Sverige ska försvaras för fred, frihet och framtida säkerhet.

Devisen låter enkel, men låsningarna är många beroende på en felaktig säkerhetspolitisk inriktning.

 

Sveriges militärstrategiska läge i Norden är av största betydelse för USA/Nato och Ryssland. Rätt försvarat kan detta stora geografiska område betyda mycket för fred, frihet och säkerhet i Norden och för Europa.

 

Ett folkförsvar över hela ytan verkar krigsavhållande mot alla typer av krig, upp till och med ”det osannolika kriget”. Anfall mot ett försvarat område kräver flyginsatser, och därmed är båda stormakterna involverade och nivån på det osannolika kriget lagd. Låsningen sedan andra världskriget är att krigsplanläggning och resurser hat lagts på ett frontalkrig i Östersjöområdet, medan försvar av vårt markterritorium har försummats.

 

Jag anser att ett folkförsvar är ett starkt motstånd mot allt slags krig, från ”gröna gubbar” till det osannolika storkriget. Folkförsvaret hindrar enkla manövrar mot vårt markterritorium och kan långsiktigt göra motstånd.

 

Aldrig tidigare har vårt folkförsvar med allmän värnplikt, med god utbildning haft så stor betydelse som i dagens och morgondagens säkerhetspolitiska situation. Det militära försvaret ska anpassas till hela ytan. Sättet att föra strid bestäms av våra försvarsbetingelser, och vi bestämmer också över tidsfaktorn genom indirekt defensiv krigföring. Javisst ska det vara så, även i en oviss framtid.

 

USA/Nato har klart offensiva behov och har förhandlat sig till ett värdlandsavtal med Sverige och övningsverksamhet här. Det betyder att vi har förlorat en strategisk/operativ fördel för avspänning och för fred. Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts regeringar har lett Sveriges säkerhetspolitik närmare kriget och därmed försvagat Sverige som en fredsfrämjande faktor.

 

Den starkaste låsningen mot en given lösning för fred finns i ointresset för militära faktorer, okunnighet, ett stort materielberg (hemligt för medborgarna) som inte är användbart i folkförsvaret och en påtaglig tystnad i från dem som utvecklat den så kallade solidaritetsförklaringen.

 

Beträffande solidaritet. Sverige kan inte visa tydligare solidaritet än att försvara hela sitt vidsträckta markterritorium. Detta försvar är grundläggande.

Snart kan FN:s stora fredsinsatser i Afrika vara förbi.

Förenta nationernas fredsbevarande trupper står inför en massiv förtroendekris i Afrika. Tillbakadragandet i Mali pågår under kaosartade former och i jättelandet Kongo-Kinshasa har FN-insatsen beordra.tas ut i förtid. Världsorganisationens uttåg väcker flera viktiga frågor om framtidens säkerhetsordning på kontinenten.

I slutet av november stängde FN den nionde av sammanlagt tolv baser i Mali. Vid årsskiftet ska hela styrkan Minusma, på omkring 10 000 soldater och 1 500 poliser, ha lämnat landet.

 

Relationen mellan Minusma och Malis ledning har gradvis försämrats sedan en militärkupp 2020. I juni i år nåddes lågvattenmärket då övergångsregeringen kallade FN-insatsen ”ett misslyckande” och krävde dess omedelbara tillbakadragande. FN:s säkerhetsråd röstade för att avbryta uppdraget eftersom det inte längre hade stöd av värdnationen.

 

Den tio år långa FN-insatsen har varit en av de mest riskfyllda i världen. Över 370 av Förenta nationernas anställda har dött, många i attacker riktade mot Minusma.

 

Malis utrikesminister Abdoulaye Diop har anklagat FN för att ha blivit en del av landets säkerhetsproblem, men kritik har också riktats mot värdnationen. USA:s FN-ambassadör Jeffrey DeLaurentis sade inför säkerhetsrådet i april att det maliska styret betedde sig ”oansvarigt” när man hindrade Minusma att utföra spaningsflygningar. Även från andra håll har regimen anklagats för att försöka begränsa Minusmas rörelsefrihet, dess möjlighet att undersöka misstänkta övergrepp mot civilbefolkningen och dess åtaganden för att främja en politisk process så att fredliga val kan hållas.

 

Av tolv aktiva FN-insatser i världen finns sex i Afrika.

Kaotiska former

Gapet mellan vad Mali hade önskat att FN skulle göra och insatsens faktiska mandat har bäddat för en djupgående förtroendekris.

 

– Jag tror att vissa afrikanska regeringar anser att FN lägger för mycket tid på att prata om mänskliga rättigheter och för lite tid på att döda upprorsmakare, sade Richard Gowan, expert vid tankesmedjan International Crisis Group, i en intervju med den franska nyhetsbyrån AFP strax innan mandatet för Minusma gick ut i juni.

Tillbakadragandet har genomförts under delvis kaosartade former. Utrustning som FN inte har fått föra ut ur landet har förstörts och regeringen har nekat trupperna flygunderstöd vid förflyttning. Minst en FN-konvoj har attackerats i samband med uttåget.

 

Minusmas frånvaro har redan satt det sköra säkerhetsläget i gungning. Strider mellan den maliska armén och rebeller från ökenfolket tuareger har utbrutit i norr, och fredsavtalet som tuaregerna och den dåvarande regeringen skrev under 2015 har skjutits i sank. Även jihadisterna har trappat upp sina våldskampanjer.

 

Efter att i fjol även ha kastat ut den franskledda multinationella styrka som varit på plats i landet sedan 2013 ställer Mali sitt hopp till Ryssland i kampen mot upprorsmakarna. I nuläget beräknas mellan 500 och 1 000 soldater från Wagnergruppen befinna sig i landet. Deras framfart har fått hård kritik från människorättsorganisationer som pekar på ryssarnas brutala behandling av civilbefolkningen, inklusive utomrättsliga avrättningar.

 

Vissa bedömare befarar att utökat krig, eller fullständig kollaps, nu väntar i Mali.

 

"Bedrövlig" fredsinsats

I september begärde även Kongo-Kinshasa att FN skulle dra tillbaka sin styrka Monusco med början i december – ett år före utsatt tid.

 

– Det är bedrövligt att en fredsinsats som pågått i 25 år inte har klarat av att bemästra rebelluppror och väpnade konflikter, sade Kongos president Félix Tshisekedi vid ett möte i FN:s generalförsamling.

 

Brytningen mellan FN och Kongo kom inte som någon överraskning. En tidigare FN-insats med förkortningen Monuc hade uppgiften att övervaka ett eldupphöravtal från 1999 som inte hörsammades av de stridande parterna. Monuc drogs delvis tillbaka 2010 och ombildades till stabiliseringsstyrkan Monusco. Redan då talade den sittande regeringen om att FN borde lämna landet helt.

 

Genom åren har FN-anställda dessutom anklagats för sexuella övergrepp mot civila. Det är brott som FN kan utreda, men inte självt pröva i domstol. Det är upp till de enskilda truppbidragande länderna att väcka åtal mot misstänkta gärningsmän.

  

Katastrofala scener
Några veckor före Tshisekedis beslut att påskynda Monuscos avfärd hade katastrofala scener utspelat sig i staden Goma då folkliga protester mot FN-styrkan ledde till att regeringsarmén öppnade eld mot demonstranterna. Ett 40-tal människor dödades. Det är inte första gången som demonstranter uttryckt sin ilska mot vad de anser vara världsorganisationens oförmåga att skapa fred i landets krigshärjade delar.

 

Värdnationerna och FN saknar en gemensam hållning till uppdragen. De utsända FN-trupperna i Kongo och Mali har heller inte lyckats bygga förtroende, och därmed legitimitet, hos lokalbefolkningen, summerar Anjali Dayal, professor i global politik vid Fordham-universitetet i New York.

 

Denis Tull, expert på afrikanska säkerhetsfrågor och chef för det tyska projektet Megatrends Afrika, skriver i en rapport att dagens konflikter på kontinenten är betydligt mer komplexa än tidigare, vilket gör uppdragen svårare. Säkerhetsrådet har heller inte hängt med i utvecklingen, utan fortsatt att anta resolutioner med överambitiösa och orealistiska mandat enligt Tull.

 

Detta är två av de anledningar som brukar nämnas som förklaring till de problem som de stora FN-insatserna tampas med.

 

AU i stället?

Men det är inte enbart en fråga om fred och säkerhet. ”Politiska snarare än säkerhetsmässiga hänsynstaganden ligger bakom kraven på FN:s tillbakadragande”, skriver tre bedömare i en artikel i den afrikanska säkerhetspolitiska publikationen ISS Today. De ställer frågan: Är kontinenten redo att fylla det säkerhetsvakuum som tveklöst kommer att uppstå?

 

Författarna sätter fokus på vilka möjligheter som kontinentens stora samarbetsorganisation Afrikanska unionen (AU) har att ersätta FN:s fredsbevarande trupper. Hittills, anser de, har regionala och nationella försök inte gett önskat resultat. Det finns i dag sju regionala fredsoperationer med varierande grad av stöd från AU.

 

En sådan är den styrka från Östafrika som jämte Monusco har uppdraget att upprätthålla fred och säkerhet i östra Kongo.

 

I dag finns även tre AU-insatser på kontinenten. Två av dem omfattar bara några tiotal personer och är observatörsuppdrag, men i Somalia har AU-styrkan Atmis 17 500 fredsbevarande soldater och mandat från FN i ryggen. Tanken är att Atmis gradvis ska lämna över till den inhemska regeringen, en utfasning som Somalia har bett FN att skjuta på framtiden på grund av det försämrade säkerhetsläget.

 

En avgörande faktor i sammanhanget är finansieringen.

 

Fredsbevarande uppdrag är kostsamma. Bara Monusco, som är en av FN:s dyraste, beräknas kosta omkring tio miljarder kronor om året.

 

Andra lösningar

Utöver finansiering är bristande politisk vilja det största hindret för AU:s egen snabbinsatsstyrka African Standby Force som etablerades 2003 – på pappret. Ännu har inte någon fysisk styrka sett dagens ljus. 

 

”Nu krävs nya lösningar, kontinentala såväl som regionala. Det är också brådskande att ta fram ett ramverk som kan ligga till grund för FN:s finansiering av AU:s fredsoperationer”, skriver de tre bedömarna i ISS Today.

 

Richard Gowan och Daniel Forti från International Crisis Group tar också upp frågan om finansiering:

 

”Om säkerhetsrådet och AU kan komma överens om ett finansieringssystem för AU-ledda fredsmissioner kommer utrymmet för FN:s blå baskrar att krympa ytterligare även om FN fortsatt skulle kunna spela en viktig roll för teknik- och logistikstöd”, skriver de i en analys.

 

Med eller utan finansieringssystem ser Gowan och Forti framför sig hur regionala och bilaterala lösningar, privata arméer likt Wagner samt andra spelare kommer att få ökad betydelse för freds- och säkerhetsarbetet i Afrika.

 

"Stormakten" Rwanda

Detta har varit särskilt tydligt i Centralafrikanska republiken som redan 2017 bjöd in Wagner till landet och några år senare skrev ett mellanstatligt säkerhetsavtal med Rwanda.

 

Det lilla landet är, kanske något oväntat, det som har bidragit med näst flest fredsbevarande soldater i Afrika. Rwandierna har fått rykte om sig att vara effektiva och disciplinerade. Rwanda har avvärjt säkerhetskriser i såväl Centralafrikanska republiken som Moçambique. Arméns popularitet rimmar också väl med president Paul Kagames strävan att göra Rwanda till en ansvarsfull världsspelare med hög moral.

 

Tiden för de afrikanska FN-insatserna med många tusentals personer kan vara förbi. I det policydokument som är tänkt som underlag för att forma ett framtida FN läggs mycket fokus på förebyggande diplomati, uppbyggnad av regionala säkerhetsstrukturer och översyn av fredsoperationerna för att bättre spegla dagens verklighet.

 

– En fredsbevarande insats kan inte lyckas om det inte finns någon fred att bevara, sade FN:s generalsekreterare António Guterres vid ett tal i juli. Han poängterade även att morgondagens fredsbevarande operationer bör sträva efter att vara mindre, mer flexibla och ha tydliga strategier för hur de ska avsluta sina insatser.

Svenskar hör till dem som deltagit i FN-insatsen i Mali. 

2021 fick 200 av dem medalj för sitt arbete där.

Israels 11 september!

Hamas stora attack in på israeliskt territorium väcker jämförelser med Pearl Harbor och 11 september och lär leda till en ny syn på landets säkerhet. Islamiströrelsen ska nu krossas och en återockupation av Gaza kan inte uteslutas. Kritiken i Israel är redan enorm sedan man tagits på sängen, och det är tveksamt om premiärminister Benjamin Netanyahu i längden kommer att kunna sitta kvar.

 

 

Jag ser tre skäl till att Hamas valde att slå till just nu. För det första kan islamiströrelsen ha uppfattat det som om Israels säkerhet är försvagad på grund av de stora protester som pågått en längre tid mot regeringens planer på att reformera rättssystemet – och urholka det enligt kritikerna. I samband med det har regeringskritiska reservister valt att inte lista sig som tillgängliga för militären. Ett annat skäl kan vara närmandet som pågått en tid mellan Israel och olika arabstater – bland annat Marocko, Förenade arabemiraten och nu senast USA-ledda förhandlingar med Saudiarabien om ett normaliseringsavtal.

 

Det har mött stark kritik från palestinska organisationer, som påpekat att situationen för palestinierna och frågan om en palestinsk stat inte har lyfts in i de förhandlingarna. Att få tillbaka Palestinafrågan på den här regionala arenan skulle vara en anledning till att Hamas väljer att agera väldigt kraftfullt nu.

 

Det tredje skälet, är att det sannolikt är ett sätt för Iran, som stöder Hamas, att positionera sig gentemot sin rival Saudiarabien och i relation till USA. Enligt uppgifter i den amerikanska tidningen Wall Street Journal var den iranska regimen inblandad i planeringen av operationen.

 

Företrädare för Hamas säger också att man har fått stöd från Iran och anger ett ytterligare skäl till attacken: ett svar på det ökande våldet från judiska bosättare på Västbanken mot den palestinska befolkningen där.

 

Överträffad attack

Svaret från Israel är och kommer att bli extremt kraftfullt, särskilt som att attacken var och är så mycket mer än de raketbeskjutningar från Gazaremsan som Hamas brukar ägna sig åt. 

 

Man måste ta med i beräkningen att Hamas har gått in i flera städer och byar en bra bit in i södra Israel, skjutit ihjäl ett stort antal civila i deras hem och bilar och på en musikfestival, och dessutom tagit med sig fler än 100 civila och soldater som gisslan. Det gör att svaret kommer att bli ännu mycket kraftigare än det vi har sett tidigare.

 

Det finns ingen möjlighet för Israel i det här läget att gå med på vapenvila i ett tidigt skede. Målet är att ta bort Hamas ledning och det finns till och med de i Israel i dag som talar om en återockupation av Gazaremsan. (Israel lämnade området 2005)

 

Omfattande bombningar under lång tid lär vänta, och det kan bli fråga om att sätta in marktrupper. Det går en chockvåg genom Israel nu och många pratar om detta som landets nine-eleven, att det här kommer att förändra Israel i grunden, och Israels förhållande till omgivande stater och inte minst till Hamas.

 

Netanyahu ansatt
Jag tror att vi nu ser ett nytt kapitel i Israels historia. Det finns likheter med yom kippur-kriget (även kallat oktoberkriget). Även det ägde rum på en högtid, yom kippur, och hade det här överraskningsmomentet i attacken.

 

I det fallet gick en allians av arabländer till attack mot Israel den 6 oktober 1973 – Hamas anföll dagen efter 50-årsdagen av det anfallet.

 

Eftersom det denna gång rör sig om storskalig terror en bra bit in i Israel, och med många civila dödsoffer, jämförs den också alltmer med 11 septemberattacken mot USA 2001, som förändrade den amerikanska säkerhetsdoktrinen i grunden. Attacken kommer att få stora, långsiktiga konsekvenser och förändra säkerhetstänkandet i Israel.

 

Händelserna slår även mot möjligheten att något slags process i förhandlingarna med palestinierna skulle kunna ta fart igen, en fråga som har varit död sedan långt tillbaka.

Vad gäller styret i Israel är premiärminister Benjamin Netanyahu sedan tidigare hårt ansatt. Demonstrationer har rasat en längre tid mot regeringens reformer av rättssystemet, som kritikerna anser är ett angrepp på rättsstaten för egna syften. Den högerpopulistiske regeringschefen är också föremål för en rättsprocess där han misstänks för korruption.

 

Extremt hård kritik

Ändå sitter han kvar – hittills. Många anser att Netanyahu har kunnat sitta kvar för att han framför allt har garanterat israelerna två saker: god ekonomi och mycket hög säkerhet.

 

Men nu regerar Netanyahu i en koalition med bland andra högerextrema religiösa sionister, som hårt driver frågan om annektering av Västbanken, liksom reformeringen av rättssystemet som tidigare nämnts.

 

Netanyahu har nu stora problem både på kort och lång sikt, Hans koalitionspartner anses inte kompetenta, har inte gjort militärtjänst och det finns en stor förtroendeklyfta mellan den militära ledningen och regeringen. En samlingsregering med de stora oppositionsledarna kan tillföra kompetens och minska klyftan.

 

På lång sikt kommer premiärministern att utmanas av de omfattande utredningar som kommer att granska vad som har gått fel.

Netanyahu kommer att lägga ansvaret på den militära ledningen, underrättelse- och säkerhetstjänsten, men huruvida han kommer att lyckas med detta är svårt att säga.

 

Kritiken i Israel är extremt stor redan nu om hur detta kunde hända. Var fanns militären? Vad gjorde underrättelsetjänsten? Varför har ingen sett detta komma? Jag har svårt att se hur Netanyahu ska kunna ta sig ur detta, men samtidigt är han en oerhört skicklig politiker som ju har lyckats manövrera sig ur det mesta.

 

Den palestinsk-israeliska konflikten präglas inte bara av oförsonlighet mellan de båda huvudkontrahenterna. I internationell opinion är sympatierna ofta grundmurade sedan gammalt. Men här kan något vara på väg att hända, åtminstone i de politiska ledarskikten.

Sympatier för Israel

En del av det vi ser nu, är också en följd av rivaliteten om makten på de palestinska områdena, mellan framför allt Hamas, som styr i Gaza, och Palestinska myndigheten, med säte i Ramallah på Västbanken.

Palestinska myndigheten är helt irrelevant och har varit det en länge tid. Att palestinier stödjer Hamas har mycket att göra med Palestinska myndighetens inkompetens och korruption.

Polskt ödesval viktigt för hela Europa.

När EU:s femte största land går till vallokalerna den 15 oktober står stora värden på spel i en omskakande tid på den europeiska kontinenten.

 

På ena sidan står ett regeringsparti som allmänt anklagas för att montera ner rättsstaten och demokratin och är på kollisionskurs med stora delar av EU.

På den andra sidan en koalition som går till val på att Polen åter ska bli en anständig och betydande aktör inom europeisk politik. Båda sidor talar om ett ödesval för framtiden

 

Högerpartiet Lag och rättvisa (PIS) har nu suttit vid makten i Polen i åtta år. De har kännetecknats av isolering inom EU och nedmontering av den inhemska rättsstaten. Inför valet slåss man nu med näbbar och klor för att sitta kvar ytterligare fyra år.

 

Lag och rättvisas politik under dessa år har kännetecknats av ett ”enväldesstyre” där ingen hänsyn vid utformning av nya lagar har tagits till oppositionspartierna. Enbart i undantag har nya lagar skickats på remiss till organisationer utanför parlamentet. Lag och rättvisas paroll har i stället varit att partiet med egen majoritet i sejmen representerar hela det polska folket.

 

Stark konflikt med EU

Landets rättssystem har därtill konsekvent attackerats, politiserats och nedmonterats.

Polens public service-bolag – såväl radio som TV – har förvandlats till renodlade propagandakanaler för Lag och rättvisa och partiet har genom ett stort statligt bolag köpt upp majoriteten av landets regionala tidningar.

 

Polen har genom detta kommit i stark konflikt med Europeiska unionen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Domstolen har straffat Polen, EU-parlamentet har i flera uttalanden skarpt kritiserat landet och EU-kommissionen har tills vidare innehållit betydande penningstöd till Polen, däribland hela den så kallade återuppbyggnadsfonden efter covidpandemin, vilken för Polens del teoretiskt uppgår till motsvarande cirka 400 miljarder kronor.

 

Polen är i dag inte längre en fullvärdig demokrati utan en alltmer auktoritär stat. Som i alla sådana stater har utvecklingen gått hand i hand med maktfullkomlighet och korruption.

Vill göra Polen rumsrent

Lag och rättvisas politiker vägrar att ställa upp i offentliga debatter före valet. Deras politiker vägrar också regelbundet att svara på frågor från journalister och när talmannen i den polska senaten, Tomasz Grodzki, som tillhör oppositionen, utnyttjade sin rätt att i offentlig TV hålla ett kort tal till nationen uppmanade premiärminister Mateusz Morawiecki landets tittare att ”stänga av TV-apparaterna”. 

Det var så vi gjorde under den kommunistiska tiden när landets ledare general Jaruzelski skulle tala till oss, sade Morawiecki. Det kan för en svensk publik liknas med om Magdalena Andersson fortfarande vore statsminister och skulle uppmana svenska folket att stänga av TV-apparaterna eller byta kanal om riksdagens talman Andreas Norlén från Moderaterna skulle hålla tal till nationen.

 

Den polska demokratiska oppositionen består i dag av fyra grupperingar som lovat att de gemensamt är beredda att bilda regering om de tillsammans får majoritet i den nya sejmen. 

 

Det största partiet är Medborgarplattformen som leds av den före detta ordföranden för Europeiska rådet (EU-ländernas ledare) Donald Tusk. Tillsammans med ett par mindre partier, däribland De gröna, utgör de Medborgarkoalitionen. Polens traditionella bondeparti, som kan liknas vid svenska Centern, har bildat en koalition med det relativt nybildade partiet 2050. 

 

Denna koalition går till val under namnet Tredje vägen. De olika vänstergrupperna har sedan 2021 slagit sig samman till partiet Nya vänstern.

 

Utöver traditionella vallöften om sociala välfärdsreformer, däribland högre löner inom vården och skolväsendet och bättre villkor för landets pensionärer, är det två saker som dessa tre grupperingar har gemensamt: att återställa rättsväsendet samt se till att Polen åter blir en demokratiskt accepterad och betydande politisk spelare inom Europeiska unionen.

 

Avgörande för vilken sida som ska segra i valet blir förmodligen vem som lyckas mobilisera flest nya väljare samt vinna över de osäkra. Medborgarkoalitionen försöker mobilisera yngre och kvinnliga väljare bland annat genom att lova att upphäva den stränga abortlag som Lag och rättvisa infört. I stället lovar man att införa fri abort upp till den tolfte veckan av en graviditet.

Fler privatarméer kan utmana Putin.

 

Wagnergruppens myteri är den största utmaningen mot det system som Putin har byggt upp under sin tid vid makten, anser den ryske militärexperten Aleksandr Golts vid Centrum för Östeuropastudier.

Presidenten är förödmjukad och myteriet kan kraftigt försvaga arméns stridsmoral i Ukraina.

 

Och nu ser andra ryska privatarméer att de kan utmana makten. När Jevgenij Prigozjins styrkor gjorde myteri var det ett hårt slag mot det ryska systemet, där det inte finns någon maktdelning, där alla beslut fattas av presidenten som också är överbefälhavare.

På ryska kallas detta system för ”styrd demokrati”, även om jag inte vet vad det har med demokrati att göra.

 

Nu är systemet som sådant utmanat, och myteriet utgjorde ett verkligt hot mot den ryska staten. Putin blev svårt förödmjukad när han inom loppet av en dag först lovade att straffa de skyldiga för att sedan ge dem amnesti.

 

Wagnergruppens snabba framryckning inne i Ryssland, som inte verkar ha stött på något motstånd, visar också på någonting annat som är viktigt: att regeringsarmén inte har någon strategisk frontlinje bakom Ukraina som annars hade kunnat stoppa Prigozjins soldater.

 

Vad som sker nu med Prigozjin är oklart, annat än att han tycks ha släppts in i Belarus. Och de av Wagnergruppens soldater som vill fortsätta strida i Ukraina får nu lov att ansluta sig till regeringsarmén, något som försvarsminister Sergej Sjojgu velat se en tid, men som Prigozjin motsatt sig.

 

Alla har de nu fått tydligt bevisat för sig att om de vill göra någonting liknande så kan de lyckas. Kanske är det första gången som de inser det. Och de kommer att göra det i en krissituation.

Lavrovs absurda ”show” visar FN:s maktlöshet.

Känns rent absurt när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sitter i ordförandestolen i FN:s säkerhetsråd och pratar om hur FN:s grundläggande principer ska upprätthållas. 

Lavrovs smaklösa show sätter strålkastarljuset på hur tandlöst FN är i vissa avgörande lägen.

 

Visst är det upprörande att Lavrov tillåts sitta där intill FN-chefen Antonio Guiterres och ge bilden av ett Ryssland som upprätthåller FN:s normer. Men det faktum att det kan ske sätter ljuset på något mycket allvarligare; FN:s oförmåga att ingripa i konflikter där någon av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar själva är inblandade.

 

FN:s säkerhetsråd har ett roterande ordförandeskap mellan de 15 medlemmarna. Få uppmärksammade att Ryssland innehade posten även då Ukraina invaderades den 24 februari förra året. I chocktillståndet då fanns det så mycket annat som kändes viktigare.

 

För att ordningen om det roterande ordförandeskapet ska kunna ändras krävs enighet i säkerhetsrådet. Det räcker att något av de fem länder som har vetorätt (USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien) säger nej för att stoppa en reform som exempelvis skulle utesluta ett land som bryter mot organisationens grundläggande principer, från att inneha ordförandeskapet.

 

Därför kan Lavrov lugnt sitta kvar med klubban i näven medan övriga närvarande håller för näsan i avsky. Han kommer att sitta där igen om 15 månader även om Ukrainakriget fortfarande pågår.

 

Betydligt allvarligare är att Ryssland med sitt veto kan stoppa varje försök i säkerhetsrådet att införa FN-sanktioner mot Ryssland, lösa Ukrainakonflikten på diplomatisk väg eller i ett senare skede skicka fredsbevarande FN-trupper till landet.

 

Ett krig av den storleken och med den stora påverkan internationellt som Ukrainakriget har borde normalt sett ha stått överst på FN:s dagordning. 

 

I stället kan man i stort sett räkna bort den organisation som efter de två världskrigen bildades för att åstadkomma en världsordning som byggde på att konflikter löstes genom förhandlingar och inte genom krig.

 

FN:s händer är bakbundna av Rysslands vetorätt precis som den i andra konflikter varit det av Kinas eller USA:s sätt att använda sina veton.

 

FN:s generalsekreterare uttalar sig flitigt om hur Ryssland med kriget i Ukraina bryter mot FN-stadgan men det är inte mycket han kan göra för att stoppa det.

 

Ryskstyrd världsordning

 

I det stora hela har FN bara lyckats med en enda sak i Ukrainakriget och det är att tillsammans med Turkiet medla fram avtalet som gör att Ukraina trots kriget kan exportera sin spannmål via Svarta havet till många fattiga länder som är beroende av den.

 

Avtalet går ut om mindre än en månad men det finns goda chanser att det kan förlängas av den enkla anledningen att det även gynnar Ryssland.

 

Många av de länder som köper Ukrainas spannmål är traditionellt Rysslands allierade. Putin vet att han numera inte kan räkna med annat än dålig pr. i västvärlden men han vill gärna ligga bra till hos de utvecklingsländer som han hoppas samla runt sig kring en ny ryskstyrd världsordning.

 

FN har gjort nytta även i ett annat avseende.

När Ryssland blockerat frågan i säkerhetsrådet har FN:s generalförsamling två gånger röstat mot överfallet på Ukraina och för att Ryssland omedelbart måste dra tillbaka sina trupper.

 

Varje gång har över 140 av FN:s 192 medlemsländerna röstat mot Ryssland. Ett antal har lagt ner sina röster medan bara ett fåtal länder i stil med Belarus och Nordkorea röstat till Rysslands fördel.

 

Så det har ändå blivit tydligt hur isolerat Ryssland är på världsscenen.

I morse hörde jag FN:s förre rättschef Hans Corell uttala sig i radions P1 om att det krävs mer av statsmannaskap och att de stora länderna måste uppmanas hårdare att upprätthålla FNs principer. En from förhoppning som i dagens läge tyvärr framstår som naiv.

 

Samtidigt är lätt att gnälla över FN:s impotens men kanske ska vi vara tacksamma över att det fortfarande finns åtminstone en enda arena där hela världens ledare kan mötas hur oeniga och osams de än är.

Ubåtspakt får Australien att våndas.

I Australien pågår en utrikespolitisk identitetskris efter beställningen av amerikanska atomdrivna ubåtar. Den utlösande faktorn är ett allt aggressivare Kina, som även fått andra västorienterade länder i Asien att rusta upp militärt. Xi Jinpings närmande till Vladimir Putins Ryssland väcker farhågor om en ny geopolitisk kraftmätning i regionen kring Indiska oceanen och Stilla havet.

Den australiska flottan kommer att utökas med åtta stycken atomdrivna ubåtar. Det gemensamma Aukus-projektet som ska pågå fram till 2040-talet beräknas kosta uppemot motsvarande 7 000 miljarder kronor.

Redan i år inleds manövrer med amerikanska och brittiska atomubåtar, av Virginia- respektive Astute-klassen. Sedan är tanken att Australien ska köpa fem amerikanska ubåtar med placering vid flottbasen i Perth, samtidigt som planeringen pågår för bygget av de åtta nya ubåtarna med brittisk teknik. Från australiskt håll påpekas att det handlar både om tillgång till kunnande och åtskilliga nya jobb.

Den nya ubåtsstyrkan med möjlighet att avfyra kryssningsrobotar har döpts till SSN-Aukus men sista ordet kanske inte är sagt ännu. Starkt motstånd råder inom vänstern, bland annat från förre premiärministern Paul Keating (Labor) som kallat affären för ”den sämsta i historien”.

Australiens försvarsutgifter uppgår till drygt 2 procent av BNP men måste höjas med minst en halv procentenhet för att inte annan verksamhet ska påverkas av ubåtssatsningen.