Fler privatarméer kan utmana Putin.

 

Wagnergruppens myteri är den största utmaningen mot det system som Putin har byggt upp under sin tid vid makten, anser den ryske militärexperten Aleksandr Golts vid Centrum för Östeuropastudier.

Presidenten är förödmjukad och myteriet kan kraftigt försvaga arméns stridsmoral i Ukraina.

 

Och nu ser andra ryska privatarméer att de kan utmana makten. När Jevgenij Prigozjins styrkor gjorde myteri var det ett hårt slag mot det ryska systemet, där det inte finns någon maktdelning, där alla beslut fattas av presidenten som också är överbefälhavare.

På ryska kallas detta system för ”styrd demokrati”, även om jag inte vet vad det har med demokrati att göra.

 

Nu är systemet som sådant utmanat, och myteriet utgjorde ett verkligt hot mot den ryska staten. Putin blev svårt förödmjukad när han inom loppet av en dag först lovade att straffa de skyldiga för att sedan ge dem amnesti.

 

Wagnergruppens snabba framryckning inne i Ryssland, som inte verkar ha stött på något motstånd, visar också på någonting annat som är viktigt: att regeringsarmén inte har någon strategisk frontlinje bakom Ukraina som annars hade kunnat stoppa Prigozjins soldater.

 

Vad som sker nu med Prigozjin är oklart, annat än att han tycks ha släppts in i Belarus. Och de av Wagnergruppens soldater som vill fortsätta strida i Ukraina får nu lov att ansluta sig till regeringsarmén, något som försvarsminister Sergej Sjojgu velat se en tid, men som Prigozjin motsatt sig.

 

Alla har de nu fått tydligt bevisat för sig att om de vill göra någonting liknande så kan de lyckas. Kanske är det första gången som de inser det. Och de kommer att göra det i en krissituation.

Lavrovs absurda ”show” visar FN:s maktlöshet.

Känns rent absurt när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sitter i ordförandestolen i FN:s säkerhetsråd och pratar om hur FN:s grundläggande principer ska upprätthållas. 

Lavrovs smaklösa show sätter strålkastarljuset på hur tandlöst FN är i vissa avgörande lägen.

 

Visst är det upprörande att Lavrov tillåts sitta där intill FN-chefen Antonio Guiterres och ge bilden av ett Ryssland som upprätthåller FN:s normer. Men det faktum att det kan ske sätter ljuset på något mycket allvarligare; FN:s oförmåga att ingripa i konflikter där någon av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar själva är inblandade.

 

FN:s säkerhetsråd har ett roterande ordförandeskap mellan de 15 medlemmarna. Få uppmärksammade att Ryssland innehade posten även då Ukraina invaderades den 24 februari förra året. I chocktillståndet då fanns det så mycket annat som kändes viktigare.

 

För att ordningen om det roterande ordförandeskapet ska kunna ändras krävs enighet i säkerhetsrådet. Det räcker att något av de fem länder som har vetorätt (USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien) säger nej för att stoppa en reform som exempelvis skulle utesluta ett land som bryter mot organisationens grundläggande principer, från att inneha ordförandeskapet.

 

Därför kan Lavrov lugnt sitta kvar med klubban i näven medan övriga närvarande håller för näsan i avsky. Han kommer att sitta där igen om 15 månader även om Ukrainakriget fortfarande pågår.

 

Betydligt allvarligare är att Ryssland med sitt veto kan stoppa varje försök i säkerhetsrådet att införa FN-sanktioner mot Ryssland, lösa Ukrainakonflikten på diplomatisk väg eller i ett senare skede skicka fredsbevarande FN-trupper till landet.

 

Ett krig av den storleken och med den stora påverkan internationellt som Ukrainakriget har borde normalt sett ha stått överst på FN:s dagordning. 

 

I stället kan man i stort sett räkna bort den organisation som efter de två världskrigen bildades för att åstadkomma en världsordning som byggde på att konflikter löstes genom förhandlingar och inte genom krig.

 

FN:s händer är bakbundna av Rysslands vetorätt precis som den i andra konflikter varit det av Kinas eller USA:s sätt att använda sina veton.

 

FN:s generalsekreterare uttalar sig flitigt om hur Ryssland med kriget i Ukraina bryter mot FN-stadgan men det är inte mycket han kan göra för att stoppa det.

 

Ryskstyrd världsordning

 

I det stora hela har FN bara lyckats med en enda sak i Ukrainakriget och det är att tillsammans med Turkiet medla fram avtalet som gör att Ukraina trots kriget kan exportera sin spannmål via Svarta havet till många fattiga länder som är beroende av den.

 

Avtalet går ut om mindre än en månad men det finns goda chanser att det kan förlängas av den enkla anledningen att det även gynnar Ryssland.

 

Många av de länder som köper Ukrainas spannmål är traditionellt Rysslands allierade. Putin vet att han numera inte kan räkna med annat än dålig pr. i västvärlden men han vill gärna ligga bra till hos de utvecklingsländer som han hoppas samla runt sig kring en ny ryskstyrd världsordning.

 

FN har gjort nytta även i ett annat avseende.

När Ryssland blockerat frågan i säkerhetsrådet har FN:s generalförsamling två gånger röstat mot överfallet på Ukraina och för att Ryssland omedelbart måste dra tillbaka sina trupper.

 

Varje gång har över 140 av FN:s 192 medlemsländerna röstat mot Ryssland. Ett antal har lagt ner sina röster medan bara ett fåtal länder i stil med Belarus och Nordkorea röstat till Rysslands fördel.

 

Så det har ändå blivit tydligt hur isolerat Ryssland är på världsscenen.

I morse hörde jag FN:s förre rättschef Hans Corell uttala sig i radions P1 om att det krävs mer av statsmannaskap och att de stora länderna måste uppmanas hårdare att upprätthålla FNs principer. En from förhoppning som i dagens läge tyvärr framstår som naiv.

 

Samtidigt är lätt att gnälla över FN:s impotens men kanske ska vi vara tacksamma över att det fortfarande finns åtminstone en enda arena där hela världens ledare kan mötas hur oeniga och osams de än är.

Ubåtspakt får Australien att våndas.

I Australien pågår en utrikespolitisk identitetskris efter beställningen av amerikanska atomdrivna ubåtar. Den utlösande faktorn är ett allt aggressivare Kina, som även fått andra västorienterade länder i Asien att rusta upp militärt. Xi Jinpings närmande till Vladimir Putins Ryssland väcker farhågor om en ny geopolitisk kraftmätning i regionen kring Indiska oceanen och Stilla havet.

Den australiska flottan kommer att utökas med åtta stycken atomdrivna ubåtar. Det gemensamma Aukus-projektet som ska pågå fram till 2040-talet beräknas kosta uppemot motsvarande 7 000 miljarder kronor.

Redan i år inleds manövrer med amerikanska och brittiska atomubåtar, av Virginia- respektive Astute-klassen. Sedan är tanken att Australien ska köpa fem amerikanska ubåtar med placering vid flottbasen i Perth, samtidigt som planeringen pågår för bygget av de åtta nya ubåtarna med brittisk teknik. Från australiskt håll påpekas att det handlar både om tillgång till kunnande och åtskilliga nya jobb.

Den nya ubåtsstyrkan med möjlighet att avfyra kryssningsrobotar har döpts till SSN-Aukus men sista ordet kanske inte är sagt ännu. Starkt motstånd råder inom vänstern, bland annat från förre premiärministern Paul Keating (Labor) som kallat affären för ”den sämsta i historien”.

Australiens försvarsutgifter uppgår till drygt 2 procent av BNP men måste höjas med minst en halv procentenhet för att inte annan verksamhet ska påverkas av ubåtssatsningen.

Ska Trump stjäla makten? Oron ökar i USA.

 

Misstron och splittringen i USA är så djup att tal om en konstitutionell kris eller ett inbördeskrig tas på största allvar. Donald Trump skulle troligen inte kunna mobilisera ett väpnat uppror, men står indirekt bakom något som kan resultera i en oblodig kupp.

 

De olika paramilitära högergrupperingarna – Proud Boys, The Oathkeepers, Three Percenters – med medlemmar som viftade med ljusblå Trumpfanor och sydstatsflaggor inne i Kapitolium – kartläggs numera närmare. Det finns skäl att förmoda att dessa inhemska extremistgrupper krymper ihop och förpassas till den ytterflank där de alltid funnits. Än så länge är polismyndigheternas makt stor och i nyhetstelegram framgår att toppfigurer gjort sig skyldiga till andra brott, som att snilla ur kassan.

 

Donald Trumps advokat har sagt att ex-presidentens juridiska team inte har sett åtalet mot honom och bara har medierapporter att gå vidare.

Joe Tacopina talade efter att en stor jury röstade för att åtala Trump i samband med en utbetalning på 130 000 dollar till porrstjärnan Stormy Daniels.

 

Trump skyllde på "politisk förföljelse" för storjuryns beslut. Trump förväntas infinna sig i rätten för att möta anklagelserna och inleda en vädjan i New York. Han kommer inte att läggas i handbojor.

 

"Jag förstår att de kommer att stänga av kvarter runt domstolsbyggnaden och stänga av domstolsbyggnaden."

 

På fredagsmorgonen var gatorna runt tingshuset lugna men barrikaderna gick upp i väntan på vad som kan komma nästa vecka. Polisen var på patrull och säkerhetsplaner sattes på plats. Många förväntar sig att området kommer att stängas av när den tidigare presidenten närvarar i domstolen.

 

Trump, 76, nekar till brott. Han är den första sittande eller tidigare amerikanska presidenten som står inför en brottsanklagelse. Det är oklart hur många åtalspunkter som finns i åtalet, som fortfarande är förseglat.

 

2016 kontaktade den porrfilmstjärnan Stormy Daniels medier som erbjöd sig att sälja hennes konto om vad hon sa var en äktenskaplig affär hon hade med Trump 2006 - året efter att han gifte sig med sin nuvarande fru, Melania.

Herr Trumps team fick nys om detta och hans advokat, Michael Cohen, betalade $130 000 till Daniels för att hålla tyst. Detta är inte olagligt.

 

Men när Trump återbetalade Cohen, stod det i protokollet för betalningen att det gällde advokatarvoden. Åklagare säger att detta innebär att Trump förfalskar affärsregister, vilket är ett förseelse - ett brott - i New York.

Ryskt inflytande i östra Medelhavet utmanas.

Rysslands krig mot Ukraina och utveckling till pariastat har medfört ett skifte på Cypern. Den strategiskt belägna ön i östra Medelhavet är hem för många ryssar och var länge beroende av ryska pengar. Men efter invasionen i fjol har Moskvas starka inflytande på Cypern till stor del imploderat och regeringen i Nicosia blickar nu västerut. Det ger västmakter som USA en gyllene möjlighet att stärka sin ställning i regionen gentemot Kreml.

 

Rysslands utrikesminister och tillika veterandiplomat, Sergej Lavrov, var märkbart irriterad på en presskonferens i Moskva i januari. På en fråga från en grekisk journalist svarade Lavrov att det har skett ändringar i Cyperns och Greklands politiska ledningar ”som inte har gått oss obemärkt förbi”.

 

Vidare riktade Lavrov in sig på Cypern, som liksom övriga EU-länder infört sanktioner mot Ryssland, och beklagade att landet blivit ett av dem som ”tvingats till eller frivilligt underkastat sig USA:s vilja”.

 

Den cypriotiske dåvarande presidenten Nikos Anastasiadis, vars mandat löpte ut i februari och som haft goda relationer till Moskva under sin tid vid makten, gav ett närmast ursäktande svar på Lavrovs utspel. Som EU-land, sade Anastasiadis, kunde Cypern inte motsätta sig sanktioner mot Ryssland och bli ”stigmatiserat” inom unionen.

 

Kremls krig mot Ukraina och Moskvas internationella isolering blev snabbt ett dilemma för Cypern, med sina djupa ekonomiska, kulturella och religiösa band till Ryssland. Önationen försökte länge gå balansgång och tillmötesgå både Bryssel och Moskva. Anledningen: ryska pengar genererade stora belopp till landets ekonomi.

 

Tiotusentals ryssar är bofasta på den soldränkta Medelhavsön och varje år har hundratusentals ryssar turistat där. Samtidigt gjorde Cypern sig känt som skatteparadis och en plats där ljusskygga individer från länder som Ryssland tvättade pengar och deponerade tillgångar i cypriotiska skalbolag med komplexa strukturer och begränsad insyn. Ovanpå allt detta erbjöd Cypern ett så kallat gyllene pass-program i vilket högriskindivider som oligarker och affärsmän från Ryssland köpte cypriotiskt medborgarskap för mångmiljonbelopp – och därmed rätten att bo i EU.

 

Frysta tillgångar.

I kölvattnet av kriget i Ukraina är Moskvas inflytande på Cypern dock på återgång. EU-sanktionerna mot Ryssland har lett till en avstanning av den ryska turismen. Över en natt förlorade Cypern nära 25 procent av sina turister, den andel som ryssarna tidigare utgjorde. I stället har Cypern aktivt marknadsfört sig mot EU-länder som Frankrike och Polen och på så vis lyckats fylla en stor del av det tomrum som den ryska marknaden lämnade.

 

De religiösa förbindelserna mellan Cypern och Ryssland, som båda är kristna och ortodoxa, har även de fått sig en törn sedan den cypriotiska kyrkan erkänt Ukrainas ortodoxa kyrka som självständig. När Cyperns nye ärkebiskop kröntes i Nicosia i januari skickade den ryske patriarken Kirill inte en enda representant.

 

Sanktionerna har också lett till frysta ryska tillgångar på Cypern. Dock ska vissa skalbolag som döljer sanktionsbelagda ryssars tillgångar finnas kvar på ön, enligt den amerikanska TV-kanalen CBS undersökande program 60 Minutes. Uppgifterna viftas bort av Cyperns finansminister.

 

Kampen om östra Medelhavet.

Moskvas pariastatus har också lett till att västmakter som USA ser en möjlighet att stärka sitt inflytande i östra Medelhavet gentemot Kreml. Detta genom att utöka samarbetet med Cypern och Grekland.

 

De senaste åren har de politiska spänningarna i regionen ökat avsevärt mellan främst Turkiet och EU-länderna Grekland och Cypern på grund av stora fynd av naturgas, gränstvister och en offensiv turkisk utrikespolitik. Stora gasfyndigheter har upptäckts utanför framför allt Cypern men Turkiet har protesterat mot grekcyprioternas gasletande med motiveringen att den turkcypriotiska delen av ön ska få del i tillgångarna.

 

I januari i år undertecknade USA och Cypern sitt första avtal om försvarssamarbete och i höstas hävde Washington det vapenembargo gentemot önationen som varit i kraft i årtionden.

 

”Detta beslut är en milstolpe som återspeglar de växande strategiska förbindelserna mellan de två länderna, bland annat på säkerhetsområdet”, kommenterade den dåvarande presidenten Nikos Anastasiadis.

 

USA införde vapenrestriktionerna 1987 för att främja en återförening av Cypern som varit kluvet sedan 1974 i en grekcypriotisk del i söder och en turkcypriotisk enklav i norr.

Det amerikanska vapenembargot förde med sig oro att det skulle föra Cypern närmare Ryssland. Och mycket riktigt: i Moskva såg man möjligheten att stärka sina militära förbindelser med ön. Från 1990-talet och framåt införskaffade den grekcypriotiska regeringen en större mängd ryska vapen.

 

Hävandet av vapenembargot utgjorde en del i det så kallade East Med Security and Energy Partnership Act, ett avtal som 2019 undertecknades mellan USA, Grekland, Cypern och Israel i syfte att stärka energi- och säkerhetssamarbetet dem emellan. I september 2022 ansågs Cypern ha uppfyllt kraven för ett slopande av embargot, där ett av dem var att neka ryska militärfartyg tillträde till sina hamnar.

 

Turkisk trupp.

Att USA nu kan förse Cypern med vapen igen har samtidigt väckt ilska hos Natomedlemmen Turkiet och underblåst turkisk oro över att Bidenadministrationen allierar sig allt närmare med regeringarna i Aten och Nicosia. Efter beskedet meddelade Ankara att man kommer att skicka fler militärer till norra Cypern där Turkiet i dagsläget har runt 40 000 soldater stationerade.

 

Ryssland har de senaste åren strävat efter att öka sitt inflytande i östra Medelhavsregionen, särskilt sedan 2015 då Moskva gick in i det syriska inbördeskriget på Assadregimens sida. Ryssland har bland annat sålt ett luftvärnssystem till Turkiet och byggde under åren före fjolårets storinvasion av Ukraina vidare på sitt militära samarbete med Cypern. Ryssland fick rätt att docka flottfartyg i cypriotiska hamnar samtidigt som man knöt nära kontakter med inflytelserika politiker på Cypern.

 

Den allt närmare relationen mellan Ryssland och Turkiet, en rival till Cypern och Grekland, har dock utgjort ett orosmoln för såväl Aten som Nicosia. Sedan Turkiet 2019 köpte luftvärnssystemet S-400 av Ryssland har Cypern allt mer börjat se sig om efter andra vapenleverantörer.

 

Och med Rysslands invasion av Ukraina 2022 lär nyckelstater i östra Medelhavet som Cypern och Grekland fortsatt blicka västerut.

Ingen återvändo efter storinvasionen. ”Ryssland vill vara global makt”

Rysslands storskaliga invasion sedan den 24 februari 2022 är inte bara en kraftig upptrappning av ett aggressionskrig mot Ukraina som pågått sedan 2014. Det handlar om de mest omfattande och allvarligaste krigshandlingarna i Europa efter andra världskriget.

Det stora angreppet för ett år sedan var inte helt oväntat utan i någon mening en konsekvent och naturlig utveckling av processer som pågått i åtminstone 15 år.

Kriget är det mest våldsamma uttrycket för en underliggande Rysslandskris som nu är uppenbar. Det är en långvarig, strukturell och systematisk kris.

Rysslands angrepp på folkrätten och det som vi brukar kalla för den europeiska säkerhetsordningen, i ord och handling, går tillbaka till president Vladimir Putins tal i München 2007, angreppet på Georgien 2008 och kriget mot Ukraina sedan 2014.

Inget tyder på att Putin kommer att ge upp sitt mål i förhållande till Ukraina: politisk kontroll över hela landet och inlemmande i en rysk inflytelsesfär. Krisen har hållit på länge, och allt tyder på att den kommer att hålla på länge än.

Rysslandskrisen är strukturell eftersom den är ett uttryck för landets politiska regim, dess världsåskådning och historieskrivning. Den interna repressionen göder den externa aggressionen och omvänt. 

Den är systematisk därför att den är ett angrepp på den internationella regelbaserade ordningen och den europeiska säkerhetsordning som byggts upp efter andra världskriget och därefter sedan det kalla kriget upphörde. 

Det är en systemkonflikt som utgör ett medvetet och antagonistiskt angrepp på vårt fria, öppna och demokratiska samhällsskick, vårt välstånd och vår fred och säkerhet i Europa.

Definierar Europa

När en av världens två ledande kärnvapenmakter, tillika permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, bedriver ett aggressionskrig i strid med flera aspekter av folkrätten – och enligt många bedömare även mot folkmordskonventionen – samt hotar med kärnvapen – då finns det inte längre en väg tillbaka till en värld som den som rådde före den 24 februari förra året.  

Det som nu sker är en historisk brytpunkt som kommer att definiera inte bara vad Ryssland, Ukraina och övriga Östeuropa är i generationer framåt, utan även vad Europa och väst är, och vad det europeiska projektet för överskådlig framtid kommer att vara. 

Det handlar således inte bara om Ukraina, utan om oss i Sverige, EU och det bredare väst. Detta är inte ett ”Ukrainakrig” eller en ”Ukrainakonflikt”.

Det är viktigt att komma ihåg att krig är ett medel – inte ett mål i sig – för att uppnå politiska målsättningar.

De bredare ryska målen handlar om regimöverlevnad, där Kreml uppfattar att demokrati, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter utgör ett hot mot det egna styret. Detta hot kan inte uppstå bara i Ryssland utan även i ett land som Ukraina. 

Därför sågs de proeuropeiska demokratiprotesterna på Majdan i Kiev 2013–2014 som ett existentiellt hot mot Kreml och den ryska samhällsmodellen. Hit hör också angrepp på, och försök att påverka och underminera, västerländska demokratier genom olika hybridhot.

Det handlar vidare om en önskan att återupprätta ryska inflytelsesfärer, där Moskva i kraft av den starkes rätt kan dominera sina grannländer. Att hävda en sådan rätt är ett direkt angrepp på grundläggande principer för den internationella ordningen med dess betoning på suveränitet, territoriell integritet och självbestämmanderätt. 

Detta har pågått en lång tid, och de utdragna konflikterna i till exempel Georgien och Moldavien har varit ett sätt att försöka uppnå detta mål. Ytterst handlar det om en revisionistisk och revanschistisk politik som går ut på att återetablera det sovjetiska och ryska imperiet. 

Det är ett kolonialistiskt och imperialistiskt program.

Israel: Regeringsattack mot rättsstaten!

 

Sedan Benjamin Netanyahus nya regering tillträdde vid nyår präglas det politiska arbetet i Israel av raketfart. Lagar ändras med metoder som liknar dem i Polen och Ungern, där politiker gått in för att ta kontroll över domstolarna. Skruvarna dras åt även på den ockuperade Västbanken, men regeringen Netanyahus kritiker har också fått upp ångan och varnar för att systemskiftet kan bli början till slutet för Israel som modern stat. Israel brukar beskrivas som Mellanösterns enda demokrati. En brokig flora av partier och låg röstspärr till parlamentet Knesset har sörjt för att det krävts förhandlingar och förankring i många läger för att genomdriva beslut, i synnerhet stora beslut.

Sedan valet den 1 november 2022 råder ett nytt läge. Nu har ett par partier långt ut på högerkanten, tack vare aldrig tidigare skådad samordning, fått chansen att nå sina prioriterade mål. Förklaringen är att Benjamin Netanyahu, som leder det mer salongsmässigt konservativa partiet Likud, behöver deras stöd för att regera.

 

De processer hans nya regering drog i gång direkt har väckt farhågor. President Isaac Herzog tog bladet från munnen några dagar in i januari och framhöll att omstöpningen av rättssystemet kan skada ”landets moraliska kompass”. Skarp kritik har framförts av Elyakim Rubinstein, som varit juridisk rådgivare till flera regeringar. Domarveteranen Aharon Barak har kallat förslagen ”giftpiller” och befarar att de blir början till slutet för den moderna staten Israel.

 

Tar sikte mot Högsta domstolen.
Justitieminister Yariv Levin (Likud) har inte vilat på hanen. Om de initiativ han tagit kröns med framgång kan det israeliska systemets uppbyggnad ha bidragit: Israel har ingen författning, även om det finns lagar som nästan har grundlagsstatus (och bara kan ändras med starka röstetal). Det finns följaktligen ingen författningsdomstol. Parlamentet har en kammare. I många länder ses tvåkammarparlament, där nya lagar måste godkännas i båda kamrarna, som ett motgift mot snabb och slarvig eller till och med odemokratisk lagstiftning.

 

Ett oberoende domstolsväsen brukar lyftas fram som broms för maktfullkomlighet hos politiker. (Det är genom att minska domstolarnas självständighet som Polens och Ungerns regeringar har dragit på sig kritik, inte minst från EU.) I Israel har Högsta domstolen hittills varit garant för att staten följt sin moraliska kompass, för att använda Herzogs uttryck. HD har gång på gång bedömt lagar som diskriminerande och tagit myndighetsutövare i örat. HD har också invänt mot privilegier. Ett sådant privilegium, mycket omstritt, är så kallade yeshiva studenters rätt att slippa militärtjänst eftersom de ägnar sig åt religiösa studier.

 

Justitieminister Levin är nu på väg att begränsa HD:s makt och oberoende. Förslag som är under behandling innebär ett radikalt systemskifte. Parlamentet ska kunna sätta sig över HD med enkel majoritet, 61 av Knessets 120 ledamöter. Domare i HD ska tillsättas enligt nya principer: advokatsamfundet ska inte längre ha representanter i den nämnd som hanterar utnämningarna. Dessutom vill ministern begränsa HD-domarnas möjligheter att genom rimlighetsbedömning blockera regeringsbeslut och underkänna nya lagar.
Att hålla emot ändringar i de grundlagslika lagarna ska visserligen vara möjligt för HD, men kräva enighet bland 15 domare. Kvar för HD blir att vara högsta instans i tvistemål och brottmål.

 

Åtalade och dömda i regeringen.

Att på detta sätt avskaffa rättslig prövning av lagar och politiska beslut blir inte mindre uppseendeväckande av att regeringschefen Netanyahu själv fortfarande står åtalad för korruption. (Så länge det inte finns en fällande dom som vunnit laga kraft kan en regeringschef i Israel stanna kvar på sin post.)

 

Andra som nu bär ministerportfölj är kända för sin måttliga respekt för rättsväsendet. I samband med regeringens tillträde godkände parlamentet, med sin nya sammansättning sedan valet, en lagändring som gör det möjligt för en person som är dömd för brott att bli minister. Lagen är skräddarsydd för att Aryeh Deri, ledare för det ultraortodoxa partiet Shas, ska kunna ingå i regeringen trots att han har erkänt skattebrott.

 

Mest uppmärksamhet väcker politiker som agerar från maktpositioner deras partier aldrig tidigare haft. De är partiledare/ministrar som betecknas som nationalreligiösa. Även i det rättframma samtalsklimat som råder i Israel blir de beskrivna som extremister. Förutom säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir (från partiet Otzma Yehudit, Judisk kraft) gäller det framför allt den nye finansministern Bezalel Smotrich (Religiös sionism).

 

Ben-Gvir har dämpat sitt tonläge på sistone, men han är tidigare fälld i domstol för rasistiska uttalanden. Han har stormat även mot araber som är israeliska medborgare, hela befolkningsgruppen. Benny Gantz, general och fram till nyligen försvarsminister, skräder inte orden mot Netanyahu: genom att ge bosättaren Ben-Gvir ansvar för vissa israeliska styrkor på Västbanken har premiärministern försett honom med en “privatarmé”.