Ryskt inflytande i östra Medelhavet utmanas.

Rysslands krig mot Ukraina och utveckling till pariastat har medfört ett skifte på Cypern. Den strategiskt belägna ön i östra Medelhavet är hem för många ryssar och var länge beroende av ryska pengar. Men efter invasionen i fjol har Moskvas starka inflytande på Cypern till stor del imploderat och regeringen i Nicosia blickar nu västerut. Det ger västmakter som USA en gyllene möjlighet att stärka sin ställning i regionen gentemot Kreml.

 

Rysslands utrikesminister och tillika veterandiplomat, Sergej Lavrov, var märkbart irriterad på en presskonferens i Moskva i januari. På en fråga från en grekisk journalist svarade Lavrov att det har skett ändringar i Cyperns och Greklands politiska ledningar ”som inte har gått oss obemärkt förbi”.

 

Vidare riktade Lavrov in sig på Cypern, som liksom övriga EU-länder infört sanktioner mot Ryssland, och beklagade att landet blivit ett av dem som ”tvingats till eller frivilligt underkastat sig USA:s vilja”.

 

Den cypriotiske dåvarande presidenten Nikos Anastasiadis, vars mandat löpte ut i februari och som haft goda relationer till Moskva under sin tid vid makten, gav ett närmast ursäktande svar på Lavrovs utspel. Som EU-land, sade Anastasiadis, kunde Cypern inte motsätta sig sanktioner mot Ryssland och bli ”stigmatiserat” inom unionen.

 

Kremls krig mot Ukraina och Moskvas internationella isolering blev snabbt ett dilemma för Cypern, med sina djupa ekonomiska, kulturella och religiösa band till Ryssland. Önationen försökte länge gå balansgång och tillmötesgå både Bryssel och Moskva. Anledningen: ryska pengar genererade stora belopp till landets ekonomi.

 

Tiotusentals ryssar är bofasta på den soldränkta Medelhavsön och varje år har hundratusentals ryssar turistat där. Samtidigt gjorde Cypern sig känt som skatteparadis och en plats där ljusskygga individer från länder som Ryssland tvättade pengar och deponerade tillgångar i cypriotiska skalbolag med komplexa strukturer och begränsad insyn. Ovanpå allt detta erbjöd Cypern ett så kallat gyllene pass-program i vilket högriskindivider som oligarker och affärsmän från Ryssland köpte cypriotiskt medborgarskap för mångmiljonbelopp – och därmed rätten att bo i EU.

 

Frysta tillgångar.

I kölvattnet av kriget i Ukraina är Moskvas inflytande på Cypern dock på återgång. EU-sanktionerna mot Ryssland har lett till en avstanning av den ryska turismen. Över en natt förlorade Cypern nära 25 procent av sina turister, den andel som ryssarna tidigare utgjorde. I stället har Cypern aktivt marknadsfört sig mot EU-länder som Frankrike och Polen och på så vis lyckats fylla en stor del av det tomrum som den ryska marknaden lämnade.

 

De religiösa förbindelserna mellan Cypern och Ryssland, som båda är kristna och ortodoxa, har även de fått sig en törn sedan den cypriotiska kyrkan erkänt Ukrainas ortodoxa kyrka som självständig. När Cyperns nye ärkebiskop kröntes i Nicosia i januari skickade den ryske patriarken Kirill inte en enda representant.

 

Sanktionerna har också lett till frysta ryska tillgångar på Cypern. Dock ska vissa skalbolag som döljer sanktionsbelagda ryssars tillgångar finnas kvar på ön, enligt den amerikanska TV-kanalen CBS undersökande program 60 Minutes. Uppgifterna viftas bort av Cyperns finansminister.

 

Kampen om östra Medelhavet.

Moskvas pariastatus har också lett till att västmakter som USA ser en möjlighet att stärka sitt inflytande i östra Medelhavet gentemot Kreml. Detta genom att utöka samarbetet med Cypern och Grekland.

 

De senaste åren har de politiska spänningarna i regionen ökat avsevärt mellan främst Turkiet och EU-länderna Grekland och Cypern på grund av stora fynd av naturgas, gränstvister och en offensiv turkisk utrikespolitik. Stora gasfyndigheter har upptäckts utanför framför allt Cypern men Turkiet har protesterat mot grekcyprioternas gasletande med motiveringen att den turkcypriotiska delen av ön ska få del i tillgångarna.

 

I januari i år undertecknade USA och Cypern sitt första avtal om försvarssamarbete och i höstas hävde Washington det vapenembargo gentemot önationen som varit i kraft i årtionden.

 

”Detta beslut är en milstolpe som återspeglar de växande strategiska förbindelserna mellan de två länderna, bland annat på säkerhetsområdet”, kommenterade den dåvarande presidenten Nikos Anastasiadis.

 

USA införde vapenrestriktionerna 1987 för att främja en återförening av Cypern som varit kluvet sedan 1974 i en grekcypriotisk del i söder och en turkcypriotisk enklav i norr.

Det amerikanska vapenembargot förde med sig oro att det skulle föra Cypern närmare Ryssland. Och mycket riktigt: i Moskva såg man möjligheten att stärka sina militära förbindelser med ön. Från 1990-talet och framåt införskaffade den grekcypriotiska regeringen en större mängd ryska vapen.

 

Hävandet av vapenembargot utgjorde en del i det så kallade East Med Security and Energy Partnership Act, ett avtal som 2019 undertecknades mellan USA, Grekland, Cypern och Israel i syfte att stärka energi- och säkerhetssamarbetet dem emellan. I september 2022 ansågs Cypern ha uppfyllt kraven för ett slopande av embargot, där ett av dem var att neka ryska militärfartyg tillträde till sina hamnar.

 

Turkisk trupp.

Att USA nu kan förse Cypern med vapen igen har samtidigt väckt ilska hos Natomedlemmen Turkiet och underblåst turkisk oro över att Bidenadministrationen allierar sig allt närmare med regeringarna i Aten och Nicosia. Efter beskedet meddelade Ankara att man kommer att skicka fler militärer till norra Cypern där Turkiet i dagsläget har runt 40 000 soldater stationerade.

 

Ryssland har de senaste åren strävat efter att öka sitt inflytande i östra Medelhavsregionen, särskilt sedan 2015 då Moskva gick in i det syriska inbördeskriget på Assadregimens sida. Ryssland har bland annat sålt ett luftvärnssystem till Turkiet och byggde under åren före fjolårets storinvasion av Ukraina vidare på sitt militära samarbete med Cypern. Ryssland fick rätt att docka flottfartyg i cypriotiska hamnar samtidigt som man knöt nära kontakter med inflytelserika politiker på Cypern.

 

Den allt närmare relationen mellan Ryssland och Turkiet, en rival till Cypern och Grekland, har dock utgjort ett orosmoln för såväl Aten som Nicosia. Sedan Turkiet 2019 köpte luftvärnssystemet S-400 av Ryssland har Cypern allt mer börjat se sig om efter andra vapenleverantörer.

 

Och med Rysslands invasion av Ukraina 2022 lär nyckelstater i östra Medelhavet som Cypern och Grekland fortsatt blicka västerut.

Ingen återvändo efter storinvasionen. ”Ryssland vill vara global makt”

Rysslands storskaliga invasion sedan den 24 februari 2022 är inte bara en kraftig upptrappning av ett aggressionskrig mot Ukraina som pågått sedan 2014. Det handlar om de mest omfattande och allvarligaste krigshandlingarna i Europa efter andra världskriget.

Det stora angreppet för ett år sedan var inte helt oväntat utan i någon mening en konsekvent och naturlig utveckling av processer som pågått i åtminstone 15 år.

Kriget är det mest våldsamma uttrycket för en underliggande Rysslandskris som nu är uppenbar. Det är en långvarig, strukturell och systematisk kris.

Rysslands angrepp på folkrätten och det som vi brukar kalla för den europeiska säkerhetsordningen, i ord och handling, går tillbaka till president Vladimir Putins tal i München 2007, angreppet på Georgien 2008 och kriget mot Ukraina sedan 2014.

Inget tyder på att Putin kommer att ge upp sitt mål i förhållande till Ukraina: politisk kontroll över hela landet och inlemmande i en rysk inflytelsesfär. Krisen har hållit på länge, och allt tyder på att den kommer att hålla på länge än.

Rysslandskrisen är strukturell eftersom den är ett uttryck för landets politiska regim, dess världsåskådning och historieskrivning. Den interna repressionen göder den externa aggressionen och omvänt. 

Den är systematisk därför att den är ett angrepp på den internationella regelbaserade ordningen och den europeiska säkerhetsordning som byggts upp efter andra världskriget och därefter sedan det kalla kriget upphörde. 

Det är en systemkonflikt som utgör ett medvetet och antagonistiskt angrepp på vårt fria, öppna och demokratiska samhällsskick, vårt välstånd och vår fred och säkerhet i Europa.

Definierar Europa

När en av världens två ledande kärnvapenmakter, tillika permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, bedriver ett aggressionskrig i strid med flera aspekter av folkrätten – och enligt många bedömare även mot folkmordskonventionen – samt hotar med kärnvapen – då finns det inte längre en väg tillbaka till en värld som den som rådde före den 24 februari förra året.  

Det som nu sker är en historisk brytpunkt som kommer att definiera inte bara vad Ryssland, Ukraina och övriga Östeuropa är i generationer framåt, utan även vad Europa och väst är, och vad det europeiska projektet för överskådlig framtid kommer att vara. 

Det handlar således inte bara om Ukraina, utan om oss i Sverige, EU och det bredare väst. Detta är inte ett ”Ukrainakrig” eller en ”Ukrainakonflikt”.

Det är viktigt att komma ihåg att krig är ett medel – inte ett mål i sig – för att uppnå politiska målsättningar.

De bredare ryska målen handlar om regimöverlevnad, där Kreml uppfattar att demokrati, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter utgör ett hot mot det egna styret. Detta hot kan inte uppstå bara i Ryssland utan även i ett land som Ukraina. 

Därför sågs de proeuropeiska demokratiprotesterna på Majdan i Kiev 2013–2014 som ett existentiellt hot mot Kreml och den ryska samhällsmodellen. Hit hör också angrepp på, och försök att påverka och underminera, västerländska demokratier genom olika hybridhot.

Det handlar vidare om en önskan att återupprätta ryska inflytelsesfärer, där Moskva i kraft av den starkes rätt kan dominera sina grannländer. Att hävda en sådan rätt är ett direkt angrepp på grundläggande principer för den internationella ordningen med dess betoning på suveränitet, territoriell integritet och självbestämmanderätt. 

Detta har pågått en lång tid, och de utdragna konflikterna i till exempel Georgien och Moldavien har varit ett sätt att försöka uppnå detta mål. Ytterst handlar det om en revisionistisk och revanschistisk politik som går ut på att återetablera det sovjetiska och ryska imperiet. 

Det är ett kolonialistiskt och imperialistiskt program.

Israel: Regeringsattack mot rättsstaten!

 

Sedan Benjamin Netanyahus nya regering tillträdde vid nyår präglas det politiska arbetet i Israel av raketfart. Lagar ändras med metoder som liknar dem i Polen och Ungern, där politiker gått in för att ta kontroll över domstolarna. Skruvarna dras åt även på den ockuperade Västbanken, men regeringen Netanyahus kritiker har också fått upp ångan och varnar för att systemskiftet kan bli början till slutet för Israel som modern stat. Israel brukar beskrivas som Mellanösterns enda demokrati. En brokig flora av partier och låg röstspärr till parlamentet Knesset har sörjt för att det krävts förhandlingar och förankring i många läger för att genomdriva beslut, i synnerhet stora beslut.

Sedan valet den 1 november 2022 råder ett nytt läge. Nu har ett par partier långt ut på högerkanten, tack vare aldrig tidigare skådad samordning, fått chansen att nå sina prioriterade mål. Förklaringen är att Benjamin Netanyahu, som leder det mer salongsmässigt konservativa partiet Likud, behöver deras stöd för att regera.

 

De processer hans nya regering drog i gång direkt har väckt farhågor. President Isaac Herzog tog bladet från munnen några dagar in i januari och framhöll att omstöpningen av rättssystemet kan skada ”landets moraliska kompass”. Skarp kritik har framförts av Elyakim Rubinstein, som varit juridisk rådgivare till flera regeringar. Domarveteranen Aharon Barak har kallat förslagen ”giftpiller” och befarar att de blir början till slutet för den moderna staten Israel.

 

Tar sikte mot Högsta domstolen.
Justitieminister Yariv Levin (Likud) har inte vilat på hanen. Om de initiativ han tagit kröns med framgång kan det israeliska systemets uppbyggnad ha bidragit: Israel har ingen författning, även om det finns lagar som nästan har grundlagsstatus (och bara kan ändras med starka röstetal). Det finns följaktligen ingen författningsdomstol. Parlamentet har en kammare. I många länder ses tvåkammarparlament, där nya lagar måste godkännas i båda kamrarna, som ett motgift mot snabb och slarvig eller till och med odemokratisk lagstiftning.

 

Ett oberoende domstolsväsen brukar lyftas fram som broms för maktfullkomlighet hos politiker. (Det är genom att minska domstolarnas självständighet som Polens och Ungerns regeringar har dragit på sig kritik, inte minst från EU.) I Israel har Högsta domstolen hittills varit garant för att staten följt sin moraliska kompass, för att använda Herzogs uttryck. HD har gång på gång bedömt lagar som diskriminerande och tagit myndighetsutövare i örat. HD har också invänt mot privilegier. Ett sådant privilegium, mycket omstritt, är så kallade yeshiva studenters rätt att slippa militärtjänst eftersom de ägnar sig åt religiösa studier.

 

Justitieminister Levin är nu på väg att begränsa HD:s makt och oberoende. Förslag som är under behandling innebär ett radikalt systemskifte. Parlamentet ska kunna sätta sig över HD med enkel majoritet, 61 av Knessets 120 ledamöter. Domare i HD ska tillsättas enligt nya principer: advokatsamfundet ska inte längre ha representanter i den nämnd som hanterar utnämningarna. Dessutom vill ministern begränsa HD-domarnas möjligheter att genom rimlighetsbedömning blockera regeringsbeslut och underkänna nya lagar.
Att hålla emot ändringar i de grundlagslika lagarna ska visserligen vara möjligt för HD, men kräva enighet bland 15 domare. Kvar för HD blir att vara högsta instans i tvistemål och brottmål.

 

Åtalade och dömda i regeringen.

Att på detta sätt avskaffa rättslig prövning av lagar och politiska beslut blir inte mindre uppseendeväckande av att regeringschefen Netanyahu själv fortfarande står åtalad för korruption. (Så länge det inte finns en fällande dom som vunnit laga kraft kan en regeringschef i Israel stanna kvar på sin post.)

 

Andra som nu bär ministerportfölj är kända för sin måttliga respekt för rättsväsendet. I samband med regeringens tillträde godkände parlamentet, med sin nya sammansättning sedan valet, en lagändring som gör det möjligt för en person som är dömd för brott att bli minister. Lagen är skräddarsydd för att Aryeh Deri, ledare för det ultraortodoxa partiet Shas, ska kunna ingå i regeringen trots att han har erkänt skattebrott.

 

Mest uppmärksamhet väcker politiker som agerar från maktpositioner deras partier aldrig tidigare haft. De är partiledare/ministrar som betecknas som nationalreligiösa. Även i det rättframma samtalsklimat som råder i Israel blir de beskrivna som extremister. Förutom säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir (från partiet Otzma Yehudit, Judisk kraft) gäller det framför allt den nye finansministern Bezalel Smotrich (Religiös sionism).

 

Ben-Gvir har dämpat sitt tonläge på sistone, men han är tidigare fälld i domstol för rasistiska uttalanden. Han har stormat även mot araber som är israeliska medborgare, hela befolkningsgruppen. Benny Gantz, general och fram till nyligen försvarsminister, skräder inte orden mot Netanyahu: genom att ge bosättaren Ben-Gvir ansvar för vissa israeliska styrkor på Västbanken har premiärministern försett honom med en “privatarmé”.

Bleka utsikter för samarbete i nya kongressen.

En ny kongressperiod i USA har inletts, den 118:e, med en ny politisk verklighet. President Joe Biden som kunnat luta sig mot ett förhållandevis enigt partiblock i bägge kamrarna möter nu en republikansk majoritet i representanthuset som motsätter sig det mesta han är för. Men maktskiftet fördröjdes av internt bråk om vem som ska bli talman.

 

Någon riktig triumfstämning råder inte på den republikanska sidan i kongressen. Den hett efterlängtade röda, republikanska, tsunamin i valet blev i stället en krusning. Republikanerna fick 222 stolar mot 212 när rösträkningen avslutats (en stol är vakant) – en majoritet, visserligen, men inget överväldigande övertag. I senaten ökade Demokraterna sin majoritet, till 51–49.

 

När högtidligheterna i Kapitolium inleddes den 3 januari var det uppenbart att den tidigare minoritetsledaren Kevin McCarthy inte hade erforderliga 218 röster för att uppfylla sin dröm om att bli talman och därmed styra arbetet i representanthuset. För första gången på 100 år krävdes fler än en omröstning och efter den tredje utan majoritet för McCarthy ajournerades representanthuset. Bittra förhandlingar väntas innan frågan får sin lösning.

 

Misstro mot politisk elit

Motståndet mot McCarthy kom främst från den republikanska grupp som kallar sig Freedom Caucus, med upp till 20 ledamöter som anser att McCarthy tillhör den inbitna Washingtonpolitiken och därmed är medansvarig till bakslag i flera val. Själv försökte McCarthy blidka dem genom att tillmötesgå flera krav, bland annat att det ska bli lättare att avsätta talmannen. McCarthys förhållande till expresidenten Donald Trump är en annan faktor, först tog han avstånd från upploppen den 6 januari 2021 men kort därpå begav han sig till Trumps egendom Mar-a-Lago för att göra avbön.

 

Motstridiga krafter

Men, med tanke på att Demokraterna kontrollerar senaten och Vita huset verkar det inte särskilt troligt att förslag som initieras i representanthuset kommer att nå särskilt långt. Givetvis riktas blickarna även mot Joe Biden som lovade samförstånd över blockgränsen men aldrig vänslats särskilt mycket med Republikanerna. Fast på sistone har Vita huset lyft fram tvärpolitiska resultat, i första hand infrastruktursatsningar. Det progressiva demokratiska blocket planerar för sin del en stridsledningscentral för att gå till attack mot den nya majoriteten.

Rapporten från 6 januari-utskottet läggs definitivt på hyllan. I stället planerar de nya makthavarna i representanthuset att finkamma Joe Bidens politik de gångna två åren.

 

På agendan: immigrantflödena över gränsen till Mexiko, det kaotiska uttåget ur Afghanistan, fentanyl missbruket, energiförsörjningen, brottsligheten, inflationsdrivande faktorer, hur covidstödet utnyttjades och, med glupande aptit, presidentsonen Hunter Bidens affärer i utlandet och eventuella koppling till pappas ställning. Här försöker Vita huset möta hårt mot hårt och exempelvis peka på att många republikaner vägrade att infinna sig till förhör hos 6 januari-utskottet.

 

Exakt hur den republikanska ledningen kommer att se ut är ovisst, men andreman väntas Steve Scalise bli, vidare ordförandena Jim Jordan i justitieutskottet, James Comer i granskningsutskottet, Mike D Rogers i försvarsutskottet, Michael McCaul i utrikesutskottet, Kay Granger i ett av ekonomiutskotten och Cathy McMorris Rodgers i energi- och handelsutskottet. Scalise och Jordan nämns också som tänkbar talman.

 

Riksrätt mot Biden

Åtminstone en av de mest Trump vänliga och omstridda ledamöterna väntas få en ännu tydligare roll, Marjorie Taylor Greene som längt drömt om att få ställa Joe Biden inför riksrätt. Något som denne bemötte med: ”För vadå?” Till problemen för den nya talmannen hör just vilka i skocken som ska få synas och höras mest, eldfängda som Jim Jordan och Taylor Greene som är garanterade omval i Trumptrogna områden eller centrister i partiet som har större chanser att locka väljare i valkretsar som röstade på Biden i presidentvalet.

Hur kommer man reagera under FN-dagen den 24 oktober med alla dessa krig i världen?

Varje krig är ett förnekande av mänskligheten och allt lidande förtjänar samma uppmärksamhet, oavsett om det gäller Jemen, Etiopien, Sahel, Myanmar eller Ukraina.

Kreml inledde ett krig mot det ukrainska folket. Över hela världen görs hundratals miljoner kvinnor, män och barn till måltavlor. De hotas av hungersnöd, De saknar värme, De drabbas av rusande energiräkningar.

Kreml för ett hybridkrig. Det är ett krig som kombinerar vapenvåld med giftiga lögner.

Kreml påstår att Rysslands säkerhet i många år har hotats av "västvärlden". Så är det inte alls. Kreml försöker -förgäves, hoppas jag-mobilisera världen mot en påhittad fiende. Ingen har hotat, angripit eller invaderat Ryssland. Absolut ingen i Europa ville se en konflikt med Ryssland. Hur skulle det ligga i vårt intresse att äventyra allas säkerhet och välstånd?

Den andra lögnen är att kriget syftar till att förhindra ett påstått folkmord på rysktalande människor i Ukraina och "avnazifiera" landet.

Det år inte sant, och det är ett vedervärdigt påstående. Folkmord innebär konkreta handlingar som begås i syfte att helt eller delvis utrota en nationell, etnisk eller religös grupp. Det är inte heller så att ukrainare massakrerar andra ukrainare i stor skala, och att det bara är Kreml som har upptäckt detta. Vilken sorts befrielse är det som leder till att rysktalande människor dödas och att infrastrukturen i deras städer förstörs?

Den tredje lögnen är att angreppet på Ukraina endast är en "särskild insats" och inte ett krig. Det är en uppenbar osanning. Detta är i alla avseenden ett krig. Den mobilisering av hundratusentals personer i den militära reserven som tillkännagavs för några dagar sedan är ett bevis för detta. Att förbjuda ordet "krig" genom att bestraffa dess användning med upp till femton års fängelse förändrar inte verkligheten. Det avslöjar bara skamligheten i det hela. Detta krig är en oprovocerad, olaglig och omotiverad aggression som syftar till att ändra internationellt erkända gränser genom våld, och det är inte acceptabelt. Eftersom vi måste stoppa Kremls krigsmaskin var omfattande sanktioner oundvikliga.

Det leder mig till den fjärde lögnen, att sanktionerna orsakar brist på livsmedel och gödsel. Så är det inte alls. Det var Ryssland som redan innan kriget bröt ut, ensidigt beslutade att drastiskt minska sin export av spannmål och gödsel, vilket ledde till prisvolatilitet på världsmarknaden. Det var Ryssland som beslutade att införa en militär blockad mot Svartahavshamnarna, vilket omöjliggjorde handel till sjöss.

Humanitär kris och flyktingkatastrof, klimatkonsekvenser och en ny säkerhetspolitisk karta i norra Europa-hur har FN hanterat den svåra konflikten i Europa sedan andra världskriget? Ryssland invaderade den 24 februari 2022 grannstaten och DFN-medlemmen Ukraina. Den ryska attacken mot Ukraina är en attack på FN-stadgan, internationell rätt och krigets lagar och har med 141 röster mot 5 fördömdes av FN:s generalförsamling. Vilka konsekvenser får kriget för säkerheten, klimatet och arbetet med Agenda 2030 och hållbar utveckling? Hur ska det framtida FN-samarbetet bedrivas, och hur kan omvärlden skydda civila i världens konflikthärdar.

En av de vanligaste frågorna om FN handlar om varför inte FN ingriper oftare och mer kraftfullt. Det man i första hand då tänker på är varför inte säkerhetsrådet kan fatta fler och snabbare beslut. Ofta är detta en svår balansgång där hänsyn måste tas till en rad faktorer. Alla medlemmar i FN är suveräna stater och de bestämmer själva över sina territorier och sin lagstiftning. FN får inte blanda sig i länders enskilda angelägenheter. Detta är en viktig utgångspunkt i FN:s stadga och hur det internationella samarbetet ska bedrivas och kunna få legitimitet hos alla medlemmar.

Men, hur ska FN reagera när civilbefolkningen plågas och landets egen regering inte kan skydda sina medborgare eller till och med själva utövar våld mot dessa? Det finns en tröghet i FN-systemet, och medlemsländerna har ofta mycket olika synsätt på politiska konflikter. Sedan hösten 2005 har FN beslutat att det råder en skyldighet att skydda civilbefolkningen från folkmord, etnisk rensning och krigsförbrytelser. I princip innebär detta att FN ska kunna fatta beslut om tvingande åtgärder för att skydda civilbefolkningen och som alltså sätter mänsklig säkerhet framför principen om medlemsländers suveränitet.

Straffrihetens tid är förbi. Internationell humanitär rätt kallas också krigets lagar och består av ett 30-tal internationella konventioner och en välutvecklad sedvanerätt. Under 1990-talet upprättades särskilda  internationella tribunaler som skulle lagföra personer som begått brott under kriget i det forna Jugoslavien och Rwanda. Den första permanenta domstolen som har möjlighet att lagföra den här typen av brott är Internationella brottmålsdomstolen ICC (International Criminal Court). Under de 20 år som domstolen har funnits har drygt 40 personer i nio länder åtalats men endast i en handfull fall har det lett till fällande domar. Trots detta är domstolens blotta existens en signal om att straffrihetens tid är förbi.

Teoretiskt skulle ett åtal även mot den ryske presidenten Vladimir Putin kunna vara möjlig men de flesta bedömare anser att det i praktiken inte är troligt, bland annat eftersom det skulle vara svårt att leda i bevis att Putin gett direkt order om, och därmed är ansvarig för, anfall mot den ukrainska civilbefolkningen.

Är Cypernfrågan (tvåstatsfederation) vid vägs ände?

Nya olje- och gasfyndigheter har skärpt de geopolitiska spänningarna i östra Medelhavet. Det gör att utsikterna för en lösning på den långdragna och såriga konflikten på Cypern, mellan öns grekcypriotiska majoritet och den turkcypriotiska minoriteten tycks längre bort än någonsin.

 

Sedan 1974, då Turkiet invaderade norra Cypern, har ön varit delad i den grekcypriotiska Republiken Cypern och en turkcypriotisk republik som bara har erkänts av Ankara. Men redan före invasionen rådde motsättningar mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Att Cypern blev EU-medlem 2004 komplicerade läget ytterligare.

 

Tidigare i somras avslog den grekcypriotiska regeringen det elfte internationella försöket att nå en uppgörelse mellan de turkiska och de grekiska cyprioterna. Sådana avslag kommer, hur avtalen än utformas, att upprepas igen och igen. Det är dags att få ett slut på parodin kring föreställningen om ett statsskick baserat på två zoner och två folkgrupper. Delningen är enda lösningen, samt ett internationellt erkännande av den turkcypriotiska staten i norr.

 

Grekcyprioterna vill helt enkelt inte ha en federation. Så länge de inte kan få hela ön för sig själva är nuvarande de facto delningen ett bättre alternativ, eftersom Republiken Cypern sedan 1964 kontrolleras av grekcyprioterna och sedan 2004 dessutom är en fullvärdig medlem i EU.

 

I ett av sina sämsta strategiska beslut någonsin, accepterade EU (tyvärr med Storbritanniens samtycke) att Cypern skulle upptas som medlem, oaktat om man slutit ett avtal med turkcyprioterna, eller inte. Som för att göra ont värre, omfattar medlemskapet hela ön, inklusive det varken erkända eller representerande Nordcypern.

 

Den cypriotiska identiteten är underordnad den grekiska och den turkiska. Men även en formell delning kräver ett visst mått av god vilja. Utan den är risken stor att dagens icke-förhandlade delning blir permanent.

 

Nordkorea vinner på ny världsordning

Ukrainakriget gör att Ryssland och Kina drivs allt längre ifrån västländerna. Det gynnar i sin tur det mycket isolerade och sanktionsutsatta Nordkorea, som kan få fler och starkare allierade samtidigt som man kan fortsätta med sitt hårt kritiserade kärnvapen- och robotprogram. Utvecklingen innebär också att det blir lättare över huvud taget att vara en ”skurkstat”.

 

Nordkorea är kanske det främsta exemplet i dag på en klassisk ”skurkstat”. På grund av regimens kärnvapen- och robotprogram står landet under hårda FN-sanktioner som bland annat förbjuder köp av Nordkoreas viktigaste exportprodukter och försäljning av strategiska produkter som olja till landet. Endast Kina är i dagsläget berett att handla med Nordkorea i någon betydande utsträckning, ofta i strid med sanktionerna.

 

Men håller allt detta på att förändras? Rysslands anfallskrig mot Ukraina, i kombination med allt starkare och öppna spänningar mellan väst och Kina, håller snabbt på att förändra den globala världsordningen. I takt med att länder som Kina och Ryssland rör sig allt längre från det internationella samfundets normer och forum tar de allt mindre hänsyn till globala ramverk som FN-sanktioner.

 

Nordkorea har allt att vinna på detta. Det internationella samfundet med USA i spetsen har länge försökt tvinga Nordkorea att välja kärnvapen eller ekonomisk utveckling. Den ekonomiska pressen från sanktionerna, är tanken, ska förändra regimens strategiska kalkyl genom att få den ekonomiska förlusten att bli större än kärnvapenprogrammets militära vinst. Mot kärnvapenprogrammet står lättade och på lång sikt avskaffade sanktioner, internationell handel, investeringar och andra fördelar som den utfattiga nordkoreanska ekonomin desperat behöver.

 

Särskilt under Kim Jong-Un har dock landet insisterat på både och, och till och med framställt kärnvapenprogrammet som en ekonomisk vinst eftersom det främjar teknisk forskning och utveckling. Om Kina och Ryssland rör sig mot en egen geopolitisk sfär alltmer skild från det internationella samfundet, där Nordkorea och andra utfrysta stater ingår, kommer Kim Jong Uns regim inte längre att ha någon anledning att se valet mellan kärnvapen och ekonomisk utveckling som ett motsatsförhållande. I en sådan världsordning kan landet mycket väl kunna både äta kakan och ha den kvar.

 

Nordkorea har alltså mycket att tjäna på den tilltagande isoleringen av Ryssland. Ökad internationell polarisering kommer kanske inte att leda till att Nordkorea släpps in från kylan, men kylan kommer i alla fall att bli en mindre ensam plats.