 

Det fanns anledning att vara skeptisk mot en Trump-comeback redan före den skamliga attacken mot Kapitolium. I korta drag: han skulle bli av med den unika presidentplattformen, under hans tid förlorade det republikanska partiet, även kallat GOP, tre maktcentrum, det vill säga representanthuset, senaten och Vita huset. Han hade också gradvis alienerat sig från lokala partiföreträdare – och idéer om till exempel en egen kabelkanal som megafon tedde sig orealistiska med tanke på startkapital och frågetecken om huruvida programtablån skulle bestå av en daglig Trumpshow om valfusk och skryt om sin egen ”jordskredsseger”.

 

Men, glöm inte att 74 miljoner amerikaner röstade på honom, lyder maningarna till undertecknad. Och, bortse inte från att de rasistiska budskapen från neofascistiska grupper som Proud Boys och Qanon har grogrund i delar av den amerikanska befolkningen – en mycket stor del om man ska tro opinionsmätningar om hur många republikaner som tvivlar på valsystemet och tror att Trumps seger fuskades bort av medierna, demokraterna och någon lömsk luddig ”elit”. Är inte risken stor för väpnat uppror, kanske när Joe Biden svär eden den 20 januari? fortsatte maningarna.

 

Ett argument för tron på att Trump kommer att fortsätta behålla järngreppet över GOP är just de rekordmånga 74,2 miljoner rösterna, men påpekas kan att Biden också fick rekordmånga röster, 81,3 miljoner. En vanlig replik från Trumpväljarna är att de inte gillar vad han säger eller twittrar, men att de gillar hans politik. Nu när det visat sig hur de mest inbitna Trumpsupportrarna ser ut måste rimligen tillnyktringen ta fart bland de helt vanliga republikanerna – med ett avståndstagande från de här grupperna och från Trump.

 

Donald Trump junior, som talade före fadern på massmötet som urartade, sade bland annat att GOP nu är Trumps parti. Det har onekligen sett så ut, med tanke på tigandet från republikaner på olika nivåer under alla fyra åren, till och med under Corona utbrottet som Trumps styre misskötte. Nu ställs frågan verkligen på sin spets. Republikanernas ledare i senaten Mitch McConnell trädde till sist fram med ett försvar för demokratin, och partiets väljare måste skärskåda sinnet med ett ”Är det sådan jag är?” när de bevittnat vad som hänt sedan valet den 3 november.

 

Det ser nu ut som om Donald Trump föll på eget grepp. Lögnen att han vann valet blev en lögn för mycket. Det var han som kallade till protestmötet den 6 januari och det var hans blå fanor – vid sidan av sydstatsflaggorna – som ockupanterna höll i händerna. Liknande strömningar på 1990-talet dog ut, men megafonerna på internet är så mycket större nu, med trotsiga mejlutskick om att ”Trump TÄNKER INTE LÄMNA fältet, TÄNKER INTE AVGÅ”. Men presidenten som eggade vit maktkrafterna försvinner snart.




2021/01/05

Trump kan ge Biden 'avskedsgåva' i Mellanöstern.

Med Joe Biden i Vita huset väntas det bli slut på företrädarens flirt med autokrater och diktatorer i Mellanöstern. Men Bidens betoning av demokratiutveckling väntas kollidera med andra amerikanska säkerhetspolitiska intressen. Och en hämndlysten Trump kan kasta in grus i Bidens maskineri – kanske i form av en ny kris med Iran.

 

Amerikanska presidenter har stort svängrum i utrikespolitiken. Här är något av det vi kan förvänta av Joe Bidens Mellanösternpolitik när han tillträder den 20 januari.

 

Kärnenergiavtalet med Iran.

Joe Bidens ambition är att blåsa liv i kärnenergiavtalet med Iran. Han vill återansluta USA till det internationella Iranavtalet från 2015, som Donald Trump drog sig ur. Bidens premiss är att både Iran och USA måste leva upp till det nukleära nedrustningsavtalet utan ändringar: USA genom att häva de sanktioner som Trump infört; Iran genom att uppfylla det som krävs i avtalet för att hindra att landet utvecklas till en kärnvapenmakt. Irans president Hassan Rohani, som avgår vid presidentvalet i juni, säger sig vara redo att leva upp till avtalets alla delar inom loppet av en timme efter att USA har gjort sitt. Det ger anledning till försiktig optimism, men det finns också flera stötestenar längs vägen.

 

Abraham-avtalen och deras följdverkningar.

Trumps största utrikespolitiska framgång är arabstaters normaliseringsprocess med Israel, Abraham-avtalen, en process som inleddes av Förenade Arabemiraten. Denna process är i stort sett det enda utrikespolitiska initiativ från Trump som Biden vill förvalta vidare. Saudiarabien har dock inte erkänt Israel. Kung Salman håller emot, men det är möjligt att hans son, kronprins Mohammed bin Salman, vill spela ut detta trumfkort gentemot Biden – i syfte att blidka denne när det gäller kungarikets kränkningar av mänskliga rättigheter. Ett närmande till Israel fungerar som smörjmedel för auktoritära stater som vill få Vita huset och kongressen att se genom fingrarna med krigsbrott och människorättsövergrepp. Det återstår att se hur Biden kommer att förhålla sig till Förenade Arabemiratens krigföring i Libyen och Jemen.

 

För Marocko, det sjätte arabland som normaliserar med Israel, var den största landvinningen att USA därmed erkände Marockos annektering av det omtvistade Västsahara. Trump har bundit sig för en marockansk autonomiplan som den enda giltiga – och kör därmed över de FN-resolutioner som kräver att Västsaharas status ska avgöras i en folkomröstning. Västsaharafrågan, resultatet av Spaniens tillbakadragande och Marockos ockupation 1975, har aldrig varit högt prioriterad i Vita huset. USA har liksom Frankrike fruktat att en folkomröstning skulle kunna destabilisera Marockos kungamakt, om det blir ja till självständighet för det fosfor- och fiske rika Västsahara. Hur Biden kommer att ställa sig till Västsaharafrågan är oklart men får betydelse för folkrätten i stort.

 

Den svåra alliansen med Saudiarabien.

Alliansen med Saudiarabien har varit en hörnsten för Trumps Mellanösternpolitik. Trump och Riyad delar uppfattningen att Iran utgör det största hotet i Mellanöstern. Saudiska kränkningar av mänskliga rättigheter – i Jemenkriget och mot egna dissidenter – har vägt fjäderlätt för den avgående presidenten.

 

Men nu blåser andra vindar. Under primärvalskampanjen förklarade Joe Biden att Saudiarabien måste ”betala ett pris” för mordet på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi, som styckmördades på det saudiska konsulatet i Istanbul i oktober 2018. I skottlinjen för Biden står dock inte det saudiska kungahuset som sådant utan den skrupelfrie Mohammed bin Salman, som tillförskansat sig makt över det mesta i det stora oljeriket.

 

Kan Biden ge MBS rivaler nytt hopp?

När snart inte Trump finns kvar för att skydda den hänsynslöse Mohammed bin Salman – ofta kallad MBS – mot USA-kongressens vrede, kan det ge visst andrum för dennes interna kritiker. Främst bland dem finns hans äldre kusin, Mohammed bin Nayef, som undanröjdes från posten som kronprins och inrikesminister då MBS tog över. I somras slog advokater larm om att den 60-årige prinsen hålls fängslad på hemlig ort, utan att kunna ta emot besök, ens av sin läkare, eller några telefonsamtal.

 

Kung Salmans sista kvarlevande helbror, prins Ahmed, hör också till de potentiella rivalerna till MBS. Även prins Ahmed sitter i husarrest efter det att han öppet kritiserat kronprinsens krigföring i Jemen. Med Biden i Vita huset kommer sannolikt inte prins Ahmed och brorsonen Mohammed bin Nayef att glömmas bort.

 

Saudiska försök blidka Biden.

Det är uppenbart att den saudiske kronprinsen börjar få kalla fötter inför maktskiftet i Washington. Det kan ha bidragit till att Saudiarabien beslutat att öppna sina gränser mot Qatar – där USA har en viktig flygbas. Försoningen efter drygt tre år av bojkott kommer att gynna Bidens Mellanösternpolitik även om i första hand Trump och hans svärson Jared Kushner drar växlar på den. En försoningsgest handlade det också om när den saudiska kvinnorättsaktivisten Loujain al-Hathloul i dagarna fick sin dom: närmare sex års fängelse med villkorlig frigivning. Det betyder att hon kan friges i februari, om än med fem års utreseförbud och risk att fängslas på nytt om hon blir för frispråkig. Men med en återvald Trump hade domen sannolikt blivit mycket värre.

 

Demokratiutveckling.

Bidenadministrationen har sannolikt fler namn på listan över samvetsfångar bland USA:s allierade i Egypten, Saudiarabien och Förenade arabemiraten som förtjänar sin frihet. Detsamma gäller Natolandet Turkiet, där president Recep Tayyip Erdoğan kört över rader av domar från Europadomstolen som krävt att utsatta politiker, journalister och profiler i civilsamhället måste friges, bland dem Selahattin Demirtaş, tidigare presidentkandidat och partiledare för prokurdiska HDP.

 

Biden lovar att hålla ett “Toppmöte för demokratier” i syfte att främja demokratiska värderingar i världen. Det är dåliga nyheter för de autokrater som Trump har hållit under armarna, likt Erdoğan och Egyptens Abdel Fattah al-Sisi.

 

Men amerikanska propåer om demokrati har sina begräsningar. Det visar fallet Egypten under Obamas tid som president. År 2013, när dåvarande försvarsministern Abdel Fattah al-Sisi störtade den folkvalde president Muhammad Mursi och dennes anhängare i Muslimska brödraskapet massakrerades av egyptiska säkerhetsstyrkor, frös president Obama delar av USA:s omfattande militära bistånd till Egypten. Det fick Sisi att vända sig till Putin istället – som mer än gärna sålde vapen till Kairo. Obama kallade aldrig händelsen för en statskupp eftersom det hade fått långtgående konsekvenser för USA:s militära samarbete med Egypten.

 

I ett turbulent Mellanöstern finns ytterligare problemområden som kommer att hålla Biden och hans utrikespolitiska stab sysselsatta: Jemenkriget, uppladdningen kring gaskällorna i östra Medelhavet, inbördeskriget i Libyen, Israels val i mars, den syriske diktatorn Assads allians med Ryssland och Iran, och så Irak, där amerikanska och iranska säkerhetsintressen kolliderar. Terrorism, klimatkrisen och ökad fattigdom i spåren av pandemin är inte specifika problemområden för bara Nordafrika och Mellanöstern – men de kan få starka följdverkningar där.