2022/09/06

Är Cypernfrågan (tvåstatsfederation) vid vägs ände?














Nya olje- och gasfyndigheter har skärpt de geopolitiska spänningarna i östra Medelhavet. Det gör att utsikterna för en lösning på den långdragna och såriga konflikten på Cypern, mellan öns grekcypriotiska majoritet och den turkcypriotiska minoriteten tycks längre bort än någonsin.

 

Sedan 1974, då Turkiet invaderade norra Cypern, har ön varit delad i den grekcypriotiska Republiken Cypern och en turkcypriotisk republik som bara har erkänts av Ankara. Men redan före invasionen rådde motsättningar mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Att Cypern blev EU-medlem 2004 komplicerade läget ytterligare.

 

Tidigare i somras avslog den grekcypriotiska regeringen det elfte internationella försöket att nå en uppgörelse mellan de turkiska och de grekiska cyprioterna. Sådana avslag kommer, hur avtalen än utformas, att upprepas igen och igen. Det är dags att få ett slut på parodin kring föreställningen om ett statsskick baserat på två zoner och två folkgrupper. Delningen är enda lösningen, samt ett internationellt erkännande av den turkcypriotiska staten i norr.

 

Grekcyprioterna vill helt enkelt inte ha en federation. Så länge de inte kan få hela ön för sig själva är nuvarande de facto delningen ett bättre alternativ, eftersom Republiken Cypern sedan 1964 kontrolleras av grekcyprioterna och sedan 2004 dessutom är en fullvärdig medlem i EU.

 

I ett av sina sämsta strategiska beslut någonsin, accepterade EU (tyvärr med Storbritanniens samtycke) att Cypern skulle upptas som medlem, oaktat om man slutit ett avtal med turkcyprioterna, eller inte. Som för att göra ont värre, omfattar medlemskapet hela ön, inklusive det varken erkända eller representerande Nordcypern.

 

Den cypriotiska identiteten är underordnad den grekiska och den turkiska. Men även en formell delning kräver ett visst mått av god vilja. Utan den är risken stor att dagens icke-förhandlade delning blir permanent.

 


2022/07/05

Nordkorea vinner på ny världsordning











Ukrainakriget gör att Ryssland och Kina drivs allt längre ifrån västländerna. Det gynnar i sin tur det mycket isolerade och sanktionsutsatta Nordkorea, som kan få fler och starkare allierade samtidigt som man kan fortsätta med sitt hårt kritiserade kärnvapen- och robotprogram. Utvecklingen innebär också att det blir lättare över huvud taget att vara en ”skurkstat”.

 

Nordkorea är kanske det främsta exemplet i dag på en klassisk ”skurkstat”. På grund av regimens kärnvapen- och robotprogram står landet under hårda FN-sanktioner som bland annat förbjuder köp av Nordkoreas viktigaste exportprodukter och försäljning av strategiska produkter som olja till landet. Endast Kina är i dagsläget berett att handla med Nordkorea i någon betydande utsträckning, ofta i strid med sanktionerna.

 

Men håller allt detta på att förändras? Rysslands anfallskrig mot Ukraina, i kombination med allt starkare och öppna spänningar mellan väst och Kina, håller snabbt på att förändra den globala världsordningen. I takt med att länder som Kina och Ryssland rör sig allt längre från det internationella samfundets normer och forum tar de allt mindre hänsyn till globala ramverk som FN-sanktioner.

 

Nordkorea har allt att vinna på detta. Det internationella samfundet med USA i spetsen har länge försökt tvinga Nordkorea att välja kärnvapen eller ekonomisk utveckling. Den ekonomiska pressen från sanktionerna, är tanken, ska förändra regimens strategiska kalkyl genom att få den ekonomiska förlusten att bli större än kärnvapenprogrammets militära vinst. Mot kärnvapenprogrammet står lättade och på lång sikt avskaffade sanktioner, internationell handel, investeringar och andra fördelar som den utfattiga nordkoreanska ekonomin desperat behöver.

 

Särskilt under Kim Jong-Un har dock landet insisterat på både och, och till och med framställt kärnvapenprogrammet som en ekonomisk vinst eftersom det främjar teknisk forskning och utveckling. Om Kina och Ryssland rör sig mot en egen geopolitisk sfär alltmer skild från det internationella samfundet, där Nordkorea och andra utfrysta stater ingår, kommer Kim Jong Uns regim inte längre att ha någon anledning att se valet mellan kärnvapen och ekonomisk utveckling som ett motsatsförhållande. I en sådan världsordning kan landet mycket väl kunna både äta kakan och ha den kvar.

 

Nordkorea har alltså mycket att tjäna på den tilltagande isoleringen av Ryssland. Ökad internationell polarisering kommer kanske inte att leda till att Nordkorea släpps in från kylan, men kylan kommer i alla fall att bli en mindre ensam plats.

2022/05/18

Ja till att göra det lättare att ta emot militärt stöd från andra länder.




I dag har Regeringen föreslagit lagändringar som syftar till att förbättra förutsättningarna för Sverige att ta emot militärt stöd i form av militära styrkor från andra länder.

Om Sverige är i krig eller krigsfara ska regeringen få befogenhet att begära militärt stöd i form av militära styrkor av länder som är medlemmar i Europeiska unionen (EU) eller Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato). 


Regeringen ska även få rätt att begära militärt stöd av länder som är med i EU eller Nato för att hindra kränkningar av svenskt territorium i fred eller under krig mellan andra länder. Regeringen ska också få överlåta förvaltningsuppgifter till länder som lämnar militärt stöd.


Genom att riksdagen ger regeringen möjlighet att fatta den här typen av beslut skapas förutsättningar för att bättre kunna försvara Sverige.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag. Lagändringarna börjar gälla den 19 maj 2022.

Ärendet avgjordes trots att det har varit tillgängligt kortare tid än två vardagar före den dag då det beslutas, som är det vanliga.

2022/04/13

Det betyder EU:s och Natos säkerhetsklausuler



 

 









Det tycks råda förvirring i den svenska debatten om vad EU:s medlemmar egentligen har kommit överens om när det gäller ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det tycks också råda förvirring om vad försvarsalliansen Natos medlemsstater har enats om. Likaså används begreppet solidaritetsklausul om lite vad som helst. Det finns faktiskt en ”solidaritetsklausul” men den är det ingen som talar om. Det finns också en solidaritetsförklaring som Sverige har uttalat i förhållande till EU, Norge och Island.

 

En ytterligare dimension är skillnaden mellan vad juridiken säger och den politiska verkligheten. I den överenskommelse mellan EU:s medlemmar som utgör grunden för organisationen – Fördraget om Europeiska unionen – står det så här i artikel 42 punkt 7 som har varit i kraft sedan 2009, men först på senare tid har börjat åberopas i svensk debatt: 

 

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.” 

 

Även militära medel

I artikel 51 i FN-stadgan står att individuellt och kollektivt självförsvar är tillåtet vid väpnat angrepp. Kollektivt självförsvar – att länder hjälper varandra att försvara sig – är vad det handlar om i EU:s fall. 

 

”Med alla till buds stående medel” betyder med alla till buds stående medel inklusive militära medel. Det står inte att övriga medlemsstater måste hjälpa ett angripet medlemsland med militära medel, men det står att medlemsländerna är skyldiga att på något sätt hjälpa varandra så långt de kan. Som en god illustration av den kluvenhet som åtminstone tidigare har rått inte bara från svensk sida utan från merparten av EU-medlemmarnas sida i förhållande till försvarsklausulen, finns ett par brasklappar.

 

För det första:
”Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.” 

Denna brasklapp var de neutrala eller alliansfria EU-medlemmarnas lite inlindade markering av att de faktiskt är alliansfria och som sådana inte bundna av några ömsesidiga försvarsmässiga förpliktelser. Det gäller förstås i båda riktningarna, om ett land inte är bundet av en kollektiv försvarsförpliktelse i förhållande till de övriga medlemmarna är de övriga medlemmarna inte heller bundna av någon försvarsförpliktelse tillbaka. 

För det andra: 
”Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.” 

Detta var Natomedlemmarnas förklaring av att mellan dem är det deras försvarsallians som räknas och inte EU-fördraget. På det hela taget verkar det inte som om något medlemsland var så intresserat av EU:s egen kollektiva försvarsklausul 42 när den en gång beslutades. Det kanske är annorlunda i dag, åtminstone för det fåtal medlemmar av EU som inte också är medlemmar i Nato. 

Sveriges och Finlands regeringar påminde nyligen i ett gemensamt brev övriga EU-medlemmar om att artikel 42 finns. Det skulle man inte ha gjort om man inte tyckte att försvarsklausulen var viktig på något sätt. Det är kanske tur med tanke på de skiftande försvarspolitiska konjunkturerna att brasklappen om alliansfrihet inte tar bort något av den rättsliga kraften i den ömsesidiga försvarsklausulen i EU-fördraget. Brasklappen om Nato förändrar ur juridisk synvinkel inte heller de kollektiva försvarsåtagandena enligt EU-fördraget. 

Och tittar man närmare på det alliansfria tillägget är det ju ganska allmänt formulerat. Det finns ingen logisk motsättning mellan att ha en ”särskild” säkerhets- och försvarspolitik å ena sidan och att vara rättsligt bunden av en ömsesidig försvarsklausul å den andra. Däremot finns det en motsättning mellan att vara neutral eller alliansfri å ena sidan och att vara bunden av en gemensam försvarsklausul å den andra. I den juridiska teorin i alla fall, om än inte i den politiska praktiken.  

Det var EU och försvarsklausulen i artikel 42 

"En för alla, alla för en"

Om vi tittar på Natos grundläggande fördrag från 1949 – Nordatlantiska fördraget – tar det upp de ömsesidiga försvarsförpliktelserna i artikel 5. I den står till att börja med att medlemmarna är överens om att ”ett väpnat angrepp på en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska anses vara ett väpnat angrepp på dem alla”. 

Som en följd av detta har medlemmarna vidare kommit överens om att ”om ett sådant väpnat angrepp äger rum så ska var och en av dem, under utövande av sin rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan, hjälpa den part eller de parter som har blivit angripna, genom att omedelbart, individuellt och tillsammans med övriga parter, vidta sådana åtgärder som var och en av dem anser nödvändiga, inklusive användandet av väpnat våld, för att återupprätta och vidmakthålla säkerheten i det nordatlantiska området”. 

Några saker kan noteras rörande artikel 5 i Natofördraget. Varje land beslutar självt vilka försvarsåtgärder det anser vara nödvändiga. Väpnat våld ingår i arsenalen, men är inte obligatoriskt. Alla gemensamma Natobeslut fattas med enhällighet. Inget medlemsland kan tvingas vidta militära kollektiva självförsvarsåtgärder mot sin vilja. Natofördraget hänvisar också till FN-stadgans regler om självförsvar. 

Natos artikel 5 och EU:s artikel 42 är alltså på det hela taget ganska lika. Förpliktelserna för medlemmarna i de två organisationerna är desamma – åtminstone på det rent juridiska planet. I praktiken har Nato en sedan länge väl inkörd struktur för försvarssamarbete. Det har inte EU, även om utformandet av en gemensam försvarspolitik och till slut ett gemensamt försvar också finns på agendan, i artikel 42 i EU-fördraget. Natos artikel 5 och EU:s artikel 42 har aktiverats var sin gång. I Natos fall var det efter terrorattacken den 11 september 2001 och i EU:s fall efter terrorattacken i Paris den 13 november 2015. 

2022/03/07

Den alliansfria allianspolitikens dilemma!
















Övergången från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar och nedskärningar av antalet förband gör att omvärlden har anledning att ifrågasätta Sveriges förmåga att på egen hand avvärja ett militärt angrepp. Kalla krigets oberoendestrategi har ersatts av en samarbetsstrategi som vilar på en förväntan om hjälp vid ett angrepp.




 








Sverige har inga garantier om militär hjälp utifrån.

Den svenska solidaritetspolitiken kan karaktäriseras som en ”alliansfri allianspolitik”, där icke medlemskap i militära allianser och en avsaknad av bindande ömsesidiga försvarsförpliktelser till andra stater kombineras med ett växande anti bi- och multilaterala försvarssamarbeten.

 

Dagens solidaritetspolitik har få likheter med det kalla krigets neutralitetspolitik. Under kalla kriget uteslöts medlemskap i dåtidens EG med hänvisning till neutralitetspolitikens krav på trovärdighet. Det ansågs vara viktigt att Sverige på olika sätt politiskt markerade att landet inte frivilligt skulle ansluta sig till västsidan i händelse av ett krig. Under 1950-och 1960-talet gjordes stora ekonomiska uppoffringar för att bygga upp en nationell militär förmåga. Under 1950-talet avsattes cirka 4,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP) till försvarets budget.

 

Vid 1980-talets början var försvarets andel av BNP fortfarande tre procent. I dag utgör försvarsutgifterna cirka 1 procent av BNP. Det svenska försvarets styrka och beredskap dimensionerades under kalla krigets första decennier utifrån målsättningen att kunna avskräcka en motståndare från anfall i enlighet med den s k marginaldoktrinen. Försvarsmakten skulle även på egen hand kunna avvärja ett angrepp eller, om nödvändigt, utkämpa ett fördröjningskrig i väntan på hjälp. Neutralitetspolitikens trovärdighet förutsatte alltså både en konsekvent utrikespolitik som manifesterade en politisk vilja att stå utanför konflikter och en förmåga att på egen hand motstå påtryckningar och försvara landet.

 

Solidaritetsdeklarationens löften och de öppna förberedelserna för militär samverkan med andra stater gör att det idag finns goda skäl för Ryssland att anta att Sverige inte kommer att stå utanför en konflikt mellan Ryssland eller något EU-medlemsland eller nordiskt land.

 


2022/02/23

Farligt att ge upp hoppet i en krisande värld!





Om man studerat olika scenarion relaterade till sovjetisk/rysk aggression sedan 1990 kan man hävda att en av de absolut viktigaste inspirationskällorna till den ryska hybridtaktiken har varit händelserna i Baltikum runt 1990, i synnerhet det man kan kalla ”Litauens Majdan”, Vilnius i januari 1991.

 

Det folkliga förankrade motståndet mot rysk aggression har sina djupa rötter i Majdan rörelsen, där i princip hela samhället möttes och under dramatiska dagar skapade starka band mellan individer, helt utanför traditionell politisk kontroll. Jag har i efterhand på ett djupare sätt förstått Putins panik inför fenomenet samt beslutet att gå till ”hybridoffensiv”, på Krim och sedan i östra Ukraina.

 

Här ligger för övrigt en grov ironi inbäddad. Efter att ha studerat olika scenarier relaterade till sovjetisk/rysk aggression sedan 1990 vågar jag hävda att en av de absolut viktigaste inspirationskällorna till den ryska hybridtaktiken har varit händelserna i Baltikum runt 1990, i synnerhet det man kan kalla ”Litauens Majdan”, Vilnius i januari 1991. Den baltiska taktiken – besättande av centrala byggnader, med omgivande ”skikt” av civila ”försvarare”, uppsättande av ”lokalmilis”, mm – har av allt att döma noga studerats och imiterats i ryskt taktiskt tänkande.

 

Den ryska bedömningen är uppenbart att denna taktik skulle fungera. En försvagad krigsmakt, en korrumperad politisk elit och en ”feodal” samhällsstruktur med påverkbara oligarker gör att denna bedömning tämligen rimlig. Dock har man inte räknat med att en stor del av civilsamhället blixtsnabbt kommer transformera sig till (para) militära enheter som ofta till ett högt pris kommer att kämpa. I dagsläget är i princip alla frikårer inkorporerade i antingen armén eller det så kallade nationalgardet (under inrikesministeriet). Underhållsansvaret har till stor del tagits över av myndigheterna, om än med något tvivelaktig effektivitet.

2022/01/26

Vackra ord räddar inte europeisk säkerhetsordning















Rysslands militära och diplomatiska upptrappning har blottlagt en besvärande oordning inom den europeiska säkerhetsordningen. Att Moskvas agerande underminerar denna är uppenbart. Vem som bör göra vad för att upprätthålla ordningen och vad det får kosta är mindre klart. Ryssland kommer inte att avskräckas av att Europas länder retoriskt står upp för vackra principer, utan av att de är beredda att bekosta och använda den makt som kan upprätthålla principerna.

 

En ordning är en samling normer, regler och institutioner som formar beteenden och relationerna mellan stater. Inom europeisk säkerhet har en ordning etablerats sedan det kalla krigets slutskede som till exempel innebär varje stats rätt att självständigt göra egna säkerhetspolitiska vägval.

 

Rysslands militära och diplomatiska hot riktar sig mot Ukraina som stat, mot Nato som allians men kanske främst mot idén om staters frihet och självständighet, det vill säga mot den europeiska säkerhetsordningen. Ryssland erbjuder inte en alternativ ordning i betydelsen gemensamma regler och normer. Snarare föreskriver de ryska förslagen en brist på ordning där en sorts balans i stället upprätthålls mellan militärt dominerande stormakter medan andra vackert får anpassa sig och sin utrikespolitik. En sådan realpolitisk oordning skulle inte bara påverka små stater i Rysslands närområde utan hela det europeiska samarbetsprojektet som i grunden bygger på principer om rättstatlighet, öppenhet och självständighet.

 

Det finns med andra ord all anledning att försvara den nuvarande ordningen, inte bara i retoriken utan även i praktiken. Men vad skulle stabilisera en ordning som för tillfället verkar vara i gungning?

 

Tre faktorer som upprätthåller en ordning. 
För det första behövs en maktbas, det vill säga tillräckligt starka stater måste backa upp en ordning. För det andra måste ordningens regler och institutioner åtnjuta legitimitet. För det tredje måste ordningen skapa nytta, det vill säga kunna hantera de kollektiva problem som skapar behovet av en öppen, samarbetsinriktad och regelbaserad ordning.

Maktaspekten är här central, även alltså från ett liberalt perspektiv på internationell politik: en ordning återspeglar i grunden de intressen, normer och principer som omhuldas av de aktörer som har makt att etablera och upprätthålla ordningen. Om ordningens maktbas förändras kommer den på sikt att revideras eller misslyckas i att forma staters relationer.

Denna maktdimension förbigås gärna i politikers och diplomaters tal som hellre betonar ordningens legitimitet, nytta eller själva innehåll, det vill säga de principer som ordningen ska främja.

Europa måste investera.

I dag befinner vi oss i en situation där Vladimir Putin anser att den nuvarande ordningen saknar såväl nytta som legitimitet. Som Rysslandsforskaren Michael Kofman uttrycker det ser Moskva ordningen som exkluderande, skapad och utökad under en tid av rysk svaghet. Dessutom ifrågasätts själva maktbasen: Är andra länder beredda att backa upp ordningen, särskilt då reaktionerna på tidigare ryska brott mot ordningen på vissa håll varit milda och övergående?

 

Nu har Ryssland rustat upp, sparat ihop till en ansenlig valutareserv och med tiden gjort sig mindre sårbart för ekonomiska tvångsmedel. Samtidigt har USA, som står för grundbulten i den maktbas som garanterar ordningen, uppenbara behov av att fokusera resurser på kraftmätningen med Kina. Från rysk sida är tiden med andra ord mogen för att revidera eller kullkasta den europeiska ordningen.

 

 












Säkerhet inte gratis.

Legitimiteten för ordningen måste stärkas. Den europeiska säkerhetsordningen har som en bärande idé att rättigheter och rättsstatlighet inom länder är kopplade till säkerhet mellan stater. När politiska ledare i Europa flirtar med auktoritära idéer på hemmaplan eller torgför idéer om legitima intressesfärer undergrävs legitimiteten för den gemensamma ordningen. 

 

Men till sist måste även maktbasen för den rådande ordningen säkras. Såväl EU som Nato befinner sig i processen av att formulera nya säkerhetspolitiska doktriner – en strategisk kompass för EU och ett strategiskt koncept för Nato. Kanske är det lika bra att verkligheten knackade på mitt under denna seminarieövning. Utfallen för båda organisationerna måste med tydlighet hantera det faktum att den europeiska säkerhetsordningen kräver uppbackning för att bestå. Även enskilda länder måste vara beredda att betala för den maktbas som krävs för ordningens fortlevnad. Oavsett om det handlar om militärt stöd till Ukraina, egna försvarsutgifter, nationella industriella särintressen som får ge vika för kollektiv tyngd, eller strategier för att göra sig mindre beroende av till exempel rysk energi, kommer alla att behöva ta en kostnad.     

 

Europa har mest att vinna på att dagens ordning består. Man måste därmed vara beredd att investera i det som underbygger den. Vladimir Putin gör kalkylen att väst varken är enat, kapabelt eller villigt att backa upp den europeiska säkerhetsordningen. Det långsiktiga sättet att återställa ordningen är för Europa att öppna plånboken samt nyttja de verktyg som finns för att visa att denna kalkyl är felaktig. Principer är gratis, makten att se till att de efterlevs är det inte.