2021/11/21

Militärt anfall på Taiwan skulle stå Kina dyrt.





Kinas ökade militära tryck mot Taiwan får omvärlden att hålla andan. Pekings krav på återförening krockar med taiwanesisk demokrati och amerikanska säkerhetsgarantier. Men trots Kinas växande styrka är Pekings makt begränsad, De kinesiska ledarna skulle få betala ett mycket högt pris för en militär lösning på Taiwan frågan.

 

Bland Östasiens olösta konflikter är Taiwan den allvarligaste. Det är Taiwan och USA:s enskilt känsligaste fråga, utan lösning bortom status quo. Vid en skärpning av läget skulle relationerna mellan USA och Kina sättas på mycket svåra prov. USA är den yttersta garanten för Taiwans säkerhet, och det amerikanska stödets trovärdighet är och förblir en huvudfråga. 

 

Det amerikanska engagemanget är en hörnsten i landets Östasienpolitik. Då USA 1979 normaliserade relationerna till Peking, förband man sig genom The Taiwan Relations Act att försvara ön, med amerikanska vapenleveranser som ett grundläggande element. USA har samtidigt vidmakthållit ”strategisk ambivalens”, en oklarhet avsedd att hålla tillbaka såväl Peking som taiwanesiska självständighetambitioner.

 

Efter den senaste händelseutvecklingen deklarerade Xi att “den historiska uppgiften att helt återförena moderlandet definitivt kommer att förverkligas”. På 110-årsdagen av Republiken Kinas grundande, den 10 oktober, deklarerade samtidigt Taiwans president Tsai Ing-wen att varken Taiwan eller Fastlandskina skulle vara underordnat den andre, att Taiwans styrka byggde på det internationella stödet och den vitala demokratin, och att Taiwan var berett att försvara sig.

 

Kinas militära aktiviteter kring Taiwan har tilltagit. I anslutning till nationaldagsfirandet den 1 oktober genomförde kinesiska stridsflygplan och bombplan ett större antal flygningar in i Taiwans luftförsvarszon än någonsin tidigare. På fyra dagar genomfördes 150 inflygningar. I flera fall överskreds också den så kallade medianlinjen i sundet mellan fastlandet och Taiwan.

 

Upptrappningen måste ses i ljuset av att USA manifesterat sin säkerhetspolitiska närvaro i regionen. I mitten av september blev det känt att USA inlett ett försvarssamarbete) med Storbritannien och Australien (Aukus) enligt vilket Australien ska ges tillgång till tekniken för atomdrivna ubåtar, en framflyttning av positionerna med klart fokus på Kinas växande styrka. Vidare genomförde USA och fem allierade (Japan, Storbritannien, Kanada, Nederländerna och Nya Zeeland) alldeles i början av oktober en omfattande flottmanöver i Stilla havet öster om Taiwan. Bidenadministrationen har samtidigt bekräftat ambitionen att fördjupa samarbetet inom alliansen Quad (Quadrilateral Security Dialogue) som omfattar USA, Indien, Japan och Australien.


Taiwans legendariske ledare Chiang Kai-Shek stred mot kommunisterna om makten över fastlandet. Här får han en amerikansk medalj å president Franklin Roosevelts vägnar. 

2021/10/30

Biden och Demokraterna ligger illa till!





Joe Biden, ligger illa till i opinionsundersökningarna och har fallit månad för månad ända sedan han tillträdde. Han har naturligtvis stöd av demokrater, men inte av republikanerna eller av den stora grupp som är ”independent”. Han ligger sämre till under sitt första år än nästan alla presidenter under  hela efterkrigstiden.
https://nypost.com/2021/10/22/biden-support-has-dropped-sharply-among-independent-voters-poll-finds/


Till detta kommer att Demokraterna är tämligen splittrade, främst kring den ekonomiska politiken. Åtskilliga demokrater i Senaten och Representanthuset vill inte stödja höjda skatter och ökade statliga lån. I praktiken innebär det mindre reformer inom bl a familjepolitik, gratis sjukvård och klimataktiviteter. I motsats till i Sverige är det en självklarhet för parlamentariker att markera sina egna uppfattningar också när det strider mot partiledningen. Det innebär att Demokraterna uppfattas som splittrade och den som är liberal i Sverige har ju märkt att ett partis splittring starkt drabbar partiet.

Risken är mycket stor att Demokraterna förlorar majoriteten i Representanthuset och Senaten i nästa år mellanval. Trump kommer att ta åt sig äran av det, men om valet uppfattas som ett val kring Trump kommer sannolikt en hel del republikaner att avstå från att rösta, vilket är positivt för Demokraterna. Det mest sannolika verkar just nu vara att det går dåligt för Demokraterna, vilket gör amerikansk politik tämligen förlamad.












2021/09/03

“EU-armé”? Vad gör Europa för att stärka sitt försvar?















Även om det inte finns någon EU-armé och försvar fortsätter vara en nationell angelägenhet, har EU nyligen tagit stora steg för att uppmuntra försvarssamarbete.

Evakueringen av Kabuls flygplats visar att EU behöver en ny, stor snabbinsatsstyrka om 5 000 soldater. 

 

”Som européer kunde vi inte skicka 6 000 soldater till Kabuls flygplats för att säkra området. USA gjorde det, men inte vi.”

Idén om att EU ska ha trupper stående, för att snabbt kunna kallas in när europiska länder vill intervenera utan USA:s hjälp, är inte direkt ny. För mer än 20 år sedan beslöt EU-ledarna att en insatsstyrka på 50 000 man skulle utvecklas, för att stå klar att användas år 2003. Det blev ingenting med det.

Under nollnolltalet skapades i stället mindre stridsgrupper om 1 500 man, som två och två skulle stå redo att skickas ut till oroshärdar med tio dagars varsel. Sverige ställde upp som värd för Nordic Battlegroup (NBG) 2008, 2011 och 2015. De användes aldrig.

 

EU har aldrig kunnat enas om att skicka ut sina stridsgrupper på skarpa uppdrag. Försvarssamarbetet har präglats av ett evigt trätande om vem som ska ställa upp med vad och vem som ska betala.

 

Hultqvist säger att den transatlantiska länken till USA är viktigare än att EU utvecklar förmågan att lösa allt självt: ”Den här länken måste hålla för den är väldigt viktig för balansen i vår del av världen, framför allt med tanke på det som sker i Ryssland. ”Amerikansk medverkan är nödvändig för att europeiska styrkor ska nå framgång.

 

Ett exempel är när EU-länder, anförda av Frankrike, ville ha en internationell insats i Libyen 2011 och USA var motvilligt. Men det visade sig att amerikanernas överlägsna militära förmåga var en förutsättning för att en insats skulle lyckas. Även europeiska länder har förmåga att lufttanka plan, men utan de mycket större amerikanska tankplanen hade det inte gått. Detsamma gällde för satelliter och informationsinhämtning – och tillgången till robotar. En rent europeisk insats hade inte kunnat slå till med samma precision. Det hade knappast gynnat de civila som man åkt för att skydda.

 

Det finns redan en organisation vars syfte och expertis är att skydda Europa. Under Natos blå banér har Europas försvarsmakter både övat och stridit sida vid sida. Där finns förmåga att leda, ta beslut och genomföra operationer när och där det krävs. Så varför drar inte försvarsministern den logiska slutsatsen av sitt eget resonemang och driver på för att ansluta Sverige till försvarsalliansen? Den transatlantiska länken är helt central för norra Europas säkerhet. 

 

Svaret du famlar efter för svensk del, Hultqvist, stavas Nato.

2021/09/01

Ett starkare Centralasien.














Talibanernas återkomst till makten i Afghanistan har placerat de fem muslimska tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien – Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – i det internationella blickfånget. Centralasiens stater, som i år fyller 30, spelar en allt viktigare roll inte bara för händelseutvecklingen i Afghanistan utan även i den regionala stormaktspolitiken.

 

Alldeles oavsett att händelserna i Afghanistan har skakat om regionen är det viktigt att påminna om att dagens centralasiatiska stater är någonting helt annat än på 1990-talet då talibanerna för första gången stod på regionens tröskel. Vid den tiden genomgick de nyligen självständiga staterna sällsynt svåra prövningar, som att skapa egna identiteter, bygga upp självbärande politiska och ekonomiska institutioner samt försöka finna sina platser i världssamfundet.

 

Deras överlevnad var ingalunda självskriven. Tadzjikistan var upptaget med att en gång för alla göra slut på det blodiga inbördeskrig som bröt ut omedelbart efter Sovjetunionens upplösning. Uzbekistan hade sina egna problem med militanta islamister i form av Uzbekistans islamiska rörelse (IMU) och var i färd med att etablera en brutal diktatur som så småningom lyckades driva islamisterna ut ur landet. De flesta militanta uzbekerna kunde med talibanernas välsignelse fortsätta den väpnade kampen mot det uzbekiska styret från baser i Afghanistan.


”Tadzjikistan kommer inte att erkänna en talibanledd regering som bildas genom förtryck och inte tar hänsyn till hela det afghanska folket, särskilt alla dess minoriteter.” Med dessa ord bröt Tadzjikistans president Emomalii Rahmon sin inledande tystnad kring talibanernas maktövertagande. Uttalandet pekar på att de centralasiatiska länderna inte kommer att förhålla sig passiva till den pågående händelseutvecklingen i Afghanistan. Sammantaget uppskattas omkring 40 procent av Afghanistans befolkning bestå av etniska tadzjiker, uzbeker och turkmener.  

 

Centralasien befinner sig vanligtvis i medieskugga. Om regionens länder någon gång nämns klumpas de i regel ihop som ”stan-länderna” och framställs som fattiga, korrupta diktaturer: en grogrund för islamistisk extremism. Ibland noteras ländernas läge längs den norra smuggelrutten för afghanska opiater, men annars betraktas regionen som en rysk bakgård eller som en byggarbetsplats för Kinas nya sidenvägar.

 

Statskollaps i Afghanistan och medföljande regionalpolitisk instabilitet, flyktingströmmar och spridning av islamistisk extremism har länge varit mardrömsscenariot för Centralasiens stater. Liksom övriga världen överrumplades de av den afghanska regeringens snabba kapitulation och den panik som utbröt efter det att talibanerna intagit huvudstaden Kabul. Inget av de tre länder som delar landgräns med Afghanistan – Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – är intresserat av att bli tillflyktsort för afghanska flyktingar. De har fullt upp med att hantera en redan ansträngd socioekonomisk situation förvärrad av covid-19-pandemin. Dessutom fruktar regeringarna att flyktingströmmarna skulle föra med sig medlemmar av militanta islamistgrupper.




2021/08/26

USA:s Afghanistan-agerande drabbar Joe Biden














Taliban fighters display their flag on patrol in Kabul, Afghanistan, on Aug. 19.


Joe Bidens beslut att USA militärt lämnar Afghanistan har ju lett till en allvarlig förändring i Afghanistan. I och för sig var det Donald Trump som beslöt detta. Han stod för att USA inte skulle ställa upp för frihet och demokrati internationellt. Han antydde bl a att USA skulle lämna NATO. Och när det gäller Afghanistan hävdade han att USA fått garanti för att al-Qaida - som låg bakom terrorattacken den 11 september för 20 år sedan – skulle vara utestängt.

Joe Biden har blivit mycket hårt kritiserad – av såväl demokrater, republikaner som de flesta medier för reträtten från Afghanistan. 

 

Att Joe Biden blev president innebar en ny utrikespolitik för USA. Ingen nyvald president har haft större utrikespolitisk erfarenhet än Joe Biden. Han började redan 1973 med utrikespolitik i Senaten och blev ordförande i utrikesutskottet. Det är därför märkligt att han fullföljde Trumps avtal om att lämna Afghanistan.

Det har också bidragit till att hans förtroendesiffror sjunkit ytterligare. Nästan alla presidenter får mindre förtroende efter en tid. Också den ökade inflationen och den ökade illegala invandringen har spelat en roll för att förtroendet för Biden sjunkit. 

2021/07/08

ÄNTLIGEN BEGRIPER MAN. Så klarnade allt till slut. Eller vad man nu ska säga!























Centern tänker rösta för Stefan Löfven, men sluta samarbeta med Stefan Löfven. För att göra det har de fått löfte av regeringen att de ska få som de vill vad gäller arbetsrätt, strandskydd och skogspolitik, fast Miljöpartiet, som är ett av regeringspartierna, lovar att det inte blir så. Men hur som helst: i fortsättningen ska Centern vara ”konstruktiv opposition”, förutsatt att deras hjärtefrågor också är regeringspolitik.


CENTERN KAN också tänka sig samarbeta med alla partier, utom de två som är nödvändiga för att samla en majoritet till vänster eller till höger och på så sätt skapa ett regeringsalternativ. 

Centern representerar istället ”den breda mitten”, som består av sex av riksdagens partier inklusive Centern, men eftersom två av de andra fem partierna är beredda att tala med Vänsterpartiet och de kvarvarande tre är beredda att tala med Sverigedemokraterna kan Centerpartiet just nu inte samarbeta med något parti, utom sitt eget. Förutom regeringen, förstås, som Centern nu slutar stödja, utom i själva valet av statsminister, förutsatt att regeringen fortsätter driva centerpolitik enligt januariavtalet, som Annie Lööf konstaterar har fallit.

NU SKA STEFAN Löfven bilda regering, som lovar att avgå om den inte får igenom sin budget, som den ska se till att Centern, Vänsterpartiet och Amineh Kakabaveh alla accepterar, fast utan att förhandla med Vänsterpartiet, för det har Stefan Löfven lovat Centerpartiet som regeringen nu slutar samarbeta med.

Så nu är allt glasklart. Skönt!

2021/06/29

Sommarspelen i Tokyo 2021 sker i skuggan av pandemin.















Den 23 juli är det tänkt att de olympiska sommarspelen ska inledas i Tokyo i Japan. De skulle egentligen ha hållits förra året men sköts upp på grund av Corona pandemin.

 

Det blir andra gången som Japan anordnar sommarspelen. Första gången var 1964 i samma stad. Spelen sågs då som en symbol för Japans ekonomiska och politiska återhämtning efter andra världskriget. Ett nytt Japan visades upp, demokratiskt och ekonomiskt starkt.

 

När det beslutades att Tokyo skulle få arrangera sommar-OS 2020 var det många som hoppades på en liknande effekt. Efter flera decennier av ekonomisk stagnation har Japan under 2010-talet präglats av en försiktigt gryende optimism. Ekonomin har börjat återhämta sig och allt fler människor ser positivt på framtiden. OS skulle bli en del i Japans återkomst på världsarenan. Men förhoppningarna grusades när Corona pandemin fick fäste i landet i början av 2020.

 

Trots att smittspridningen har ökat under våren 2021 tyder det mesta på att OS kommer att gå av stapeln som planerat. Tokyos konservativa guvernör Yuriko Koike har stöd i sitt beslut både från Japans olympiska kommitté och från regeringen. Det folkliga stödet för spelen minskar dock stadigt.

 

I skuggan av Corona pandemin ska Japan också hålla val till parlamentets underhus. Senast i oktober måste premiärminister Yoshihide Suga upplösa kammaren och därigenom utlysa val. 

 

Hanteringen av pandemin får stort utrymme i valrörelsen. Missnöjet med regeringens agerande är utbrett. Andra viktiga valfrågor är bekymren med Japans åldrande befolkning och sjunkande invånarantal samt utrikespolitiken, i synnerhet relationerna till grannländerna. Som så ofta ses dock den ekonomiska politiken av många väljare som allra viktigast.

 

Ekonomisk återhämtning är en nyckelfråga för det statsbärande Liberaldemokratiska partiet liksom frågan om att skriva om konstitutionen.

 

Det är också tio år sedan Fukushima katastrofen, den värsta kärnkraftsolyckan i världen sedan Tjernobyl 1986. Ännu idag hålls de flesta japanska kärnkraftverk stängda och frågan om när och hur de ska startas på nytt är en politisk vattendelare.

 

Omständigheterna kring årets val är ovanliga, men ändå är utgången förhållandevis förutsägbar. Trots att premiärminister Sugas regering har lågt stöd i opinionen tyder det mesta på att hans parti LDP kommer att behålla regeringsmakten.