Alldeles oavsett att händelserna i Afghanistan har skakat om regionen är det viktigt att påminna om att dagens centralasiatiska stater är någonting helt annat än på 1990-talet då talibanerna för första gången stod på regionens tröskel. Vid den tiden genomgick de nyligen självständiga staterna sällsynt svåra prövningar, som att skapa egna identiteter, bygga upp självbärande politiska och ekonomiska institutioner samt försöka finna sina platser i världssamfundet.
Deras överlevnad var ingalunda självskriven. Tadzjikistan var upptaget med att en gång för alla göra slut på det blodiga inbördeskrig som bröt ut omedelbart efter Sovjetunionens upplösning. Uzbekistan hade sina egna problem med militanta islamister i form av Uzbekistans islamiska rörelse (IMU) och var i färd med att etablera en brutal diktatur som så småningom lyckades driva islamisterna ut ur landet. De flesta militanta uzbekerna kunde med talibanernas välsignelse fortsätta den väpnade kampen mot det uzbekiska styret från baser i Afghanistan.
”Tadzjikistan kommer inte att erkänna en talibanledd regering som bildas genom förtryck och inte tar hänsyn till hela det afghanska folket, särskilt alla dess minoriteter.” Med dessa ord bröt Tadzjikistans president Emomalii Rahmon sin inledande tystnad kring talibanernas maktövertagande. Uttalandet pekar på att de centralasiatiska länderna inte kommer att förhålla sig passiva till den pågående händelseutvecklingen i Afghanistan. Sammantaget uppskattas omkring 40 procent av Afghanistans befolkning bestå av etniska tadzjiker, uzbeker och turkmener.
Centralasien befinner sig vanligtvis i medieskugga. Om regionens länder någon gång nämns klumpas de i regel ihop som ”stan-länderna” och framställs som fattiga, korrupta diktaturer: en grogrund för islamistisk extremism. Ibland noteras ländernas läge längs den norra smuggelrutten för afghanska opiater, men annars betraktas regionen som en rysk bakgård eller som en byggarbetsplats för Kinas nya sidenvägar.
Statskollaps i Afghanistan och medföljande regionalpolitisk instabilitet, flyktingströmmar och spridning av islamistisk extremism har länge varit mardrömsscenariot för Centralasiens stater. Liksom övriga världen överrumplades de av den afghanska regeringens snabba kapitulation och den panik som utbröt efter det att talibanerna intagit huvudstaden Kabul. Inget av de tre länder som delar landgräns med Afghanistan – Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – är intresserat av att bli tillflyktsort för afghanska flyktingar. De har fullt upp med att hantera en redan ansträngd socioekonomisk situation förvärrad av covid-19-pandemin. Dessutom fruktar regeringarna att flyktingströmmarna skulle föra med sig medlemmar av militanta islamistgrupper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar