Vill du ha fred, förbered krig.

När fan ska vi få använda våra försvarspengar till att återskapa ARMÉN

2012-01-21T20:58:00.004+01:00

Jaha, nu är det dags igen… Vi har knappt köpt (alltför många) JAS-39 Gripen innan SAAB är ute efter våra nästkommande (fastlåsta) försvarsbudgetar.

Att man vill uppgradera kärrorna nu är väl inget annat än ett bevis på att första versionerna var bristfälliga. Eller?

Hur som helst – hur länge levde vi inte med Draken? Eller Viggen? Eller Tunnan? Och det gick bra. Min stora fråga är dock:

När fan ska vi få använda våra försvarspengar till att återskapa ARMÉN

Vad står att läsa i pressen då?

2011-12-06T19:04:00.002+01:00

Att Sveriges försvar är helt utblottat dådet gäller kvantitet, utbildning och träning. Att Sverige i princip kan intas på en dag av Sovjetunionen, förlåt Ryssland. Gotland tar man på en kafferast. Vill man upplysa svenska folket så om sakers tillstånd?

Nejhej då… Viktigare är hur det tillgår på Lundsberg m fl internatskolor, där föräldrar köper sig fria från uppfostraransvaret för sina barn @ SEK 100 000 per termin och barn. Skolan borde kanske döpas om till ett mera passande namn: Lunsberg?

Och ännu viktigare är att tillgodose svenska folket om statschefens amorösa? Erotiska? affärer vid sidan av ingånget äktenskap.

Som dessutom beskrivits i bokform och vars författare aldrig kan komma ens i närheten av August- eller Nobelpriserna. Sedan har statschefens s.k. barndomsvänner försökt få den uppgiftsutlämnande maffiabossen att dementera, till ett pris av ett sex(!)siffrigt belopp, men begynnelsesiffran 6 (!). Ätteläggets fader presenterade sig för övriga föräldrar under namnet ”Noppe” Lewenhaupt. ”Noppe”… Det låter som garnet i ylletröjor av sämre kvalitet. En annan statschefsvän sägs lystra till namnet ”Aje” Philipson, döpt Anders och son till bilimportören av Mercedesfabrikaten. Vad jag hört om denne är att hans begåvningsnivå inte lär imponera lika mycket som hans förmögenhet.

Sådana ”vänner” har alltså försökt köpa loss en illasinnade informationen om statschefen, som dessutom verkar ha nedlåtit sig till att hålla sig underrättad om hur anlitade ”stjärnadvokaters” förhandlingar förlöpt.

Med sådana vänner behöver statschefen inga fiender. Skulle denne kvällstidningsutsago visa sig vara sann har Sverige bara två möjligheter

1) föreslå statschefen villkorslös abdikation och införa monarki, kanske med president Juholt som statschef. Då får socialdemokraterna den seger de väntat på sedan Ådalen – 31.

2) föreslå statschefen abdikation till förmån för sympatiska dottern Victoria.

Men – mitt i denna härva glömmer man den det kanske är mest synd om: drottning Silvia. Utan hennes briljanta intellekt och känsla för att föra sig skulle Sverige ha varit republik för länge sedan.

Vad kostar inte ett presidentval? Skjortan, jämfört med monarkin. Och på längre sikt: pensioner till kommande f.d. presidenter. Plus sociala avgifter…

Behåll monarkin, inte anarkin, återinför allmän värnplikt och gå med i Nato! Vår enda chans att slippa Vladimir Putin.

Salut!

Hur kunde det gå så med det svenska försvaret?

2011-10-23T21:08:00.003+02:00

Mer och mer börjar det tydligen gå upp för vårt lands försvarsintresserade medborgare att dagens svenska försvarsmakt är illa urgröpt och föga funktionsduglig, särskilt nu sedan systemet med värnplikt ersatts med ett frivilligt yrkesförsvar av löjligt ringa numerär.

Under och lång tid efter andra världskriget rådde det i stort sett samsyn beträffande försvaret mellan vad som då kallades de demokratiska partierna. Vi förberedde oss för att möta en sovjetisk invasion över Östersjön och/eller landgränsen i norr.

Visserligen var den militära kostymen för stor i förhållande till tilldelade medel med tio av de tjugo infanteribrigaderna bristfälligt övade och utrustade och svagheter också på pansarsidan. Visserligen drogs förband och repövningar in i budgetreglerande syfte. I förhållande till dagens läge var det ändå ett försvar värt namnet.

Så blev svenskarna ett folk utan försvar.

Så kom 1990-talet. Det kalla kriget var slut och nya generationer hade inga personliga minnen från andra världskriget och dess beredskap. Försvaret fick se allt fler förband försvinna, bland annat i den forna garnisonsstaden Linköping. Fram emot sekelskiftet blev det riktigt kritiskt. Warszawapaktens kollaps, Rysslands svaghet och så småningom, EU:s och NATO:s utvidgning, gav en falsk trygghetskänsla.

På 1990-talet stod det klart för alla att invasionsförsvarets dagar var räknade. Det behövdes ett nytt försvar. Reformer drogs igång och en dag var försvaret av territoriet nedlagt, utan att någon egentligen hade velat det.

De underliggande drivkrafterna bakom processen, prioriteringen av internationella insatser och satsningen på det nätverksbaserade försvaret var den tidigare chefen för högkvarteret generallöjtnant Johan Kihl en av de centrala aktörerna när ritningarna för omstruktureringen av försvaret drogs upp. I det stora tigandet som präglat åren med det nya försvaret är han ett av undantagen och nu skarpt kritiskt.

1997 lanserde Kihl tanken på en operativ time out under tio år som skulle utnyttjas för att bygga om försvaret för att möta hot på lång sikt, men när det hotlösa tillståndet var över kvarstod det istället bara spillror av försvaret.

Den brända jordens taktikinnebär att under reträtt lämna ett förött land efter sig. Det skall bli så lite kvar till fienden som möjligt. I försvarsbeslutet 2000 och särskilt 2004 tillämpades taktiken på hemmaplan och efter reträtten fanns det nästan inget kvar. Det var som en slåttermaskin gått fram, förband efter förband försvann.

Under den stora oredans tid föreslogs att det skulle tillsättas en undersökningskommission för att granska den kaotiska nedmonteringen av försvaret. Hur kunde det gå så fel och på så många fronter?

Någon sådan kommission såg jag aldrig röken av. Förstås.

Det var dags för en ny typ av försvar. Invasionsförsvaret skulle ersättas av ett insatsförsvar, vad det nu betydde. Bland annat prioriterades de internationella insatserna och ett nätverksförsvar, som hitintills inte blivit vad dess förespråkare hoppas på.

Det tar lång tid att vända en supertanker och det gäller också det svenska försvaret. Uppbundna med stora beställningar in i framtiden av materiel som inte längre behövdes gällde inte bara JAS Gripen, politikernas sparbeting tillsammans blev det en svart militärfars.

Misslyckad omvärldsuppfattning med ett Ryssland, som fick bättre ekonomi till följd av lukrativ gas- och oljeexport och ånyo kunde satsa på militären. Däremot gick ryssarna inte mot ökad demokrati och stabilitet.

En allt mer uppenbar tröghet i det svenska militära systemet. Den time out på tio år, som strax före sekelskiftet föreslogs för att forma ett nytt försvar, blev en black out. Tur att gamla tänkande och självständiga generaler som Ehrensvärd, Almgren och Skoglund slapp uppleva eländet! Det var väl ytterst få som ville ha det så. Det bara blev så.

Jag kan rekommendera Wilhelm Agrells välskrivna ”Fredens Illusioner” med underrubriken Det svenska försvarets nedgång och fall 1988-2009. Efter 2005 har vi inte haft något nationellt försvar, efter Georgienkriget 2008 måste man vara blind om man inte ser de säkerhetspolitiska riskerna. Här försvann idén om evig fred i spillror.

Agrell är en kylig analytiker men resultatet av granskningen blir ändå väldigt kritisk och hur skulle det kunna vara annorlunda. Det avgörande felet bakom försvarshaveriet, menar Agrell, är att det skedde ett säkerhetspolitiskt tankesystem med föreställningen om en ny alleuropeisk säkerhetsordning som grund. Time out blev black out. Fanns det inget hot mot Sverige behövdes inte heller något försvar utom i långt-bort-i-stan.

När försvarsminister Sten Tolgfors talar om att hela Sverige ska försvaras är det som att lyssna till tal i tungor. Här och nu, hemma och borta.

Men försvaret var inte först med avrustningen. Det var Svenska kyrkan. I den nya psalmboken, antagen av kyrkomötet 1986, finns den gamla krigarpsalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” inte längre kvar.

Ska det någon gång anordnas korum får man ta till alternativet i sådana sammanhang: ”Din klara sol går åter opp”. Alldeles oavsett rådande väderlek.

Hans Zettby
(M)

Svar på Rovdjursfrågan

2011-08-22T19:04:00.003+02:00

Har Sverige en egen vargstam? Nej! Det är samma vargstam som har sitt utbredningsområde från östra delen av Sibirien, via Ryssland, Finland och Norge. Med en liten isolerad spillra inom Sverige.

Då borde väl genetiskt värdefulla individer kunna vandra fritt över hela regionen = taigabältet och via avel med ”svenska” vargar kunna se till att det blir nya gener och nytt blod infört i Sverige?

Nej!

Och vad är det som hindrar?

Samerna. Med moderna studsare och förnämliga kikarsikten släpper de inte in en varg som kommer österifrån, via Finland. Samerna skiter i svensk lag, eftersom svensk lag aldrig gynnat samerna. Inga problem med jakttider och licensjakt. Näejdå.

Skjut, tig och gräv, populärt förkortat STG. Samerna släpper ingen jävul över bron, precis som Sven Duva.

Risk för angiveri, skvaller, polisundersökningar och åtal?

Aldrig.

Min granne Kristian var uppe i Norrland och jagade. Plötsligt small ett enstaka skott någonstans långt från Kristian och hans jaktsällskap.

”Vad var det?” undrade Kristian.

Jaktledaren log. ”De’ ska du lära dej från början, att här uppe frågar man inte när man hör ett enstaka skott”.

Vi får se hur det kommer att gå med det storstilade tänkeriarbetet från

Rosenbad och Helgeandsholmen…

Men inom EU kommer man att bli nöjda. Ty till EU slipper aldrig sanningen. Och den ”svenska vargstammen” kommer fortfarande att försvagas av inavel och degenerering.

Sådant är livet. Men envisas man med att bara sitta på arselet i riksdag och utskott lär man sig aldrig något. Om verkligheten.

Vad har dessa miljöhetsarorganisationer för mandat att företräda svenska folket? Deras medlemmar är ju inte tillsatta vid allmänna val!

Dags för Reinfeldt att för en gångs skull sätta ner foten.

Miljöorganisationerna ska väl nu behöva höja medlemsavgifterna ordentligt.

Så att de får råd att betala vad deras odemokratiska tilltag kostar svenska staten.

Kan de presentera en ekonomisk kalkyl över värdet av vargintroduktionen som tillförs svenska statskassan?

Bjäbba och spela Bror Duktig kostar dem ingenting. Men kalaset blir dyrt för övriga skattebetalare. Som ej tillfrågats!

Per/

Rovdjursfrågan

2011-08-21T16:16:00.002+02:00

Alliansen, med ”huvudjägaren” (M) tycks förbise att det finns väljare både bland pensionärer och jägare. Varför reta upp dessa ”folkgrupper”? Eller har Alliansens politiker tröttnat på sina uppdrag och vill göra något annat när Håkan Ljugholt och hans pack tar över Sveriges ledning?

När det skulle folkomröstas om medlemskap i EU uppstod en ohelig allians mellan Göran Persson och Carl Bildt, som till varje pris ville ljuga ihop fördelarna för Sverige att gå med i EU. Jägarna var oroliga, med hänsyn till andra regler och annan politik nere i Europa, för att de urgamla rättigheterna skulle inskränkas. Politikerna insåg faran och ljög ihop löften om att jägarna skulle få sitta ”i orubbat bo”. Det ljugs ju aldrig så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt…

Bland det första som hände var att kommunissan Margareta Winberg, till och med utan att EU hade bett om det, förbjöd den urgamla vårjakten på sträckande morkullhanar. Winberg och Göran Persson drog inte jämnt, Winberg fick sparken och ersattes av en annan f.d. kommunistprinsessa, Annika Åhnberg.

Klok, skärpt, och med betydligt mer under pannbenet än Göran Persson. Annika Åhnberg insåg vad frågan betydde för jägarna, och därmed i röster för politikerna. Hon upphävde Winbergs beslut och Sveriges jägare kunde återgå till den mycket spännande vårjakten.

Så insåg till och med Göran Persson vem som var intelligentast och sparkade Åhnberg, och för att ytterligare visa vem som bestämde tillsatte han på nytt kommunissan Winberg. Bland det första hon gjorde var att undanröja Åhnbergs beslut och det blev slut med vårjakten för andra gången.

Då hade EU hunnit vakna och införlivade morkullhanarna i sitt fågelskyddsdirektiv, och därmed är det omyndigförklarade svenska folket överkört för gott på denna punkt och så får det bli ända tills att vi går ur EU (och in i Nato i stället).

Läxan svenska jägare lärde sig är att politiker i allmänhet, och deras löften i synnerhet, inte går att lita på.

Nu står striden om våra svenska rovdjur, där EU och de EU-trogna politikerna har stöd av champagnevänstern, boende på Södermalm och på fritiden hemmahörande runt Stureplan, uppbackade av Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen, vilkas åsikter gärna får utrymme i pressen. Vår miljöminister Andreas Carlgren ville visa EU att här i Sverige bestämmer svenskarna och därmed låta oss fortsätta med årlig jakt på varg, för att det antal vargar Sveriges riksdag tagit beslut om (210 individer) inte skall överskridas.

EU satte ned foten så att Reinfeldt vek sig för européernas sätt att besluta över svenska folket. EU krävde till och med att det av Sveriges riksdag beslutade maximala antalet vargar skall undanröjas!

I Sverige finns det medborgare som aldrig tidigare har behövt leva med varg in på knutarna och som faktiskt är rädda för dessa rovdjur. Men detta bekymrar inte EU-politikerna i garanterat vargfria Bryssel eller Straßbourg. Bönder blir gång efter annan av med sina får och jägare och hundägare mister sina husdjur. Skillnaden mellan vad staten i nåder eventuellt kan betala ut i ersättning bestrids inte av Rovdjursföreningen. DÅ är det inte deras djur längre…

Nästa exempel är den för människan betydligt farligare björnen. Här har man på Helgeandsholmen tagit beslut om att björnstammens numerär ska vara

1 000 individer. Vi har runt 3 000, enligt inventeringar, spillningsprover och DNA-undersökningar. Från jägarsidan och andra intressenter har man begärt ökad jakt på björn, men myndigheterna har tvärtom i vissa fall skurit ned kvoten. Till Rovdjursföreningens glädje. De renskötande samerna, som vi påstås måna om, mister varannan renkalv som blir björnföda. Men det bryr man sig inte om på Helgeandsholmen.

Om politikerna inte vill lämna Stockholm för att bilda sig en uppfattning på plats ute i naturen (med risk att gå vilse) kunde de gärna läsa Svensk Jakt, Jakt & Jägare, Jaktmarker och Fiskevatten, där rovdjursproblematiken rapporterats sedan många år tillbaka.

Men man vill kanske inte veta? Då måste man agera för att inte väljarna ska uppfatta det som brist på handlingskraft. Dessutom uteblir väl en och annan bjudlunch när man besöker husse, d.v.s. EU, för att fjäska in sig hos makthavarna.

Det blir inte bättre när Håkan Ljugholt och hans pack tar över, tyvärr. Annat än att vi slipper se och höra velighetsminister Reinfeldt i massmedia.

HasseZ

Sossarna om NATO

2011-03-27T20:10:00.002+02:00

Att sossarna tidigare tog avstånd från officeillt svenskt medlemskap i Nato hade sin grund i att man ville hålla kommunistregimerna i öst om ryggen. Men att fortfarande hävda samma linje i fråga om svenskt medlemskap är en fråga om senildemens och inget annat. Vi får väl se om partiet kommer att tycka som Juholt i fortsättningen. För Sveriges vidkommande togs vänstertrafiken bort 1967. Men den politiska vänsterstyrningen är svårare att få bort.

Värna värnplikten

2011-01-03T21:50:00.003+01:00

Värnpliktssystemet är oöverträffat även inför internationell tjänst

”För uppgiften krävs en indisk bataljon, ett irländskt kompani eller en svensk pluton ”. Talesättet myntades under FN:s operationer i Kongo. Det låter chauvinistiskt och var kanske överdrivet men det tillkom efter ett antal uppmärksammade insatser av svensk trupp för snart 40 år sedan. För första gången kunde svenska ”civila” soldater i strid jämföras med värvade yrkesmilitärer. Jämförelsen utföll till vår fördel, vilket förvånade även svenska bedömare.

Varför lyckades vi och var operationen i Kongo unik? Nej – men i så måtto var den unik som det var första gången sedan andra världskrigets finska fronter som svenska förband deltog i strid. Däremot har svenskar därefter, i ett antal FN-operationer utsatts för liknande situationer som den i Kongo. Framförallt i den inledande fasen av fredsbevarande insatser har förekommit tvångsåtgärder, som rätteligen bör betecknas som fredsframtvingande (Peace Enforcement) – dock lokala och begränsade till tiden. Det gäller framförallt under det svåra första halvåret på Cypern 1964, efter Jom Kippur-kriget i Sinai i mitten av 1970-talet och senast i Bosnien 1992 - 93

Utan undantag har svenska förband fått de högsta betyg. De enda som kunnat mäta sig är faktiskt övriga nordiska länders förband. De har alla haft allmän värnplikt. Utländska bedömare har öst lovord över den svenska initiativkraften och effektiviteten. ”Världens bästa FN-soldater ” utbrast den kanadensiske generalen Mac Kenzie i Sarajevo. Han kunde jämföra med sitt eget lands förband, helt bestående av yrkessoldater.

Det svenska reservofficerssystemet har likaså bestått provet väl. Reservofficeren, i det civila ofta en chef i samhälle och näringsliv, med goda språkkunskaper och som fått militär ledarskapsutbildning, har varit framgångsrik såväl i skyttebataljoner som i minröjningsenheter och andra specialförband. I internationella observatörsgrupper har reservofficeren ofta löst sina uppgifter väl så bra som yrkesofficeren.

Pluralismen höjer förbandets totaleffekt.
Varför möter yrkestrupp så ofta svårigheter, som däremot bemästras av värnpliktssoldater? Svaret ligger i mångfalden av egenskaper och kunskaper i förband med olika slags människor. Ett svenskt FN-förband är en miniatyr av samhället. I gruppen finns snickaren, läraren i klassiska språk, VVS-montören, butiksbiträdet, dataingenjören, den teologie studerande och den arbetslöse skogsarbetaren. De mest skiftande utmaningar kan mötas. Soldaterna har olika politiska åsikter och de mest skiftande svar på olika åskådningsfrågor. Pluralismen höjer förbandets totaleffekt och ger även en större inneboende kraft att bevara etiska värden under hårt yttre tryck.

Åldersspridningen är större än i de flesta yrkesarméer, vilket ökar den sammanlagda styrkan av förbandet. I bästa fall har några soldater också gjort repetitionsövning. Den högre levnadsåldern ger en större livserfarenhet när kulturkrockar och mänskliga tragedier skall mötas.

De flesta uppgifter som ges ett fredsfrämjande förband avser ingalunda strid eller minröjning. Nej, det kan gälla flyktingmottagning, utväxling av fångar, överlämning av stupade och oändliga förhandlingar i anslutning därtill. Det kan gälla livsmedelstransport till svältande byar, sjukvård, katastrofhjälp, reparation av broar och vägar… Inte minst den dagliga närvaron vid patrullering ute i byarna för att skapa trygghet och förtröstan inför framtiden görs bäst av icke-legosoldater.

En ständig samverkan krävs med andra humanitära organisationer. Dessa är många, under 1990-talets Bosnien och Angola c:a 200 stycken och med högst skiftande ledning och förmåga. Ofta får det militära förbandet ta på sig rollen av samordnare i kraft av den bättre organisationen och de starkare resurserna. Hög utbildning och vida perspektiv på olika samhällsproblem krävs i denna samverkan. I den humanitära funktionen har militära enheter som rekryterats ur det civila samhället därmed ett klart försteg.

Härtill kommer alla elementära och triviala vardagsuppgifter för att överhuvud överleva i en främmande miljö med sönderslagen infrastruktur. Utbildade hantverkare i leden är ovärderliga för att lösa de praktiska problemen.

I yrkesarmén saknas civila kunskaper. Den värvade soldaten kan en sak. Värnpliktssoldaten kan tack vare pluralismen möta olika utmaningar och agera mer flexibelt.

Exemplet Libanon.
I mitten på 1980-talet insattes en svensk underhållsbataljon i Libanon. Den avlöste då en fransk bataljon med stor andel yrkessoldater. Det dröjde inte länge förrän den israeliske förbindelseofficeren konstaterade: ”Since the Swedes came the problems at the border have decreased with at least 90 % ”. Säkert också det en överdrift. Men han syftade på vårt obyråkratiska och effektiva sätt att genomföra underhållstjänst över nationsgränsen Israel-Libanon. De som gjorde grovjobbet var meniga lastbilsförare rekryterade ur civila svenska transportfirmor. ”Civila” soldater, vana att klara sig på egen hand i sitt ordinarie arbete som långtradarchaufförer i Europa. Vana vid gränspassager, tullproblem och olika samhällssystem. Pappersexercisen förbereddes av unga kvinnliga stabssergeanter meriterade i resebyråbranschen och i exportföretag – de kunde också charma den mest stingslige chef vid gränspassagerna.

Den värvade bilföraren fick ej heller uppträda ensam. Han styrdes i detalj av en underofficer –ingen av dem hade kunskaper om annat än den egna armén – båda körde fast i den orientaliska byråkratin.

Strid och humanitär verksamhet.
En fredsframtvingande insats (Peace Enforcement) innebär inte att de rent humanitära uppgifterna minskar i betydelse och man får inte förledas tro att en yrkestrupp skulle lämpa sig bättre när strid väntas. De svenska FN-bataljoner som tjänstgjort i sådana lägen (mest kända är Kongo 1961- 62, Cypern 1964 och Bosnien 1993) har varit ytterst framgångsrika såväl när förbanden löst stridsuppgifter som när de haft humanitära uppgifter. Uppgifterna går för övrigt i varandra. För att lösa en humanitär uppgift måste kanske en väg spärras mot en aggressiv part och en annan väg minröjas och öppnas för att evakuering av sårade flyktingar skall kunna genomföras. I verkligheten är det ofta påtagligt svårt att renodla uppgifterna till strid eller humanitär verksamhet.

Ofta förbisett är svårigheter att överhuvud kunna rekrytera yrkessoldater i ett modernt samhälle. Yrkessoldaten får inte den sociala ställning som däremot oftast är fallet i ett utvecklingsland där arméns anställda – även meniga soldater – innehar högstatusyrken. Soldatyrket lockar inte de lämpligaste i en industrialiserad stat.

Värnpliktsförsvar innebär elitarmé.
Med vilken rätt kan man påstå att Sverige borde ha en ”elitarmé” i stället för värnpliktsförsvar. Sanningen är tvärtom att den armé vi haft var en verklig elitarmé för såväl landets eget försvar som vid internationell tjänst.

Allt talar för att den rekrytering vi haft bör fullföljas och utvecklas vidare. Det vill säga:

• Full militär tjänstgöring c:a 8-18 månader för krigsorganisationens behov inklusive för dess personalreserv. Utbildningen meriterar för internationell tjänstgöring.

• En kortare utbildningstid om 3-5 månader för förband med enklare uppgifter och för en andra personalreserv. Utbildningen meriterar för internationell tjänstgöring i ett antal specialbefattningar där de civila kunskaperna är av särskilt stort värde. T ex vissa hantverkare, förare av tyngre civila fordon m.fl. – alltså till uppgifter där vi ofta haft svårigheter att rekrytera tillräckligt stort antal lämpliga sökande. Civila kunskaper är för ett stort antal befattningar väl så viktiga som en lång militär utbildning.

• För övriga – även för kvinnor – en kort allmänorienterande kurs om vapen och vapenverkan, sjukvård mm. Den skulle endast i undantagsfall kvalificera till militär internationell tjänst. Men å andra sidan kan faktiskt kvinnlig personal redan idag besätta ett antal specialistbefattningar efter endast tre veckors militär utbildning. De gör det med den äran och till stor nytta för sitt förband. Kursen skulle ha ett stort samhälleligt värde. Den skulle inte minst bli ytterst värdefull för de många civila biståndsarbetarna. De kunde lära sig de enklaste reglerna att undvika minor, lägga tryckförband osv. Alltför ofta har FN-soldater ute på stridsfåltet tvingats till svåra räddningsoperationer för att hämta hem unga, idealistiska men militärt totalt okunniga biståndsarbetare som hamnat i korselden eller i minfålt.

Förutom dessa tre värnpliktskategorier behövs som nu fast anställt befäl och tekniker samt reservanställt befäl. I takt med den tekniska utvecklingen kan dessa kompletteras med ett fåtal specialister. De kan rekryteras bland veteraner, kontraktsanställas, medverka i grundutbildningen och stå i beredskap för internationell tjänst. Även mindre, hela förband kan öronmärkas i förväg men vara hemförlovade på det sätt vi har idag. Vid internationella uppdrag finns därmed små insatsstyrkor snabbt tillgängliga. Erfarenheten säger också att det aldrig saknas frivilliga veteraner när en ny insats skall ske. Däremot behövs inte stående kontraktsanställda förband för internationell tjänstgöring. De är inte effektiva.

Ryska förband i Kaukasus.
De mest vildvuxna idéer om vårt framtida försvar cirkulerar. De tycks dominerade av önsketänkande, populistiska politikers påfund, riksdagsmän och ledarskribenter med minimala kunskaper om försvaret och som än mindre satt sin fot i ett krigsskadat land. Dessvärre är kunskapen om internationell tjänst begränsad även inom försvarsmakten.

Är för övrigt invasionshotet så oändligt långt borta som ett antal trendriktiga svenska skrivbordsstrateger påstår? Ett halvårs tjänstgöring tillsammans med ryska armén i Kaukasus lärde åtminstone mig att många av dess förband ännu har kompetenta chefer och kan agera med stor effekt och hänsynslöshet. Materiella brister och disciplinära problem skall inte förnekas, men under ny ledning och bättre ekonomi kan vi förvänta en annan säkerhetspolitisk situation även i vårt närområde.

Den svenska värnplikten kommer att behövas. Den måste försvaras och förklaras inför politikerna. Politiker tenderar alltid att lättare se värdet av stora materielprojekt och arbetstillfällen inom industrin, värden som enkelt låter sig beräknas i konkreta termer. Men det är beklagligt att så många inte förstår att den allmänna värnplikten är den bästa grunden för så väl vårt eget försvar som för Sveriges fredsfrämjande verksamhet.

En folkrörelse ”Värna Värnplikten” behövs.
Under Sveriges FN-historia, som började 1948 med Folke Bernadotte har vi haft ett trettiotal försvarsministrar, överbefälhavare och arméchefer. Av dessa har endast tre haft egna erfarenheter av fredsbevarande internationell tjänstgöring. Även inom försvarsledningen i övrigt har den djupare insikten saknats över tiden.

Försvarsledningen riskerar negligera värnpliktsutbildningens avgörande betydelse för Sveriges internationella engagemang. Vi som haft förmånen att få leda svenska soldater i internationell tjänst måste agera och inte stillatigande se på när försvarets bästa resurs, värnpliktsutbildningen, raseras.
Man frestas säga att en av landets få effektiva organisationer raseras.

Till de kända värdena om vikten av förankring i samhället bör tilläggas att värnpliktsutbildning sannolikt är ett svåröverträffat medel att integrera de nya svenskarna. Skolan och andra som har invandrarnas anpassning som sin uppgift tycks behöva all hjälp.

För att få tillräckligt stort urval för befäls- och specialistuttagning och för internationell tjänst måste så många som möjligt kallas in för utbildning. Det möjliggör för många enskilda människor att delta i fredsbevarande tjänst ute i världen – även invandrare. Dessa blir ännu ett värdefullt tillskott i förbandens mångfald. De få invandrare som efter svenskt medborgarskap fått chansen har varit viktiga kuggar i våra FN-förband.

Lika lite som invasionsförsvaret får överlåtas till en liten grupp vid sidan av det svenska samhället – lika lite får Sveriges internationella militära insatser genomföras av legosoldater. En folkrörelse ”Värna Värnplikten” behövs.

Jarl Lundgren

Budget utan försvar.

2010-10-26T21:59:00.001+02:00

Det rödgröna budgeten - den sista på ett tag? - innehöll inte några direkta nyheter. Och det kanske var väntat, det är regeringar som ibland tvingas springa ifrån sina vallöften.

Därför är det kanske tveksamt om man tänkt så mycket.

När det gäller en av de stora besparingarna för de rödgröna har man med säkerhet inte tänkt alls.

Två miljarder ska sparas på försvaret. Och då är att märka att under 2011 kommer även den rödgröna budgeten att belastas av kostnaderna för Afghanistan. En miljard enligt regeringens budget.

I stället är det, som vanligt kanske man ska säga, främst förbandsverksamheten som ska skäras ner. Men alla områden drabbas - det handlar i någon mån om den berömda osthyveln, vilket kanske också det är ett tecken på att man inte lagt så mycken tankemöda på förslaget.

Det handlar alltså om att försvaret betraktas som en restpost där man kan ta lite pengar då och då för att få slutsumman i sin budget att gå ihop. Två miljarder av 45 är förstås ingen dödsstöt.

Men någon gång tar man bort en sista ostskiva som gör att resten av osten blir oanvändbar - det kan alltså leda till att man får ut väldigt lite av alla de miljarder i försvarsutgifter som är kvar. Man kunde lika gärna avrusta totalt.

Även den sittande regeringens finansdepartement har ju stundom använt samma metod. Som vi minns från konflikten mellan finansminister Anders Borg och försvarsminister Mikael Odenberg, som ledde till att den senare avgick i protest.

Just nu verkar det som om försvaret växt in i den mindre kostymen och är mer berett för att genomföra sina uppgifter än på länge. Insatserna i Afghanistan och utanför Somalia har skapat respekt och gett erfarenheter.

Samtidigt växer av allt att döma försvarsviljan åter i svenska folket. Skälet är förstås att man ser en ökad oro såväl i hela världen som i det svenska närområdet. Rysslands allt större muskler och nu ökade intresse av Östersjön - inte minst i samband med Nordsteamgasledningen - är kanske inget omedelbart hot.

Men kan bli det.

Denna omsvängning i den allmänna opinionen har de rödgröna av allt att döma missat. Kanske beroende på att den socialdemokratiska ledningen senaste året har lyssnat mer på Lars Ohly än på sina gräsrötter - något som dessutom kan förklara en hel del av valresultatet.

Inte bra för ryktet!

2010-10-13T22:54:00.001+02:00

Knappt har stormarna kring det nya anställningsavtalet för officerare lagt sig förrän ett 20-tal soldater i NBG:s spaningspluton väljer att sjukskriva sig och "lämna arbetet" i protest mot arbetstidsavtalen, enligt uppgifter i media och forsvarsmakten.se. Enligt Officersförbundet var soldaterna missnöjda med att inte få veta vilka löner som gäller, avsaknad av anställningsbevis och att de därför varken kunde söka bostad eller gå med i a-kassan.

Soldaterna utreds nu för ordervägran, enligt Norrbottens-Kuriren. Andra uppgifter talar om för långa arbetsdagar. För en utomstående kan det verka vansinnigt att soldater kan ha för långa arbetsdagar, men det är i jämförelse till ersättningen. Olika ersättning gäller vid normalt arbete och vid övningar av mer tillämpad art, då särskild ersättning ges för det ökade arbetstidsuttaget. Att soldater "lägger ner arbetet" har förmodligen inte förekommit sedan 70-talets vietnamprotester.

Några dagar tidigare meddelades det att ca 80 soldater i NBG inte fick någon lön i september. Orsaken var liksom tidigare gånger problem i införandet av datasystemet PRIO. Problemet har tidigare i höst drabbat nyanställda soldater som fick klara sig på att låna pengar av sina befäl, medan HR-centrum försökte hitta rätt i listorna.

Ovanstående är missar som Försvarsmakten absolut inte har råd med när man nu är helt beroende av att hålla ett gott rykte som arbetsgivare då samtlig personal ska rekryteras på frivilligt. Samtlig personal måste kunna lita på att man ska få sin lön och veta vilka villkor som gäller. Vem tar på sig ansvaret?

Vart är vi på väg?

2010-10-13T22:43:00.000+02:00

Nu ser man början på vad man har ställt till med. Yrkesförsvaret, där orderlinjen bryts och infiltreras av aspekter från pressen, facket och andra släktingar till Bror Duktig.

Tennsoldat Göransson står fast vid sina brev. Bra, säger säkert ryssarna, då blir Sverige av med kompetent befäl.

Fru Sahlin har sålt sin själ (om hon nu har någon) till ärkestalinist Ohly, precis som doktor Faust sålde sin själ till djävulen.

Håkan Juholt blir de rödgrönas talesman i försvarsfrågor. Hans enda tillgång är den oljade truten, men den kan vara farlig nog. Vapenvägrare eller kronvrak, han har aldrig behövt göra ren sin fotbeklädnader från lera. Inte för att det är där kompetensen sitter, men det skadar aldrig med inblick i gräsrotsnivån när man ska yttra sig i den högsta divisionen.
Gu' bevare fosterlandet! Ingen annan tycks vilja göra det.

Vart tog besparingarna inom försvaret vägen?

2010-10-11T22:17:00.006+02:00

Nedläggningarna inom Försvarsmakten har inte fått önskad effekt, anser Folkpartiets talesman i försvarsfrågor Allan Widman.
Kompetens har förlorats. Och vart tog besparingarna vägen? undrar han. Kuriren träffade Allan Widman under torsdagens besök på I 19 och A 9. Han är ledamot av försvarsutskottet, försvarsrepresentant i partiet och flitig besökare i militär-Boden.

Våg
Allan Widman har följt nedläggningsvågen inom Försvarsmakten under senare år. Pengar skulle sparas, kärnverksamheten främjas och mera pang för pengarna ställdes i utsikt.
- Efter åtta år i försvarsutskottet kan jag konstatera att jag inte fått de utlovade besparingarna riktigt redovisade för mig. Däremot har viktig kompetens för Försvarsmakten tenderat att sluta.

Flytt
Vid nedläggningar har dessutom nyinvesteringar gjorts.
- Då finns skäl att ifrågasätta nedläggningsviljan. Försvarsmaktens grundorganisation prövas inom ett par år. Det har talats om nedläggning av en flygflottilj och ett arméförband.
- Folkpartiet vill inte se ytterligare nedläggningar där. Vi tror inte att de besparingar som kan göras motsvarar de förluster i kompetens och folkförankring som sker i andra änden.

Brister
I en undersökning bland nästan 1,000 officerare framkommer att åtta av tio anser att brister finns i tillgång på materiel, personal och utbildning.
- Jag blir mycket oroad. Efter vad jag förstår handlar det inte om utrustning som stridsvagnar och flygplan, utan om brist på exempelvis fältuniformer.
Nya logistikorganisationen bör studeras, anser han därvidlag. Att applicera ett civilt marknadsekonomiskt system på en myndighetsverksamhet som Försvarsmakten kanske inte är möjligt.

Strider
Hårda strider med svenskar inblandade ökar i Afghanistan. Hur tar vi emot de hemkommande som fått psykiska problem?
- Man behöver inte från och med 2011 påvisa arbetsskada för att få psykosocialt stöd vid hemkomst, nämner Allan Widman som exempel.

Veteranhem som startats i Danmark?
- Det kan vara bra med ett alternativ som inte är myndighetskontrollerat och där man inte känner att man pratar med sin arbetsgivare. Jag är helt för detta.

Jaha, Allan Widman sitter i Försvarsutskottet och vet inte vart pengarna som sparas in vid nedläggningar tar vägen. Vore det inte dags för en hårdför insats av revisorer?
Kalla in Britt-Marie Ahlenius!

Hasse Zettby

Rödgrön röra.

2010-10-02T21:16:00.001+02:00

Jo, jag tackar. Kent Härstedts enda merit är att han är simkunnig, han lyckades bada med framgång under Estonianatten. I övrigt har han inte gjort ett skvatt, annat än att uttala sig på skrävelskånsk dialekt.
Fru Sahlin däremot tar sig vatten över huvudet när hon först säger nej till SD och sedan gladeligen tar emot hjälp av nazisterna när kommunistena ska tvinga på det dumma folket sin egen talman. "Vi har rätt till en egen lösning, att det blev så här rår vi inte för. "
von Sydow var däremot ärlig och rättfram.

Nya insatsregler!

2010-07-09T19:29:00.001+02:00

De nya insatsreglerna är bara en av ett antal saker som den svenska Afghanistaninsatsen behöver. Det är sedan tidigare väl känt, även politiskt, att insatsen är en huvudfoting med stor andel ledning och stödfunktioner i förhållande till operativ del. Det svenska ansvarsområdet är enormt och även om den afghanska polisen (ANP) och militären (ANA) är de som ska göra grovjobbet behöver de stöd från ISAF och ett hundratal svenska soldater på en yta motsvarande Götaland, förslår inte långt. Det är svenska politiker väl medvetna om efter sina besöksresor i Afghanistan, men det är inget man våga ta upp i Sverige. Regeringen har satt sin gräns vid 550 man samtidigt i Afghanistan, även om Försvarsmakten uttryckt önskemål om betydligt fler soldater för att kunna lösa uppgiften bättre. Andra förmågor som är hett eftertraktade är ökad spaningsförmåga genom taktiska UAV: er (den nya taktiska UAV: n är ett känt sorgebarn och den gamla är man ovillig att skicka till Afghanistan), samt ökade signalspaningsmöjligheter, t ex genom S 102.

HansZettby

NH-90 (Hkp 14) Är det något att ha?

2010-06-24T19:46:00.003+02:00

Följande hemliga rapport från Bundeswehr publicerades i Bild Zeitung den 23 februari 2010.

Den nya NATO-helikoptern är inte lämpad för transport av soldater

Den nya NATO-helikoptern NH90 är världens modernaste helikopter. Kroppen består till 80% av kolfibermaterial, stjärtpartiet är utformat med stealth teknologi, och helikoptern är därigenom svår att upptäcka på radar. Som den första helikoptern överhuvudtaget är den helt datorstyrd med fly-by-wire. Bundeswehr har beställt 122 stycken av denna superluftfarkost för 4,6 mdr euro (ca: 45 mdr kr). På grund av den komplicerade tekniken har det redan tidigare kommit till massiva förseningar.

Det finns nu ett stort problem! Som militärhelikopter duger den överhuvudtaget inte! En undersökning av experter från armén ger följande resultat:

Genom den ringa frigångshöjden kan soldater bara i- och urlasta när NH90 står på fast underlag och det inte finns något som sticker upp mer än 16 cm.

Eftersom rampen i aktern är för svagt konstruerad kan soldater inte i- och urlasta den vägen. (Detta torde accentueras i den svenska versionen, Hkp 14, då rampen, till följd av höjningen av kabintaket blivit längre, och i dagsläget till och med är låst i stängt läge).

Golvet i kabinen är så svagt konstruerat att den inte är ”infanteriduglig”. Marschskor skadar golvet.

En samtidig transport av soldater och lastpallar är inte möjligt.

Truppsätena är för soldaterna obekväma, osäkra och för svaga. De som med stridspackning väger över 110 kg får inte flyga med.

Utrymmet i kabinen är så litet att en skyttegrupp med stridspackning endast kommer in om Ak, Grg och packning läggs löst på golvet.

Installationen av Ksp är av plastbrist ”olämplig”. När helikoptern landar i stridszon måste den understödjas av andra enheter.

Eftersom det inte finns lämpliga remmar för fastsurrning av dem, är transport av tyngre vapen som Milan, granatsprutor och Stinger-raketer inte möjlig.

För den speciella insatsförfarande som KSK (motsv. vårt SSG m.fl.) använder med ”Fast rope” blev NH90 inte tillåten. Dess prestanda (bara en vinsch, för många soldater efter varandra) ansågs inte tillräckliga. Inte heller fallskärmshoppning med automatisk utlösning är f n tillåtet.

Sammanfattningsvis rekommenderar experter från ”Luftlandetransportschule” torrt att ”när det så är möjligt skall alternativa luftfarkoster användas för transport av infanteriförband.”

Högkvarteret har under den gångna hösten och vintern utrett möjligheterna att anskaffa ett helikoptersystem som i väntan på att Hkp 14 blir operativ skulle kunna användas för bl.a. MEDEVAC i Afghanistan. Olika alternativ granskades och än en gång slogs det fast att Hkp 4 inte är en lösning (varför vissa politiker fortsätter att vurma för Hkp 4 är därför en gåta). UH-60 Black Hawk och en ny, betydligt vassare version av Hkp 10 benämnd EC725 granskades också. Försvarsmakten räddades dock av gong-gongen då amerikanarna tillfört ett ingenjörförband med erforderligt helikopterstöd till Mazar-i-Sharif där den svenska styrkan är baserad. Problemet är bara det att amerikanarna kan komma att dra sig ur lika snabbt som dom kom och då sitter vi där igen.

Till hösten kan en ny regering med annan uppfattning vara på plats i Rosenbad. Oddsen för att uppnå en långsiktigt hållbar lösning på helikoptermaterieleländet är tyvärr skyhöga. Många - såväl politiker som militärer - tycks känna sig kallade. De utvalda, som vet vad dom håller på med, blir under tiden allt färre. Många har offrats på omstruktureringarnas och omlokaliseringarnas altare medan andra valt att mer eller mindre frustrerade lämna Försvarsmakten. Jag hoppas innerligen att de ännu kvarvarande och tappert kämpande kamraterna härdar ut i de växlande vindar som blåser än hit och än dit med varierande styrka.

Hans Zettby

Personröster och partipiska

2010-03-22T22:23:00.000+01:00

Att det är val i höst har förhoppningsvis inte undgått någon. Man kan dock hoppas att allmänheten i år har bättre koll på vilka som sitter på regeringsmakten i år än motsvarande tidpunkt 2006.

Ytterst få väljare utnyttjar sin möjlighet och rätt att personrösta. Än färre verkar sedan utnyttja möjligheten att påverka sina politiker genom att i klartext kontakta dem och uttrycka vad man som väljare förväntar sig av sin politiker och vilka ämnen man vill att de ska driva. Man ska heller inte vara rädd för att i förväg innan valet kontakta en politiker man funderar på att rösta på och höra sig för hur de ställer sig till olika frågor.

En representativ demokrati som den svenska bygger helt och hållet på att allmänheten talar om för politikerna vad man förväntar av dem. Därför är det så otroligt synd att så få utnyttjar den möjligheten. Man brukar säga att vi får de politiker vi förtjänar. Snarare är det så att vi får den politik vi förtjänar.

Ett problem i Riksdagen är partipiskorna som gör att trots personval, har ledamöterna svårt att följa sitt eget hjärta och driva sina egna frågor. Många frågor avgörs redan på respektive partis partistämma där man bl a antar partiprogrammet. Vissa frågor förs upp i riksdagsgruppen. Vid votering i Riksdagen är det i princip i alla frågor redan bestämt hur partiet ska rösta och man ser inte med blida ögon på dem som röstar "fel". Sålunda kan man egentligen ifrågasätta nyttan av riksdagsdebatterna. Ledamöterna har redan klara instruktioner vilken knapp det är som gäller. Man kan också fundera på om man inte ska rikta samma kritik mot Riksdagen som den som ofta riktas mot försvarsmakten - är inte huvudet för stort? Behöver man verkligen alla 349 ledamöter, eller kan det räcka med 149? Skulle det vitalisera politiken med färre politiker för allmänheten att hålla reda på eller blir effekten motsatt?

Rekryteringsproblematik för Försvarsmakten.

2009-12-30T18:48:00.005+01:00

En av de viktigaste frågorna i Försvarsmakten är rekryteringen inför framtiden.
Efter införandet av ett yrkesförsvar sommaren 2010, kommer Försvarsmakten helt och hållet att få förlita sig på sin egen rekryteringskraft för att nå personaluppfyllnad. Värnpliktsförsvarets tillgång på personal var trygg, såväl när det gällde soldater som när det gällde att rekrytera officerare. Nu måste aktiv rekrytering ske till varje litet fack av Försvarsmakten och när det rör sig om fack som har 20 personer i hela Försvarsmakten blir det nog rätt svårt att nå ut.

90- och 00-talens nedgång i värnpliktiga innebar överlag inget större problem för rekryteringen av officerare. Kvoterna fylldes oftast, men kanske inte alltid med den kvaliteten som eftersträvades. Dock fanns undantag där problemen under 00-talet blev relativt stora, nämligen inom de personalkategorier vars värnpliktiga blev klassade som ”grå arbetskraft” och därmed försvann. Ofta sammanfaller detta med att det är kategorier eller fack som inte direkt syns i vardagen, men är väsentliga för Försvarsmaktens verksamhet.

Inom flera av dessa kategorier finns det idag en skriande brist på personal, där bristen i många fall är så allvarlig att det är svårt att lösa verksamheten. Underlaget för att rekrytera nya officerare inom dessa kategorier har tidigare varit de egna värnpliktiga, som sedan några år inte finns. Syns man inte, finns man inte, som bekant, och då är det svårt att få ungdomar att söka officersutbildning.

Detta problem kommer förmodligen att betonas än mer i framtiden, även inom andra officersyrken om inte rätt åtgärder sätts in. För att fylla alla soldatbefattningar inom udda tjänster krävs det förmodligen också ett brett intag där rekryten inte får söka speciella tjänster direkt från början. Därefter måste man nog använda ett visst mått av tvång för att se till att alla befattningar är tillsatta, motsvarande vad som tidigare skedde hos Pliktverket.

Försvarsmakten har under 00-talet blivit allt sämre på rekrytering, med undantag av rekrytering till Utlandsstyrkan, där de värnpliktiga soldaterna matats dag och natt med uppmaningen att söka utlandstjänst. Betecknande för rekryteringen verkar problemen med att rekrytera till pilotutbildningarna vara. Spontant tycker man som lekman att det svårligen skulle kunna vara problem att rekrytera till dessa i mångas ögon mytomspunna yrken. De borde vara självrekryterande, men inte. Enligt uppgift har man flera år i rad bara haft några tiotal fler sökande än platser efter första grovsållningarna, vilket fått som resultat att ansökningstiden fått förlängas år efter år. Trots att kraven på att ha gjort värnplikt slopats får man ändå inte fram fler än ca ¾ av behovet.

Liknande problem har meddelats från personal som sköter uttagning av specialistofficerare. Många sökande faller bort direkt eftersom de inte ens uppfyller de krav som ställts för att söka. Vissa sökande får accepteras även om man som uttagningsansvarig känner sig tveksam till personen och dess inställning. Avgångarna från förra årets aspirantutbildning och den efterföljande specialistofficersutbildningen har också varit obekvämt höga.

En paradox är att samtidigt som det nya ”frivilliga försvaret” införs så försvinner stora delar av frivilligförsvaret och framförallt skär man inom den del som är viktigast för rekrytering. Frivilligförsvaret har historiskt varit bakgrunden för en stor del av de värnpliktiga som senare sökt sig till officersyrket eller andra yrken i direkt anslutning till Försvarsmakten. Även nu, decennier efter att man i sin ungdom sprang runt på helger och lov i uniform, bodde ute i skogen, genomförde enklare eldöverfall (stridsutbildning av ungdomar är strängeligen förbjudet idag), så träffar jag på möten nya ansikten med namn som gör att det ringer en svag klocka. Vid närmare efterforskning visar det sig då att våra vägar för länge sedan korsats inom frivilligungdomen.

Det tål att understrykas än en gång, frivilligungdomsverksamheten har varit en ren guldgruva för Försvarsmakten när det gäller rekrytering till officersyrket med tanke på den låga insatsen. Den borde även i framtiden så vara till specialistofficers- och även till soldatyrkena. T ex har idag drygt 50 % av de kvinnliga officerarna passerat genom frivilligorganisationernas utbildning, framförallt ungdomsutbildningen.

Försvarsmakten kostnad för frivilligverksamheten är i sammanhanget försumbar. För de kommande åren beräknas summan till 46 milj kr årligen. Det är dock en minskning med 22 % sedan 2003, trots att vikten av frivilligorganisationernas ungdomsverksamhet ökat kraftigt, vilket också understryks i det senaste budgetunderlaget (2010), samt i frivilligutredningen.

Försvarsmakten strävar också efter att införliva frivilligorganisationernas ungdomsverksamhet i sin egen, med andra ord göra den mer central. Det tror jag är ett felgrepp. Det är bättre att i första hand bedriva verksamheten lokalt och ofta istället för att ungdomarna ska resa in till ett av de få kvarvarande förbanden under sina lov. Antalet elevplatser blir också desto färre när verksamheten ska genomföras någon enstaka gång om året.

Att rekrytera unga människor kräver marknadsföring och helst personlig sådan. Ytterst få lockas av att endast se en tv-reklam eller se en soldat på en utbildningsmässa. Samtidigt har allt färre fått stifta bekantskap med det militära genom sin bekantskapskrets då en försvinnande liten del av dagens ungdom gör värnplikten och att Försvarsmaktens förband idag finns på otroligt få orter. Den lokala ungdomsverksamheten hos frivilligrörelserna är ett utmärkt exempel på detta.

Enligt tidskriften Resumé planerar Försvarsmakten att under de kommande tre åren satsa smått ofattbara närmare en miljard kronor på rekrytering och marknadsföring. Den årliga summan för rekrytering blir då högre än vad mönstringen tidigare har kostat och hälften av många utbildningsförbands årsbudgetar. Jag hoppas verkligen att man får valuta för pengarna. Det finns ingen plats för misslyckanden i rekryteringen när det gäller det framtida Försvaret och det vill till att man verkligen rekryterar aktivt om man ska få ungdomar att teckna bort 4-5 år av sina liv för 17 000 kr/mån. Konkurrensen är minst sagt kraftig.

Wiseman's Wisdoms

Farhågor om den svenska solidaritetsförklaringen.

2009-12-10T23:07:00.003+01:00

Artilleriet är idag nerdraget till 24 pjäser, bataljonsartilleriet utgörs idag av det som tidigare närmast kunde räknas som kompaniartilleri (8 cm granatkastare), antalet stridsvagnar närmar sig 60 st, luftvärnet har endast ett mer kvalificerat system med hyfsad räckvidd övriga är begränsade till låg höjd och dager medan luftkriget idag handlar om stora avstånd och höga höjder, 8 st bataljoner för markstrid ska täcka hela landet, varav man ständigt kan påräkna att minst en av dessa kommer att vara engagerad över tiden i en annan världsdel. Tillkommer gör Hemvärnet, men det saknar transport- och skyddsförmåga. Vilket län ska försvaras, vilka ska överges?

Jag tror inte jag är ensam om att kalla det hela ett luftslott. Vad ska Sverige kunna avvara från det nationella Försvaret till våra grannländers stöd? Hur ska hela Sverige kunna försvaras? Återigen går svensk försvarspolitik under kapitlet kejsarens nya kläder.

Vad är värst? En regering som den förra, som hävdar att försvaret ska kunna återuppbyggas när vi ser tecknen på en ökad hotbild eller den nuvarande regeringen som påstår att återuppbyggnad nu skett och att Sverige trots en drastiskt mindre numerär klarar att sköta såväl det nationella försvaret (hela Sverige ska försvaras....) som att bistå våra grannländer?

Kejsarens nya kläder minst sagt...

Det finns inget scenario med en säkerhetspolitisk kris eller konflikt i Sveriges närområde där det är realistiskt att Sverige kan avvara militära resurser för att bistå ett grannland, då försvaret redan är så anorektiskt att man kommer att tvingas välja vilket svenskt län som ska försvaras.

"Sverige har ett nästan dubbelt så stort flygvapen som grannländerna och ett ubåtsvapen i världsklass."

Av den enkla anledningen att Sverige producerar egna flygplan och utbildar sina egna och andras piloter. Idag är fler piloter sysselsatta med stödfunktioner som pilotutbildning, utveckling och exportstöd än vad som finns på de taktiska divisionerna. Sjukt?

"Hela insatsorganisationen kommer att vara tillgänglig och användbar omedelbart – inom en vecka – om Sverige hotas. Tidigare har den politiska kravställningen varit att bara en tredjedel av den nationella insatsorganisationen skulle vara tillgänglig och användbar – inom ett år."

Och innan dess var mobiliseringstiden 24 timmar och efter en vecka skulle hela landet stå på krigsfötter. En vecka är lång tid och kravet på förvarning och underrättelser är fortfarande idag enormt för att en mobilisering ska kunna genomföras. De 8 bataljoner försvarsministern talar sig varm för är just inte mer än 8 bataljoner, d v s en droppe i havet. Det blir 8 bataljoner som ska slåss om de 24 artilleripjäserna, de 60 stridsvagnarna och det knappa luftvärnet som dessutom bara har dagerförmåga (eftersom RBS 70 bl a hade bättre exportförutsättningar än den modernare RBS 90). En mycket imponerande och betryggande organisation. Ska vi försvara Gotland, Stockholm söder om Slussen eller blir det Gästrikland?

SAC-samarbetet ger jag inte mycket för. I många fall är det numerären transportflygplan och inte storleken som är avgörande. Nu avvecklas dessutom en Tp 84 Hercules och bara 7 blir kvar. Dessa är svårt uppbundna av transporter för de internationella uppdragen.

IO 14 som försvarsministern talar sig varm för imponerar inte hittills utan är ännu ett praktexemplar på hur man i Sverige jagat personalrader så till den grad att samma person fyller flera befattningar i olika förband samtidigt. Det är ju dyrt med personal.

Korseld

2009-11-21T20:43:00.001+01:00

Efter att nu ha sett hela Korseld med försvarsminister Sten Tolgfors kan jag bara konstatera att jag helt stöttar honom i hans argumentation runt det svenska deltagandet i Afghanistan. Karzai må vara en ful fisk med västerländska mått mätt, men man måste ställa sig frågan vad alternativet är. Det är bättre att förhandla med Karzai och utöva påtryckningar på honom att förbättra det afghanska samhället istället för att bara packa ihop och åka hem och lämna Afghanistan åt sitt öde. Märk väl, det finns ingen annan att förhandla med. Talibansidan har gång på gång gjort klart att man inte avser att förhandla och att förhandlingar med ISAF är förräderi.

Jag uppskattar också att försvarsministern nu börjar utöva påtryckningar runt helikopteranskaffningarna. Det är inte en dag för sent, men sent vaknar ju syndaren och Tolgfors börjar nog så smått inse att händelserna de närmaste månaderna är de som kommer att forma hans eftermäle efter valet 2010.

I slutet av intervjun ramlar försvarsministern återigen in på att den förra regeringen lade ner över 60 förband medan alliansregeringen inte lagt ner något. Må så vara än så länge, men det är också ord som ska vägas in i Sten Tolgfors eftermäle som försvarsminister. Det existerar ett samförstånd mellan Försvarsmakten och Regeringen att efter valet lägga ner grundutbildningsförband, d v s regementen, flottiljer etc, i syfte att finansiera omställningen till det nya yrkesförsvaret. Ergo: Alliansregeringen är inte bättre än den förra S-regeringen som var en katastrof för det svenska försvaret.

Förefaller det inte också lite märkligt att Sten Tolgfors inte anser sig ha tid att ha kommentarer på sin blogg, medan däremot Carl Bildt har det?

Problemet med personalförsörjning till Försvarsmakten i framtiden!

2009-11-09T21:37:00.004+01:00

Jag vill påstå att Försvarsmakten nu står inför sin största utmaning sedan andra världskriget. Från en trygg och överskådlig personalförsörjning genom värnplikt, till att som vilken arbetsgivare behöva rekrytera all sin personal på den öppna arbetsmarknaden. Eftersom det är många aspekter som rör personalförsörjningen, blir detta ett långt inlägg.

Det ena problemet med personalförsörjningen är hur man ska förvandla köttberget av officerare till en mindre andel officerare och en betydligt större andel specialistofficerare. Det andra och större problemet som jag tänkte diskutera mera här, är hur man ska säkerställa en tillräckligt stor rekrytering av soldater av erforderlig mental och fysisk status för att säkerställa uppfyllnad av Försvarsmaktens organisation. Detta är ett problem som tett sig allt svårare i andra västländer med yrkesförsvar.

Systemet med anställda soldater kunde ju ha fått en bättre start än beskedet att Försvarsmaktens mest erfarna soldater sedan början av 1800-talet inte får fortsätta sin anställning i Försvarsmakten efter en sammanhängande period med värnplikt direkt avlöst av utbildning inför NBG, NBG-beredskap, mer utbildning och sedan insats i Kosovo och Afghanistan (det senare med skarp strid). Försvarsmakten har sedan tidigare i budgetunderlaget för 2010 (BU10) identifierat att man kommer att behöva avskeda personal samtidigt som man anställer, vilket kommer att bli kontraproduktivt för rekryteringen. Lösandet av detta problem kommer att bli avgörande för möjligheterna att personalförsörja den nya organisationen.

Hur ska Försvarsmakten då kunna locka unga i den för resten av livet mest avgörande åldern (där man ska utbilda sig för sitt resterande yrkesliv, bilda familj o s v) att söka anställning i Försvarsmakten i 4-7 år för en månadslön om 17 000 kr och enligt målbilden en fjärdedel av tiden på insatser? Det blir en mycket svår nöt att knäcka. En möjlighet är att kunna erbjuda en förmånlig yrkesväxling efter den militära anställningen som innebär mervärden i förhållande till vad det civila samhället kan erbjuda. Försvarsmakten har också identifierat denna aspekt och ber i BU10 övriga delar av samhällsapparaten om hjälp med detta.

Kamratföreningarna för fallskärmsjägare, kustjägare och militärtolkar är mycket starka nätverk för personal med bakgrund i dessa befattningar och har i flera år arbetat med just frågan om civilt meritvärde för sina medlemmar. I syfte att stötta Försvarsmakten i frågan inför det nya personalförsörjningssystemets införande, har föreningarna bjudit in till en konferens om civilt meritvärde som går av stapeln på Karlberg den 11-12 november.

Lyckas man med att få militär anställning attraktiv i det civila näringslivet ökar chansen att Försvarsmakten lyckas rekrytera rätt personal. Risken är som sagt annars mycket hög att man hamnar i samma svåra situation som andra länder med yrkesförsvar där man får leta sig allt djupare ner i samhällsskikten och allt längre ner i kompetensnivåerna för att hitta folk som kan vara intresserade av militärtjänst. Nederländerna är det land som stått modell för det nya personalförsörjningssystemet och där dras man med nästan 20-procentiga vakanser och tvingas rekrytera på skolornas individuella program.
I USA rapporteras nu återigen stora problem med att rekrytera soldater och att få tag på rätt soldatmaterial, trots att landet har ett mycket utbyggt program för civilt meritvärde och en stor veteranadministration.

Under 90-talet hette det i Försvarsmakten rekryteringskampanjer att det var viktigare att en militärs mest välutvecklade muskler satt 30 cm ovanför biceps. Jag är rädd att det är ett krav man nu kommer att behöva göra avsteg ifrån. Många officerare uttrycker oro över att man i framtiden ska behöva förlita sig på soldater av den typ av personer som Försvarsmakten tidigare aktivt försökt bli av med som värnpliktiga, nämligen de som av diverse anledningar är lite för intresserade av det militära.

Försvarsmakten och samhället måste också bli mycket, mycket bättre på att ta hand om sin personal och deras anhöriga under insatser. Den behandling våra veteraner mötts av vid återkomst till Sverige från Afghanistan med skador är inte något som påverkar rekryteringen positivt. För ett år sedan lade Veteranutredningen fram sitt betänkande och sedan dess har det tyvärr varit mycket tyst från regeringshåll i frågan. Under själva insatsen krävs det ett starkt samhälleligt stöd till soldatens familj för att denne ska känna sig helt trygg med att åka. Detta stöd existerar inte idag p g a den svenska skattelagstiftningen. När det gäller försäkringar och förmåner under insatsen uppmanar idag Försvarsmakten sin personal att teckna egna försäkringar (som myndigheten sedan går i borgen för ifall force majeure träder in) inför insatser, då Arbetsgivarverket inte velat gå med på höjda försäkringsnivåer för militär personal under insats.

Försvarsmakten omtalar själv i BU 10 att det är av yttersta vikt för rekryteringen att Försvarsmakten är en arbetsplats som såväl medarbetare som tidigare medarbetare talar väl om och att "den nära omgivningen till potentiella, nuvarande och tidigare
medarbetare har en positiv uppfattning om Försvarsmakten och uppmuntrar individens val av yrke". I en framtid där man för att finansiera de ökade kostnaderna för yrkesförsvaret kommer att lägga ner grundorganisationsförband (d v s regementen, flottiljer etc) och även flera av Hemvärnets verksamhetsplatser varvid hela landsändar blir utan militär närvaro, blir det allt färre svenskar som kommer att ha kontakt med Försvarsmakten och därmed hämmande för rekryteringen. Många av storstadsförbanden har också sedan tidigare lagts ner i glesbygdspolitikens tecken och för många unga stockholmare ter det sig tyvärr inte värst lockande att flytta till Boden eller Eksjö.

Sedan återstår själva finansieringsproblemet. Hur ska Försvarsmaktens trånga ekonomi mäkta med att försörja all anställd personal. Redan idag uppgår lönekostnaderna till ca 30 % av försvarsbudgeten och i många yrkesförsvar, däribland förebilden Nederländerna ligger lönekostnaderna på över 50% av budgeten. Trots en ordentlig nerdragning i numerären kommer kostnaderna att öka. Dessa dryga 20% behöver hämtas igen någon annanstans i budgeten. Anställda soldater ska ha motsvarande förmåner som anställda officerare. Officerare får övningsdygn planerade då verksamheten inte medger att arbetstiden går att planera, där varje övningsdygn är värt från ca 600 kr till över 1500 kr fr.o.m. årets 25:e övningsdygn samt 8h kompledighet. Som jämförelse kan nämnas att när jag en gång i tiden gjorde GU hade jag drygt 100 fältdygn på ett år. Utöver övningsdygnen kommer naturligtvis alla andra kostnader för anställd personal såsom OB, jour, traktamenten o s v. Försvarsmakten är nu också under införandet av det nya heltäckande datasystemet PRIO, där man ska sköta allt från arbetstid och resor till materieluppföljning och en rad andra funktioner från de dryga 70 datasystem detta ersätter. Eftersom varje klient kostar från 8000 kr/år och uppåt (högre för chefernas klienter) blir detta ingenting som soldaterna kan använda, utan all deras administration ska lösas av deras plutonchefer och liknande. Kostnaden hade ju annars blivit ännu mycket högre för yrkesförsvaret.

Kommer Försvarsmakten att ha råd att hålla sina anställda soldater övade, eller blir det samma sak som alltid de senaste åren, att förbandens övningar utgör budgetregulatorn och så fort pengarna befaras tryta blir övningarna det första som drabbas?

Den fälla många faller i när man talar om yrkesförsvaret är att man tror att det kommer vara så mycket mer välövat än värnpliktsförsvaret. Jag förhåller mig skeptisk till den frågan med tanke på de enorma kostnaderna som detta nu kommer att föra med sig. Vad man också glömmer är att vårt värnpliktsförsvar var mycket övat fram till 90-talet, då just de tidigare mycket regelbundna repövningarna fick agera budgetregulator. Sedan millennieskiftet kan antalet repetitionsövningar räknas på den armlöses fingrar.

Detta för mig raskt in på den andra operativa aspekten. Den numerär som det nya yrkesförsvaret får kommer aldrig att räcka för att försvara Sverige. Det kommer att krävas en enorm återtagning för att på något sätt kunna producera en numerär som är i närheten av trovärdig och har man då övergett värnplikten, blir det inte lätt att återinföra den. Lagstiftningen finns kvar, men hur populärt är det att verkställa den? Sverige har inte en yta och ett befolkningsunderlag som utgör en god grund för ett nationellt försvar av yrkessoldater.

Vem ska sedan kompensera andra arbetsgivare för att deras personal (de kontraktsanställda soldaterna) försvinner iväg ett halvår på insats och någon gång i halvåret är på övning under normal arbetstid? Framförallt, varför skulle man vilja anställa arbetskraft som man vet kommer att vara borta? Hur ska Försvarsmakten ekonomiskt ersätta den kontraktsanställde soldaten för förlorad arbetsinkomst när hans normala lön är mycket högre än "normalt"? Redan idag är detta ett stort problem för hemvärnspersonal och reservofficerare. Hur ska i så fall yrkessoldaten ta det att han/hon får 17 000 kr/mån för heltidstjänst medan den kontraktsanställde som bara tjänstgör då och då (därmed i yrkessoldatens ögon är sämre på att kriga) får en högre ersättning för att kompensera förlorad civil inkomst? Här finns det utan tvekan stora problem att ta tag i.

Lyckas man lösa problemen med att rekrytera kompetent personal och få ekonomin att gå ihop tillräckligt mycket för att hålla personalen konstant övad, är det ingen tvekan om att Sverige kommer att få en försvarsmakt med mycket hög standard, om än ack så liten. Jag kan inte låta bli att undra om inte effekten hade blivit bättre om man behållit värnplikten med en högre personalvolym och istället sett till att genomföra alla de repövningar som är förutsättningen för att hålla en hög standard och vilka var framgången bakom de första Bosnienbataljonerna och åtskilliga missioner innan dess. Systemet med kontrakterad personal är alldeles ypperligt, men är egentligen inget nytt. Det har fungerat i drygt 10 år med värnpliktig personal, där det första kontrakterade förbandet, SWERAP 01 utgjorde KS 01 och sedan har det fortsatt med t ex IA 03 som sattes in som LA 01 i Liberia. Det är inget som hindrar att man tecknar beredskapskontrakt för internationella insatser med värnpliktig personal. Det är heller inget som hindrar att man kombinerar ett mindre antal fast anställda soldater med ett värnpliktssystem i övrigt.

Även om jag hoppas att allt går vägen med yrkesförsvaret, befarar jag starkt att man inom tio års tid kommer att förbanna att Sverige övergav värnplikten. Måhända är jag överdrivet skeptisk. Det behöver ju inte bli problem i Sverige bara för att så många andra nationer har problem med att personalförsörja sina yrkesförsvar...

Konferensen om civilt meritvärde är i alla fall ett högst lovvärt initiativ och fler sådana initiativ måste till om personalförsörjningen ska ha någon chans att lyckas.

Hans Zettby (M)

Min analys av Försvarsbudgeten för 2010

2009-09-27T19:54:00.002+02:00

Enligt Tolgfors Blogg är det framför allt tre huvudområden som prioriteras i försvarsbudgeten för 2010:

– Materielanskaffning. Radarjaktroboten Meteor till Gripen, nya splitterskyddade fordon, TUAV och nytt signalspaningsfartyg anskaffas. (Utveckling av JAS39C/D glömmer han)

– Exportstödsmyndighet byggs upp. Det visar på vikten av vapenexport för att få våra svenska materielsystem att löna sig. Det kan bli intressant att se hur samspelet blir mellan ISP (Inspektionen för strategiska produkter), och den nya myndigheten. Frågan är också var gränslinjen dras mellan FMV och den nya myndigheten samt hur samspelet mellan myndigheten och industrin kommer att fungera. Kunskapen om produkterna kommer trots allt bara att finnas på FMV och industrin samt om dom är i operativ drift hos Försvarsmakten.

– Stödutredningen går ett nytt varv baserat på den föregående utredningens förslag och de remissvar som FMV, FM och FOI har lämnat in. Denna utredning kommer att skötas av s.k. genomförandekommitéer. Ett viss underkännande av den första utredningens resultat med andra ord.

Utvecklingen de senaste åren i försvarsbudgeten har faktiskt vänt. 2008 - 43, 0 miljarder (utfall), 2009 - 42, 3 miljarder (prognos) och 2010 - 45, 5 miljarder (budget).

Sammanfattat så ser utvecklingen i utgiftsområde 6 - Försvar och Samhällets krisberedskap positiv ut. Satsningen på nyanskaffning av materiel syns tydligt, 2009 års budget var 8,8 miljarder medan 2010 blir 10,8 miljarder. Förbandsverksamheten och internationella insatser står kvar på samma nivåer, var ryms då eventuella ökade satsningar i Afghanistan om USA får sin vilja igenom? 300 miljoner finns som en buffert om behov uppstår.
Vidmakthållande får stryk på foten med en sänkning från 6,97 miljarder till 5,98 miljarder. Förvånande är att krisberedskap sänks från 1,5 till 1,1 miljarder.
(MSB har knappt börjat fungera och influensahysterin borde peka på behov av någon typ av beredskap).

Vad vill då regeringen använda Försvarsmakten till?

"Regeringen konstaterar att dagens hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Regeringen förväntar sig att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd. Samma förband ska kunna användas i Sverige, i närområdet och utanför närområdet. Regeringen anser att Sveriges engagemang i fredsfrämjande insatser under EU: s, FN: s och Natos ledning bör öka."

En viktig punkt anser jag är att för att få ut bästa effekt av internationella insatser bör militära och civila bidrag samordnas:

"Regeringen har påbörjat inrättandet av en samverkansfunktion inom Regeringskansliet med stöd av berörda myndigheter och andra aktörer för att stärka den civil-militärasamverkan i samband med svenska bidrag till insatser internationellt."

2008 var ett mörkt år för Försvarsmakten:

"Försvarsmaktens värdering 2008 visar att den samlade operativa förmågan har nedgått jämfört med 2007 avseende exempelvis förmågan att upptäcka kränkningar av sjöterritorium och förmågan att bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld. Det beror bl.a. på att tillgången till kontrakterade markförband minskat sedan NBG08 avvecklades. Dessutom har Försvarsmakten under 2008, för att nå balans mellan verksamhet och ekonomi, begränsat övningsverksamheten utan att regeringen förändrat kraven och målsättningarna för verksamheten."

Lite oroväckande är skrivningarna om de kostnadsökningar som uppstod i samband med NBG08. Nu planeras NBG11 samt ett deltagande i den engelska stridsgruppen 2013! Risk för nya svarta hål med andra ord. Personligen är jag inte så imponerad av dessa stora förband som när det kommer till kritan är för stora att skicka ut. Bättre i så fall att satsa pengarna på utbildning av mindre förband som vi verkligen avser att skicka ut.

Ledningsorganisationen verkar fortfarande ha problem att skapa en fungerande enhet:

"Inom Försvarsmakten pågår en utredning om en gemensam lägescentral (GLC). Försvarsutskottet har framfört att eventuella, genomgripande förändringar av dagens organisation kopplade till detta bör ske efter godkännande av regeringen. "

Armén får ta stryk och går ner från 6 mekaniserade bataljoner, 2 lätt mekaniserade och 1 luftburen bataljon till 7 manöverbataljoner och 3 stridsvagnskompanier. Utgår träningen med förflyttning av trupp med helikopter helt? Då tappar vi möjligheten att täcka stor yta med liten mängd trupp. Då blir effekten av truppneddragningarna betydligt mer markant.

"I enlighet med den tyngdpunktsförskjutning som ska ske, från dagens tunga och medeltunga stridsfordon mot lättare splitterskyddade fordon, kommer antalet stridsvagnar och stridsfordon 90 att reduceras till det antal som motsvaras av manöverbataljonernas, stridsvagnskompaniernas och förbandsreservens behov."

Här har man verkligen missat en av slutsatserna från Irak. I strid i bebyggelse så är det enda som duger rejält med pansar.

För marinen kommer regeringen under hösten 2009 att fortsätta fundera på nyanskaffning av ubåt som i så fall kommer i en tilläggsbudget våren 2010. Ett nytt signalspanings och ett stödfartyg anskaffas. Visbykorvetterna kommer att tas i drift.

För Flygvapnet är det intressant att två av våra Gripen divisioner (F7 utbildning) inte nämns under avsnittet insats, betyder det att incidentberedskap stryks helt och hållet för 39A/B? Livstidsförlängning av Tp-84 nämns, men till vilken storlek? En interoperabel (Länk16) markbaserad stridsledningsfunktion för utbildning anskaffas, men hur blir det för stridsledning vid t.ex. incidentverksamhet? Den nya stridsledningsfunktionen är baserad på befintlig operativ struktur. Bibehålls något berg, eller är det GLC? Det finns en rad kallad Vidmakthållande StriC med i budgeten...

För helikoptrar är det fortfarande ett beslutsvacuum. För många politiska tyckare och för lite jävlaranamma från Försvarsmakten.

"Regeringen tillsatte den 18 december 2008 en särskild utredare (Fö 2008:07) för att se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska redovisa sin slutrapport senast den 1 mars 2010. "

Värnplikten skrotas, vilket jag tror vi kommer att ångra om några år. Tvåbefälssystemet utvecklas. Detta tycker jag är utmärkt. Dock så är jag lite rädd för att Försvarsmakten kommer att ha svårt att ta hand om dessa ur löne- och kompetensutevcklingssynpunkt. Vi har lite för gammal syn på att det är det som finns på axlarna som ska avgöra lön och uppgifter.

"I den fortsatta uppbyggnaden av specialist-officerskåren bedömer regeringen att det är angeläget att så långt som möjligt fylla specialistofficersbefattningar med redan anställda officerare."

Hur är detta tänkt? Ska de äldre officerarna degraderas? Annars så finns stor risk att det inom specialistofficersfacken bildas två grupper av fin- resp. fulspecialister. Jag tror att detta är en misslyckad idé. Bättre i så fall att helt och hållet avveckla äldre officerare och ersätta med nya specialister.

"Under 2008 ökade genomsnittsåldern för yrkesofficerare från 41,7 år till 42,2 år och för civilanställd personal från 46,8 år till 47,7 år."

Här ligger kanske kärnan i Försvarsmaktens problem. Vi är helt enkelt förgubbade, vilket inte bådar gott vid eventuella insatser. Nej, skär ner på dödköttet och öka med specialister och visa att vi satsar på den nya rollen. Regeringen pekar på behovet av karriärsväxling och jag kan bara hålla med.

"Försvarsmakten har problem med hög personalrotation. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppgift att vidta åtgärder som leder till ökad kontinuitet på befattningar."

Lysande! Men då måste hela karriärsutvecklingssystemet ändras. Fler befäl med lägre grader måste utnyttjas i ledningsorganisationen och uppgifter på HKV läggas ut på förbanden för att slippa rotation av personal.

Vikten av frivilligorganisationerna för framtida rekrytering påpekas särskilt. Detta tycker jag är mycket bra då jag som instruktör under många år fått se vilken positiv bild av Försvarsmakten det ger till de ungdomar som utbildas.

"I budgetunderlaget för 2010 redovisar Försvarsmakten förslag till utveckling av internationell militär test-, utbildnings- och övningsverksamhet i Sverige (ITÖ). Det intresse utländska försvarsmakter visar att utnyttja svensk övningsinfrastruktur bör enligt myndigheten tas tillvara för att nyttiggöra Försvarsmaktens överkapacitet."

Fler övningar motsvarande Loyal Arrow kommer alltså att genomföras i Sverige. På så sätt utnyttjar vi våra resurser i form av stora övningsområden och får på köpet kvalificerade utländska förband att öva mot.

"Kopplingen mellan utvecklingen av operativ förmåga och materielförsörjningen bör öka. Därvid bör omedelbart användbara förband prioriteras framför högsta modernitet och spetsprestanda. Det är viktigare att materielen är interoperabel, tekniskt mogen, funktionssäker och tillgänglig än att den har allra högsta tekniska prestanda."

Här är helt klart ett inlägg i SEP debatten.

"Möjligheterna att utnyttja olika former av tillgänglighetstaganden bör alltid prövas. Möjligheterna till samverkan med civila offentliga aktörer och näringslivet bör utnyttjas för att åstadkomma ett effektivt och ändamålsenligt resursutnyttjande."

Mycket av underhåll av militära system kommer att i framtiden läggas ut på industrin. Frågan är bara hur vi gör vid en insats? Hur kontrakterar man bäst civil personal att deltaga i operationsområden? Saab Aerotech har bl.a. varit med om att bygga upp vår camp i Afghanistan.

För Gripen systemet nämns uppgradering till E/F om Brasilien eller annat land beställer flygplan. Men även nedanstående formulering, vilket visar att regeringen har förstått att det kommer att krävas ett vidmakthållande av Gripen.

"Oaktat beslut i Brasilien eller i annat land, kommer ett ställningstagande att krävas hur fortsatt vidmakthållande och utveckling av flygsystemet ska ske. Den operativa livslängden med dagens JAS 39 C/D bedöms vara uppnådd i perioden 2020-2025."

Jag är mycket positiv till att TUAV kommer tillbaka. Framtiden för flygburen spaningsverksamhet ligger helt klart inom UAV området. Meteor är jag också positiv till eftersom det visar på en vilja till invasionsförsvar.

Sammanfattningsvis: Ur materielanskaffningssynpunkt ser det rätt så hyfsat ut. Lite svagt i min mening för sjöstridskrafterna. Ur förbandsproduktionssynpunkt tycker jag att armén helt och hållet fokuserar på internationella insatser, vilket jag tror långsiktigt kommer att bli ett problem. Stridsvagnskompetensen mer eller mindre försvinner och ett antal enheter finns i så få exemplar att det är mer frågan om vidmakthållande av en kompetens än en reell förmåga (luftvärn, artilleri m.m.).

Helikopterverksamheten och ledningsorganisationen måste också snarast klarläggas!

Det är intressant att titta på SvD omröstning om vad svenska befolkningen önskar att budgeten satsas på. Givetvis kommer sysselsättningen på första plats med 39 %, men sedan är det faktiskt dött lopp mellan försvaret och skola och utbildning, bägge på 12 %. Vård och äldreomsorg får bara 10 % och på en överlägset sista plats jämställdhet enbart 1 %.
(FI får svårt att fiska röster i nästa val)

Hans Zettby

Drömmar och sanningar

2009-09-22T22:32:00.003+02:00

Sverige har uttalat en ensidig solidaritetsförklaring, men hur ska vi praktiskt gå vidare? De neddragningar som redan gjorts på Försvarsmakten i kombination med den minskande försvarsbudgeten leder till att det i dagsläget bara finns två realistiska vägar framåt:- Förlita sig på säkerhetsgarantier från militära stormakter. Räcker Norden verkligen till, eller behöver vi stöd från t.ex. USA?
- Ingå i en multilateral militär säkerhetsgemenskap, d.v.s NATO eller EU (om dom nu tillåts av USA att nå så långt). Ironiskt nog så har Sverige som icke NATO medlem NATO-anpassat sitt försvar så till den milda grad att vore vi medlem i NATO skulle vi vara bäst i klassen.Sverige hade runt 1970 ett försvar som var dubbelt så starkt som övriga Norden tillsammans. Nu ser siffrorna betydligt annorlunda ut:

- Sverige har 2014 åtta insatsbataljoner. Tillsammans med HV blir det 48.000 man. Utbildningskostnad per man 867 713 kr.

- Finland kan mobilisera 350.000 man till en kostnad av 66 629 kr per man.
- Danmark förlitar sig helt på NATO, men kan skramla ihop 83 700 man till en kostnad av 367 264 kr per man.- Norge litar på USA och har 66 000 tillgängliga till en kostnad av 642 424 per man.Varför går Sverige ut med en solidaritetsförklaring? Börjar våra politiker inse siffrorna ovan och därmed även slutsatsen att vi inte längre klarar av att försvara oss själva?

Problemet är bara att Sverige historiskt sett har visat att vi inte gärna hjälper till om det får för stora konsekvenser för oss själva.

Våra nordiska grannar är inte mycket att hänga upp säkerhetsstrategin på. Om något händer i Sverige så påverkar det med stor sannolikhet alla våra grannländer och då är det var och en för sig som gäller.

Det som hände i Georgien visar också på att både NATO och USA är tveksamma att ställa upp om det inte ligger mycket i vågskålen.Frågan är bara: Om vi inte längre har förmågan att försvara oss själva, vem sjutton vill då hjälpa till med vetskapen om att dom kommer få att dra det tunga lasset? Då måste vi ge mycket tillbaka.

Det intressanta blir därför att ju mer vi drar ner på det nationella försvaret, desto mer måste vi ställa upp på internationella insatser.

Försvaret och ekonomin

2009-09-21T23:26:00.003+02:00

I budgetproppen som lades idag tilldelas Försvaret 41,6 mdr kr jämfört med 40,2 mdr kr för år 2009. Därutöver beräknas Försvaret under 2009 bara utnyttja 37,6 mdr kr av sin budget genom de åtstramningar som genomförts.Den utökade budgeten går framförallt till nyanskaffning av kritisk materiel såsom t ex:
-Ny radarjaktrobot för JAS 39 - Högst önskvärt med tanke på dels den snabba teknologiutvecklingen i öst och dels med tanke på möjligheterna att exportera Gripen. Roboten kommer att vara användbar i såväl nationella som internationella scenarier och utgöra ryggraden för Gripens beväpning under lång tid framöver.

-Taktisk UAV - ersättningssystem för UAS Ugglan. TUAV är en högt eftertraktad förmåga att använda i de svenska internationella insatserna.
-Nya stridsfordon - Blir det AMV eller SEP?
-Nytt signalspaningsfartyg

Budgeten innehåller dessutom en rad andra materielprojekt som kan komma ifråga längre fram.

Därutöver avser Regeringen också att inrätta en speciell exportstödsmyndighet för krigsmateriel. Även detta ser jag som högst önskvärt och förhoppningsvis kan Försvarsmakten då mer koncentrera sig på sin kärnverksamhet.

Man ska dock inte glömma att grunden för en lyckad krigsmaterielexport är att tillverkarlandet själv köper den materiel som produceras i landet. Det känns lite si och så med det för tillfället.

Läser man budgeten kan man också glädjas över enligt den nya uppdelningen har man slagit isär det som förut gick under namnet "materielbudgeten". Oinsatta förfasades sig ofta över den var större än verksamhetsbudgeten och hävdade att detta berodde på allt för stora och dyra materielinköp. Nu är utgifterna mer lättöverskådliga. Än överskådligare blir det sedan om man tittar i årsredovisningarna och ser hur mycket av anslaget 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap som går till personalkostnader och hur lite som går till egentlig verksamhet. Kom ihåg den siffran och jämför sedan med tiden efter 2014 när övergången till yrkesförsvar är genomförd.

Ekonomiskt ser det alltså rätt så ljust ut för Försvarsmakten 2010, fast den har man ju varit med om förut.

Man kan glädja sig åt att läsa att Regeringen tydligt uttrycker att beslut om Gemensam lägescentral/Net Operation Center (GLC/NOC) inte är något som Försvarsmakten har rätt att fatta, utan det ligger hos regering och riksdag.

Med tanke på den extremt tuffa personalnivå som redan råder inom det området, tror jag inte riktigt att Försvarsmakten har råd med att tappa huvuddelen av kompetensen vid en centralisering till Enköping då majoriteten av de anställda redan deklarerat att de inte tänker flytta.

Under ett antal år så har Sveriges Försvarsmakt bedrivit både forskning och övning i syfte att skapa en central där man ska ha en överlägsen lägesuppfattning vad gäller luft, sjö och mark. Detta är tänkt att fungera inom ett stort nätverk där allt till slut mynnar ut i GLC/NOC (Gemensam Läges Central/Net Operation Center) där höga beslutsfattare ska kunna ta ett så riktigt beslut med ingångs-värden från de tre elementen, luft- sjö - mark. Den ska vara placerad på LedR i Enköping.

Hotbild - Gasledningen!

2009-09-14T22:47:00.002+02:00

Jag är yrkesofficer och har arbetat inom Försvarsmakten i 42 år, varav 4 år i utlandstjänst. Min erfarenhet inom Försvarsmakten är mångfacetterad och innehållsrik.

Vad beträffar hotbilden delar jag inte försvarspolitikernas önsketänkande. Rysslands årliga ökningar av försvarsanslagen är oroväckande. Ingen politiker från något land vågar fråga de ryska makthavarna om anledningen. Vad skall de uppgraderade kärnvapensystemen användas till? Det kalla krigets landstigningsmanövrar står åter på programmet. Landstigningsföretag har med anfallskrig att göra och inte med försvar. Ett mycket bra sätt att visa kraft vid förhandlingar mellan Gazprom och länderna runt Östersjön. (Maktpolitik)

Undfallenheten kan jämföras med Neville Chamberlains utflykt till München 1938, då denne återkom med ett dokument från Adolf Hitler och utropade patetiskt "Peace in our time". Något elake Winston Churchill avfärdade med orden "A scrap of paper". Den svenska motsvarigheten till "Peace in our time" heter "Hotbild saknas", och tyvärr har vi ingen elak Churchill som kan få svenska folket att vakna.

I dag syns inga orosmoln, men inriktning och målsättning kan ändras över en natt, utan förvarning. Ett mobiliserat försvar, modernt utrustat, tar tid att få fram. Från krigsutbrottet 1939 tog det 14 år innan Sverige hade godtagbar försvarsförmåga. Den främsta hotbild jag vill framhålla kan sammanfattas med ett ord – gasledningen!

EU är inte en försvarsallians, vilket Nato är. Då Sverige inte är medlem i Nato är det riskfritt för Ryssland att besätta Gotland förebärande att man måste skydda sin gasledning. Sverige har då ingen möjlighet att återta sitt förlorade landskap. Nato kommer inte att ingripa eftersom Sverige inte är medlem. Det blir kanske en resolution från FN som ingen bryr sig om. Den som militärt behärskar Gotland behärskar också luftrummet och vattnen på ömse sidor med luft- och sjörobotar.

I artikeln den 1 september uttryckte jag mig vagt om stridsvagn 122. Jag påstod inte att det var fråga om avveckling. Däremot "förrådsställning", vilket operativt fungerar på samma sätt. Pansar sätts in direkt för att möta angrepp till lands. Pansarförband går ogärna i strid utan eget infanteri som skydd. Var finns besättningarna som skall bemanna de stridsvagnar som placeras på Gotland? Och var finns pansarskytte?

Hur är det tänkt att utbilda, öva och beredskapshålla fordon med besättningar? Så att de kan verka när så behövs?

Sverige står i begrepp att lämna värnpliktssystemet och övergå till yrkesförsvar. Med ett sådant försvinner den folkliga förankringen med alla frivilliga krafter. De framtida styrkor försvarsministern berör i sin replik kan aldrig förslås. Att inte ha beredskap för ett "värsta-fall-scenario" kan stå Sverige dyrt. Försvarsministern kanske resonerar som sin föregångare 1981: "Som tur är så har vi ju finnarna"…

Försvarsministerns resonemang gällande FM insatsorg haltar betänkligt! Har försvarsministern fullständigt missat Hemvärnet/De Nationella skyddsstyrkorna i FM insatsorganisation. Här finns 30 000 välövade och motiverade soldater över hela Sverige som har en mobiliserings – och insatstid som räknas i timmar.

Hans Zettby

Hur skall vi få en attraktiv landsbygd?

2009-08-17T11:28:00.003+02:00

Östergötland är ett fantastiskt landskap, ett Sverige i miniatyr, med ett otal kulturella och historiska "smultronställen" och sevärdheter. Skärgården med sin unika miljö måste värnas! Jag vill verka för att länet skall bli ledande då det gäller val av besöksmål i Sverige både för privat- och affärsturism och vi östgötar bör fortsätta stå för gott värdskap och bidra till att göra vår region värd att besöka.

Det är förvisso viktigt att slå vakt om Östergötland som den fjärde storstadsregionen. För detta krävs ett antal satsningar på utbyggd och upprustad infrastruktur, där byggandet av Ostlänken ses som det mest angelägna projektet. Men i det perspektivet är det viktigt att inte glömma av att Östergötland inte enbart består av storstäderna Linköping och Norrköping.

En satsning på landsbygden är minst lika viktig.

För att få ett helhetsperspektiv på landsbygdens framtid krävs en ny och kraftfull strategi för landsbygdens framtida utveckling. Jag är övertygad att om man vill få en attraktiv landsbygd med ett ökande företagande och fler boende måste hållbara lösningar för kommunikation, infrastruktur och utbyggda bredbandsnät ordnas. Utan en sådan politik kan landsbygden långsiktigt sett knappast bidra vare sig till en ökad ekonomisk tillväxt och sysselsättning eller till landsbygdens egen överlevnad som fungerande åretruntsamhälle.

För att Östergötland skall växa och bli ännu mer attraktivt krävs, förutom en väl etablerad infrastruktur, en ekonomisk, ekologisk och socialt hållbar utveckling av hela länet, öppenhet för nya idéer och samarbetsformer. Privata initiativ och idéer skall uppmuntras.

Det är påfallande många som vill att deras barn skall få växa upp på landet, men planerna stupar på avsaknad av bredband, skolor och butiker (däribland bensinstationer) samt en fungerande kollektivtrafik. En femtedel av Sveriges befolkning bor numera i tätorter och samhället skulle må väl av om den utvecklingen kunde stoppas.

Det gäller inte bara att få människor att flytta hit, det gäller också att se till att vår region bibehåller sin attraktionskraft för att motverka avflyttning. En bra ungdomsverksamhet, även på landsbygden, kan bidra till detta.

Trots farhågor inför framtiden och den försämringen av landsbygdens serviceverksamheter vi alla kan skåda finns det hos de mindre kommunerna och andra aktörer på landsbygden en stark vilja att utveckla de mindre tätbebyggda delarna av det svenska samhället och en övertygelse om att landsbygden på ett mycket konkret och aktivt sätt både kan och vill bygga upp en stark och bred produktionsstruktur, attraktiv boendemiljö och en väl fungerande komplementmiljö till de tätbebyggda regionerna.

Så vad som krävs är att:
• Landsbygdspolitiken skall samordnas med den övergripande regionala utvecklingspolitiken.
• Landsbygdspolitiken inriktas för spridning på ny produktion inom såväl livsmedelssektorn som andra näringssektorer.
• Natur- och kulturmiljöns betydelse skall betonas som en viktig attraktion för kvarboende och inflyttning.
• Hela myndighetsstrukturen ses över så att samhällsorganisationen bättre överensstämmer med en kraftfull helhetspolitik som innefattar såväl infrastruktur och samhällelig och kommersiell service som bra förutsättningar för småföretagsutveckling, högklassig utbildning samt en bra sjuk- och hälsovård.
• Den demokratiska styrningen av landsbygdens utveckling skall klarläggas med bl.a. tydliga roller för de skilda planerings- och genomförandenivåerna.

Så det gäller att få alla samhälleliga aktörer på lokal, regional och central nivå att engagera sig i den konkreta landsbygdsutvecklingen, inte minst när det gäller visioner, mål och strategier. Man bör inrikta mot två huvudmål – främja sysselsättning, tillväxt, bosättning och service på landsbygden för att bl.a. underlätta landsbygdens anpassning till nya förutsättningar och främja en diversifiering av landsbygdens näringsliv samt stödja ett uppfyllande av miljöpolitikens övergripande mål för de areella näringarna.

Hans Zettby

Helikoptrar och sensationsjournalistik

2009-08-17T08:20:00.002+02:00

De senaste dagarna har Expressen påbörjat en artikelserie om det svenska militära deltagandet i Afghanistan. Jag välkomnar att media ägnar uppmärksamhet åt de svenska soldaterna och den svenska insatsen så länge det görs sakligt och objektivt.

Som tyvärr oftast är fallet med kvällstidningarna sker nu detta varken sakligt eller objektivt. Istället verkar man i mångt och mycket använda samma sensationsjournalistik som på ”nöjessidorna”. Under torsdagen möttes läsarna av Expressens nätupplaga av rubriken ”Svenska soldater dödade i Afghanistan”. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att något tusental anhöriga och bekanta till de drygt 450 svenska soldaterna i Afghanistan fick hjärtat i halsgropen. Istället handlade artikeln om attentatet som krävde två svenska officerares liv hösten 2005. Jag har svårt att finna ord för hur illa jag tycker om Expressens ”journalistik”.

Expressens vinkel på den svenska militära Afghanistaninsatsen har sedan attentatet 2005 varit avsaknaden av svenska helikoptrar för ambulanstransporter. Läser man Expressen "vet" man att svenska soldaters enda chans till överlevnad är att det kommer en svensk helikopter och hämtar den skadade. Inte mycket bättre är det när man läser om trafikolyckan i början av veckan, men då handlar det om att det måste finnas lättare ambulanser också. Hur det ska gå ihop med medias andra krav att fordonen ska ha högre skyddsnivå begriper jag inte. Osakligheten har i alla fall fått Försvarsmakten att reagera och kommentera artikeln. Hur mycket "jätteoffensiv" är det när en handfull svenska soldater bistår några hundra afghanska soldater att säkra ett område inför valet?

Idag, liksom tidigare står Tyskland för den absoluta majoriteten av helikopterförmågan i det svenska området. ”Beroende av tyskar” kallar Expressen artikeln som om det skulle vara något fult och negativt. Sanningen är ju att det hela handlar om en multi-nationell insats där flera nationer arbetar gemensamt. Det är inte konstigare än att svenska soldater i Bosnien hade stöd av norska helikoptrar och amerikanska helikoptrar för sjukvård eller franska helikoptrar i Tchad och Kongo. I Afghanistan understöds svenskarna ständigt av andra nationers stridsflyg, framförallt amerikanskt, men mycket få krav har rests på att vi måste skicka dit svenska JAS:ar.

Att sedan de tyska helikoptrarna (CH-53) har helt annan prestanda än de svenska Hkp 10B nämns ju inte heller i artikeln. Då faller ju hela artikelns vinkel. CH-53 har högre marschfart än toppfarten på Hkp 10B. Den har betydligt längre räckvidd, bättre självförsvar, tre motorer istället för två (redundans). Den är också betydligt större och har därmed betydligt bättre lastförmåga. En nog så viktig aspekt är att tyskarna vid det här laget skaffat sig en betydande vana vid flygning i de svåra klimatförhållanden som råder i Afghanistan med såväl mycket hög terräng som öken, medan den svenska erfarenheten av naturliga skäl är närmast icke-existerande och först måste byggas upp.

Viktigast för den skadade soldaten är dock tillgängligheten och den tid det tar för helikoptern att ombesörja transporten. Hittills har tyskarna aldrig misslyckats med att ställa upp med sjukvårdstransport när sådan behövts. Att sedan den aktuella helikoptern är snabbare är nog så viktigt när det handlar om minuter. För att nå erforderlig förmåga krävs det i princip tre svenska helikoptrar på plats om man ska klara 24h-beredskap och underhåll. Detta skulle innebära att det inte fanns någon tillgänglig helikopter av typen på hemmaplan för utbildning o s v. Den svenska Hercules som nu är baserad i Afghanistan har dessutom frigjort tyska helikopterresurser, då de tyska helikoptrarna till skillnad från de tyska transportflygplanen har kunnat ta sig över bergen i Afghanistan även med en motor ur drift.

Den stora skandalen i sammanhanget är egentligen inte avsaknaden av svensk helikopterburen sjukvårdsförmåga i Afghanistan. Det är den totala avsaknaden av svensk sjukvårdshelikopterförmåga redan i det tidigare nationella Försvaret vilket varit en tragedi sedan helikopterns införande. Redan på 70-talet drog man korrekt slutsatserna efter amerikanska erfarenheter i Vietnam att i princip alla sårade som fick omedelbar tillgång till helikoptertransport till kvalificerad vård, överlevde. Ändå kom det aldrig till stånd något svenskt inköp av sjukvårdshelikoptrar. Ett antal militära helikoptrar fanns, men ingen för mer kvalificerad vård och de få som vanliga transporthelikoptrar som fanns i krigsorganisationen får dagens svenska sjukvård att framstå som nerlusad med ambulanshelikoptrar. Under 90-talet köptes ett antal ambulanshelikoptrar in till Försvaret, men användes endast för civilt bruk, tills det blev fult med denna statliga tjänst, varvid de såldes. Samma helikoptertyp används nu av Norge i Afghanistan.

Redan under krigsspelen på 70-talet blev resultaten snabbt att svenska soldater som sårats dog i drivor för att de inte kom under vård tillräckligt snabbt. Nästa problem blev att ta hand om sjukdomar eftersom krigsgravtjänsten hade svårt att hinna med. Idag klarar det amerikanska försvaret livet på nästan alla sårade soldater som inte skadats i huvudet eller de centrala organen tack vare ordentlig personlig skyddsutrustning och förmågan att snabbt få sårade under mycket kvalificerad vård. Behöver jag upplysa om hur många fältsjukhus svenska Försvarsmakten har kvar efter det senaste decenniets intensifierade nedrustningshysteri?

Helikopterverksamheten är och förblir tyvärr ett sorgebarn inom det svenska Försvaret. Blir det bättre med Hkp 14? Nej, den lär först bli operativ framåt slutet av nästa decennium och då kommer den redan att vara så gammal att man måste börja titta på modifieringar. Fram till dess saknar vi i Sverige helikopterburen ubåtsjaktsförmåga eftersom Hkp 4-systemet fallit för åldersstrecket. Jag är tveksam till om utrustning för ubåtsjakt ännu ens beställts till Hkp 14. Oavsett vilket, kommer den personal som idag kan ubåtsjakt ej längre vara kvar i organisationen då det blir aktuellt igen, varvid man får börja om från början.

Får tio år sedan hade man chansen att köpa in ett nytt, men ändå beprövat helikoptersystem. FMV gjorde en rekommendation, men regeringen körde över den och valde ett annat obeprövat system som bara fanns på pappret för att kunna sy ihop ett nordiskt samarbete. Danmark hoppade av och gick sin egen väg. Sverige valde ändå i slutändan en helt annan variant av den helikopter Norge och Finland valde.

Inom Försvarsmakten är man så bekymrad över det mediadrev som dragits igång om helikoptrar i Afghanistan att man redan förra året började titta på om det gick att skicka någon annan helikoptertyp än Hkp 10B till Afghanistan. Strunt samma om den hade rätt prestanda, skydd eller kunde ta mycket mer än en sårad på bår utan sjukvårdspersonal. Huvudsaken var att visa att Sverige kan flyga helikopter i Afghanistan.

Sjukvårdsberedskapen är faktiskt en av de saker jag är minst oroad över när det gäller den svenska insatsen i Afghanistan. Däremot är jag betydligt mer oroad över det stöd skadade och stupade svenska soldater och deras familjer hemma i Sverige av våra myndigheter, vilket jag kommer att borra mer i i ett kommande inlägg.

Nu finns det naturligtvis de som tolkar allt ovanstående som kritik mot svensk helikopterpersonal. Då har man dragit fel slutsats. Det är snarast kritik mot oförmåga att förstå vikten av helikopterförmåga. Men framförallt är det kritik av sensationsjournalistiken.

För övrigt anser jag som vanligt att svensk militär personal på utlandsinsatser borde vara skattebefriad under insatsen.

FÖRSVARA FÖRSVARET FÖR FOSTERLANDETS FRIHET!

2009-08-15T23:20:00.006+02:00

Så har försvarsminister Sten Tolgfors redogjort för sin trestegsraket, om hur det en gång så stolta svenska försvaret skall transformeras till en mikroskopisk expeditionskår med lätta förband och utan förmåga att försvara det land och det folk det är skapat att försvara. Hotbilden är väl inte så där väldigt alarmerande just denna dag då detta skrivs, men inte går omvärldsutvecklingen åt rätt håll hur mycket man än må sitta på Jakobsgatan och önskedrömma om att så vore fallet...

Ryssland rustar upp och spänner sina militära muskler, naturrikedomarna under Arktis is intresserar de flesta länderna i området och snart kommer vi med största sannolikhet ha en rysk gasledning som passerar genom våra vatten med allt vad det innebär av ryska intressesfärer och ökad militär närvaro.

Visst kan jag köpa idén om ett fast anställt försvar med professionella soldater men inte till de pinsamt patetiskt låga nivåerna som det nu talas om. Men A och O i min sinnesvärld är att försvaret måste ha en anpassningsförmåga, med möjlighet att hyfsat snabbt skapa sy upp en större kostym när man måste klä upp sig för att imponera på omvärlden, och just detta kommer vi aldrig att kunna ha i ett försvar med yrkessoldaterna i de åtta lätta manöverbataljonerna och frivilliga soldater i Hemvärnet (Nationella skyddstyrkorna). Och med tanke på att våra svenska folkvalda alla tycks ha en iögonfallande likhet med sengångare när det kommer till säkerhetspolitiska slutsatser och försvarspolitiska ställningstaganden så kommer vi alltid vara för sent ute att med att:

1) Skapa en större numerär för landets väpnade styrkor.
2) Köpa in ny matriel för de högst eventuella nya förbanden.
3) Väcka värnplikten till liv igen.
4) Söka oss till den kollektiva säkerheten i NATO.

Och som om senfärdigheten inte vore illa nog, så drar man närmast kroniskt fel slutsatser av det som händer. För nästan exakt ett år sedan marscherade ryssen in i Georgien med tunga förband, med stridsvagnar och mekansierat infanteri, med massivt artilleriunderstöd och ett väloljat samarbete mellan mark- och flygstridskrafter, och bara denna nakna uppvisning i rysk aggressivitet borde ha fått Sverige att vakna omedelbart. Men vad händer?

Omedelbart så låter regeringen genom det ansvariga statsrådet Tolgfors skjuta på försvarsbeslutet för att väva in erfarenheterna från det nyss avslutade kriget men problemet är som vanligt att Sverige drar helt fel slutsatser. Den lätta Georgiska armén massakrerades och förödmjukades av de ryska, tunga förbanden - och Tolgfors med nickedockor kommer på att den svenska armén skall göra sig av med 50 % av de helt underbara, hypermoderna men tunga stridsvagnarna av typ 122 för att istället satsa på lätta förband med "Galtar" och obepansarade Toyotabilar. Sålunda drar man helt fel slutsatser av hur man bäst försvarar hemlandet...

Ryssen besegrade Georgien genom en närmast magnifik uppvisning i eldunderstöd från artilleri, helikoptrar och stridsflyg medan vi i Sverige tycker att 24 artilleripjäser är tillräckligt för att stödja vår armé. Förvisso en korrekt slutsats med tanke på den framtida numerären, men helt åt fanders om man vill ha någon trovärdighet i det nationella försvarsperspektivet. Pvhelikoptrarna (Hkp 9) vi har är närmast antika idag och alla de JAS-plan vi har lär behövas för att skydda luftrum och alla marinens fartyg som har det gemensamt att de alla saknar luftvärnsförmåga Här och Nu.

"Här och Nu" är Tolgfors mantra, men är det vi får med omstruktureringen bättre än det gamla och i nypolitiska led ständigt hånade invsionsförsvaret. När Tolgfors är färdig, och 450.000 kvadratkilometer Sverige försvaras av 8 lätta bataljoner med ringa undersöd, en "handikappad marin" och ett flygvapen med lika många uppgifter som flygplan så kommer vi ändå inte nå upp till det "Här och Nu" som vi nådde med våra 24 brigader, med Europas näst största flygvapen och en marin som i alla fall höll piraterna borta från Öland. Det gamla invasionsförsvaret med alla sina värnpliktiga var efter 72 timmar i så pass gott skick att det fanns en avskräckande dimension som vi aldrig någonsin kommer att nå med 6 bataljoner i Sverige, 1 i Afghanistan och 1 i någon annan gudsförgäten del av världen.

Ett land som är stort till ytan, som saknar en stor befolkning men som ligger i en del av världen där avspänningen är på väg att bli historia behöver trovärdighet, och trovärdighet i försvarsförmåga kräver en anpassad numerär. Sverige kommer aldrig kunna anpassa sin numerär med ett yrkesförsvar, Sverige kommer alltid vara för sent ute när hotbilden förändras - det är den tragiska sanningen. Men i Finland har man förstått det där och där är brigaden inget museiförband. Söte bror i Norge har fått upp sina ögon igen och satsar resurser på sin försvarförmåga igen,men som vanligt har vi i Sverige fastnat någonstans i förordet när de andra läser de sista raderna i historieboken...

Hans Zettby

Bakom upproret i norra Afghanistan

2009-08-14T10:46:00.001+02:00

Arbetslöshet,fattigdom och etniska motsättningar göder talibanernas framgångar i norra Afghanistan. Dialog och bistånd,inte militära insatser, behövs, enligt lokala politiker.

Talibanernas makt växer i norra Afghanistan. I en del byar i provinsen Kunduz har talibanerna satt upp egna, rivaliserande styren - kompletta med domstolar och skatteindrivning.

Också i provinserna Balkh, Jowzjan, Faryab, Sar-i-Pol och Baghlan ökar gerillans makt. Hur kan det komma sig? - Folket i Charbolak, talibanernas bas i Balkh, har inte sett några förbättringar. Inga skolor, hälsokliniker eller vägar har byggts där, säger Aziz Rahman Mayar, före detta stridspilot som nu arbetar för president Hamid Karzais valkampanj i norr.

De styrande i Balkh, anförda av tadzjikiske guvernören Mohammed Atta, har sett till att biståndsinsatserna hamnar i tadzjikiska områden. Guvernören i Balkh, Mohammed Atta, lägger skulden för det ökande våldet på de Natoledda Isaf-styrkorna.

- De respekterar inte Afghanistans lagar eller folks traditioner och sedvänjor.Det skapar en klyfta mellan lokalstyret och folket som kan få folk att gå med i gerillan, sade Atta i en intervju nyligen. Själv vill han att alla utländska trupper lämnar norra Afghanistan.

HRW anklagar Israel för krigsbrott

2009-08-14T10:34:00.002+02:00

Människorättsorganisationen Human Rights Watch(HRW)anklagar Israel för krigsförbrytelser under den offensiv som genomfördes i Gaza i början av året.

Enligt en ny rapport som offentliggjordes i dag sköt israeliska soldater medvetet ihjäl elva civila palestinier trots att dessa bar vita flaggor och tygstycken.

Palestinierna gjorde allt de kunde för att informera de israeliska styrkorna om att de inte utgjorde ett hot mot dem,säger Bill van Esveld som utrett händelsen. Nio av de dödade var kvinnor och barn. Ytterligare personer dödades då de israeliska styrkorna beordrat palestinierna att gå ut ur sina hus.

Human Rights Watch har grundligt utrett de olika fallen och bland annat intervjuat ett stort antal vittnen.

I ett av fallen stod två kvinnor och tre barn utanför sitt hus. Minst tre av dem höll i vita tygstycken när en soldat öppnade eld. Två flickor,två och sju år gamla, dödades och en tredje flicka och hennes mormor skadades.

Israeliska soldater sköt också mot civila som med vita flaggor gick längs en gata i ett försök att lämna stridsområdena. I det här fallet fanns det inga militära mål att skjuta mot, och det fanns inga fientliga Hamas-krigare i området, konstaterar HRW.

Human Rights Watch uppmanar Israel att undersöka fallen ordentligt så att de inte sopas under mattan. HRW kräver att den israeliska armén tar itu med den kultur av straffrihet som råder.

Den israeliska armén meddelade i juli att den utreder två fall där israeliska soldater uppgavs ha skjutit ihjäl civila som bar vita flaggor. Enligt HRW har Israel dock skött sina utredningar otillfredsställande.

I stället för att låta utomstående objektivt utreda fallen är det armén som gör det. Och armén har inte ens kontaktat de palestinska vittnena, påpekar Bill van Esveld,en av utredarna i HRW:s rapport.

Tyskt ubåtshot mot Reinfeldt

2009-08-14T10:28:00.001+02:00

Ubåtstillverkaren Kockums tvingas banta verksamheten om inte Sverige bestämmer sig för nya order snart. Hotet kommer från den tyska ägaren Thyssenkrupp i ett skarpt formulerat brev till statsministern och försvarsministern.Regeringen måste ta ett nytt ubåtsbeslut nu.

"Om ett sådant beslut inte tas så att företagets lönsamhet kan säkras måste kapacitetsnedskärningar göras vilket i sin tur får påtagliga konsekvenser för Sveriges egna kompetens inom ubåtsteknologi", skriver Olaf Berlien, ledamot i den tyska Kockumsägaren Thyssenkrupps koncernstyrelse.

I december 2007 meddelade regeringen att Kockums fått i uppdrag att inleda formgivningen av en ny ubåtsgeneration under namnet A26.

Sedan dess har Kockums förhandlat med Försvarets materielverk utan att några fler beslut har tagits. Enligt avtalet har regeringen till september på sig att ge grönt ljus för att inleda själva konstruktionen av A26.

Ett positivt beslut om framtiden för A26-projektet inom loppet av 2009 är "avgörande" för Kockums AB:s framtid.

Lag för ryska utlandsstyrkor

2009-08-12T14:19:00.008+02:00

Ryska trupper bör kunna försvara Rysslands intressen utomlands,anser den ryske presidenten Dmitrij Medvedev enligt Kreml. Han föreslår därför en lagändring så att sådana aktioner får juridisk grund.

I det korta kriget mot Georgien om Sydossetien för ett år sedan skickade Medvedev ryska styrkor långt in på georgiskt territorium, men ryska massmedier ifrågasatte då om den juridiska processen bakom truppinsatsen hade följts korrekt.

Enligt det förslag som presidenten nu lagt fram och som finns utlagt på Kremls webbsida ska ryska soldater kunna sättas in i andra länder för att försvara ett tredje land mot angrepp, för att skydda ryska medborgare och militär personal och för att bekämpa pirater till havs.
Ryske försvarsministern Anatolij Serdjukov sade i måndags i ett uttalande att Medvedevs utkast "syftar till att utforma en helgjuten juridisk mekanism så att överbefälhavaren kan använda truppformationer utomlands för att värna Rysslands och dess medborgares intressen".

Enligt lagförslaget krävs ett beslut av federationsrådet, det ryska parlamentets första kammare, för att presidenten ska kunna sända styrkor utomlands.

Should we stay or should we go?

2009-08-12T13:54:00.004+02:00

Läget för den svenska-finländska ISAF-styrkan i Mazar-i-Sharif har varit relativ lugnt, men det har aldrig varit ofarligt. Det är rena turen att förlusterna varit så låga. Nu är det ännu farligare. Ordföranden i officersförbundet Lars Fresker talar om de "skarpaste stridssituationer man kan tänka sig".

Den operativa uppgiften har förändrats i och med att svenskarna genomför offensiva operationer i samarbete med den afghanska armén. Områdets geostrategiska betydelse har dessutom ökat sedan det blivit transitled för utrustning via Ryssland. Samtidigt spiller den ökade konfliktnivån i södra och östra Afghanistan över till svenskarna. Det kommande valet sätter ytterligare fart på demokratins motståndare.

Det finländska officersförbundet går så långt som att situationen "påminner om krig".I sin första intervju duckade dock Finlands nye ÖB Ari Pueheloinen för frågan

- Krig eller inte, det är en juridisk eller en fråga av internationell politisk karaktär. Om den ökade aktiviteten är temporär eller inte,det får vi svar på under de närmaste veckorna.

Kommendören ville inte spekulera om förluster men tillstod att risken finns.

Ja,dessvärre är det så och tyvärr tror jag att beredskapen för detta är mycket mindre i Sverige än i Finland. Det har att göra med olika historiska erfarenheter, men också att insatsen blivit något av ett "glömt krig".Det kan snabbt ändra sig.

Att den svenska försvarsmakten tidigare tonat ned allvaret och till och med aktivt motarbetat öppenhet om säkerhetsläget, brister i utrustning osv,kan nu slå tillbaka på opinionen om unga män och kvinnor kommer att flygas hem i försvarets liksäckar.

Ska vi behöva döda alla afghanska män för att befria den afghanska kvinnan?

När i veckan i Studio 1 diskuterades den svenska militära insatsen i Afghanistan. Jan Guillou raljerade han över att avskaffande av kvinnoförtryck förs fram som ett motiv. Jag tänkte på en svensk militär som tjänstgjort i Afghanistan både under talibanstyret och sedan det störtats.

"Vad jag fick uppleva i Kabul under talibanstyret kan du förmodligen inte föreställa dig ens i dina värsta mardrömmar. Byggnadskranar användes utanför ministerierna som plattformar för att hänga människor. Mest kvinnor.

Allt var förbjudet.I våra "Mine Awareness" program fick inte flickor delta. De var förbjudna att gå i skola. Sjukvården var under all kritik då inga kvinnor fick arbeta. Huvuddelen av läkarna innan talibanerna tog över var kvinnor. Några år senare var läget ett annat.

Inga kvinnor avrättades så vitt jag kunde se för att de råkat visa för mycket av ett ben. Flickor fick återigen gå i skola. Undervisning hur man kan undgå att skadas av minor och oexploderad ammunition var inte längre förbehållen pojkar och män, osv.
Allt detta var resultatet av Natos militära närvaro där bland annat svensk personal bidrog."

Det är värt att komma ihåg vad talibanerna representerar när Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna vill att vi ska slinka i väg med svansen mellan benen och låta de kvarvarande 41 ISAF-nationerna göra jobbet.

Kort sagt, Helt om, marsch mot hängmattan.

Men visst ska vi känna både stolthet och glädje över att vi bidrar till att två miljoner flickor faktiskt kan gå i skolan. Samma sak gäller det kommande presidentvalet den 20 augusti och etableringen - hur svag den än fortfarande är - av ett demokratiskt styre. Det är också det styre som en bred majoritet av afghanerna själva önskar.

Till skillnad från den svenska opinion som vill att vi ska dra fortast möjligt finns det ett mycket stort stöd i Afghanistan för den FN-sanktionerade och Nato-ledda insatsen. Medan Guillou talar om att vi är där för att döda afghaner,vet man där att det är motståndsmän som dödar de flesta civila.

Primärt handlar dock inte insatsen i Afghanistan om att främja kvinnlig frigörelse, utveckla demokrati eller för den delen, minska strömmen av heroin till Europa.

Inget av dessa motiv är tillräckligt starkt för att summera till ett nationellt intresse av den dignitet,som står i paritet med insatsens kostnader för skattebetalarna och dess risker för de män och kvinnor som vågar sina liv för oss.

Långt-bort-i-stan-doktrinens kärna är svensk säkerhet.Behöver vi hjälp från andra kan vi inte ligga i hängmattan när andra behöver oss.

Vi skulle även förlora vår trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör. Att NATO inte försvagas ligger dessutom i vårt omedelbart nationella intresse.

Lägg därtill förhindrandet av att Afghanistan åter blir fristad för internationell terrorism. Om det sker är risken stor att kärnvapenstaten Pakistan också faller i talibanernas händer. Anhängarna av hängmattan verkar inte bry sig.

Hans Zettby

Högvakt utan full utbildning

2009-08-12T13:49:00.002+02:00

Värnpliktiga vid Helikopterflottiljen var tvungna att gå högvakten vid kungliga slottet i Stockholm innan de hade fullföljt sin grundläggande soldatutbildning,GSU. Det skriver organisationen Värnpliktsrådet i en rapport efter ett besök på förbandet i Kvarn och i Linköping.

Värnpliktsrådet anser att det är förkastligt att Försvarsmakten tvingar värnpliktiga i en skarp tjänstgöring innan de har fullgjort sin grundutbildning.

Helikopterflottiljen uppger enligt rapporten att flottiljen inte kan styra över detta själva,utan får order från centralt håll.

Värnpliktsrådet kräver nu att Försvarsmakten ger Helikopterflottiljen tid och förutsättningar att utbilda sina soldater i tillräcklig omfattning innan de ska uträtta en skarp tjänst.

"Storbritannien i Afghanistan i 40 år"

2009-08-11T11:17:00.002+02:00

Storbritannien kommer att stanna i Afghanistan ännu i 40 år, det uppskattar en högt uppsatt brittisk officer i en intervju för tidningen Times.

General Sir David Richards, som är landets blivande generalstabschef,tror att Storbritanniens uppgifter i Afghanistan kommer att förändras under tiden från strider till exempelvis utveckling av administrationen.

Stödet bland britterna till Afghanistanoperationen har dalat eftersom de egna truppernas förluster har ökat. Under åtta år har 195 brittiska soldater stupat i Afghanistan.

Storbritannien har 9 000 soldater i Afghanistan.

Värnplikten är Finländska försvarets starka grund

2009-08-11T10:57:00.007+02:00

Enligt kommendören för Försvarsmakten,amiral Juhani Kaskeala är värnplikten det Finska försvarets starka grund. Kostnadseffektiviteten som värnplikten medför är även en förutsättning för försvarsmaktens förmåga att investera i nytt försvarsmaterial.Amiral Kaskeala talade i högkvarterets sommarsymposium den 30 juni i St.Michel.

Kaskeala anser att reservisternas höga utbildningsnivå garanterar ett fullt utnyttjande av dagens tekniskt krävande vapen- och ledningssystem. Reservisternas höga motivation och goda kunnande, som hjälper Finland att klara av de internationella bestämmelserna, nämndes speciellt.

Amiral Kaskeala betonar att Finlands försvarssystem helt enkelt kräver allmän värnplikt. Det är inte meningsfullt att avstå från ett effektivt och förmånligt försvarssystem endast av den anledningen att flera andra Europeiska länder har gjort det.

- Att ta hand om Finlands försvar får och kan aldrig vara myndighetsverksamhet. Finska grundlagen säger att varje finländsk medborgare är skyldig att delta i fosterlandets försvar eller hjälpa det i den mån som lagen bestämmer

Ryska soldater vid finska gränsen

2009-08-10T11:39:00.004+02:00

I dag inleds en stor rysk militärövning nära den finska gränsen.

Övningen vid sjön Ladoga inkluderar alla enheter i Leninggrads militärdistrikt, flera enheter av Sibiriens militärdistrikt, samt Norra flottan och Baltiska flottan.

Övningen är en av tre stora ryska militär övningar i sommar. Från 29 juni till 10 juli genomfördes det ryska försvaret en stor övning som involverade alla brigader i norra Kaukasus militärdistrikt, samt flottorna i Svarta Havet och Kaspiska Havet. Två hela fältarméer kommer dessutom att samlas i Vitryssland under en gemensam militärövning mellan 8-29 september.

När Nato-övningen Loyal Arrow genomfördes i Luleå i mitten av juni demonstrerade Vänstern, Svenska Freds och Miljöpartiet mot flygövningen.

Övningen kommer att reta Ryssland, varnade Peter Rådberg (MP) under en demonstration i Luleå.

Övningen vid den finska gränsen kommer enligt officiella ryska källor att omfatta 60 000 man. Det ska jämföras med den omdebatterade Nato-övningen i Luleå som endast inkluderade 2 000 soldater. och medan Loyal Arrow höll på i åtta dagar, pågår Ladoga-övningen i närheten av Finland i sju veckor.

Hur tycker Peter Rådberg (MP), Hans Linde (V) och Anna Ek (Svenska Freds) - vilka alla var i Luleå och demonstrerade mot Loyal Arrow - att Sverige och Finland skall uppfatta den ryska övningen med 60 000 man, om de tycker att Ryssland ska uppfatta en övning med 2 000 soldater som provocerande?

Det är naturligtvis lite annorlunda att ledamöter i det svenska parlamentet är så oroliga för hur Ryssland uppfattar en förhållandevis liten militärövning på svenskt territorium. Borde inte Sveriges säkerhet och försvarsförmåga vara viktigare för en svensk riksdagsledamot?

Det ska bli spännande att se om Vänstern, Svenska Freds och Miljöpartiet anordnar en bussresa till finska gränsen nästa vecka för att protestera mot den långt större och betydligt mer långvariga ryska övningen som hålls i området.

Nej, självklart anordnas ingen bussresa, när det gäller säkerhetspolitik resonerar delar av Vänstern, Miljöpartiet och Fredsrörelsen som om Ryssland inte existerar.

Det är i första hand de tre vänsterpartierna i Sveriges riksdag som har nedrustat vårt lands försvar. När nu de borgliga partierna fortsätter utvecklingen med att spara på landets militära utgifter, framstår NATO som det enda rimliga alternativet.

Oavsett vilken väg Sverige väljer är det enda rimliga att se till att det svenska försvaret har en egen avskräckande förmåga. Georgien-kriget under förra året visade att bland medborgare fanns uttalade ambitioner att närma sig NATO i ett skarpt läge.

Hans Zettby

Försvarets inriktning

2009-08-10T11:06:00.006+02:00

Riksdagen har för någon månad sedan antagit regeringens inriktningsproposition för försvaret. I denna sägs att hela landet skall kunna försvaras mot militärt angrepp från annan stat.
Jag undrar hur och med vilken målsättning detta principiellt skall ske med så få stridande enheter som vi planerats ha 2019 ?
10-12 bataljonsstridgrupper, 100 stridsflygplan och några få korvetter och ubåtar.

I stället för att ge konkreta svar svarar både försvarsminister Tolgfors och ledamoten i riksdagens försvarsutskott Karin Enström att enheternas flexibilitet och tillgänglighet skall ökas så att de bättre än i dag skall kunna användas " Här och Nu". Det är bra men detta ökar endast marginellt förmågan att försvara det egna landet.

Enström skriver att det efter Sovjetunionens fall inte finns något militärt hot mot Sverige. Så är det i dag men hur länge förblir det så? På den frågan ges svar som "Att försöka förutse framtiden är verkligen ingen exakt vetenskap och vi måste vara ödmjuka och öppna att ompröva beslut".

Jag vet av mångårig erfarenhet av prognosarbete och framtidsinriktade studier inom försvaret att bedömningar av framtiden innehåller betydande osäkerheter men vet också att det är möjligt att göra rimligt säkra prognoser.

Ödmjukhet borde i detta sammanhang vara att säkerställa en minimal storlek på försvaret som möjliggör att detta i tid hinner anpassas - kvantitativt och kvalitativt - till förvärrade militärstrategiska situationer.Nu planerad storlek på försvaret är sannolikt för liten för att säkerställa detta. Att anpassa ett försvar av planerad storlek tar 15-20 år.

Tills jag får konkreta svar på mina frågor kan jag inte se försvarsministern upprepade försäkringar att hela landet skall försvaras mot militärt angrepp från annan stat som annat än retorik och tomma ord. Försvaret är och syns fortsatt bli dimensionerat för internationella insatser i stället för försvar av det egna landet.
Är de ett sådant försvar vi årligen fortsatt skall satsa runt 35 miljarder på?

Hans Zettby

Sverige allt närmare Nato

2009-06-19T20:41:00.006+02:00

Den ekonomiska krisen kommer att prägla det svenska ordförandeskapet i höst. Och ett nära samarbete med Nato när det gäller hantering av kriser är av strategisk betydelse för Sverige.

Det sade utrikesminister Carl Bildt i samband med att han presenterade årets utrikespolitiska deklaration inför Sveriges riksdag.

Sveriges åtagande att vara ordförande för Europeiska unionen stod i centrum under Carl Bildts anförande. Och även om frågor som rör klimathotet och Östersjöns miljö står högt på ordförandelandets agenda, är det långt ifrån säkert att detta kommer att få högsta prioritet under hösten. Vi står inför betydande ekonomiska utmaningar och som ordförandeland kommer Sverige att få ärva de politiska effekterna av den kraftiga ekonomiska inbromsningen, menade utrikesministern.

- 2009 kan mycket väl komma att bli krishanteringens år. Vi kan därför inte utesluta att vårt eget ordförandeskap i stor utsträckning kommer att präglas av oförutsedda händelser, sade Bildt.

Om det nya EU-fördraget godkänns av Irland kan det mycket väl bli så att fördraget ska sjösättas under hösten, inklusive den nya europeiska utrikestjänsten, och det blir den svenska regeringens jobb att lotsa unionen in i det nya ramverket.

- Det kommer i så fall att bli en formidabel uppgift som avsevärt påverkar förutsättningarna för Sveriges roll som EU-ordförande, betonade Carl Bildt.

Utrikesdeklarationen i sig bjöd inte på några större överraskningar. Vid sidan av EU-frågorna var det framför allt klimathotet och de många internationella krishärdarna som togs upp.

När det gäller hantering av internationella kriser slog Carl Bildt fast att ett nära samarbete med försvarsalliansen Nato är viktigt för Sverige. Under våren ska regeringen redogöra för sina förbindelser med militäralliansen i en särskild skrivelse.

Den svenska alliansfriheten nämndes inte, istället sade Bildt att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast” och att det finns en bred vilja att vidareutveckla det växande nordiska försvarspolitiska samarbetet.

Socialdemokraterna i form av dess utrikespolitiske talesman Urban Ahlin kritiserade Carl Bildt för att snarare ha ägnat sig åt retorik än praktik i utrikespolitiken. Ahlin tog flera exempel från förra årets utrikesdeklaration som rörde Nato, Mellanöstern och nedrustningspolitiken, för att visa hur lite som har skett i praktiken.

Det är dags att utvärdera vad Bildt egentligen har åstadkommit i utrikespolitiken, sade Urban Ahlin, som dagen till ära också presenterade rapporten "Bokslut Bildt" som granskar Carl Bildts tid som utrikesminister.

”Tunn” var också omdömet om årets utrikesdeklaration, en text som Urban Ahlin tyckte snarare påminde om Carl Bildts personliga jobbansökan för ett nytt jobb i EU.

Kritikerna mot regeringens utrikespolitik var flera under debatten. En av de mest tongivande var Hans Linde, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman.

- Svensk utrikespolitik befinner sig vid ett vägskäl. En självständig politik, som talar klarspråk, eller en passiv, som följer EU och Bryssel. Regeringen har valt det senare.

– Utrikespolitik handlar för oss om något mer än att samla Eurobonuspoäng och att dricka cocktails i Washington och Paris. Sverige skulle kunna vara ett föredöme, men Bildt nämner inte ens kampen för att utplåna fattigdomen, sade Hans Linde.

Diffus försvarspolitik hotar Sveriges säkerhet

2009-06-13T22:46:00.012+02:00

Idag debatterar riksdagen regeringens försvarsproposition. Vi officerare lyder order, men vi vill ge medborgare och politiker en tydlig signal om konsekvenserna av de nu väntade besluten. Omställningen av försvaret går nu så fort att beslut inte hänger ihop och att konsekvenser inte hinner utredas. Sveriges försvar riskerar att raseras.

På tio år har försvarsanslaget minskats med tolv miljarder, drar man ut tidslinjalen till 1995 är minskningen 16 miljarder, enligt totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Landets försvar inriktas på att verka i internationella insatser. Väl så, men förmågan att vid ett förvärrat omvärldsläge försvara landet, är redan drastiskt försämrad, vad riksdag och regering än säger.
Det nationella försvar som idag byggs upp baseras i grunden på frivillighet.

Marktruppernas största del består av icke samtränat hemvärn, även om de är bättre utrustade och tränade än tidigare. De gör sin insats för 72 kronor om dagen. Det är vad vi baserar vårt nationella försvar på. Och hemvärnet tappar dessutom personal. Men det gör ju ingenting. För något krig kommer aldrig att komma, men om kriget ändå kommer ska Sverige skicka förband till Baltikum, Norge eller Finland. Det har regeringen lovat, om än i lite dunkla ordalag. Men skulle omvärldsläget försämras behöver vi hjälp från andra länder för att skydda Sverige. Löftet hänger inte ihop med förmågan.

Flera konflikthärdar kan väntas:
Just nu går världen igenom en lågkonjunktur och de stora globala trenderna är inte orosfria. Fram till 2025 kommer världens befolkning att ha ökat med nästan två miljarder. Jordens resurser är ändliga och konflikter uppstår ofta vid konkurrens om energiresurser och råvaror. Många länder med tillväxt kräver samma standard som oss i västvärlden. Varför skulle inte varje kinesisk och indisk familj ha rätt till rent vatten, en frys och kyl per familj, en bil, platt-tv och varsitt fullt utrustad badrum? Rätten till energiråvaror, olja och gas, kommer att krävas av allt fler.

Samtidigt kommer den globala uppvärmningen att förändra levnadsbetingelserna för miljoner människor. Människor som mist sina bostäder under stigande hav kommer att behöva nya hemländer. Är vi, medborgare i västvärlden, om det krävs, villiga att minska vår levnadsstandard? Vi får hoppas att dessa utmaningar löses av världens ledare och befolkningar på ett klokt sätt. Till skillnad från tidigare i mänsklighetens mångtusenåriga historia.

Eller också går det som vanligt. Det blir konflikter, i värsta fall väpnade. Europaprojektet kan förhoppningsvis genom fördjupad europeisk integration fortsätta vara det fredsprojekt som grundarna önskade. Ryssland, som idag inte är en fungerande demokrati, utan ett land där misshagliga dissidenter mördas oförklarligt. Ryssland, vars minskande befolkning upplever sig som hotad av omvärlden, kan lyckas att undvika statskollaps, eller att falla offer för nationalistisk politik på omvärldens bekostnad och istället bli en rik, samarbetsvillig nation med stora naturresurser.

Allt kan bli så bra som bara en svensk regering kan drömma om. Men det kan gå fel också. Var står Sverige då med dagens förda försvarspolitik?

Måste utgå från det värsta:
Hur kan vi värna Sverige om det som ingen tror kan ske faktiskt händer? När försvaret reducerades, 1925, var det fjorton år till andra världskrigets utbrott. Femton år till Norge och Danmark var ockuperade. Vem förutsåg den utvecklingen vid tjugotalets mitt? Iförsvarsbeslutet 1936 ansåg svenska politiker att Sverige skulle ha 10 år på sig att upprusta för det nya omvärldsläget. Verkligheten gav dem tre.

Vi officerare tjänstgör redan nu internationellt och vi verkar villigt för fred och för att hindra konflikter från att bryta ut. Det kan anses vara en humanitär skyldighet när vi har ett relativt lugnt omvärldsläge. Men planeringen av ett försvar kan inte utgå från det bästa scenariot. Det måste utgå från det värsta, att vi kan behöva koncentrera oss på vårt eget förvar igen.

För oss människor, mitt i historien, är det svårt att märka om utvecklingen vänder till det sämre. Kanske har utvecklingen redan vänt. I augusti 2008 rasade ett krig mellan två europeiska länder, Ryssland och Georgien. På grund av det ena landets militära underlägsenhet slipper vi att bli påminda om detta faktum på daglig basis, eftersom det svagare landet Georgien tvingades ge sig, och avträda kontroll över delar av territoriet.

Därför, folkvalda, skapa och bibehåll ett hållbart nationellt försvar, ge tillräckliga resurser. Sveriges oberoende och befolkning är värt att försvara. Våra svenska grundlagar och styrelseskick likaså. Vi medborgare är värda ett försvar som fungerar. Vi är officerare, experter i att på fältet, i väpnad strid, genomföra beslutad säkerhetspolitik. Vi går i den riktning ni beslutar: Afghanistan, Tchad, Baltikum, eller Gotland. Men vi vill bara göra er uppmärksamma på konsekvenserna av vad ni beordrar:

Inte ens plåster på såren:
Genom att försvar av landet inte planeras och övas, utan diverse särlösningar för olika inter-nationella insatser prioriteras, förloras förmågan att försvara landet. Fyra pappersbataljoner och förrådsställda stridsvagnar är inte ens plåster på såren. Politiker, ni måste i första hand ge försvaret uppgiften att planera för hur landet ska försvaras i händelse av ofred. Det kan kosta pengar och kräva att försvaret kan verka både i luften, marken och till sjöss. Det räcker inte att ha flygplan om man inte har robotar att skjuta från dem eller korvetter som inte kan försvara sig vid luftangrepp. Eller markförband som inte har råd att träna i större enheter. Inte seriöst Ett problem för våra medlemmar är att de har svårt att berätta om de problem de ser.

Dessa brister handlar om rikets säkerhet, något som omgärdas av försvarssekretess, vilket försvårar en öppen debatt. Politiker, ni måste våga betala för landets försvar. Idag är inget av riksdagspartierna villigt att ge försvaret en tydlig uppgift och tillföra de resurser en sådan uppgift kräver. Men att ducka genom diffusa styrningar är inte seriöst. Den lagda försvarspropositionen är underfinansierad.

Även i den nya insatsorganisationen lär nya ekonomiska svarta hål att uppstå. Men på vägen mot nästa svarta hål riskerar grunden för vår nationella försvarsförmåga att raseras. Just nu hänger den svenska försvarsmaktens olika system inte ihop.

Sveriges befolkning är värd något bättre.

Värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret

2009-05-06T20:28:00.002+02:00

Sverige har en lång tradition av att inte säga som det är i försvarspolitiken. Under kalla kriget var vi neutrala utan att vara det. Numera har vi en egen militärallians men är samtidigt militärt alliansfria. Den allmänna värnplikten slutade för länge sedan att vara allmän. I enlighet med traditionen paketeras regeringens förslag om att övergå till ett yrkesförsvar vackert i cellofan av frivillighet. Samtidigt ska plikten behållas vilande men i praktiken blir det den sista vilan.

Enligt planerna ska inriktningspropositionen "Ett användbart försvar" klubbas igenom i mitten av juni. Men som framgick med beklagansvärd tydlighet när Försvarsutskottet igår anordnade en hearing kommer det nya personalförsörjningssystemet fortfarande att vara ett gigantiskt frågetecken när beslutet fattas. Därmed laddas det för ett rejält politikfiasko. Räcker det föreslagna inflödet för att försörja det nya systemet, ja, kommer det ens att vara möjligt att rekrytera den volymen?

Värnplikten är konstnadseffektiv, men vem betalar om kostnaderna rusar i väg för yrkesförsvaret? Får vi tillräckligt god kvalitet på personalen? Erfarenheterna från andra håll tyder på att det blir svårt. Nog kan man förstå att ÖB Sverker Göranson inledde på nya jobbet med att uttrycka skepsis mot det politiskt beställda yrkesförsvaret. Det kan ju tyckas bakvänt att först lägga ut spåren och sedan kolla om allt går på räls – inte minst eftersom en urspårning berör en central, ja kanske den mest centrala, statliga funktionen.

S försvarsmotion är i detta avseende mer attraktiv än den borgerliga regeringens propp. Plikten ska behållas med allmän mönstring men selektiv tre månaders värnplikt med frivillig fortsättning i ytterligare nio månader för dem som anses lämpliga. Ur den gruppen rekryteras sedan kontraktsanställda som varvar militärtjänst med civilt arbete.

Stammisarna blir färre med Anders Karlssons förslag än i Tolgfors tappning. Försvarssviljan är dock inte starkare än att S vill plocka av försvaret ännu mer pengar. Dyrt och dumt borde vara nog för att inte hasta vidare. Men frågan ska också ses i relation till försvarets huvuduppgift. Försvarsministern har lagt om retoriken men i verkligheten är det fortfarande expeditionär förmåga för utlandsinsatser som försvaret byggs kring. Om huvuduppgiften i stället är försvaret av Sverige klarar vi oss inte utan värnplikt.

Det är liksom grundfrågan.

En reserv på fyra bataljoner efter tre år!

2009-05-05T19:00:00.002+02:00

Den säkerhetspolitiske forskaren Wilhelm Agrell har alltid haft förmågan att säga "fel" saker vid ovälkomna tidpunkter. Det ska vi vara tacksamma för, exempelvis när han på lördagen kort och distinkt säger sanningen om vår försvarsplanering. Vi kommer att få ett formellt "frivilligt" försvar, konstaterar han i Svenska Dagbladet, men skillnaden mellan det och en krigsmakt av yrkessoldater kommer bara i gamet bevandrade yrkespolitiker kunna upptäcka.
De tidsperioder en ung människa måste skriva på för gör att han eller hon blir en yrkessoldat, vad man sedan än kallar det.

Agrell går sedan vidare med en viktig punkt: om soldater i framtiden skriver kontrakt för längre perioder utan specifikation av exempelvis internationella uppdrag kan vi sannolikt se fram mot förband som är lägre motiverade än i dag.

Åtagandet kommer inte gälla Kosovo, Gaza eller Kongo, utan så och så många år. Därmed riskerar vi att halka ned till många andra internationella militärstyrkors nivå. Och det vill vi knappast - svensk trupp har varit känd för sin kompetens, effektivitet och disciplin. Vi har därför åtnjutit ett mycket högt internationellt förtroende i jämförelse med många andra FN-länder, vars insatser kantats med problem och misslyckanden som inte minst gått ut över civila.

Agrell konstaterar slutligen - med rätta - att den organisation som nu föreslås för att försvara själva Sverige är feldimensionerad och felorganiserad. En idé är exempelvis att ha en reserv på fyra bataljoner, som ska kunna sättas in efter tre års förberedelser. Det kan ju vara ett roligt helgnöje att gissa vilken del av vårt land som skulle finnas kvar att sätta in dem från efter tre års oroligheter.

Att ha ett fungerande försvar handlar inte bara om saker - bilar, kanoner, flygplan och annat. Det handlar lika mycket om tillgång på engagerade, kunniga och erfarna människor. Dessa finns inte i dag, hur mycket än hemvärnet hålls fram som gott exempel. För en organisation behöver inte bara soldater och isolerade förband. Det behöver även befäl vana att handha, leda och lösa problem med stora och relativt komplicerade organisationer. Kunna förflytta dem, säkra deras underhåll, deras samordnande med andra styrkor och inte minst sätta in dem i strid så att de segrar över motståndaren. Hur många år kommer det att ta innan vi åter har denna säkerhetsfunktion?

Tidningens gissning är tjugo, trettio år. Men då måste återhämtningen börja nu.

"Ett avfolkat försvar"

2009-05-04T22:11:00.003+02:00

Det passar väl som handen i handsken för ett folk utan försvar??? Det räcker väl med NBF. En liten sensor som talar om att den lede fi vandrar förbi. Finns det elektricitet kvar i landets elnät just då kan signalerna från sensorn nå fram till en nätverksserver, kopplad till en automatisk telefonuppringare, som ringer upp stormakterna runt omkring oss. Den automatiska uppringningaren talar om för den som svarar: "Detta är Sverige. Vi svenskar vill inte kosta på något försvar av vårt land och dess folk. Välkomna hit, men skjut inte på oss!"

Nästa fråga är: hur ser kostnadskalkylerna ut: Yrkesförsvar, jämfört med värnpliktsförsvar?
Uthållighet och förmåga att skaka fram förstärkningar och taktiska resever måste förstås vägas in.

Några av mina reflektioner från Förr och Nu.

2009-04-29T21:59:00.003+02:00

Ett talesätt jag en gång lagt på minnet är ”Det var bättre förr – fast på ett sämre vis”.
Många i läsekretsen anser nog att det var bättre förr och antyder därmed att mycket har förändrats till det sämre. Börjar man titta lite närmare på ett och annat är det slående hur mycket som ändå verkar vara bestående. Det finns sanningar som är eviga precis som förr.

Som ung och oerfaren är det lätt att tro att man kommit på helt nya synsätt eller funnit helt nya sammanhang. I början av min militära karriär fanns det rustmästare, fanjunkare och förvaltare som såg till att jag inte gick bort mig i det avseendet. Dessa var nyckelpersoner som svarade för kontinuitet och stabilitet. Nu ser det ut som att vi får tillbaka ett flerbefälssystem ty nuvarande ordning tror jag har varit förödande.

Om svensk försvarspolitik förr och nu har det skrivits och talats mycket. Givetvis måste en försvarsmakt förändras i takt med omvärlden. Svårigheten ligger i att avgöra om gynnsamma omvärldsförändringar blir bestående eller om ogynnsamma dito kan utvecklas till ett allvarligt hot i ett kortare perspektiv. Man kan inte utan fog ifrågasätta om alla delar av dagens insatsförsvar är lämpliga att sättas in i högre konfliktnivåer än fredskriser.

Oavsett politiska – och inte sällan ekonomiskt – politiska – motiv till de förändringar som skett och sker i Försvarsmakten finns det några faktorer jag anser att man nästan totalt bortsett från de senaste 15 – 20 årens omstruktureringar. De har i varje fall inte varit avgörande när man övervägt alternativa strukturer. Det jag tänker på är övningsförutsättningar, utbildningsnivå och förbandsanda, faktorer som är mer avgörande än något annat, till och med materiel och utrustningsnivå, precis som förr.

Jag har genom åren fått möjlighet att delta i ett antal utlandsmissioner världen över, från krigets Libanon till de nuvarande insatserna i Afghanistan. Man måste ha klart för sig att utlandstjänsten inte är en semesterresa. Krig är per definition ett trauma och självfallet påverkar det individen att vistas i en krigszon. Våra politiker som beslutar om våra utlandsuppdrag måste därför se till att det finns resurser att ta hand om personalen när de kommer hem. Det gäller inte bara Försvarsmakten utan även sjuk- och hälsovården måste bli bättre på att bemöta och behandla individer med psykiska besvär kopplade till utlandstjänsten.

Ett bakåtperspektiv är alltid nyttigt när man hamnat i återvändsgränd. Hur kunde det bli så här? När och var gick det snett? Men det är förstås en överdrift att påstå att arméns ledarskap hamnat i en återvändsgränd bara för att media-rapporter duggar tätt om ett antal officerares övergrepp mot underordnade och andra i och utom tjänsten. Bara för att det rapporteras om mobbning. Bara för att man trakasserar kvinnor i uniform. Bara för att somliga trupputbildare spelar allan på ett sätt som faktiskt inte ens var acceptabelt på 1800-talet.

Visst förekommer väl sånt där i alla arméer i alla tider? Sånt där sopades väl förr under mattan? Eller gjordes saken upp diskret ”inom familjen”? Eller var det kanske rentav bättre anda förr? Nåja, kanske inte bättre men annorlunda?

Att förbandsanda har en avgörande betydelse för ett förbands stridsvärde är mångomvittnat. Likväl är det en faktor försvarsledning och politiker lättvindigt offrat på försvarsanslagens altare. En trolig orsak är att denna faktor är svår att värdera i kronor och ören så länge fred råder. Ändå anser jag att det är fullt möjligt att i fredstid värdera förbandsanda i termer av måluppfyllelse, budgetdisciplin, övnings- och utbildningsresultat, förmåga att anta nya utmaningar, flexibilitet, organisk kompetens m.fl.

Jag har upplevt att det har funnits såväl hemvärnsförband som förband i internationell tjänst som haft en god förbandsanda i dessa avseenden. Glädjande nog finns den ännu kvar hos dess efterföljare, precis som förr.

Men visst, allt är inte som förr. Historien är nog så väsentlig men vi lever i nuet med blicken riktad mot framtiden. Som den gamle militärfilosofen Sir Lidell-Hart bättre uttryckte det; ”Det är frågan om att köra dagens film genom gårdagens projektor mot morgondagens filmduk”.

I detta sammanhang har jag tillsammans med några kamrater i hemvärnsleden funderat en hel del på hur vi skall kunna skapa en starkare knytning till hemvärnet och dess personal i Östergötland.

De yngsta förmågorna blickar framåt och känner i många fall knappt till moderförbandets stolta historia. Dom funderar säkert mer kring ”De nationella skyddsstyrkorna”, leverans av ny materiel och deltagande i internationella insatser. Vi äldre får med visdom och erfarenhet hjälpa till att stärka och knyta starkare band för att få en helhet i den nya organisationen

Vill också ge mig på att uttrycka mig om finanskrisens psykologiska effekter. Dessa skall inte underskattas, massmedia älskar som bekant att vältra sig i negativa händelser. Politiker av alla sorter och färger skär pipor i vassen för att om möjligt kapa åt sig några procentenheter i väljaropinionen genom att utmåla eländet i grälla färger. Själva reagerar vi instinktivt genom att hålla hårdare om plånboken utifall att.

Om finanskrisens orsaker och verkan har det skrivits tillräckligt på annat håll. Att det inte är ett nytt fenomen är också väl känt. Det som däremot ingen nämner – i varje fall inte tillräckligt högljutt – är att den yttersta orsaken till de återkommande finanskriserna är människans egen girighet. Vi tenderar ju var och en till mans att trissa upp förväntningarna på möjliga framtida guldregn. Alltför ofta handlar det dock bara om varianter på kedjebrevsspel som fått finare namn som Hedgefonder och liknande. Precis som det var förr.

ÖB:s vaga planer för Gotland.

2009-03-07T20:17:00.002+01:00

Trots att flera fastländska politiker och debattörer framhållit behovet av ett försvar på Gotland, har ÖB i sitt underlag till regeringen den 6 februari endast skrivit:
"Gotland ska kunna förstärkas och utnyttjas för basering av stridskrafter".

Detta är väl en självklarhet! Det är ändå bra att Gotland får denna lilla uppmärksamhet. Försvarsministern har inte sagt något alls! Detta oroar, eftersom det i ÖB:s planer ligger begränsningar som kan förutses drabba Gotland.

För det första anser han sig självständigt kunna dra in sjöinformationskompaniet här. Dess verksamhet kan skötas från Enköping. Bevakningsbåten i Fårösund kan dirigeras från Örlogsbasen i Karlskrona. Denna reducering har både landshövding Marianne Samuelsson och kommunal- rådet Eva Nypelius vädjat om att få slippa. Sjöinformationskompaniet har nämligen, efter förmåga, övertagit den samverkansuppgift som GOTSAM var tänkt att få fullfölja. Hos denna marina enhet om cirka 20 man/kvinnor kan olika myndigheter hämta viktig information, som de inbördes kan diskutera och värdera.

Därmed finns embryot till en gemensam ledning av totalförsvaret. Landshövdingen skulle, som i gamla tider, även kunna få den militära ledningen. Gotland ligger utsatt och isolerat och behöver en särlösning. För närvarande finns det bara hemvärnet att leda. Det behöver få rätt avvägda prioriteringar för sina uppgifter. Nu följer det dem, som 2004 gavs av öns dåvarande militärdistriktschef. Högsta prioritet gavs åt Visby flygfält. Det måste vara riktigt men det finns andra uppgifter.

Förutom viktiga civila anläggningar finns till exempel radarstationer, FRA och den lilla marinbasen i Fårösund. När ÖB skriver att Gotlands skall kunna utnyttjas för basering av stridskrafter, menar han säkert flyg- och sjöstridskrafter. Viktigast blir då Visby flygfält, där F 17 G har åtta anställda, varav två kan färdigställa ett landat plan för start. Mer personal kan tillföras, om man vill hålla jaktberedskap för Stockholm.

Det kan behövas, om hotet att lägga ned motsvarande möjligheter i Uppsala verkställs. Då blir Visby den närmaste basen för Stockholmsinsats. Problemet är att flygfältet är oförsvarat. Det gäller även hamnarna. Under sådana förhållanden vill varken flyg- eller sjöstridskrafter ta risken att basera här. Markstridskrafter tänker ÖB endast avdela för Stockholm, Göteborg och Malmö. Vad som tillfälligt kan avdelas till Gotland blir nog inte mycket.

Hemvärnet kan bara utföra bevakning och kan inte ha hålla hög beredskap. Förvarnat i god tid kan det dock ge fastlandstrupp förutsättningar att landa på Visby flygfält. Då krävs det emellertid att hemvärnet förstärks och inte minskas. Dessvärre vill ÖB minska Hemvärnet från nominellt 30 000 till 20 000 man. Strängt taget är den sistnämnda siffran vad som faktiskt disponeras i dag.

Av de 28 300 man/kvinnor, som finns i rullorna, är det endast 13 200 som fullgör sina kontrakterade övningstimmar. 7 400 gör färre. Återstår 7 700 som inte gör något alls. De måste strykas ur rullorna. Övningsplikten uppfylls inte så mycket bättre på Gotland. Skillnaden ligger i att Gotland har 800 hemvärnsmän/kvinnor av rikets 28 300. Det betyder att 1,4 procent av Gotlands befolkning frivilligt ställer sig till försvarets förfogande att jämföra med fastlandets 0,3 procent! För riket är detta en försumbar styrka, som ÖB ändå vill minska.

Av rättviseskäl vill han väl skära ned även Gotlands hemvärnsstyrka? Den kommer förresten att minska ändå, eftersom det inte längre finns några värnpliktsutbildade gotlänningar att rekrytera bland. Direktutbildning, cirka tre månader, lär därför ligga i planerna. Skall man på sikt kunna upprätthålla nuvarande styrka, krävs att ett hundratal män/kvinnor utbildas varje år. Så mycket verkar inte ÖB vara beredd att satsa.

Att prata fred och starta krig.

2009-01-14T19:05:00.002+01:00

Israels påstådda krigsbrott ska utredas.
Det är otänkbart att ledarna inte kommer att ställas till svars för blodbadet i Gaza.

Ehud Olmert, Ehud Barak och Tzipi Livni kommer att stå i främsta ledet bland de skyldiga.
Det är otänkbart att de inte kommer att ställas till svars för blodbadet.
Olmert är den enda israeliska premiärministern som har skickat ut sin armé i två självvalda krig.

Mannen som gjort en rad modiga uttalanden om fred under senare tid har iscensatt inte mindre än två krig. Genom att prata fred och starta krig har den "moderate" och "upplyste" premiärministern avslöjats som en av våra största krigshetsare. Det är så han kommer att gå till historien.

Barak, ledaren för partiet till vänster, får betala priset för israeliska försvarsmaktens missgärningar under hans makthavande.
Hans anseende kommer att svärtas ner av bombningen och granatbeskjutningen av befolkningstäta platser, de hundratals döda och skadade kvinnorna och barnen, de talrika beskjutningarna av sjukvårdspersonal, användandet av vit fosfor i civila områden, bombningen av en FN-skola som fungerade som tillflyktsort för invånare som blödde till döds under flera dagar medan israeliska försvarsmakten hindrade en evakuering genom beskjutning och bombardemang.

Till och med ett och ett halvt år långa belägring av Gaza, vars följder hamnar i skrämmande ljus under detta krig, kommer att läggas till hans gärningar. Slag efter slag, alla dessa räknas i krigsförbrytelsernas värld.

Livni, utrikesministern och ledaren för ett mittenparti, kommer att bli ihågkommen som den som drev på, legitimerade och satt tyst under allt detta. Kvinnan som lovade "en annan sorts politik" var en fullvärdig medspelare. Det får inte glömmas.

Enbart USA kan tvinga fram en fred!

2009-01-13T18:43:00.002+01:00

GAZA, GAZA, GAZA är rätt litet i sammanhanget. Vilket givetvis inte betyder att konflikten är oviktig. Eller att Israel och Hamas är utan skuld.Låt oss ändå se verkligheten som den är. Den som är starkast - och fräckast och råast - vinner. FN saknar i princip resurser och kan bara ingripa effektivt om USA, Kina, Ryssland, Frankrike och England enas i Säkerhetsrådet.

Räkna inte med det. Räkna istället med att USA ser till att Israel får gott om tid att skada Hamas så illa det bara går.På samma sätt, fast egentligen lite värre, förhåller det sig med EU. Ytterst obetydligt militära resurser, ingen enighet och absolut ingen vilja. Glöm Xavier Solana (om ni inte redan gjort det) och glöm gärna Carl Bildt också i det här sammanhanget.

Bildt är, tillsammans med Jan Eliasson, säkert den skickligaste utrikesminister vi haft sen Undén, men han är bara det han är: representant för en liten och i maktspelet helt betydelselös nation.Våra militära resurser är mindre än någonsin (sen stenåldern?) och den obehagliga sanningen är att inflytande i världen har ett klart och direkt samband med styrka.

Så, för att det ska bli slut på eländet i Gaza fordras att parterna blir på ett eller annat sätt överens, vilket är totalt osannolikt eftersom båda har siktet inställt på utrotning av den andre. Bara ett land på jorden har militär makt och andra resurser starka nog för att tvinga fram en fred - som hur som helst bara blir skakig och tillfällig.

Supermakten är, antingen vi tycker om det eller ej, Amerikas Förenta Stater.

Stoppa slakten av hemvärnet!

2009-01-13T00:01:00.003+01:00

Under socialdemokraternas tolv år vid makten lades ett drygt femtiotal militära förband och verksamheter ned inom det svenska försvaret. Livgrenadjärregementet är ett exempel.

Under samma tid gjordes också rena "slakten" på hemvärnet. 120 000 hemvärnssoldater blev 100 000, 80 000 och 70 000. Nu är det cirka 35 000 kvar. Och nu får det vara stopp! Efter denna "slakt" har socialdemokrater land och rike kring tydligen vaknat och låtsas nu vara de stora bevararna av hemvärnet. Vilket dubbelspel!

Nu har socialdemokraterna bra hjälp av högkvarteret i Stockholm. Då generalmajoren Berndt Grundevik överraskande skriver i en debattartikel att "hemvärnet kommer att minska från cirka 35 000 till 13 000" så förstår man hotet som finns.

Högkvarteret i Stockholm sväller rejält, medan hemvärnet minskar. Hemvärnet behövs som vår nationella skyddsstyrka och en trygghet för alla. Hemvärnet klarar också en rad civila uppgifter. Det har vi många bevis för här i Östergötland.

Dags att ta ställning mot Israel!

2009-01-12T23:13:00.002+01:00

Medan bilder på chockade, blödande, smärtande barn rullas fram i TV:n, berättar FN:s representant i UNRWA om lidandet och matbristen. Och så säger han i en bisats: det är svårt att förmedla i ord.

Just så. Man prövar orden, försöker så gott det går att passa in världen i dem.
Men verkligheten tömmer orden på innehåll. Den palestinska vardagen, där livet fördunstar i förnedrande väntan utanför checkpoints, i avvaktan på bygglov och identitetshandlingar som aldrig kommer, i hjälplösa tårar när bulldozers mosar minnen och vardagsrum, i torterande "stresspositioner" i militära häkten, är ofattbar nog.

Nu dör människor också under rasmassor, sönderrivna av krevader, förblödande på sjukhusgolv i Gaza. Vad kan man säga? Israels övergrepp har passerat ständigt nya gränser i och med angreppet mot Gaza. De israeliska propagandalögnerna i samband med det är så grova, och har så effektivt pumpats ut i alla tillgängliga medier, att stora delar av den västerländska allmänheten idag har en uppochnedvänd förståelse av det som sker.

För den som söker är informationen tillgänglig - men några grundfakta måste upprepas.

Det var - som FN:s generalkommissionär för UNRWA, Karen AbuZayd påpekat - inte Hamas som bröt överenskommelsen om vapenvila. Det var Israel som gjorde det genom att inte släppa in förnödenheter i det blockerade Gaza, därtill bomba Gazaremsan i november och mörda ett antal Hamasmedlemmar.

I israeliska medier har ett angreppsplanerna mot Gaza diskuterats relativt öppet under hösten. Men när angreppet väl blivit ett faktum har västerländska medier servilt ställt sig bakom den inövade israeliska rökridån och rapporterat därifrån.

Det är Israel som ockuperar palestinska områden. Och som ockupant har Israel - som många folkrättsexperter påpekat - inte någon allmän "rätt till självförsvar" som tillåter repressalier mot den ockuperade civilbefolkningen.

Israel har, viktigast av allt, under inga som helst omständigheter, "rätt" att begå de ofattbara våldshandlingar som skulle kunna tjäna som en katalog över krigsbrott. Israel har slagit ut civil elförsörjning, stängt av och matleveranser till befolkningen och sprängt ambulanser och skjutit prick på sjukvårdspersonal.

Märkta FN-skolor vars koordinater gjorts kända för Israel har bombats. Inte bara har israeliska soldater själva underlåtit att hjälpa civila, utan också i flera dygn hindrat Röda Korset från att nå barn som hungrade vid sidan av sina mödrars lik. I den sammantagna nyhetsbilden blir dessa brott ofta likaväl presenterade som enstaka missöden.

Utan ord kan vi inte förstå världen. Det är därför staten Israel är så noga med att skjuta sönder orden. De som försöker ta dem på allvar, fästa dem vid sanningar, hamnar i onåd.
Nobelpristagaren Desmond Tutu som påpekat likheterna mellan Israels politik och det sydafrikanska Apartheidsystemet - som Israel hade ett omfattande politiskt och militärt samarbete med - har till exempel förvägrats inträde till Israel.

De uppenbara likheterna mellan de både apartheidregimerna framhölls också av John Dugard, en annan sydafrikansk antiapartheidaktivist, som var FN:s specialrapportör för människorättssituationen. Och av hans efterträdare på posten, den judisk-amerikanske professorn Richard Falk, som redan innan den militära slakten av gazaborna börjat, slog fast att Israels förödande belägring och utsvältning av Gaza måste benämnas ett brott mot mänskligheten. Falk blev också förvägrad inträde i landet.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt lät det skina igenom till och med när han skulle klämma ur sig någon sorts kritik mot Israels våldsplaner: "Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger", sade han.

Bakom det hårda israeliska pansaret döljer sig en mjuk människa som kan bli skrämd. Palestinierna? De är inte individer. De är på sin höjd människomassor, därtill hatiska.

Medan många av världens ledare försiktigt trippar fram, vadderade i lögner, är vreden mot Israels övergrepp bland folken runt om i världen stark.
Det är inte konstigt. Kunskaperna finns. Och det elände som Israel utsätter palestinierna för, förutsätter och återskapar ett rasistiskt avmänskligande; en kolonial förnedring.

På samma sätt som Sydafrikas apartheid-politik väckte avsky långt utanför Afrikas gränser, griper Israels arrogans och förtryck tag i något levande hos alla som ogillar orättvisor. Ställningstagandet mot Israels terror är vår tids antirasistiska brännpunkt.

Så kan vi gå tillbaka till orden och försöka rädda dem. Den enda möjligheten att inte kalla det som skett i Gaza för ett brott mot mänskligheten - det är att inte inbegripa palestinierna i mänskligheten. Men då har vi skadeskjutit vår egen mänsklighet.
Israels ockupation gör något med oss alla. Att ta ställning i den här konflikten handlar om att pröva ordet människa, och fylla det med innehåll.

FN - dra ur bottenpluggen och låt vraket sjunka...‏

2009-01-12T23:02:00.001+01:00

FN-resolutionen helt utan effekt!
När säkerhetsrådet hade alla med sig om en resolution angående Gaza - då skjuter fega USA ut sig!!!!

Efter nästan två veckors krig i Gaza och närmare 900 döda kom FN:s säkerhetsråd till skott. Men resultatet – en resolution som uppmanar till ”omedelbar och hållbar vapenvila” i Gaza – visade sig snabbt vara pinsamt verkningslös. Israel fortsätter offensiven.

Rädda för den judiska finansmaffian. Det är den som styr landet och inte presidenten!
Man fullföljer feghetstraditionen från Wounded Knee, då man delade ut 20 st kongressmedaljer för att inbilla folk att det hade varit en rejäl drabbning och inte en massaker på obeväpnade kvinnor, åldringar och barn.
Och judarnas USA styr både FN och Nato, snart även EU.

Striderna i GAZA.

2009-01-12T22:47:00.003+01:00

En vindkantring tycks vara på gång när det gäller USA:s förhållande till Israel. I sista stund går Bush emot Israel.
Trots säkerhetsrådets uppmaning om vapenvila fortsätter Israels våldsamma militäroperation och Hamas skjuter raketer in i Israel.
Men resolutionen är ett tecken på att andra tider stundar för Israel: Den tyder på att världssamfundet nu står enigare är det gäller att ställa krav även på Israel, inte bara på t.ex. Hamas.
USA har under Bush hittills alltid stött Israel. USA lade nu ner sin röst. Det ändå i princip ett stöd till resolutionen, förklarade utrikesminister Rice. Bush vänder i sista stund.
Israel ville slippa en resolution helt och hållet. Nu fick man en ändå. Det betyder att världssamfundet ökar pressen på Israel.
En vindkantring tycks vara på gång när det gäller USA:s förhållande till Israel. I sista stund går Bush emot Israel.

Vårt Hemvärn

2008-10-21T16:30:00.001+02:00

Ett brev till Petri!

"Käre Gustaf, du anar inte vad som händer med ditt gamla hemvärn..."

Här min kvalificerade insidebedömning: Inom 2-3 år har vi högst en hvbataljon per län, någon extra i storstäderna. Inom ytterligare 2-3år förvandlas alltihop till ett tiotal insatsbataljoner om vardera två insatskompanier och ett logistikkompani. Förbanden leds av yrkesofficerare. Gränsen mellan plikt och frivillighet suddas ut alltmer. Kontrakten skrivs om och blir tvingande i nya beredskapsgrader.

HvSS ingår i markstridsskolan. Hemvärnsmusiken krymper till ett tiotal kårer. Medinflytandet dras ned. Ting vart 3: e eller 4: e år för att slutligen upphöra helt. Hela det lokala medinflytandet rationaliseras ännu en gång. Rikshvavdelningen avskaffas. De "Nationella skyddsstyrkorna" leds direkt av insatsstaben, begreppet rikshemvärnschef försvinner. Utbildningsgrupperna läggs ned, all utbildning sker samlat i perioder vid den handfull armégarnisoner som blir kvar.

Övningarna koncentreras till obligatoriska KFÖ-veckor. Kirunaområdet och Tornedalen norr om Övertorneå blir helt utan hemvärn. Norrlands inland och ett 10-15 mil brett område längs norska gränsen ända ner till Charlottenberg blir också tom på soldater. Potten av grundutbildade att rekrytera ur smälter snabbt ihop och efter några år är det enbart direktutbildningen som levererar personal förutom några hundra från avtalsorganisationerna. Dessa har i sin tur tvingats gå samman i en paraplyorganisation. Denna förhandlar om pengar för alla organisationerna med en statligt utsedd kontaktperson.

Enbart uppdrags medel delas ut med oh-kostnaderna inbyggda. Följden blir en snabb död för dem som vant sig vid stora kanslier och höga löner till sina toppfigurer. Det marina hemvärnet blir av med sina stridsbåtar. Ett tillräckligt antal kommer helt enkelt inte att modifieras. Tidningen Hemvärnet lever 1-2 år till, sen ersätts den med "information" på Försvarsmaktens hemsida. Efter Syrén finns ingen i militärledningen som bryr sig om hemvärnet. Ny ÖB blir Mats Nilsson, en flygare. Han är inte känd för sitt hv-engagemang. Folkförsvaret är därmed krossat och det medborgerliga ansvarstagandet för Sveriges försvar ett minne blott.

Så framtiden är över för Hemvärnet, inte minst med anledning av att hädelsen "Nationella Skyddsstyrkorna" har börja användas mer och mer. Den så kallade ”intelligensen” på Lidingövägen hade gott kunnat behålla det traditionella hemvärnet och samtidigt skapa substitutet för bortlagda krigsförband med tillhörande periodiskt återkommande repövningar.

Det blev vad man från början förnekade, ett A- och ett B-lag. Det finns tyvärr folk som inte tror att Sverige behöver folk ute i bygderna, med person- och lokalkännedom och som har sina grannars och kommuninvånares stöd, läs "folkförankring". De flesta tvivlarna, belackarna återfinns på Lidingövägen. Nätverksbaserat försvar skulle aldrig kunna få folkligt stöd, det var bara Hederstedt som var dum nog att tro på denna variant av "Kejsarens nya kläder". Plus hans hängivna ja-sägare, förstås.

Tänk på att dumhet är också en gåva från Gud, men missbruka den inte.
Intelligens är att kunna leva högt på dumhetens bekostnad. Moral är att inte vilja det.

Men, brukar säga att jag har fått vara med när allt var som roligast.

Hans Zettby

Fler FN-soldater behövs i Kongo

2008-10-06T21:30:00.002+02:00

FN:s specialsändebud i Kongo har riktat en begäran till FN:s säkerhetsråd om flera FN-soldater. FN:s specialsändebud Alan Doss är djupt bekymrad över våldet som har flammat upp igen under de senaste veckorna. Doss preciserar inte hur många soldater som behövs.

Det är framför allt i provinserna norra och södra Kivu i östra Kongo som våldsamheterna igen har trappats upp. För närvarande finns det 17 000 FN-soldater i Kongo. Det är FN:s största fredsbevararoperation i världen.

Uppgifter för Livgrenadjärgruppen

2008-09-24T22:41:00.001+02:00

Militära styrkor som i väpnad strid kan försvara svenskt territorium behövs även i framtiden. Försvarsmakten gör viktiga insatser under svåra förhållanden utomlands, men det betyder inte att den nationella uppgiften försvunnit.

Den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen föreslog i sitt betänkande 13 juni i år att det ur dagens hemvärn utvecklas insatsberedda nationella skyddsstyrkor bemannade med frivilliga. De ska endast ha nationella uppgifter och ingen värnpliktspersonal skall längre finnas någonstans i den militära insatsorganisationen.

All personal som kontraktsanställts för internationella insatser skall redan när de rekryteras förberedas på att de efter fullgjort uppdrag i utlandet kommer att krigsplaceras i ett frivilligt nationellt skyddsförband någonstans i Sverige. Utöver uppgifterna för dagens i huvudsak lokalrekryterade hemvärn, så bör framtidens nationella skyddsstyrkor kunna insättas i hela landet.

När frivillighet politiskt uppvärderas i försvaret av Sverige, så måste självfallet Försvarsmakten även kunna hantera framtidens nationella skyddsstyrkor. Det duger då inte att avveckla det allra billigaste och kostnadseffektivaste sättet att hantera dessa förband.

Det innebär att Försvarsmaktens verksamhet för nationellt försvar vid Livgrenadjärgruppen i Malmslätt måste vara kvar.

Svenska intressen måste försvaras

2008-08-29T22:16:00.000+02:00

Jag ser ett svenskt medlemskap i Nato som självklart, skriver Mats Sander (m), Helsingborg, utrikesutskottet. Det är många som känner en stark oro för utvecklingen i Ryssland. Det är inte obefogat. Ryssland har inte i tillräcklig omfattning gjort upp med sin historia. Dess föregångare Sovjetunionen hade en lång historia av territoriell expansion följt av politisk dominans gentemot sina grannar.

Många ryska politiker tar ofta för givet att de kan styra andra länder i sin omgivning. När Sovjetunionen rasade samman på 1990-talet hävdade Vladimir Putin att det var den största geopolitiska katastrofen i historien. De fram till dess annekterade staterna var kvicka och passade på att söka sig västerut för att få frihet, demokrati och ekonomisk utveckling. Flera lyckades väl och arbetar hårt på att ta igen ett tappat halvsekel.

Ryska pansarkolonner som rullar in i grannländer ger obehagliga historiska associationer, speciellt när vi påminns om Prag hösten 1968. Fungerar det inte med mjuka maktmedel som att strypa energitillförseln till länder som vill inte vill underkasta sig Moskvas vilja så kan man ju alltid hota med och verkställa våldsanvändning. Det gäller bara att välja rätt tillfälle. Den 21 augusti 1968 var ett sådant och den 7 augusti 2008 likaså.

Exemplet med det georgiska Sydossetien och Abkhazien är tydligt. Men det kunde lika gärna ha varit exempelvis Ukraina som drabbats. Ur ett lite längre perspektiv ser vi hur ryskt flyg börjar kränka gränser som under det kalla kriget. Den ryska viljan att placera ut en gasledning på Östersjönsbotten underlättar inte den redan komplexa säkerhetspolitiska bilden. Svenska intressen måste försvaras och vi väljer vår väg att göra det.

Jag ser ett svenskt medlemskap i Nato som självklart. Ansökan saknar bara underskrift och vi skulle markera vår ställning tydligt. Försvarsmakten måste kontinuerligt anpassas till vår omvärld och det säkerhetspolitiska läget. Tillgängligheten och den operativa effekten måste öka och stora organisatoriska förändringar tänkas igenom noggrant. Detta så att Försvarsmakten och dess personal med arbetsro kan fokusera på sina uppgifter.

Hasse Z

Vad får det kosta?

2008-08-27T23:03:00.000+02:00

Man bedömer kostnaden för en svensk militär upprustning av det nationella försvaret till mellan 10 och 20 miljarder. Hur mycket lägre skulle priset ha varit om vi gett fan i att skänka bort eller skrota fungerande materiel?
Försvarspolitikerna borde ställas inför rätta för grov förskingring, oskickligt ämbetsutövande och trolöshet mot huvudman...

Hasse Z

Finland flaggar för NATO

2008-08-26T16:49:00.000+02:00

Skulle inte förvåna mig om Finland går med i Nato. Ryssland drar sig för att angripa ett Nato-land. Men Ryssland gör Europa beroende av gas- och oljeleveranser. När försäljningsnätet är uppbyggt kommer prishöjningarna och Ryssland blir ännu rikare och snart har vi en superstormakt, mäktigare än USA. Åtlyds inte den stora ryska björnen så stryps leveranserna och Putin blir Europas härskare utan militär strid.

Hasse Z

Mörk framtid för försvaret

2008-08-25T11:54:00.000+02:00

Rysslands järnnäve i Georgien kastar blixt- belysning över det svenska försvaret Före detta I 15-översten Sven Wergård anser att politikerna nu måste tänka om. Sven Wergård beklagar att de svenska försvarspolitikerna så länge räknat bort Ryssland ur de säkerhetspolitiska bedömningarna för att i stället koncentrera sig på miljö- och terrorhot och internationella insatser Även dagens krig förs på konventionellt sätt med stridsvagnar, flyg och trupp, vilket konflikten i Georgien återigen visat.

Det som hänt där borde fungera som en väckarklocka i den svenska debatten, menar han. - Det finns en rysk inriktning på expansion ända från tsar Peter den stores utrikespolitik och framåt. Efter det kalla krigets slut har Ryssland ett behov av att slå sig för bröstet, analyserar Sven Wergård. Det är inte orimligt att tänka sig att Ryssland kan uppträda aggressivt mot flera små stater i sin periferi. "Inte mycket att hurra för" Händelserna i Georgien sätter därmed fokus på den svenska militära förmågan och den är det inte mycket att hurra för efter åratal av systematisk nedrustning, anser Sven Wergård.

De fåtal bataljoner som finns skulle enkelt sopas undan av stormaktens förband. - Det som återstår är alldeles för litet i förhållande till landets stora yta. Vi har hemvärnet och det är bra men jag anser i första hand att det måste fyrdubblas och graderas upp i förmåga om det ska kunna göra någon verklig nytta i ett krisläge, säger Sven Wergård. Kan man likna vårt nuvarande försvar vid Kejsarens nya kläder? - Ja absolut, det instämmer jag i. Vi har till exempel en försvarsminister som talar mycket men egentligen inte säger något.

Bortskänkes
Det är en segsliten process att växa till tillräcklig militär styrka, det kan ta upp till 15 år, om nu ett sådant beslut mot förmodan skulle fattas. - Så lång tid tar det till exempel att utbilda officerare som kan leda bataljoner och brigader och därtill kommer ju all materiell upprustning. Material för miljarder har skrotats eller skänkts bort, det är en enorm och helt förkastlig kapitalförstöring som har skett, säger Sven Wergård som är frustrerad över att nedrustningen gått så snabbt och att debatten varit så tandlös. - Det är helt förkastligt att den så kallade återtagningsförmågan försvunnit ur försvarsbesluten. Generaler och överstar som haft avvikande uppfattningar har föraktfullt avvisats som nostalgiska "brigadkramare".

Sven Wergård vill återinföra den allmänna värnplikten. Idag utbildas bara några få tusen värnpliktiga varje år och de räcker knappast till ens för att försörja de fåtaliga förband som ännu finns, särskilt om man räknar in hemvärnet som utgör huvuddelen av vårt nationella försvar.

Allmän värnplikt
Han beklagar att vi lämnat alliansfriheten och neutraliteten som säkerhetspolitisk doktrin och pekar på Finland som det goda exemplet. Där har man behållit ett starkt territoriellt försvar med allmän värnplikt som grund. Därtill med lägre kostnader än det svenska försvaret. - De kan inte förstå varför vi satsat så mycket på materiel och så lite på personal, säger Sven Wergård och menar att försvarets styrka också kan mätas i medborgarnas delaktighet. Nu har försvaret blivit något som betraktas vid sidan av. Det gamla invasionsförsvarets styrka låg inte bara i yttäckningen utan också snabbheten. Det tog bara några dagar eller veckor att få hundratusentals man stridsberedda. - Jag minns att vi hade studiebesök av engelska officerare och de blev mycket imponerade när de såg att vi kunde genomföra stridsskjutningar redan efter ett dygn, säger Sven Wergård.

Ställer stora krav
Han ställer sig avvaktande till fullvärdigt medlemskap i Nato Det skulle i vilket fall ställa stora krav på vår egen militära förmåga, mycket mera än vad vi idag kan leva upp till. Sven Wergård anser att den samverkan vi redan har med Nato räcker. På så vis kan vi bevara vår handlingsfrihet. Har du förståelse för den nya doktrinen att vi bäst bevarar vår nationella säkerhet genom att ingripa i konflikthärdar i andra länder? - Jag tycker att internationella insatser är viktiga men de bör alltid ske i FN- regi. Det kan vara bra att svenska officerare och soldater får dessa erfarenheter, men vi måste ha ett totalförsvar som kan skydda vår territoriella integritet, det har vi inte idag.

Nedläggningshotade P 7 gick på charmoffensiv

2008-08-24T20:42:00.000+02:00

Skånes sista regemente P 7 inledde igår en pr-offensiv för att mota ett möjligt nedläggningsbeslut nästa vår. Med ingredienser som miljökatastrof och terrorhot genomfördes en uppvisning vid Bron. Inför makthavare och press ville militären visa varför den behövs och vad den duger till. - Jag såg i Afghanistan hur civila samhällssektorer arbetar tillsammans med militären och jag tror att vi behöver göra detsamma i Sverige, sa regementschefen Jan Pålsson under en snurrande luftvärnsradar. Om ett par veckor skall regeringen berätta för överbefälhavaren var han bör tänka på innan regementen föreslås bli nedlagda. Beskedet skulle egentligen ha kommit med dagens regeringssammanträde men har försenats ett par tre veckor. Som ÖB nu funderar står valet mellan P 7 på Revingehed och P 4 i Skövde.

Var finns en fiende lika senfärdig som det svenska försvaret?

2008-08-21T18:21:00.000+02:00

Den säkerhetspolitiska värmeperioden efter det kalla krigets slut har avlösts av kyla. Händelserna i Georgien har väckt oss ur drömmarna om ett Europa där stridsvagnar varit på väg att bli otidsenliga. Nu regerar vapnen igen. Den svenska regeringen har reagerat på händelserna i Georgien genom att göra vad den borde gjort för länge sedan. Nu verkar den besluten att stoppa nedbrytningen av försvaret.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet redogör försvarsminister Sten Tolgfors för kursändringarna. Armén skall vässas genom att förbanden görs insatsberedda med kort varsel. Förbandens användbarhet skall också öka. Det sker genom att man överger dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insats- organisation. Det bör betyda att i framtiden skall utlandsförbanden också kunna användas här hemma.

Den nyordningen borde ha genomförts för länge sedan. Uppdelningen av den kraftigt nedkrympta armén i en särskild utlandsstyrka, som bara verkar utomlands, och en insatsorganisation som skall säkra "hemmafronten" har inte varit lyckad. Det har kostat mycket och man har fått lite för pengarna. I praktiken har utlandsstyrkan fått kosta medan den nationella insatsorganisationens behov trängts tillbaka och förlorat all rimlig beredskap.

Försvarsministern överdriver inte när han förklarar att en tredjedel av insatsorganisationen, ungefär 10000 man, har en beredskap som gör att de kan sättas in först efter ett års förberedelser. Ja, det är sant, försvarsministern säger faktiskt "inom ett år". Resten av insatsorganisationen, 20000 man, har egentligen ingen beredskap alls. Det finns heller inga krav på vad de skall kunna göra. Det här innebär att om någon vill testa Sveriges motståndskraft så hänger allt på hemvärnet , som nu skall döpas om till "nationella skyddsstyrkor". Det som borde vara arméns kärna och styrka, de nationella insatsförbanden, uppgår bara till 10000 man och de behöver en förvarning på ett år!

Var finner man en angripare som är så senfärdig? Självfallet måste detta ändras. Hela insatsorganisationens 30000 man måste organiseras, utrustas och tränas för att med kort beredskap kunna användas för att skydda svenskt territorium mot aggression. Det är ett minimum! Konflikten i Georgien demonstrerar att moderna kriser och krig har snabba förlopp. Det handlar om timmar och dagar snarare än om månader och år. Det är obegripligt att man på låtit arméns beredskap förfalla på detta sätt. En del av förklaringen är förstås penningsbrist.

Socialdemokraterna och deras båda försvarsfientliga stödpartier har under många år urholkat och försvagat försvaret. Och den nuvarande regeringen har till mångas besvikelse inte brutit det mönstret. Men nu berordrar alltså försvarsministern helt om. Det är bra. Men det kommer att kosta pengar. Sanningens ögonblick kommer när vi får se vad finansministern är beredd att bidra med för att genomföra försvarsministerns nya mål för den svenska armén. Enbart ord förslår inte. Det är bara handlingskraft som räknas.

Hasse Zettby

Förband i beredskap

2008-08-21T18:11:00.000+02:00

"Förband i beredskap". Jag ger mig fan att det finns en hemlig klubb på Karlberg och Försvarshögskolan, vars syfte är att få officerarna att helt bortse från att Hemvärnet finns.

Hasse Z

Försvarsdebatten

2008-08-20T18:30:00.001+02:00

Nu tycks försvarsdebatten komma igång i rätt riktning. Men de som gastar och hojtar i dag - var fanns de och vad gjorde de när 1995 års försvarsbeslut skulle tas?. Då malaj Peterson och minkspecialist Wiktorin drog ner på själva försvarsbudgetens storlek, i samråd med sossar och centrar.

Hasse Z

Hemvärnet är en viktig del i försvaret

2008-08-19T19:47:00.002+02:00

Hemvärnets numerär har nått den nedre gränsen! Socialdemokraterna har under sin tid vid makten gjort dramatiska besparingar på hemvärnet, från över 100 000 till 35 000 kvinnor och män. Nu är minimiantalet nått. Socialdemokraterna skar i verksamheten dramatiskt under sina 12 år vid regeringsmakten, åren 1994-2006. Därför kan nu inte ÖB:s förslag om en halvering ses som genomförbar eller möjlig.

Jag har, under mina 15 år i vid Hemvärn o Frivilligavdelningen vid I 4/Fo 41 och vid Livgrenadjärgruppen, noga följt hemvärnet och sett betydelsen av dess verksamhet. Visst, hemvärnet skall vara en trygghet också inom den civila sidan, men hemvärnet bör, enligt min mening, ha som huvuduppgift att kunna användas i väpnad strid, detta genom en militär grundutbildning.

Vi får inte "avmilitärisera" hemvärnet. Vi skall också komma ihåg att just hemvärnet är den enda militära "kontakt" som finns i många län efter att olika fredsförband (regementen) lagts ned. Hemvärnet har gjort ovärderliga insatser på många civila områden, som skogsbränder, eftersök av försvunna människor, arbete efter stormar, arbete efter översvämningar och mycket annat. Det har vi sett extra mycket av, inte minst de senaste veckorna där ett antal skogsbränder härjat och där hemvärnet gjort och gör ovärderliga insatser.

Hemvärnets personal i dag är välutbildade, välutrustade och mycket motiverade för sina uppgifter. Hemvärnet är viktig för folkförankringen och hemvärnet skapar trygghet. Hemvärnet är kostnadseffektivt, väpnad strid skall fortsättningsvis också utgöra grunden, men profilen mot civila delen är, som jag sagt, viktig. Hemvärnet skall vara en nationell skyddsstyrka, som en gång sagt i riksdagen, men där det inget blev av den inriktningen.

Oklar är jag däremot då det gäller frågan om de så kallade utbildningsgrupperna, som har en viktig ledningsfunktion för hemvärnet. Socialdemokraternas "slakt" av hemvärnet under 12 år bör nu få sitt slut. Då nu socialdemokraterna åker omkring i landet och "räddar" hemvärnet och hotade försvarsverksamheter får man en fadd smak i munnen, då man vet att "räddarna" från vänsterkanten har stenhårda besparingskrav på försvaret de närmaste 2-3 åren. Att spara 7 miljarder och samtidigt rädda allt går inte ihop, men socialdemokraterna försöker.

Att vänstern ens har mage att låtsas vara räddare - med besparingar på över 10 miljarder - är ju bara löjligt och inte ens i närheten av ordet trovärdighet.

Hemvärnet är en del av försvaret där man får "mycket för pengarna". Hemvärnet är kostnadseffektivt och kanske rent av ett föredöme för övriga försvarsmakten? Jag vill värna hemvärnet - en viktig bit av Sveriges försvar!

Hasse Zettby

Demokratiutvecklingen

2008-08-19T19:39:00.001+02:00

De argument som Ryssland anfört för inmarschen i Georgien är lika användbara för en rad stater längs den ryska gränsen. I exempelvis Lettland bor ungefär 650 000 etniska ryssar, i Estland 350 000, och i Ukraina 8 000 000 stycken för den ryska armén att "försvara" om andan faller på.

Rysslands ledarskap menar att landet har helt legitima säkerhetsintressen i angränsande stater, och att västvärlden inte har det. Varje stat som vänder sig med öppna armar mot Väst, för frihet, säkerhet och demokrati, är således ett hinder för det ryska ledarskapets ambitioner. Men omvärlden kan inte låta Ryssland ha vetorätt över grannländernas demokratiska utveckling.

Ryssland ska inte bestämma över andra länders säkerhetspolitiska avgöranden. Nato, EU och andra freds- och demokratibefrämjande organisationer måste fortsätta att vara starka alternativ till rysk dominans, och fortsätta att ge stöd till dem som vill närma sig Väst.

Hasse Zettby

Dags för omprövning

2008-08-19T19:32:00.005+02:00

Kriget mellan Georgien och Ryssland ställer Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska utanförskap i blixtbelysning. Kombinationen av anorektiska förband och fortsatta besparingskrav sänder inte precis ut signaler som stärker bilden av ett alliansfritt land med förmåga att värna sina gränser.

Därför är det välkommet att en rad politiker nu öppnar för en omprövning. Frågan är bara om den blir tillräcklig. Den heliga neutralitetspolitiken sitter djupt rotad. Den parlamentariska försvarsberedningen konstaterade i slutet av 2007 att Sverige inte är utsatt för något militärt hot. Klimathotet ansågs vara mer oroande. Internationella fredsbevarande och fredsframtvingande uppdrag prioriterade.

När överbefälhavare Håkan Syrén invände och varnade för utvecklingen i Ryssland, sågs det mest som ett försök att tala i egen sak. Det är klart att det var. Men det var också en analys han var skyldig att göra när politikerna inte ville, eller inte ansåg sig ha råd att göra. Ryssland har under Vladimir Putins år vid makten – och de är långtifrån slut än – rustats upp militärt.

De enorma energireserverna har använts i statens tjänst mer än för att bidra med inkomster till statskassan. Stormaktsambitionerna går inte att ta miste på. Nationalismen är den allt överskuggande hållningen. Samtidigt har finska röster upprörts över att Sverige med sina stora försvarsnedskärningar under senare år överlåter det territoriella försvaret åt Finland.

Till skillnad från i Sverige har ansvariga politiker betonat att Finland även framöver behöver ett "trovärdigt" försvar. Det är en salva som vi svenskar borde vara extra mottagliga för. Någon kanske fortfarande minns hur illa rustat Sverige var då andra världskriget bröt ut, och hur det finska broderfolket övergavs. I dag är säkerhetssituationen självklart annorlunda. Sverige är en del i ett internationellt politiskt nätverk, och medlem i militäralliansen Nato i allt väsentligt utom formellt.

Men försvarets brister är en fråga på fler håll än i Sverige. Tillsammans med övriga nordiska regeringar gör nu den svenska sitt bästa för att täcka upp för varandra, utan att uppröra opinionen. Av någon märklig anledning går det skrämma vuxna svenskar bara genom att andas om Nato. Ett framtida nordiskt försvarssamarbete, som nu utreds, skulle dock enligt försvarsminister Sten Tolgfors (m) bland annat kunna innebära en samgruppering av norskt och svenskt stridsflyg. Men att använda flygplanen i en gemensam aktion med Norge går ju inte. Norge är med i Nato. Så i en krissituation är samgrupperingen intet värd. För någondera part. Kriget i Georgien visar att den ryska björnen inte sover.

Hasse Zettby

Var hukar Reinfeldt i försvarsdebatten?

2008-05-18T18:45:00.001+02:00

För första gången på sextio år är försvarsfrågan på den politiska dagordningens topp. Det finns säkert ekonomiplanering att förbättra, men i grunden har konflikten nu blivit en förtroendefråga. Kampen står mellan å ena sidan överbefälhavaren Håkan Syrén och å den andra försvarsminister Sten Tolgfors och finansminister Anders Borg.

På politikens åskådarplats: Statsministern.

Vem kan vinna störst stöd, mest legitimitet i allmänhetens ögon? Det är knappast de båda ministrarna, båda tidigare ganska okända broilerpolitiker som försöker övertyga svenska folket om att landet inte längre behöver försvaras. Den grundläggande inriktningen att vårt lands invånare ska skyddas, var även om de råkar bo i politiskt ointressanta glesbygder långt från Helgeandsholmen, är fast murad i allmänhetens medvetande sedan över ett århundrade. Det ändrar knappast en före detta knarkliberal och en före detta vapenvägrare på, oavsett vilket parti de tillhör.

Nu råkar de av någon anledning ha fått höga maktpositioner inom moderata samlingspartiet. Med stor sannolikhet kommer detta ge tydliga efterverkningar i de moderata kärnväljargrupperna.

Moderna partiledningar behöver kanske inga medlemmar, men de behöver åtminstone lokala ambassadörer som med märkbar entusiasm försöker övertyga omgivningen om att det egna partiet är bättre än de övriga. Allt kan ju inte skötas av reklambyråer. Men det som nu utspelar sig är en effektiv ryggmärgsbedövning av nästan alla traditionella moderaters engagemang och övertygelse. Om partiledningen klarar sig så bra utan råd från kärnsympatisörerna kan den väl klara sig ensam nästa valrörelse också.

Det finns en politiker som av någon anledning är totalt tyst i denna debatt. Han heter Fredrik Reinfeldt och när, om någon nu glömt det, svensk statsminister. I alla fall var han det sist han avhördes i media.

Många tänker sig nog att en statsministers uppgift är att förhindra förödande konflikter som enskilda statsråd ger sig in i, och om möjligt trassla ut dem därifrån om det skulle behövas.
Ska Fredrik Reinfeldts tystnad tolkas som att han från sin trygga bunker åser kampen mellan Borg/Tolgfors och Syrén för att sedan kunna dra undan falluckan under den förlorande parten?

Bildt hukar om säkerheten!

2008-05-17T16:28:00.003+02:00

DAGS FÖR ÖB ATT TA FARVÄL. Sverige har hamnat i händerna på moderaternas säkerhetspolitiska kvartalskapitalister. Carl Bildt tiger som en mus i sitt arvsfurstliga palats medan Sveriges säkerhet och försvar rasar samman. ÖB Håkan Syrén har inget annat val än att avgå.

I den tragiska fars där försvarsfrågan spelas upp inför våra häpna ögon försöker regeringen att med alla till buds stående medel få oss att tro att två ting hänger ihop. För det första försvarets misskötsel av sin ekonomi och för det andra att regeringens ansvarslösa hantering av rikets säkerhet är en oundviklig följd av denna försvarets ekonomihantering.

Försvarsminister Sten Tolgfors lyckades med konststycket att i en omfattande artikel i Svenska dagbladet den 13 maj säga det mesta om försvarets ekonomi men inte ett ord om dess framtid.

Med ett språk som platsar i en Orwellsk värld beskriver Tolgfors den tvångsförvaltning finansministern påtvingar försvaret och som den lydige försvarsministern skall administrera. Genom att försvaret månadsvis skall redovisa de ekonomiska utfallen på förbandsnivå skall man uppnå balans i försvaret.

Men vad som krävs för att i praktiken åstadkomma denna balans, om detta sägs alltså inte ett ljud.Det hela är så uppenbart enbart en ekonomisk operation vars följdverkningar inte tycks intressera regeringen. Det faktum att försvaret haft en usel ekonomistyrning och en ännu sämre uppföljning av utfallen betyder ju inte automatiskt att man slösar med skattebetalarnas medel.

Det är istället sannolikt att försvaret har varit gravt underfinansierat i förhållande till alla de uppgifter man är ålagd av politikerna. Det är självklart att försvaret måste bringa ordning på sina finanser och att regeringen gör rätt i att vidta kraftfulla åtgärder.

Men lika självklart är att man kortsiktigt måste tillföra kapital för att förhindra ett verksamhets- och ledarskapsmässigt sammanbrott.Omställningen kan inte tillåtas ske under dessa panikartade förhållanden, som leder till nedskärningar vilka allvarligt äventyrar våra långsiktiga säkerhetspolitiska intressen.

Vi har råkat i händerna på de nya moderaternas säkerhetspolitiska kvartalskapitalister vars sorglösa inteckningar av vår framtid mycket snart kan visa sig bli förödande. Det är fullständigt ansvarslöst att försätta oss in i en situation, där vi tvingas välja mellan att avhända oss antingen luftförsvaret över Övre Norrland eller över Östersjöområdet.

Lika huvudlöst är det att utradera de sista möjligheterna vi ännu har kvar att basera sjöstridskrafter utanför huvudstaden eller på Gotland.Det enda positiva som skett de senaste dagarna är att ÖB äntligen tagit mod till sig och i realistiska ordalag beskrivit de effekter som den ryska upprustningen och centraliseringen av makten har på säkerheten i vårt närområde.

Det är egendomligt att ÖB inte drar de rätta slutsatserna av det som sker. Det är en förnedrande politisk behandling han utsätts för när nu Ekonomistyrningsverket levererar sin rapport. Dess slutsatser om försvarets ekonomi är säkert korrekta. Dess förslag till organisatoriska åtgärder framstår däremot som ett politiskt beställningsskrädderi.

ÖB borde redan ha avgått av två skäl. Den tvångsförvaltning man från regeringen inför av försvaret kan man rimligen inte tolka på annat sätt än att regeringen saknar förtroende för hans sätt att leda verksamheten.Det andra skälet är att han inte bör ta ansvar för nedskärningar vars säkerhetspolitiska konsekvenser han så tydligt finner oacceptabla.

Att avgå är naturligtvis inget lätt beslut att fatta. Det ger politikerna en efterlängtad möjlighet att skjuta ÖB-funktionen sönder och samman. Den har med politiska ögon allt sedan den skapades varit alltför stark.

Men ÖB:s avgång skulle sända ett tydligt budskap till det svenska folket att vi har nått till vägs ände. En ansvarsfull professionell yrkesman kan inte med hedern i behåll administrera det säkerhetspolitiska narrspel som nu iscensätts.

Hittills råder en förvånansvärd tystnad inom det politiska etablissemanget.Mest beklämmande är att den som bäst kan värdera de framtida säkerhetspolitiska problemen i vårt närområde tiger som en mus i sitt arvsfurstliga palats.

Carl Bildt borde rädda sin politiska heder medan tid är. Den är mer värd än alla framtida poster i EU.

Hasse Z

Vår försvarspolitik, vart är vi på väg?

2008-05-17T16:08:00.001+02:00

Kommer Ni ihåg Lars Ekborg som TV-nyhetsuppläsare?
Vietnam: eländes eländes eländes elände
Irland: eländes eländes eländes elände
Mellanöstern: eländes eländes eländes elände

Kan det bli värre?

2008-05-17T16:04:00.001+02:00

Och Staffan Danielsson "står bakom alliansens försvarspolitik". Jävla typ!
Mona Sahlin behöver ingen kampanj för att vinna nästa val. Hon har ju Fredrik Reinfeldt...

Rysk cirkelgång

2008-05-08T21:43:00.001+02:00

Medvedev eftersträder Putin. Putin blir premiärminister sedan den av honom utsedde premiärministern sparkats. När mandattiden gått ut hålls nytt presidentval, och då efterträder Putin Medvedev. Någon som tvivlar?

Likheten mellan Röda Armén och Wehrmacht bestod bl.a. i att båda arméerna har ridstövlar som fotbeklädnad. Men inget kavalleri... Stöveln är alltså den socialistiska diktaturens maktsymbol.

I morgon lär det visas upp mycket stöveltramp, när man firar 60-årsminnet av andra världskrigets slut.

Vad heter "Sieg Heil" på ryska?

Tchadstyrkan på plats från mars till juni 2008.

2008-02-18T17:18:00.001+01:00

Till slutet av juni kommer den svenska Tchad-styrkan att kunna lösa sina fredsfrämjande uppgifter i landet. Därefter kommer förbandet att återvända till Sverige enligt nuvarande uppdrag till Försvarsmakten. Inledningsvis kommer Tchadstyrkan att vakta baser och genomföra patruller i huvudstaden N'Djamena och därigenom stödja EU-styrkan EUFOR TCHAD/RCA. Under de första månaderna kommer förbandet att successivt tillföras fordon och utrustning som gör det möjligt att under maj månad agera somEUFOR-styrkans brandkårsstyrka i östra Tchad. Det är under denna period om fyra till sex veckor som Tchad-förbandet har så kallad full operativ kapacitet, men förbandet har möjlighet att bidra till ökad säkerhet i Tchad under hela insatsperioden. Under juni kommer utrustning och fordon att börja transporteras hem till Sverige eftersom insatsen är begränsad till sex månader. Då kommer förbandet åter att få lösa uppgifter som inte kräver all den utrustning som en uppgift som snabbinsatsstyrka kräver. Vårt uppdrag inom EUFOR är att vara tidigt på plats och stödja EU-styrkan under dess etableringsskede. Detta kommer förbandet att kunna göra. Vi har fått ett tydligt uppdrag från riksdag och regering att göra just detta, säger Försvarsmaktens operative chef Christer Lidström. Eufor-styrkans uppgift är att skydda flyktingar och civila som utsätts förhot, genom att underlätta för humanitära aktörers verksamhet samt genom att skapa möjligheter för återuppbyggnad och ekonomisk utveckling i framföralltöstra Tchad.

Äntligen något klokt från Tolgfors.
Och så går Bildt och utlovar längre engagemang i Tchad.
Har han frågat Tolgfors, Syrén och Borg om det finns pengar till detta????
Det går bra att spela Bror Duktig när man inte behöver stå för notan själv...

Hans Zettby

UD bör betala!

2008-02-15T21:48:00.002+01:00

Den logiska lösningen på FM:s kassabrist är väl att UD ställer upp och betalar notan för vad UD lovat att Sverige ska göra???

Regeringens skygglappar löser inte försvarskrisen

2008-02-04T18:16:00.000+01:00

Regeringen har ärvt en försvarspolitik utan verklighetsförankring och en Försvarsmakt som inte kan räkna.Just nu skulle förmodligen försvarsminister Sten Tolgfors (m) vilja krypa ner i en bunker och bara gömma sig. I den fula lek som pågår mellan å ena sidan försvaret och å andra försvarsdepartementet (samt i förlängningen finansen) riskerar nämligen Tolgfors att sitta med Svarte Petter när dagen är slut. Överbefälhavaren Håkan Syrén borde förstås vara orolig han också. Fast mest påminner han om en slarvig, men glad värnpliktig som inte sover dåligt på natten om han slarvat bort någon utrustning på dagens övning. I ÖB:s fall handlar det om pengar som saknas i budgeten.I höstas saknades plötsligen en dryg halvmiljard inom driften. Några veckor senare hade summan växt med 300 miljoner kronor och dessutom behövde Syrén skära ytterligare 650 miljoner i hela budgeten för att få densamma att gå ihop.Som om inte detta vore illa nog låter ÖB nu meddela att underskottet inte är tillfälligt och riskerar att löpa på upp emot sex miljarder de närmaste tre åren.Tolgfors är upprörd och Syrén förtjänar egentligen en rejäl utskällning mitt på kaserngården. Man kan fråga sig varför ÖB tidigare ingenting sagt och ingenting gjort. Det är en sak att gilla läget vid givna order, en annan att inte reagera och tydligt deklarera underskottsproblem i god tid.Tolgfors menar (med all rätt) att många av Syréns föreslagna besparingar är ekonomiskt kontraproduktiva nödstopp och vill i fortsättningen att Försvarsmakten månadsvis ska inrapportera den finansiella situationen nerpå förbandsnivå till försvarsdepartementet.Samtidigt kommer man förstås inte ifrån att försvarets grundproblem är politiskt och växt fram under många år. Gapet mellan politiska ambitioner och ekonomisk tilldelning har ökat och idag nått en nivå där inte ens potemkinkulisserna längre vill stå upp i den finansiella snålblåsten.I korthet handlar valet om förstärkta budgetresurser från regerings och riksdags sida och/eller färre och mindre internationella uppdrag. Efter som de ekonomiska problemen är akuta kommer ministären Reinfeldt att tvingas till en opinionsmässigt besvärande reträtt oavsett prioriteringar.Alliansen har ärvt den misskötta försvarspolitiken av föregående socialdemokratiska regeringar, men krisen har förvärrats av finansminister Anders Borgs oförmåga att se de försvarspolitiska, och märkligt nog inte minst försvarsekonomiska, realiteterna. Det kommer hela ministären Reinfeldt att få lida för.Tolgfors sitter dock sämst till av alla. Alla kommer att skylla på honom,trots att Tolgfors (svag eller inte) knappast kan vara ansvarig för åratalav försvarspolitiska tillkortakommanden.

Försvarets framtid måste ifrågasättas

2008-02-04T18:08:00.001+01:00

Knappt har den ganska hetsiga diskussionen om försvarets oförmåga att hålla sin budget klingat av, förrän nya ekonomiska larm dyker upp.Det visar sig nu att årets underskott inte är engångsföreteelse. Underskotten är minst lika stora under de tre kommande åren. Sammantaget kan bristen uppgå till sex miljarder kronor.Under Folk och Försvars konferens i Sälen för ett par veckor sedan uppgav överbefälhavaren, ÖB, Håkan Syrén att försvaret behöver 3-4 procentsanslagsökning per år för att klara de krav som fastställts av politikerna.En ökning av försvarsanslagen kan ÖB knappast räkna med. Däremot måste han räkna ut vad budgetunderskottet i år beror på, vilka konsekvenser det får och vilka åtgärder som krävs. Och redovisa det till regeringen inom kort.Förslagen att korta värnplikten och låta Gripenplanen stå kvar på marken är inte hållbara.Till hösten ska en ny försvarsproposition lämnas av regeringen. Den kommeratt bli livligt debatterad.Men den kanske viktigaste debatten av alla - om Sverige över huvud taget ska ha ett försvar - får vänta.
Fortsätter det som nu så tas den upp.

Ska vi nöja oss med PersQ2?

2008-02-04T17:53:00.001+01:00

Som varje organisation med ambition att vara rustad för framtiden har försvarsmakten en verksamhetsidé. Den utgår från den politiska viljan i regering och riksdag.
"Försvarsmakten är ständigt beredd att genomföra internationella insatser och hävda Sveriges nationella integritet samt att stödja det svenska samhället vid större kriser."
Till verksamhetsidén hör förstås också en vision - för hur försvaret ska vara tio år fram i tiden eller på ännu längre sikt.
"Vi har ständigt välutbildade förband, rustade för strid och redo att snabbt sättas in i olika konfliktområden och krissituationer såväl nationellt som internationellt."
Visionen är alltså att någon gång i framtiden förverkliga den verksamhetsidé som utgör grund- valen för visionen. Ett annat sätt att uttrycka saken är att kejsaren är naken - bortsett från ökenuniformerna. Vi kan försvara Sverige i Tchad. Men det där med hävdande av den nationella integriteten vid Sveriges gränser kan vi glömma.Försvarspolitikens fokus ligger på politikernas sparbeting och militärens galopperande underskott (senaste budet är 7,5 miljarder kronor på fyra år,enligt DN).
Försvarsminister Sten Tolgfors gör klokt i att öka den ekonomiska kontrollen, men han måste göra mer än att bara kräva att ÖB Håkan Syrén ska klara ekonomin. Att både ställa sig avvisande till de föreslagna panikneddragningarna och kallsinnig till att skjuta till friska pengar är en hållning som inte håller. Det räcker inte med ett bifall till ÖB:s begäran att få ta medel från materielanslaget till "mjukvaran" för att stoppa nedrustningen.Personalen är försvarets viktigaste resurs. Enligt Officerstidningen blir deras genomsnittliga betyg på en femgradig skala PersQ2 - och det givet en omfördelning av anslagen . Det innebär "ett stort kvarvarande utbildningsbehov" och att "personalen endast kan användas i begränsad omfattning"? Och den bedömningen gjordes i höstas.

Hasse Z

Motsägelsefullt

2008-02-01T15:12:00.001+01:00

Hej Försvarsvänner!
I Svenska Dagbladet 1/2 2008 riktar försvarsminister Tolgfors en förödande kritik mot försvaret och dess ledning med anledning av att bristerna i ekonomin inte redovisats förrän nu.
Av Tolgfors kritik kan man utläsa att det är FM:s högsta ledning som bär ansvaret för eknomin och uppföljning av kostnadsutvecklingarna.

På frågan om Tolgfors fortfarande har förtroende för ÖB Syrén svarar Tolgfors att hans förtroende för ÖB fortfarande är orubbat! Utgår Tolgfors från att svenska folket inte är läskunnigt?

Motsägelsefullt så att det formligen skriker om det. Man kommer att tänka på Per Albin Hansson 1939...

Avskaffa värnplikten???? Den är ju redan avskaffad! Utan riksdagsbeslut.

2007-09-01T09:31:00.001+02:00

Värnplikten på väg avskaffastillsätts utredningen med uppgift att skrota pliktlagarna.Varje år tas drygt 60 000 unga män ut till mönstring. De vägs och mäts och testas, men i slutänden är det bara var tionde som gör lumpen. Mindre än var hundrade ung kvinna gör värnplikt.Glappet mellan antalet tillgängliga bassar och hur många som behövs har ökatsnabbt i takt med att försvarets resurser har minskat och omdirigerats tillhögspecialiserade utlandsuppdrag.Det har lett till att lumpen i dag i praktiken är frivillig.Trots detta är varje svensk medborgare vid straffansvar skyldig att fullgöra totalförsvarsplikt i form av värnplikt eller civilplikt.Nästa vecka skickas direktiven till utredningen om »förändrad totalförsvarsplikt« på gemensam beredning i regeringskansliet. I klartext handlar det om att avskaffa värnplikten och ta det första steget på en nyväg till ett yrkesförsvar.Och trots tidigare starka meningsmotsättningar, talar idag allt för att det kommer att gå att nå en bred överenskommelse om att göra slut påvärnpliktens nära 200 år långa historia.- Eftersom så få kallas in finns det all anledning att utreda värnplikten.Vi har tidigare också reagerat på straffet för värnpliktsvägrare, säger centerns försvarspolitiker Staffan Danielsson.Socialdemokraterna var länge värnpliktens främsta försvarare, men har svängt:- Kan vi nå målen utan pliktlagar så låt oss göra det, säger socialdemokraternas biträdande partisekreterare Håkan Juholt som lett försvarsberedningen och nu är ledamot.- Men vi vill inte ha en stående yrkesarmé med människor som tar anställning och åker runt på 15-20 utlandsmissioner som legoknektar. Vi vill inte ha de individerna och inte utsätta någon människa för det.- Därför står vi fast vid plikten tills vi hittar en annan modell som bättre stämmer med våra mål. Men jag räknar med att det kommer en utredning i höst.Försvarsminister Mikael Odenberg vill inte svara på Fokus frågor om försvaret förrän budgeten presenteras den 20 september. Men källor inom både moderaterna och på försvarsdepartementet bekräftar att utredningen om att skrota värnplikten kommer i budgeten.Det passar i så fall miljöpartiets språkrör Peter Eriksson perfekt. Han krävde i ett utspel förra helgen ett yrkesförsvar med 60 000 kontrakterade soldater och 3 000 officerare.Alliansen skapade ingen gemensam plattform för säkerhets- och försvarspolitik före valet 2006, men är eniga i stort. Else-Marie Lindgren är kristdemokraternas företrädare i både försvarsutskottet och försvarsberedningen:- Det är bra att värnplikten utreds. Men vi ska vara klara över att även en yrkesarmé kostar. Jag tror inte att det finns så stora besparingar att hämta som Peter Eriksson hoppas på.Alliansen vill öka utlandsstyrkan till 2000 soldater. Det kräver ett yrkesförsvar på omkring 8000 soldater, vilket i sin tur öppnar för en halvering av officerskåren som i dag är cirka 10 000.Värnpliktens försvarare i riksdagen begränsar sig till vänsterpartiet som istället vill fördubbla antalet utbildade soldater till drygt 10 000 per år.Men vänsterledaren Lars Ohly kan räkna med stöd från överbefälhavaren Håkan Syrén. Han väntas lojalt välkomna en utredning, men säga nej till att skrota värnplikten.Försvarsmakten vill ha kvar möjligheten att tvinga in ungdomar under fanorna om behovet skulle uppstå i framtiden. Med krigsplacerade värnpliktiga ökar det försvaret kallar återtagningsförmågan, att relativt snabbt kunna trampa på gasen om hot byggs upp i vårt närområde. I dag kan Försvarsmakten välja och vraka bland de bästa, även om de som säger sig sakna motivation oftast slipper lumpen. Men ÖB:s ord vägerrelativt lätt mot en enad regering med stöd, om än lågmält, från socialdemokraterna

Ledarskapsproblem

2007-07-31T18:25:00.001+02:00

Sverige lider av ledarskapsproblem. Jag vågar sticka ut hackan ordentligt och stå för detta mitt påstående. Inte så att jag menar att alla chefer/ledare vilket inte med säkerhet är samma sak är dåliga. Däremot anser jag att det finns alldeles för många dåliga – för att inte säga urusla – ledare inom olika delar av vårt samhälle. Vad har jag då för fog för att hävda detta? Nja, det skall väl erkännas att min åsikt inte vilar på vetenskapligt vedertagen grund. Det är snarare frågan om fenomen och trender som jag tycker mig se i samhällsutvecklingen. Låt mig åskådliggöra med några exempel.

”Ställ aldrig högre krav på dina underlydande än vad du kan leva upp till själv!” Detta är uppenbarligen någonting som aldrig tagits upp i undervisningen vid Handelshögskolan eller Tekniska Högskolan i Lund. Hur kan annars Michael Treschow och hans kamrater i Svenskt Näringsliv bevilja sig själva arvodes- och bonushöjningar som procentuellt (för att inte tala om nominellt) ligger skyhögt över de nivåer man förhandlar om i den pågående avtalsrörelsen? Dessa proffsekonomer har naturligtvis räknat ut att det i absoluta siffror rör sig om lägre kostnader att bevilja 5 styrelseledamöter samt 15 toppchefer i ett företag en löneförhöjning på – låt oss säga i snitt 50 000 kronor/månad – än att ge samma företags 3 000 anställda en löneförhöjning på – låt oss säga i snitt 500 kronor/månad. Jodå, kalkylen är nog riktig men är man verkligen så inkompetent att man inte förstår de psykologiska följderna? Hur skall man få dessa 3 000 medarbetare att känna engagemang och emellanåt ta i det där lilla extra som kan behövas i den globala konkurrensen? Har inte näringslivets toppchefer gjort ”lumpen” som befälselever och där fått lära sig att man måste dela sina soldaters vedermödor om man skall vinna deras respekt och förtroende?

”Ordförande Göran Persson” gjorde lumpen som handräckningsvärnpliktig på P 10 och att han åtminstone under den tiden inte utsattes för någon ingående ledarskapsutbildning framstod som uppenbart efter att ha sett Tv-reportaget i fyra delar. Även efter att ha försökt ta hänsyn till att inslagen bestod av c:a 100 timmar intervjuer nedklippta och redigerade till 4 timmar förblir mitt bestående intryck att Göran Persson var en synnerligen dominant politiker som styrde sin regering och sitt parti med järnhand. Han tycks inte ha ägnat särskilt många minuter av mentorskap och stöd till sina yngre och politiskt mindre erfarna regeringskollegor. Ministerbytena var många och de som inte ansågs duga ”utvecklades ut ur” regeringstaburetten (var har vi hört det uttrycket förr?). SAS – Janne Carlzon rev pyramiderna men Göran Persson får nog finna sig i att gå till historien som den som byggde upp dom igen. Här var det snarast frågan om kommandotaktik; uppdragstaktik var det i alla fall inte frågan om.

Den mediala reportagemetodiken har under en lång följd av år utvecklats till att ställa ”ansvarig” minister – helst statsministern – mot väggen så fort det inträffat någonting. Detta har enligt min mening medfört att media (o-) medvetet medverkat till att framställa regering och riksdag som en samling människor med operativt ansvar. I själva verket skall Riksdagen och dess ledamöter vara en lagstiftande församling med förmåga till långsiktigt förutseende av konsekvenserna av de lagar man stiftar. Men det behöver inte vara massmedias fel. En politiker skall i förtroende ha berättat för en av mina bekanta att ”en politikers prioriterade uppgift är att bli omvald”. Är det då inte naturligt (och faktiskt mänskligt) att man försöker synas och se till att dra till sig den mediala uppmärksamheten? Vill man då inte se till att om möjligt framstå som en omdömesgill, eftertänksam men ändå handlingskraftig person? Inte undra på att Tsunamikatastrofen gav upphov till sådan politisk och medial turbulens. Till skillnad mot det gamla invasionsförsvaret där olika samhällsorgan på central, högre och lägre regional nivå samövade flera gånger om året för att kunna hantera olika hotscenarier fick vi nu bevittna en pinsam hantering av en situation som UD och Statsrådsberedningen inte var övade, utbildade och dimensionerade för. Vilka långsiktiga följder har denna händelse då fått? Jo, inrättandet av ett nytt politiskt organ på departementsnivå bemannat med samma sorts människor som tidigare. Svenska politiker – till skillnad mot exempelvis ungerska och italienska – verkar vara livrädda för att delegera extraordinära befogenheter till en tjänstemannaorganisation som inte behöver ta några (parti-) politiska hänsyn i sina bedömningar och beslut. Det skulle ju kunna medföra en risk för att strålkastarljuset riktades mot någon annan än den som kämpar om en plats i den politiska solen! Och, för all del, vi har ju fortfarande kvar samma lagstiftning som vi hade på invasionsförsvarstiden när det gäller möjligheten att låta myndigheter utöva extraordinära befogenheter. Nu som då måste det antingen råda fullt krig eller djupaste fred för att kunna använda oss av förfogandelagarna. Skandal!

Detta sätt att bete sig i landets politiska ledning verkar smitta av sig även på myndighetsnivå. Generaldirektörer kämpar förtvivlat framför TV-kamerorna för att uttala sig så politiskt korrekt som möjligt. Om dom får mothugg av reportern hänvisar dom bara till att man följt gällande lagstiftning och skyller på politikerna. ”Vem bär vad och i vilken hand? Jo, chefen bär ansvaret i första hand”! Jag trodde i min enfald att chefen var till för att fatta beslut i just dom lägen där lagar, förordningar och regelverk inte var självklara att tillämpa i en uppkommen situation. Hade det varit självklart och enkelt skulle man ju inte behöva någon chef.

Ibland undrar jag om Försvarsmakten är på väg mot det den chefslösa organisationen. Regelverken blir allt fler och därtill alltmer detaljerade, tydligt influerade av NATO-byråkratin. Som lök på laxen beskärs möjligheterna för lokala chefer allt mer. Borta är den tid när en kompanichef inom ramen för sin budget själv kunde besluta om man skulle lägga pengarna på ett planeringsinternat i fjällen eller förlänga kompaniövning med ett dygn. Nä, det skall beslutas av lägst förbandschef som å sin sida i bästa fall kan besluta om någon enstaka procentenhet av förbandets budget men i så fall bara vid budgeteringstillfället. Det mesta beslutas numera på Högkvarteret som samtidigt skall vidkännas kraftiga personalnedskärningar. Professionell stabstjänst har ju inte varit Högkvarterets adelsmärke de senaste 15 åren så man undrar ju hur det skall bli framöver. Omsättningen av officerare är hög p.g.a. skolsystemet och de internationella insatserna. Med det befälsystem vi har i dag är det inte många som längre behärskar hantverket till fulländning. Lösningen verkar vara att utarbeta ännu fler och mer detaljerade bestämmelser så att åtminstone myndighetsnivån går fri från rättsliga eller andra påföljder när det bär åt ”skogen”. I viss mån anser man sig också kunna kompensera den alltmer uttunnande rutinen och erfarenheten med att rekrytera personal med akademisk utbildning, även till civila befattningar. När skall man komma till insikt om att det inte finns någonting som kan ersätta rutin och erfarenhet? Är det ingen på Högkvarteret som läst och förstått någonting av de olika krigsskildringar som finns nedtecknade?

Då jag numera tillhör Helikopterflottiljen efter 40 år i armén och som Livgrenadjär med min tjänstgöringsplats i Malmslätt har det inte undgått mig den verksamhet som bedrivs på Malmen i huvudsak. Flygverksamheten och nya hangar byggnationer är i centrum. Många av mina kollegor har inte de flygtider som tidigare och inte heller de helikoptrar som de väntar på. Leveransförseningen av HKP 14 blir precis så förödande som vissa av oss invasionsförsvarsofficerare befarat. Trots påbörjad avveckling av HKP 4 – systemet har det fattas beslut om att ”hotta upp” 4 exemplar för att kunna ha tillräcklig taktisk transportkapacitet vid internationella insatser under en övergångsperiod. Man undrar vilka materielprojekt som har offrats i stället.

Allt envisare rykten gör gällande att gamla F 6 i Karlsborg övervägs som framtida bas i stället för Malmen. Denna möjliga utveckling har varit lätt att förutse av alla som inte varit försedda med lokalpatriotiska skygglappar.
Kostnaderna för att driva Malmen som ensamt förband ter sig alltmer orimliga samtidigt som olika begränsningar, inte minst av miljöskäl, gör det allt svårare att öva fältmässigt i närområdet. Vilka kostnader som är förknippade med ännu en förbandsomflyttning är för mig okänt. Det jag känner till är den gamla devisen om att man aldrig sparar pengar på att flytta förband. Det enda som blir en bestående besparing är att lägga ner förband/verksamhet. Synd att man hunnit med att plöja ned sådär en 600 miljoner på nya plattor och en ny hangar på Malmen. Risken för att man skall kasta byggpengar i sjön i Ronneby verkar däremot minimal. Man får ju inte erforderliga miljötillstånd för byggnationer och tänkt verksamhet. Därmed kan Ronneby segla upp som ett av de mer fältmässiga förbanden i riket eftersom verksamheten kommer att bedrivas i baracker och tälthangar under överskådlig tid.

Armén har genom åren varit alltför upptagen med mekaniseringen av sina brigader, Marinen har varit alltför upptagen med ubåtsjakt och Visbykorvetten och Flygvapnet har varit alltför upptaget av JAS för att orka bry sig om tredimensionell rörlighet på taktisk/operativ nivå med helikoptrar som verktyg. Nu har ju till och med Flygvapnets heliga ko – Flygräddningen – lagts ut på entreprenad. Handen på hjärtat ÖB, har det inte schabblats alltför länge med den militära helikopterverksamheten i Försvarsmakten? Skulle det inte i den internationella samverkans namn vara mest kostnadseffektivt att en gång för alla avveckla svensk militär helikopterverksamhet och satsa pengarna på någonting som ger mer ”pang för pengarna”?

Hans Zettby

En tanke om försvaret!

2007-05-11T20:03:00.001+02:00

Här kommer citatet ur folklivsforskaren, författaren mm Ebbe Schöns bok "Kungar, krig och katastrofer".

"Tankarna om det svenska försvaret är inte överdrivet höga i sägenmaterialet. Små resurser och usel utrustning är regel. Försvaret av hembygden offras för att armén utomlands skall ha desto mer".

På den tiden hade man inte JAS. Men armén som då tog resurser i anspråk, har nu mördats av Investorgruppens Saab AB.

Utvecklingen i Nordkorea

2006-11-07T11:06:00.001+01:00

I slutet av juni 2006 avslöjade satellitspaning att Nordkorea förberedde nya prov med bland annat sin långdistansmissil. Reaktionen blev stark i grannländerna och USA, som fäergäves försökte få Nordkorea att avstå från proven. De internationella protesterna fortsatte efter missilprovet, som genomfördes i början av juli. Reaktionen var starkast i Japan, som med stöd av USA begärde att FNs säkerhetsråd skulle besluta om ekonomiska sanktioner mot Nordkorea.
I mitten av juli enades säkerhetsrådet om en resolution i vilken provskjutningarna med missiler fördömdes. Rådet krävde att dessa omedelbart stoppas och att Nordkorea återgår till de avbrutna sexnationssamtalen. FNs medlemsländer förbjöds att till Nordkorea leverera råvaror eller annat material som kan användas för produktion av kärnvapen eller andra massförstörelsevapen. Nordkorea tillbakavisade snabbt resolutionen och förklarade att missiltesterna är viktiga för landets självförsvar.
I början av oktober 2006 meddelade Pyongyang att landet hade lyckats genomföra ett kärnvapenprov. Den underjordiska sprängningen skedde nära staden Gilju i nordöstra delen av landet. Sprängningen registrerades utomlands. Internationella experter uppgav att om det verkligen var en kärnladdning som sprängdes så hade den varit relativt liten. FNs säkerhetsråd samlades samma dag till ett extramöte, och provsprängningen fördömdes. Nordkoreas FN-ambassadör förklarade samtidigt att provet hade bidragit till att fred och säkerhet kan upprätthållas i regionen. Kina, det land som visat mest förståelse för Pyongyangs ståndpunkter, riktade för första gången tydlig kritik mot Nordkorea och förklarade att Peking kunde överväga FN-sanktioner.
I mitten av månaden beslöt säkerhetsrådet att införa sanktioner mot Nordkorea, som dock inte var så omfattande som USA önskat för att få Kina att godta förslaget. Några punkter i beslutet: fartyg på väg till eller från Nordkorea får kontrolleras för att beslagta eventuell utrustning till massförstörelsevapen; Nordkorea förbjuds importera tunga konventionella vapen och lyxvaror; alla länder uppmanas blockera bankkonton med koppling till Nordkoreas icke-konventionella vapenprogram. Den största delen av Nordkoreas handel går via gränsen mot Kina.
Efter möten mellan förhandlare från USA, Kina och Nordkorea i Peking i slutet av oktober meddelade Pyongyang att landet inom kort skulle återgå till sexpartssamtalen, som varit avbrutna under ett år. Nordkorea upprepade dessutom sitt tidigare löfte att avstå från kärnvapen i utbyte mot bland annat säkerhetsgarantier från USA.
Nordkoreas missilprogramNordkorea förfogar över raketer som kan nå både Sydkorea, Japan och delar av USA. Landet misstänks även ha tillgång till biokemiska vapen.
Redan 1998 hade landet provskjutit en tvåstegsraket som passerade över norra Japan innan den slog ned i havet. Därefter har en vidareutvecklad missil, kallad Taepodong-II, konstruerats, vilken anses kunna nå exempelvis Alaska. Den 4 juli 2006 provsköt Nordkorea sju missiler, däribland en Taepodong-II som dock exploderade kort tid efter starten.

Hasse Z

Ärans och hjältarnas språk

2005-12-08T17:05:00.001+01:00

Några reflektioner över några av senare års förändringar i benämningar inom svenskt språkbruk. Och lite därtill till ämnet hörande.

"Upprustning" eller "mobilisering" har ersatts med ordet "återtagning".

"Militärområden" har ersatts med "Militärdistrikt" i avvaktan på deras slutliga nedläggning. Precis som då Postverket blev Svensk Kassaservice.

"Försvarsområden" blev "Militärdistriktsgrupper", för att visa att man genom omorganisation uträttat något kreativt.

"Minor" (det fattiga landets artilleri) har, förutom att ha blivit förbjudna, bytt namn till "försvarsladdningar".

"Frivillig Befälsutbildning, FBU", har bytt namn till
"Försvarsutbildarna".

FN-yxornas kamratorganisation "Bataljonen" har bytt namn till "Fredsbaskrarna". Hjälmen som symbol har bytts ut mot den lite gulligulligare baskern. Så gott som varje gång jag berättat om deras nya namn har åhörarna hånflabbat högt.

"Generalstaben", "Försvarsstaben", "Armé- Marin- och Flygstaberna" har ersatts med "Högkvarteret", HKV. Varför inte bara "Kvarteret"? För det finns väl inget "Lågkvarter"? Än så länge. I HKV häckar f.n. cirka 1 000 överstelöjtnanter, förutom generals/amiralspersonerna. När vi nu inte längre får ha ett försvar, värt namnet, med vad täcker man skrivbordsskivorna, för att uppfylla bilden av febrilt arbete? Korsord och Sudoku kanske? När vi saknar enheter att öva med, och pengarna till nya dataspel är slut kan man kanske återgå till det gamla beprövade spelet på rutade papper "Sänka skepp"?

"OPIL", Operativa Insatsledningen, har nu i den heliga, ständigt fortlöpande omorganisationens namn blivit "OP E", Operativa Enheten. Som om någon skulle förledas tro att det skulle innebära skillnad...

De tre Haubits 77-pjäserna Miljöpartiet låter Sverige fä ha kvar från 2008... Huru grupperar man, för bästa täckning? Kanske "Pjäs Norr" vid Treriksröset, "Pjäs Mitt" vid Sveriges geografiska mittpunkt, Östersund och "Pjäs Syd" i Smygehuk. Eldledning, givetvis genom det högteknologiska "Nätpjäs Baserade Försvaret". Kompletterat med ett par inrikesjaktplan 39 Gripen. Förutsatt att detta kan kommunicera med mannarna på markplanet.

Allt detta velourförpackande av vår forna Krigsmakt kanske har ett syfte - att inte irritera Storebror (eller Lillefar) i öst. På samma sätt som vårt inrikesjaktplan 39 Gripen inte fick göras så kraftfullt att det skulle kunna operera utanför landets gränser. 55 minuter, från start till landning för ny klargöring, har jag hört. Utan extratankar, med sådana minskar vapenlasten, eftersom summan av alla laster ju är konstant. Nu puffa man för att planen numera kan genomföra lufttankning. Det är bara så att Sverige inte har några flygande bensin (eller fotogen) mackar...

När "Pirre" Wallenberg skällde ut Finlands försvarsminister Elisabeth Rehn för att hon inte köpte detta inrikesflygplan stod hon på sig (hon tog inte ens order av själve Wallenberg!) och köpte F-18 Hornet, som kan gå Moskva tur och retur, om så skulle krävas. Men i Finland vet man vem man har till granne, och vi får vara tacksamma över att finnarna även i fortsättningen sköter vårt försvar.

Regeringen har inte anslagit pengar till utställning på Flygvapenmuseet av den av Sovjet nedskjutna DC-3:an. Man vågar väl inte, av hänsyn till Ryssland??? I vår flathet törs vi väl inte göra något som kan uppfattas som provokation. Vi glömmer att det är ett slaviskt särdrag att förakta eftergivna motståndare. Se bara vilken respekt Finland åtnjuter.

Sverige tycks vinnlägga sig om att till försvarsministrar utse personer som inte gjort lumpen, förutsatt att det inte finns lämpliga malajer att tillgå. Sådant stärker bilden av velourförsvaret. Och - säga vad man vill om ÖB, men det gör man bara inte.

"Mandom, mod och morske män,
fast det var ganska länge se'n..."

PerS

Tankar om framtiden

2005-07-30T16:39:00.001+02:00

Det är något jag oroar mig för:

1 Sverige har inte längre något försvar, värt namnet. Vi förutsätts utbilda soldater till utländska stridsgrupper eller fredsbevarande missioner utomlands Att vårt eget land skulle kunna vara i behov av försvar faller inte mp, v och s det minsta in. Försvarsminsiter Lenin blev pressad i frågan om Sveriges försvarsförmåga och om vi "trots allt" ändå skulle bli anfallna. Hennes svar blev att "då får vi vända oss till FN med begäran om hjälp".

Vi har ju sett hur tandlösa FN uppträdde i Ruanda-Urundi, där man tillät folkmord på 600 000 människor, hur veligheten inom säkerhetsrådet gav serberna tillfälle till ytterligare några månaders folkmördande, våldtäkter och övergrepp innan flygbombningar äntligen kunde sättas in (via NATO) och bromsa eländet i Bosnien och Kosovo.

Sverige är nu så blottlagt att till och med "nedrustade" länder skulle kunna angripa oss med framgång. Ryssland har fortfarande luftlandsättningsförbanden i Pskov kvar, och Kaliningrad är inte i så dåligt skick som våra svenska politiker vill göra gällande.

För att få fram folk till de förband EU och FN vill att vi skall medverka i krävs bred militär utbildning (läs allmän värnplikt) med en från denna kommande rekryteringsbas. Förlitar vi oss till yrkessoldater får vi in fel folk. Vi har ju sett hur både amerikanska och brittiska yrkessoldater behandlat sina motståndare, ljusår från general Douglas MacArthur, när han ombord på slagskeppet Missouri den 2 september 1945 bad de japanska officerarna behålla sina samuraisvärd då de ville överlämna dessa till segerherrarna. Besegra är en sak, förnedra är en annan. Till yrkesarméerna söker sig tyvärr folk som är bra på båda dessa områden. Ett förnedrat folk tar lätt till vapen.

2 Anledningen till att Sverige avvecklat sitt försvar sägs ha sin grund i landets urusla ekonomi. Vi kan/får inte låna upp lika lätt som förr i tiden, då driftsbudgeten delvis drevs med lånade medel. Nu sätter EU stopp för sådana ekonomiska "räddningsplankor". Men när man avvecklar till och med kostnadseffektiva delar av försvaret (civilförsvar, driftvärn, frivilligorganisationer och hemvärn), då undrar jag vems ärenden man vill gå. I varje fall är det inte Sveriges. Konstellationen mp, v och s litar jag inte på. Ingen vet vad som diskuteras eller planeras i slutna rum under socialistinternationaler och andra kongresser.

Skulle det fördummade svenska folket känna otrygghet och kräva återupprustning av rikets försvar (en mycket hypotetisk fråga) lär vi aldrig hinna med och för övrigt inte ha råd. Dessutom skulle ryssarna beskylla oss för provokation, resulterande i att vår regering och dess stödpartiers medlemmar gjorde i byxorna av ren rädsla för att stöta sig med sina meningsfränder. Socialistiska diktaturer har ju våra politiker alltid haft förkärlek till.

3 Sverige saknar alltså militärt försvar. Vänstersinnade journlister (= tyckare, med möjlighet att få publicera sina tankar i pressen) som exempelvis Anders Ehnmark anser att försvar mot terrorism är en polisiär angelägenhet. Eftersom i den kampen behövs mer än pistol och batong borde antingen polisen utrustas med militär materiel eller militären tillåtas samarbeta med polisen! Det finns inte, och har heller aldrig funnits något stöd i lagen mot ett sådant samarbete. Om så vore fallet hade aldrig FAVO kunnat gälla under tolv års tid. FAVO = "Föreskrifter för militär trupps användning av vapen för upprätthållande av allmän ordning mm", fastställda "på nådigaste befallning" i konselj på Stockholms slott den 15 januari 1958. FAVO avvecklades efter häftiga politiska debatter år 1970, sedan vänstervågen dragit fram över Sverige. Jag har FAVO utskriven på fil i min dator, och mailar gärna filen till ev. intresserade.

De fanatiskt militanta förespråkarna för Islam använder religionen som slagträ för att nå sina syften. Islamskt världsherravälde som yttersta mål. Införande av Shariah-lagar, där demokrati och mänskliga rättigheter inte tillåts, står också på programmet. Eftersom terroristerna inte finns att hämta inom sammanslutning med offentligt tillkännagivna adresser mm kommer dessa löst sammansatta celler att kunna utöva våld inom den icke muslimska världen under åratal framöver. Vi kanske kommer att få leva med företeelsen på samma sätt som vi får inrikta oss på att epidemier och farsoter, skogsbränder, översvämningar och jordskalv mm kan skada oss utan förvarningar.

Med en religion som slagträ kan klentrogna människor lockas att bli medlöpare och andra att skrämmas till underkastelse. Systemet är känt under årtusenden och tillämpat inom flera religioner. Vad vill då de som ligger bakom terroraktionerna ha? Pengar och rikedom är nog av sekundär betydelse. Maktutövandet är det primära, det väsentliga, och mot sådan fanatism har ett demokratiskt samhälle få eller inga försvarsmedel.
Västvärlden finansierar indirekt den verksamhet som är inriktat mot dess undergång. Bankrån, trafficking och narkotikaförsäljning och annan organiserad brottlighet är terroristernas sätt att finansiera sina organisationer. Politikerna i länder där de kan ha baser och utbildningsläger mutas för att medge terroristerna utrymme för planering och utförande.

Att aningslösa, oskyddade Sverige med dess blåögda invånare skulle skonas, medan länder som England, USA och Spanien som aktiv deltagit i invasionen av Irak utsätts, det är en utopi. Hela den icke-islamska västvärlden utgör måltavlan på sikt. Som läget nu är ser jag inga möjligheter att varaktigt bekämpa denna världsterrorism. Enda möjligheten är att reducera förutsättningarna för dess verksamhet och etablering inom landet (inre och yttre spaning) samt att ha en snabb hjälporganisation som kan sättas in efter bombangrepp. Hjälp med sjukvårdspersonal, transporter, förplägnad, förläggning och samband. Här vore nog Civilförsvaret en bra tillgång, men den goda cigarren finns knappt ens på papperet längre. För att begränsa terroristernas verksamhetsutrymme måste vi nog tillåta övervakningskameror, telefonavlyssning mm samt sluta till det öppna samhället när och där så behövs. Fanatiker kan man dock aldrig skydda sig mot. Mot en dåre som öppnar eld med skjutvapen har man en teoretisk chans att gå ner i skydd och undkomma eldgivningen, men mot fanatiker med bomber är man chanslös om man råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Mitt mardrömsscenario är tunnlar, exempelvis den vid Öresundsbron, tunneln mellan Dover och Calais och trafikleder inom städer. Där uppnås högsta möjliga verkan i förening med försvårandet av räddningsaktioner.
Att kunna skapa skräck, osäkerhet och panik och på avstånd kunna studera verkningarna är också ett trumfkort de fanatiska terroristerna gärna spelar ut.

Att ge sig på muslimer, muslimska församlingar och annat utövande av Islam är meningslöst och korkat. För det första går man på fel mål och för det andra gagnar det de terrorister som krigar "i Islams namn". Man tillhandahåller argument. Man måste beakta att i grund och botten är Islam en fridsam och människovänlig förkunnelse.

Alltså: den fanatiska terrorismen har kommit för att stanna. Den kan försvinna och dyka upp igen, i icke förutsägbara intervaller. Man kan bara inrikta sig på att försvåra dess verksamhet och göra vad som göras kan för att lindra dess skadeverkningar. För detta behöver vi en effektiv Försvarsmakt, integrerad med det reguljära rättsväsendet. Det räcker inte med att tillsätta en och annan utredning. Det måste tas och genomföras beslut också. I tid!

Men innan vi kommer därhän hinner det rinna många liter vatten genom Dalälven. Det tog ju tio år för Regeringen att komma underfund med att servicegraden hos Centrala Studiestödsnämnden är under all kritik, så vi kan inte vänta oss några underverk. Velpottor till politiker är några av terroristernas bästa vänner.

Med sommarhälsningar

PerS

Ett utmanat FN, inför behovet av genomgripande reformer.

2005-07-21T17:21:00.001+02:00

FN med ansvar för världsfreden.

FN-Förenta Nationerna - står inför stora utmaningar. Organisationen lyckades inte upprätthålla världsfreden och inte heller skydda människor mot grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De brott mot folkrätten som följt i spåren av kampen mot terrorimen har ytterligare undergrävt förtroendet för FN. För att världssamfundet effektivt ska kunna verka för fred krävs genomgripande reformer.

Tiotusen människor i Darfur, västra Sudan, dör varje månad till följd av övergrepp och strider mellan folkgrupper. Den sudanesiska regeringen stödjer ena parten, janjawidmilisen, och striderna kan enligt FN ha en "folkmordsintention". Världssamfundet har ännu inte kunnat enas om några åtgärder som sätter stopp för dödandet, våldtäkterna och utplånandet av byar. Folkmordet i Rwanda för drygt tio år sedan ligger färskt i minnet. Ska det få hända igen? FN ansvarar för världsfreden, och framför dess ögon pågår ett krig som sliter sönder familjer, byar, hela samhällen. Varför stoppar FN inte slakten?

Kina och Zimbabwe slipper kritik från FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MR). I kommissionen välkomnas diktaturer - exempelvis var Libyen ordförande för kommissionen i början av 2000-talet. FN stoltserar med deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948, men ännu år 2005 finns möjligheter att köpslå om det som skulle vara allas lika rätt. Varför tillåts detta ske?

Sverige skickade i slutet av 2001 tillbaka två asylsökande egyptier till Egypten mot mycket vaga garantier om att de båda männen inte skulle utsättas för tortyr i hemlandet. Sverige bemödade sig inte mycket om att sedan följa upp hur männen behandlades i egyptiskt fängelse. Men några år senare hinner verkligheten i kapp - männen utsattes enligt uppgift för misshandel och tortyr - och Sverige står inför en stor rättsskandal. Detta gäller Sverige, en av de mest skötsamma eleverna i världsklassen vad det gäller mänskliga rättigheter. Hur kunde detta hända?

Förenta Nationerna - världssamfund, världssamvete, garant för fred, konfliktlösare, konfliktförebyggare, människorättsförsvarare. Mycket skulle FN vilja titulera sig som, men mycket återstår att göra för att FN ska vara värt namnet - Förenta Nationerna.

Man kommer i år att uppmärksamma den åldersstigna 60-åringen FN, och lyfta fram behovet av en genomgripande reform av organisationen. Under jubileumsåret 2005 har FN:s generalsekreterare Kofi Annan lagt fram ett reformförslag som berör många av de mest springande punkterna i FN:s arbete. Bland annat vill han lägga ner MR-kommissionen och skapa ett råd med hårdare krav på att de mänskliga rättigheterna verkligen respekteras av rådets medlemmar. Han föreslår också ett nytt fredsbyggande organ inom FN, som ska upprätthålla freden i länder som nyligen lagt stridigheterna bakom sig.

Kofi Annans reformförslag är ett slags eldprov för FN. Om inte länderna lyckas enas om reformer denna gång - försök har gjorts tidigare - står världsorganisationen inför en värre förtroendekris än någonsin, menar många bedömare. Om reformerna blir verklighet kan FN förvandlas till ett mer handlingskraftigt och legitimt organ. Om förslagen däremot smulas sönder eller läggs i arkivet kan vi komma att bevittna ett FN mot undergång.

Hasse Z

Militära interventioner i fredens tjänst

2005-07-21T16:14:00.001+02:00

Får FN:s säkerhetsråd köras över för att folkmord ska kunna stoppas?

Under senare år har allt fler anslutit sig till synen att omvärlden får ingripa militärt i ett land där grova brott mot mänskliga rättigheter begås. De enskilda staterna har det främsta ansvaret att skydda sina egna medborgare, men när de brister i detta ansvar har omvärlden en skyldighet att ingripa, lyder argumentationen. Humanitära interventioner till försvar av de mänskliga rättigheterna är inte längre särskilt kontroversiella i de flesta kretsar, även om dess genomförande omgärdas av en rad svårigheter.

Men att hävda att dessa interventioner ska få ske utan stöd från FN:s säkerhetsråd är mer kontroversiellt, eftersom FN-stadgan kräver säkerhetsrådsmandat för våldsanvändning. Därför kan med viss förvåning konstateras att Sveriges regering verkar ha ändrat hållning i denna fråga. I 2005 års utrikesdeklaration öppnade regeringen dörren för humanitära interventioner utan stöd av säkerhetsrådet. Även försvarsminister Leni Björklund och utrikesminister Laila Freivalds har talat om behovet av att kunna agera militärt för att stoppa exempelvis folkmord i de fall då säkerhetsrådet inte har givit klartecken.

Vid ett seminarium den 15 januari 2005 om FN-reformer (A more secure world - our common responsibility) sade utrikesminister Laila Freivalds:
-Om vi får ett nytt Rwanda eller Bosnien och säkerhetsrådet är blockerat av veton? Då måste det internationella samfundet kunna intervenera ändå. Här har de regionala organisationerna en särskild roll. Man måste kunna ingripa för att stoppa massmord och skydda befolkningar.

Man kan ställa sig frågorna.

Vilka är farorna och möjligheterna med den utveckling som jag beskrivit ovan?
Hur skall man förhindra att FN-stadgans våldsförbud urholkas?
Hur kan världssamfundet skydda människor som utsätts för övergrepp i de fall där säkerhetsrådet inte lyckas fatta beslut?

Hasse Z

Kommer Nordkorea återvända till sexpartssamtalen?

2005-07-12T23:29:00.001+02:00

Nordkorea vägrade att delta i den fjärde omgången av sexpartssamtalen, som skulle ha hållits i september 2004, på grund av USAs "fientliga politik". Mötet inställdes därför. När George W Bush inledde sin andra presidentperiod i början av 2005 betecknade utrikesminister Condoleezza Rice Nordkorea som en av "tyranniets utposter", vilket ytterligare försämrade atmosfären mellan länderna.

I februari 2005 meddelade den nordkoreanska regeringen att landet "ska vidta åtgärder för att stärka vår kärnvapenarsenal" samt att landet "har tillverkat kärnvapen i självförsvar". En dag senare tog Nordkorea också upp sitt gamla krav på en dialog enbart med USA innan landet eventuellt går tillbaka till sexpartssamtalen.

Detta var första gången som Pyongyang formellt och officiellt sagt att landet har kärnvapen. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA har uppgett att Nordkorea sannolikt har två eller tre kärnvapen. Många experter i väst är dock inte säkra på att landet ännu har förmåga att testa och avfyra vapnen. Det främsta syftet med Nordkoreas nya utspel antas vara att framtvinga eftergifter från omvärlden och få hjälp mot den akuta bristen på livsmedel och energi.

I slutet av februari reste en hög representant för regeringen i Peking till Nordkorea, och därefter citerade nyhetsbyrån KCNA ett uttalande från Kim Jong Il, enligt vilket Nordkorea kan återgå till förhandlingarna när som helst om förutsättningarna "har mognat". Det är inte vanligt att landets ledare citeras direkt i frågan om kärnvapenkonflikten.

Regeringen bekräftade i mitten av maj 2005 uppgifter om att alla bränslestavar med använt kärnbränsle hade avlägsnats från reaktorn i Yongbyon och att landet vidtagit åtgärder för att stärka kärnvapenarsenalen. De 8 000 bränslestavarna kan upparbetas till vapenplutonium, och de bränslestavar som senast togs om hand, 2003, kan ha använts för att tillverka fem-sex atombomber.

Vid samma tid i maj möttes representanter för Nord- och Sydkorea för första gången på tio månader. Nordkorea antogs ha tagit initiativet främst för att få nytt bistånd bland annat i form av konstgödsel och utsäde. Sydkorea lade fram nya, ej offentliggjorda förslag för att förmå Nordkorea att återvända till sexpartssamtalen.

I början av juli 2005 meddelade slutligen Nordkorea att landet gått med på att samtalen kunde återupptas efter mer än ett års uppehåll.

Nordkoreas misstro mot omvärlden har länge återspeglats i en kraftig satsning på försvaret, tidvis omkring en fjärdedel av budgeten. Räknat i förhållande till landets folkmängd antas Nordkoreas väpnade styrkor vara de största i världen.

Armén beräknades år 2000 omfatta cirka 950 000 soldater, flygvapnet cirka 86 000 och marinen runt 46 000. Omkring en femtedel av invånarna är knutna till försvaret på något sätt. Efter den obligatoriska värnplikten, som sträcker sig mellan tre och tio år, tjänstgör alla män på deltid i en så kallad fredskår tills de är 40 år. Därefter organiseras de i en folkmilis, Böndernas och arbetarnas röda garde, tills de fyller 60. Denna milis omfattar cirka 3,5 miljoner människor.
Nordkorea antas förfoga över robotar som kan nå hela Sydkorea och misstänks även ha tillgång till biokemiska vapen. En likaså misstänkt tillverkning av kärnvapen har skapat internationella förvecklingar (se ovan). Trots de förbättrade relationerna till Sydkorea under senare år uppgavs Nordkorea år 2000 ha förstärkt det militära försvaret utmed gränsen med bland annat kortdistansrobotar. I början av 2003 provsköts en kortdistansrobot, som slog ned i havet mellan Japan och Sydkorea.

Terrorism

2005-07-10T21:40:00.001+02:00

Dåden mot nattklubbarna på Bali och teatern i Moskva 2002, granatattackerna i Bogota i Colombia 2003, tågbomberna i Madrid och attacken mot skolan i Beslan 2004, och nu senast sprängdåden i tunnelbanesystemet och bussen i London 2005. Terrorismen i världen har sedan attacken mot World Trade Center 2001 uppmärksammats mer än tidigare. Men har dåden blivit fler? Är terrorismen mer utbredd än tidigare?Utan att överdriva kan attackerna mot USA den 11 september 2001 sägas ha skakat hela världen och förändrat hur många av oss ser på den. De visade att terrorismen inte är begränsad av några nationsgränser eller lagar. De visade också tydligt hur sårbart ett modernt, demokratiskt samhälle kan vara. Att fienden i det här fallet inte heller har någon fast punkt, utan lever och verkar mitt i samhället, i olika länder och över nationsgränserna gör problemet ännu mer svårgripligt.

Sverige har varit relativt skonat från terrorism. Under 1970- och 1980-talen utförde dock utländska terrorister flera mord och andra aktioner i Sverige. I början av 1970-talet sköts den jugoslaviske ambassadören i Stockholm ihjäl av kroater som var medlemmar i nationaliströrelsen Ustasja. Senare kapade andra Ustasja-anhängare ett svenskt inrikesplan och höll passagerare och besättning som gisslan för att tvinga svenska regeringen att frige de män som dömts till fängelse för mordet. 1975 ockuperade medlemmar av Baader-Meinhof-ligan (RAF), en vänsterextrem rörelse i dåvarande Västtyskland, den västtyska ambassaden i Stockholm. Två anställda på ambassaden dödades, och en ockupant skadades så svårt att han senare avled på ett tyskt sjukhus. Som hämnd för att Sverige hade skickat den skadade terroristen till Tyskland ville RAF-sympatisörer kidnappa statsrådet Anna-Greta Leijon, som hade fattat beslutet om transporten. Planerna avslöjades dock i förtid och aktionen kunde förhindras. På 1980-talet mördades avhoppare från den kurdiska organisationen PKK, en i Uppsala och en några år senare i Medborgarhuset i Stockholm. I båda fallen ansågs mördarna ha handlat på direkt uppdrag från PKKs ledning.Bland svenskar som drabbats av terrordåd utomlands märks de sex som dödades den 12 oktober 2002, då militanta islamister sprängde en nattklubb på den indonesiska ön Bali. Sammanlagt dog omkring 200 personer, varav merparten var utländska turister med australier som största grupp.Polisens terroristbekämpningEn svensk lag om straff för terroristbrott antogs i juli 2003. Den bygger på EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism. I lagen anges en rad brott - mord, dråp, människorov, grov skadegörelse och så vidare - som betraktas som terroristbrott om de syftar till att "injaga allvarlig fruktan hos befolkningen, otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation".Säkerhetspolisen, Säpo, är den myndighet som har huvudansvaret för svensk terrorismbekämpning. Inom Säpo har kontraterrorismroteln till uppgift att bekämpa internationell terrorism. Inom ramen för det internationella samarbete som Sverige anslutit sig till ska våldsdåd med utländska politiska motiv förebyggas, oavsett om de är tänkta att utföras i Sverige eller utomlands. Här vägleds Sverige och Säpo bland annat av FN:s resolution 1269, om bekämpande av internationell terrorism.En specialtränad styrka för att bekämpa terroraktioner i Sverige, Nationella insatsstyrkan (NI), bildades 1991. Den sorterar sedan 2002 under Rikskriminalpolisen/Ordningspolisenheten och omfattar 53 poliser och två civilanställda. Nationella insatsstyrkan ska framför allt sättas in vid allvarliga situationer som gisslantagning, ingripanden mot farliga beväpnade personer och polistaktiska förhandlingar.Militärens roll kringskurenInom försvarsmakten finns ett specialförband, Särskilda skyddsgruppen SSG, som också tränats för att kunna hantera exempelvis gisslansituationer. SSG är direkt underställt överbefälhavaren. Förbandet är dock enbart tänkt att sättas in i händelse av krig. Terroraktioner i fredstid, och på svensk mark, ska enbart skötas av polisen.En del menar att oviljan att låta svensk militär ingripa i icke-krigssituationer går tillbaka på händelserna i Ådalen i maj 1931. Den gången dödades fem människor då militär öppnade eld mot demonstrerande arbetare. Före skotten i Ådalen kunde militären sköta även polisiära uppgifter, men redan året efter infördes begränsningar av militärens rätt att bruka vapen mot civila. Sverige fick en statlig poliskår, och det blev förbjudet att använda militär trupp i sociala konflikter i fredstid. 1969 ansåg regeringen att militär personal borde kunna användas för att upprätthålla ordningen i landet i extraordinära situationer, men förslaget föll i och med 1974 års regeringsform.I dag kan försvarsmakten själv välja att bistå polisen, till exempel genom att transportera polismän i försvarets helikoptrar, men två förutsättningar måste vara uppfyllda. Militärer får inte hamna i situationer där de väntas använda tvång eller våld mot enskilda. De får heller inte utsättas för någon nämnvärd risk att själva komma till skada. Och försvarsmakten kan alltså under alla förhållanden välja att avslå en begäran om hjälp från polisen.Efter den 11 september 2001 pågår ett arbete på att formulera klarare regler för militärens roll vid ett terroristangrepp på Sverige. En del experter menar att militärer redan nu bör kunna sättas in mot ett icke-militärt angrepp, om FN betecknar det som ett väpnat angrepp på Sverige. FN-stadgan medger i dag en utökad rätt till självförsvar och möjligheter för en stat att militärt förebygga en terrorattack.

Vad är Frihetskamp, motståndsrörelse eller terrorism?

EU:s insatsstyrka bäddar för svensk yrkesarmé

2005-04-18T20:27:00.001+02:00

Det svenska försvarets huvuduppgift finns nu utomlands. Den första januari 2008 ska en svenskledd snabbinsatsstyrka under EU-flagg stå klar för att kunna sättas in över en stor del av världen. Försvarets nya roll får politiker att ifrågasätta tidigare heliga principer som alliansfrihet och allmän värnplikt. Moderaterna säger att Sverige inte längre är alliansfritt och liksom folkpartiet och miljöpartiet kräver m en ny värnpliktsutredning.

EU:s snabbinsatsstyrka

EU har beslutat att sätta upp 12 snabbinsatsstyrkor. De skall kunna sättas in inom tio dagar från beslut och var som helst inom en radie på, till att börja med, 600 mil från Bryssel. En utökning av radien till 1000 mil diskuteras.
En av styrkorna är nordisk och den ska stå färdig den första januari 2008 och stå i beredskap för att rycka ut under första halvåret 2008. Insatserna beräknas till mellan en och fyra månader.
Den nordiska styrkan ska innehålla 1500 soldater och den leds av Sverige med bidrag från Finland, Norge och Estland. Den militärstrategiska ledningen finns i ett högkvarter utanför London.
Snabbinsatsstyrkan ska kunna användas till alltifrån att stödja humanitärt bistånd till väpnad strid och terroristbekämpning. Den ska till exempel kunna gå in och hålla en flygplats i väntan på förstärkning eller evakuera gisslan.

Den snabbrörliga 1500 man och kvinnor starka styrkan kommer att bli spjutspetsen i de internationella insatser som svenska militärer redan nu deltar i, tex i Kosovo, Bosnien, Liberia och Afghanistan.

Den förändring som nu pågår är den största i Försvarsmaktens historia på 500 år. Försvarsmakten har alltid sysslat med att försvara territoriet. Nu kopplar vi för första gången loss försvaret från territorietänkandet för att skapa gemensam säkerhet ute i världen genom att tillsammans med andra dämpa konflikter uttrycker sig Michael More på Högkvarteret.

Planeringen för snabbinsatsstyrkan är i full gång. Ett tjugotal personer med olika specialitet skall lösa alla problem från hur soldaternas strumpor ska tvättas och vilken malariamedicin soldaterna bör äta till hur de stridsfordon försvaret nu har, som väger över 20 ton, ska kunna flyttas halvägs runt jordklotet. Nya lättare bepansrade fordon behöver köpas. Och soldaternas uniformer måste fungera vid ekvatorn. Dessutom måste all utrustning kunna flyttas snabbt och långt.

För såväl försvarets ekonomer som försvarsledningen är snabbinsatsstyrkan en thriller. Det finns inga pengar avsatta för den. Försvarsministern har lovat att det ska komma, men tidsplanen för när utgifterna uppstår och tidsplanen för när inkomsterna kan komma går inte ihop. Styrkan är tänkt att betalas främst genom att banta eller lägga ner försvarsgemensamma myndigheter som Försvarets materielverk, Pliktverket, FOI och Försvarshögskolan. En utredning pågår, men ännu finns inget förslag.

Finansieringen av snabbinsatsstyrkan kommer att genomföras med särskilda regeringsbeslut är det sagt. ÖB, Håkan Syrén har lyft upp frågan så många gånger, enligt honom är gränsen till att skapa irritation påtaglig när frågan kommer upp.

Den Nordiska snabbinsatsstyrkan är inte bara en svenskledd militär styrka som ska tränas och utrustas för att kunna sättas in i väpnade strider i utlandet. ÖB talar om den som ett lokomotiv för att genomföra de förändringar av försvaret som han anser är nödvändiga. Han syftar på saker som att de anställda officerarna i genomsnitt är alldeles för gamla, att de flesta anställningskontrakt gör att de inte kan beordras ut i världen utan bara behöver tjänstgöra inom Sveriges gränser och att värnpliktssystemet bygger på att uppgiften är att försvara det svenska territoriet medan försvaret behöver soldater som kan användas både hemma och i utlandstjänsten. Han vill att politiker och fackliga motparter ska ändra i regler, förordningar och sannolikt också lagar så att personalförsörjningen till utlandsstyrkorna fungerar.

Ingen ska tro att man ska kunna köra det här nya insatsförsvaret med de gamla kalla kriget-bestämmelserna, påstår Håkan Syrén. Han betonar att försvaret inte har råd att bygga upp vissa styrkor för att tjänstgöra i utlandet och andra för att värna det svenska territoriet -samma förband måste klara bägge uppgifterna.

De internationella uppgifterna är högt prioriterade och centrala i vår verksamhet. Då tycker ÖB att det är märkligt att han inte har större frihet att utnyttja officerare för den uppgiften.

Allan Widman (fp) är ledamot av försvarsutskottet och han talar om snabbinsatsstyrkan och försvarsomställningen som en slaktbänk för heliga kor inom försvarspolitiken.

-Det gäller inte bara alliansfriheten, utan också värnplikten. Att med dagens situation sätta folk i fängelse om de inte gör "lumpen" är helt oförsvarligt, säger han.

Vidare tror Widman att om fem eller sex år kommer vi att anträda en väg som Spanien,Holland, Belgien, Frankrike, Italien och andra västeuropeiska länder har gjort: att gå över till ett yrkesförsvar.

Miljöpartiet vill också avskaffa värnplikten. De tror att man kommer att vara tvungen att göra det. Det är nödvändigt att ändra systemet och det är bara en tidsfråga innan socialdemokraterna inser det. Man kan inte ha en plikt där man lyfter ut mindre än 10 000 personer ur en grupp på nästan 60 000 män och kvinnor. Vi måste få ett system byggt på frivillighet som i långt större utsträckning bygger på kvinnor, säger Lars Ångström (mp), som också är ledamot av riksdagens försvarsutskott.

Övriga riksdagspartier vill ha värnplikten kvar. Men Ola Sundell (m) kräver en ny pliktutredning. I det skede vi befinner oss i nu vore det på sin plats med en ny pliktutredning. De gamla förutsättningarna gäller inte längre, säger Ola Sundell.

Frågar man Leni Björklund om pliktlagen behöver ses över svarar hon:

-En del säger det, jag har hittills inte sett något underlag redovisat tíll mig som visar att det behövs. Försvarsministern säger att det är en oerhörd kvalitetsfördel för det svenska försvaret att ha värnplikten kvar.

Men när man väljer ut vilka som ska göra militärtjänst så vore det bra om man kunde se till att det i första hand är frivilliga som kommer. men det går inte att upprätthålla till hundra procent eftersom det är de mest lämpliga som enligt lagen som ska tas ut, säger hon.

Politiker i alla partier utesluter tanken att tvinga värnpliktiga att delta i internationella insatser. De kan vara riskfyllda och svenska soldater kan komma att stupa. Den svenska politiker är inte född som vill gå till val på att tvinga 20 åriga pojkar och flickor att med hot om fängelse riskera att dö i strid för freden i Kongo eller Afghanistan.

Inom det svenska försvaret pågår det en febril anpassning till Nato-standard, som också är den standard som används inom EU. Alltifrån gradbetäckningar på uniformer till JAS-planens kommunikationsutrustning har Nato-anpassats. ÖB ser det som Försvarsmaktens uppgift att vi ska kunna presentera förband och förmågor för våra politiker, som är användbara för vilket ledarskap som helst, oavsett om det är EU eller Nato eller något annat. Om det sedan påverkar alliansfriheten eller inte, det måste ingå i det politiska beslutet och det säger sig ÖB egentligen inte har att göra med.

ÖB:s uppgift är att ge politikerna så stor handlingsfrihet som det över huvud taget är möjligt för att kunna delta internationellt.

Ola Sundell (m) anser att Sverige inte är alliansfritt i praktiken. Alliansfriheten i dag är mer en fråga om hur man formulerar sig på pappret än om hur det är i verkligheten. -Jag kan inte se annat än att Sverige är med i en allians för ökad säkerhet i hela världen och i synnerhet i vår del av världen, säger Ola Sundell och syftar på EU:s militära och säkerhetspolitiska samarbete.

Det är en ny säkerhetsordning som vuxit fram. Vi är EU medlemmar och vi har sagt att vi ska vara med fullt ut, också i uppbyggandet av snabbinsatsförmågan. Då får vi också ta konsekvenserna av det, både på pappret och när det gäller uppbyggandet av styrkan. Ord och handling måste följas åt, säger han.

Försvarsministern Leni Björklund anser däremot inte att det råder några tvivel om Sveriges alliansfrihet. Vi avgör själva när vi ska delta och vi ingår inte i någon form av militär allians där man har ömsesidiga försvarsgarantier. Däremot är säkerhetssituationen annorlunda i dag i Europa, vilket gör att alla länder kan samarbeta på ett sätt som man inte gjorde tidigare. det gäller även de alliansfria länderna och det är det som är det nya i det här, att vi törs, säger hon.

I förslaget till ny grundlag för EU står det att unionen syftar till att gradvis utforma en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar.

Hasse Zettby

Ett fritt Libanon utan syrisk närvaro.

2005-02-20T18:40:00.001+01:00

Sudan kritiseras för MR-brott

2005-02-17T18:21:00.001+01:00

En FN-utredning har funnit att Sudans regeringsstyrkor och Janjaweed-milisen är skyldiga till brott som faller under internationell lag. Utredningen rekommenderar att fallet ska överlämnas till den internationella brottsmålsdomstolen, ICC. Enligt utredningen (International Commission of Inquiry on Darfur) har Sudans regering inte använt sig av folkmord som policy. Men regeringen och milisen har begått brott mot mänskligheten "som kanske inte är mindre allvarliga eller fruktansvärda än folkmord", så som urskillningslöst dödande av civila, tortyr, ofrivilliga "försvinnanden", förstörelse av byar, våldtäkt och andra former av sexuellt våld, plundring och tvångsförflyttning.Även rebellgrupper har av utredningen befunnits ansvariga för möjliga krigsbrott, inklusive mord på civila och plundring.Utredningens rapport har överlämnats till FN:s säkerhetsråd. Samtidigt fortsätter FN:s hjälpinsats till befolkningen i Darfur där tiotusentals människor dödats under de senaste två åren och upp emot 1,9 miljoner människor tvingats på flykt

2005-02-16 Hans Zettby

9-11 suspects face 74,000 years in prison

2005-02-16T17:09:00.001+01:00

9-11 suspects face 74,000 years in prison "A prosecutor said Monday he will seek prison terms of more than 74,000 years for each of three suspected al-Qaida members charged with using Spain as a staging ground for the Sept. 11, 2001, attacks in the United States. A trial is expected to start in mid-March, the National Court said. Spain will be only the second country worldwide to put Sept. 11 suspects on trial, after Germany."

Försvarsupplysning m/2004

2005-02-16T15:21:00.001+01:00

Så har ”den sista kommuniststaten” formerat sig. Sveriges försvar avvecklas. Kvar finns bara experimentplattformar för materielutprovning mm, utan möjligheter att sättas samman till operativa förband. Man har detroniserat den allmänna värnplikten, den livsviktiga basen för nyrekrytering till de internationella militära engagemang socialisterna så storvulet åtagit oss att medverka i. Projektanställningar på kontrakt för att lösa bemanningsfrågan riskerar att dra till sig krigsromantiker och vapenfixerade rambofigurer. Med andra ord, fel sorts folk.

I vanlig ordning har riksdagsbeslut tagits utan föregående konsekvensanalyser. Att man dessutom tar ett tillkrystat kompletterande beslut för att tillfredsställa den kommunistiska samarbetspartnern är inte oväntat. Att inte samtidigt kunna berätta för svenska folket vad eftergiften kommer att kosta skattebetalarna innebär att regeringspartiet ger sig självt underbetyg. Försvarsmakten är sedan länge mera makt än försvar. Karriärister, nickedockor och ja-sägare utnämns till generaler och amiraler.

"Lydige Håkan"För egen del framstår han som en blek gymnasist i sin konfirmationskostym, vilket genom partipolitiska sympatier försetts med guldgaloner nedtill på ärmarna. Enda chansen för ett sådant mähä att kunna glänsa.

Ett sedan decennier vanskött land har av socialisterna nedrustats till ett försvarslöst land. Varför? Svaret kan bara socialisterna själva ge. Vi utomstående vet inte vad som avhandlas i enskilda samtal vid alla socialistinternationaler.

Förklaringen till vår avsaknad av försvarsförmåga torde helt enkelt ligga i att politikerna anser inte att svenska folket, vårt land, dess frihet och oberoende är värda att försvara.

Om så vore fallet skulle vi sedan länge dels ha haft ett väl avpassat försvar, värt namnet, dels medlemskap i Nato.

Sverige styrs av en maktfullkomlig regering som inte bryr sig om att följa av riksdagen fattade beslut.

Sverige styrs av en odemokratisk regering som döljer sanningen till och med inför riksdagens konstitutionsutskott.

Sverige styrs av en opportunistisk regering som gradvis försvagat Sveriges förmåga att försvara landet och hävda dess nationella oberoende. Socialisterna får dessutom indirekt draghjälp av en handlingsförlamad och tandlös, närmast osynlig, opposition.

I modern tid finns och har funnits tre militanta rörelser med världsherravälde som yttersta mål:

Nationalsocialismen
Kommunismen
Islamska fundamentalismen

De två förstnämnda upplever sedan länge en förnyelse. Den tredje är på stadig frammarsch.Ändå hävdar politikerna att hotbild saknas.

Svenska folket bryr sig inte. Politikerna har helt rätt. Ett så oengagerat folk är helt enkelt inte värt att försvara.

Per Sjöswärd

Hård press på Nordkorea.

2005-02-16T15:03:00.002+01:00

Med lock och pock har omvärlden börjat bearbeta Nordkorea att återvända till förhandlingsbordet, sedan landet i torsdags utnämnt sig självt till kärnvapenägare.

Det bångstyriga kommunistväldet fick ta emot en lång rad vädjanden och uppmaningar på fredagen.Vi ser inga andra alternativ än sexpartssamtalen. Vi vädjar till Nordkorea att gå tillbaka till förhandlingsbordet, sade Tysklands utrikesminister Joschka Fischer, på besök i den tsunamihärjade Aceh-provinsen.

Vi kommer att övertala Nordkorea genom att bevisa att det tjänar deras intressen bäst att demontera sitt kärnvapenprogram, sade Japans premiärminister Junichiro Koizumi.

En viktig roll i sammanhanget spelas av Kina, som utåt sett valt att komma med relativt försiktiga kommentarer. Vi har regelbundet förespråkat en kärnvapenfri Koreahalvö. Vi hoppas att sexpartssamtalen kommer att fortsätta, sade kinesiska utrikesdepartementets talesman Kong Quan.Utanför offentligheten antas emellertid Kina ta till hårdare ord mot regimen i Pyongyang.Nordkoreas uttalande var gjort mot USA, men samtidigt var det ett hårt slag mot Kinas diplomatiska insatser och har skapat svåra problem för Kina, sade analytikern Li Dunqiu, generalsekreterare för Kinesiska förbundet för studier av Koreas historia.

Nordkoreas vice FN-ambassadör följde upp uttalandet från i torsdags med att förklara att landet kan tänka sig att återuppta samtalen om USA ändrar sin inställning till Nordkorea och accepterar bilaterala samtal mellan länderna. Vi kan stiga fram om villkoren uppfylls för oss att delta i sexpartssamtalen. Om USA vill ha direkt dialog med oss, kan vi se det som en förändring av den fientliga inställningen till Nordkorea, sade Han Song-Ryol till den sydkoreanska tidningen Hankyoreh.

USA och Nordkorea har helt olika krav på hur konflikten ska lösas. USA vill att Nordkorea först avslutar sitt kärnkraftsprogram och åter ansluter sig till ickespridningsavtalet om kärnvapen. Nordkorea vill först ha säkerhetsgarantier mot ett angrepp från USA, ett slut på sanktionerna samt olje- och matleveranser. Vägen till en lösning väntas bli svår, och trepartsmötet i Peking avslutades tidigare än planerat. Under mötet antydde Nordkorea, enligt amerikanska uppgifter, för första gången att landet redan har kärnvapen. Å andra sidan har Nordkorea vid andra tillfällen gjort uppmärksammade uttalanden som senare visat sig vara oriktiga.

Den officiella nyhetsbyrån förklarade att skälet till att landet anstränger sig för att skaffa kärnvapen är att kunna "minska den konventionella vapenarsenalen och på så sätt frigöra mänskliga resurser, kanalisera pengar till ekonomisk uppbyggnad och till människors liv".

I juli blev Kina mer aktivt i försöken att få Nordkorea och USA att återuppta de diplomatiska samtalen. Skälen var oroande rapporter om att Nordkorea börjat tillverka vapenplutonium och att landet snart kan ha fem-sex kärnladdningar. Även Ryssland utövade påtryckningar och i slutet av juli bekräftades att Nordkorea accepterade att föra samtal med såväl USA som Ryssland, Sydkorea, Japan och Kina. Representanter för länderna inledde de så kallade sexpartssamtalen i Peking den 27 augusti 2003. Efter tre dagars samtal skildes parterna åt, och enligt Sydkoreas delegat hade de enats om ett nytt möte, vilket sågs som det enda framsteget. USA och Nordkorea tycktes inte ha ändrat sina fastlåsta positioner.

Samtidigt som Nordkoreas grannländer försökte sammankalla ett nytt sexpartsmöte meddelade Nordkoreas utrikesminister i början av oktober att landet har avslutat upparbetningen av tillräckligt många kärnbränslestavar för att kunna tillverka sex atombomber. Ministern, Choe Su Hon, sade att Nordkorea inte hade något annat val eftersom USA har hotat landet med kärnvapen.

I slutet av december meddelade Nordkorea oväntat att amerikaner kan få besöka kärnanläggningen i Yongbyon, som inte besökts av utomstående sedan IAEAs inspektörer utvisades i slutet av 2002. Dagarna efter nyår 2004 anlände två delegationer med experter och tjänstemän, bland annat från USA-kongressen, till Nordkorea. Vid besöket, som skedde utan medverkan av USA-regeringen, fick en grupp se allt vad den önskade i Yongbyon. Pyongyang meddelade också efter nyår att landet är berett att upphöra med tester och tillverkning av kärnvapen och stoppa den fungerande kärnkraftindustrin i utbyte mot ekonomiskt bistånd.

Efter ett långt uppehåll möttes åter representanter för de sex staterna i Peking den 25 februari 2004. Efter fyra dagars samtal kvarstod enligt Kinas utrikesminister "stora meningsskiljaktigheter", men han ansåg att samtalen varit konstruktiva. USAs delegation ansåg att mötet varit en framgång, och parterna enades om att tillsätta en gemensam arbetsgrupp. Efter en tredje omgång samtal i slutet av juni rapporterades inga särskilda framsteg.

Misstankarna om att Nordkorea redan har kärnvapen stärktes i april 2004. En pakistansk forskare som tidigare hade avslöjats för att ha sålt information om atomvapen till bland annat Nordkorea uppgav att han under ett besök i landet redan fem år tidigare hade fått se tre kärnladdningar.

En ny kontakt öppnades mellan de koreanska staterna i slutet av maj. För första gången sedan Koreakriget möttes generaler från nord och syd i syfte att minska de militära spänningarna. Parterna enades om åtgärder för att undvika de återkommande eldstriderna längs den omstridda havsgränsen i Gula havet och att upphöra med propagandasändningar i radio och i högtalare längs landgränsen. Dessutom skulle en snabbtelefon kopplas in mellan ländernas militärledningar.

Nordkorea vägrade att delta i den fjärde omgången av sexpartssamtalen, som skulle ha hållits i september 2004, på grund av USAs "fientliga politik". Mötet inställdes därför. När George W Bush inledde sin andra presidentperiod i början av 2005 betecknade utrikesminister Condoleezza Rice Nordkorea som en av "tyranniets utposter", vilket ytterligare försämrade atmosfären mellan länderna. I februari meddelade den nordkoreanska regeringen att landet "ska vidta åtgärder för att stärka vår kärnvapenarsenal" samt att landet "har tillverkat kärnvapen i självförsvar".

Detta var första gången som Pyongyang formellt och officiellt sagt att landet har kärnvapen. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA har uppgett att Nordkorea sannolikt har två eller tre kärnvapen. Många experter i väst är dock inte säkra på att landet ännu har förmåga att testa och avfyra vapnen. Det främsta syftet med Nordkoreas nya utspel antas vara att framtvinga eftergifter från omvärlden och få hjälp mot den akuta bristen på livsmedel och energi.

Hasse Z