Jag ser ett svenskt medlemskap i Nato som självklart, skriver Mats Sander (m), Helsingborg, utrikesutskottet. Det är många som känner en stark oro för utvecklingen i Ryssland. Det är inte obefogat. Ryssland har inte i tillräcklig omfattning gjort upp med sin historia. Dess föregångare Sovjetunionen hade en lång historia av territoriell expansion följt av politisk dominans gentemot sina grannar.
Många ryska politiker tar ofta för givet att de kan styra andra länder i sin omgivning. När Sovjetunionen rasade samman på 1990-talet hävdade Vladimir Putin att det var den största geopolitiska katastrofen i historien. De fram till dess annekterade staterna var kvicka och passade på att söka sig västerut för att få frihet, demokrati och ekonomisk utveckling. Flera lyckades väl och arbetar hårt på att ta igen ett tappat halvsekel.
Ryska pansarkolonner som rullar in i grannländer ger obehagliga historiska associationer, speciellt när vi påminns om Prag hösten 1968. Fungerar det inte med mjuka maktmedel som att strypa energitillförseln till länder som vill inte vill underkasta sig Moskvas vilja så kan man ju alltid hota med och verkställa våldsanvändning. Det gäller bara att välja rätt tillfälle. Den 21 augusti 1968 var ett sådant och den 7 augusti 2008 likaså.
Exemplet med det georgiska Sydossetien och Abkhazien är tydligt. Men det kunde lika gärna ha varit exempelvis Ukraina som drabbats. Ur ett lite längre perspektiv ser vi hur ryskt flyg börjar kränka gränser som under det kalla kriget. Den ryska viljan att placera ut en gasledning på Östersjönsbotten underlättar inte den redan komplexa säkerhetspolitiska bilden. Svenska intressen måste försvaras och vi väljer vår väg att göra det.
Jag ser ett svenskt medlemskap i Nato som självklart. Ansökan saknar bara underskrift och vi skulle markera vår ställning tydligt. Försvarsmakten måste kontinuerligt anpassas till vår omvärld och det säkerhetspolitiska läget. Tillgängligheten och den operativa effekten måste öka och stora organisatoriska förändringar tänkas igenom noggrant. Detta så att Försvarsmakten och dess personal med arbetsro kan fokusera på sina uppgifter.
Hasse Z
2008/08/27
Vad får det kosta?
Man bedömer kostnaden för en svensk militär upprustning av det nationella försvaret till mellan 10 och 20 miljarder. Hur mycket lägre skulle priset ha varit om vi gett fan i att skänka bort eller skrota fungerande materiel?
Försvarspolitikerna borde ställas inför rätta för grov förskingring, oskickligt ämbetsutövande och trolöshet mot huvudman...
Hasse Z
Försvarspolitikerna borde ställas inför rätta för grov förskingring, oskickligt ämbetsutövande och trolöshet mot huvudman...
Hasse Z
2008/08/26
Finland flaggar för NATO
Skulle inte förvåna mig om Finland går med i Nato. Ryssland drar sig för att angripa ett Nato-land. Men Ryssland gör Europa beroende av gas- och oljeleveranser. När försäljningsnätet är uppbyggt kommer prishöjningarna och Ryssland blir ännu rikare och snart har vi en superstormakt, mäktigare än USA. Åtlyds inte den stora ryska björnen så stryps leveranserna och Putin blir Europas härskare utan militär strid.
Hasse Z
Hasse Z
2008/08/25
Mörk framtid för försvaret
Rysslands järnnäve i Georgien kastar blixt- belysning över det svenska försvaret Före detta I 15-översten Sven Wergård anser att politikerna nu måste tänka om. Sven Wergård beklagar att de svenska försvarspolitikerna så länge räknat bort Ryssland ur de säkerhetspolitiska bedömningarna för att i stället koncentrera sig på miljö- och terrorhot och internationella insatser Även dagens krig förs på konventionellt sätt med stridsvagnar, flyg och trupp, vilket konflikten i Georgien återigen visat.
Det som hänt där borde fungera som en väckarklocka i den svenska debatten, menar han. - Det finns en rysk inriktning på expansion ända från tsar Peter den stores utrikespolitik och framåt. Efter det kalla krigets slut har Ryssland ett behov av att slå sig för bröstet, analyserar Sven Wergård. Det är inte orimligt att tänka sig att Ryssland kan uppträda aggressivt mot flera små stater i sin periferi. "Inte mycket att hurra för" Händelserna i Georgien sätter därmed fokus på den svenska militära förmågan och den är det inte mycket att hurra för efter åratal av systematisk nedrustning, anser Sven Wergård.
De fåtal bataljoner som finns skulle enkelt sopas undan av stormaktens förband. - Det som återstår är alldeles för litet i förhållande till landets stora yta. Vi har hemvärnet och det är bra men jag anser i första hand att det måste fyrdubblas och graderas upp i förmåga om det ska kunna göra någon verklig nytta i ett krisläge, säger Sven Wergård. Kan man likna vårt nuvarande försvar vid Kejsarens nya kläder? - Ja absolut, det instämmer jag i. Vi har till exempel en försvarsminister som talar mycket men egentligen inte säger något.
Bortskänkes
Det är en segsliten process att växa till tillräcklig militär styrka, det kan ta upp till 15 år, om nu ett sådant beslut mot förmodan skulle fattas. - Så lång tid tar det till exempel att utbilda officerare som kan leda bataljoner och brigader och därtill kommer ju all materiell upprustning. Material för miljarder har skrotats eller skänkts bort, det är en enorm och helt förkastlig kapitalförstöring som har skett, säger Sven Wergård som är frustrerad över att nedrustningen gått så snabbt och att debatten varit så tandlös. - Det är helt förkastligt att den så kallade återtagningsförmågan försvunnit ur försvarsbesluten. Generaler och överstar som haft avvikande uppfattningar har föraktfullt avvisats som nostalgiska "brigadkramare".
Sven Wergård vill återinföra den allmänna värnplikten. Idag utbildas bara några få tusen värnpliktiga varje år och de räcker knappast till ens för att försörja de fåtaliga förband som ännu finns, särskilt om man räknar in hemvärnet som utgör huvuddelen av vårt nationella försvar.
Allmän värnplikt
Han beklagar att vi lämnat alliansfriheten och neutraliteten som säkerhetspolitisk doktrin och pekar på Finland som det goda exemplet. Där har man behållit ett starkt territoriellt försvar med allmän värnplikt som grund. Därtill med lägre kostnader än det svenska försvaret. - De kan inte förstå varför vi satsat så mycket på materiel och så lite på personal, säger Sven Wergård och menar att försvarets styrka också kan mätas i medborgarnas delaktighet. Nu har försvaret blivit något som betraktas vid sidan av. Det gamla invasionsförsvarets styrka låg inte bara i yttäckningen utan också snabbheten. Det tog bara några dagar eller veckor att få hundratusentals man stridsberedda. - Jag minns att vi hade studiebesök av engelska officerare och de blev mycket imponerade när de såg att vi kunde genomföra stridsskjutningar redan efter ett dygn, säger Sven Wergård.
Ställer stora krav
Han ställer sig avvaktande till fullvärdigt medlemskap i Nato Det skulle i vilket fall ställa stora krav på vår egen militära förmåga, mycket mera än vad vi idag kan leva upp till. Sven Wergård anser att den samverkan vi redan har med Nato räcker. På så vis kan vi bevara vår handlingsfrihet. Har du förståelse för den nya doktrinen att vi bäst bevarar vår nationella säkerhet genom att ingripa i konflikthärdar i andra länder? - Jag tycker att internationella insatser är viktiga men de bör alltid ske i FN- regi. Det kan vara bra att svenska officerare och soldater får dessa erfarenheter, men vi måste ha ett totalförsvar som kan skydda vår territoriella integritet, det har vi inte idag.
Det som hänt där borde fungera som en väckarklocka i den svenska debatten, menar han. - Det finns en rysk inriktning på expansion ända från tsar Peter den stores utrikespolitik och framåt. Efter det kalla krigets slut har Ryssland ett behov av att slå sig för bröstet, analyserar Sven Wergård. Det är inte orimligt att tänka sig att Ryssland kan uppträda aggressivt mot flera små stater i sin periferi. "Inte mycket att hurra för" Händelserna i Georgien sätter därmed fokus på den svenska militära förmågan och den är det inte mycket att hurra för efter åratal av systematisk nedrustning, anser Sven Wergård.
De fåtal bataljoner som finns skulle enkelt sopas undan av stormaktens förband. - Det som återstår är alldeles för litet i förhållande till landets stora yta. Vi har hemvärnet och det är bra men jag anser i första hand att det måste fyrdubblas och graderas upp i förmåga om det ska kunna göra någon verklig nytta i ett krisläge, säger Sven Wergård. Kan man likna vårt nuvarande försvar vid Kejsarens nya kläder? - Ja absolut, det instämmer jag i. Vi har till exempel en försvarsminister som talar mycket men egentligen inte säger något.
Bortskänkes
Det är en segsliten process att växa till tillräcklig militär styrka, det kan ta upp till 15 år, om nu ett sådant beslut mot förmodan skulle fattas. - Så lång tid tar det till exempel att utbilda officerare som kan leda bataljoner och brigader och därtill kommer ju all materiell upprustning. Material för miljarder har skrotats eller skänkts bort, det är en enorm och helt förkastlig kapitalförstöring som har skett, säger Sven Wergård som är frustrerad över att nedrustningen gått så snabbt och att debatten varit så tandlös. - Det är helt förkastligt att den så kallade återtagningsförmågan försvunnit ur försvarsbesluten. Generaler och överstar som haft avvikande uppfattningar har föraktfullt avvisats som nostalgiska "brigadkramare".
Sven Wergård vill återinföra den allmänna värnplikten. Idag utbildas bara några få tusen värnpliktiga varje år och de räcker knappast till ens för att försörja de fåtaliga förband som ännu finns, särskilt om man räknar in hemvärnet som utgör huvuddelen av vårt nationella försvar.
Allmän värnplikt
Han beklagar att vi lämnat alliansfriheten och neutraliteten som säkerhetspolitisk doktrin och pekar på Finland som det goda exemplet. Där har man behållit ett starkt territoriellt försvar med allmän värnplikt som grund. Därtill med lägre kostnader än det svenska försvaret. - De kan inte förstå varför vi satsat så mycket på materiel och så lite på personal, säger Sven Wergård och menar att försvarets styrka också kan mätas i medborgarnas delaktighet. Nu har försvaret blivit något som betraktas vid sidan av. Det gamla invasionsförsvarets styrka låg inte bara i yttäckningen utan också snabbheten. Det tog bara några dagar eller veckor att få hundratusentals man stridsberedda. - Jag minns att vi hade studiebesök av engelska officerare och de blev mycket imponerade när de såg att vi kunde genomföra stridsskjutningar redan efter ett dygn, säger Sven Wergård.
Ställer stora krav
Han ställer sig avvaktande till fullvärdigt medlemskap i Nato Det skulle i vilket fall ställa stora krav på vår egen militära förmåga, mycket mera än vad vi idag kan leva upp till. Sven Wergård anser att den samverkan vi redan har med Nato räcker. På så vis kan vi bevara vår handlingsfrihet. Har du förståelse för den nya doktrinen att vi bäst bevarar vår nationella säkerhet genom att ingripa i konflikthärdar i andra länder? - Jag tycker att internationella insatser är viktiga men de bör alltid ske i FN- regi. Det kan vara bra att svenska officerare och soldater får dessa erfarenheter, men vi måste ha ett totalförsvar som kan skydda vår territoriella integritet, det har vi inte idag.
2008/08/24
Nedläggningshotade P 7 gick på charmoffensiv
Skånes sista regemente P 7 inledde igår en pr-offensiv för att mota ett möjligt nedläggningsbeslut nästa vår. Med ingredienser som miljökatastrof och terrorhot genomfördes en uppvisning vid Bron. Inför makthavare och press ville militären visa varför den behövs och vad den duger till. - Jag såg i Afghanistan hur civila samhällssektorer arbetar tillsammans med militären och jag tror att vi behöver göra detsamma i Sverige, sa regementschefen Jan Pålsson under en snurrande luftvärnsradar. Om ett par veckor skall regeringen berätta för överbefälhavaren var han bör tänka på innan regementen föreslås bli nedlagda. Beskedet skulle egentligen ha kommit med dagens regeringssammanträde men har försenats ett par tre veckor. Som ÖB nu funderar står valet mellan P 7 på Revingehed och P 4 i Skövde.
2008/08/21
Var finns en fiende lika senfärdig som det svenska försvaret?
Den säkerhetspolitiska värmeperioden efter det kalla krigets slut har avlösts av kyla. Händelserna i Georgien har väckt oss ur drömmarna om ett Europa där stridsvagnar varit på väg att bli otidsenliga. Nu regerar vapnen igen. Den svenska regeringen har reagerat på händelserna i Georgien genom att göra vad den borde gjort för länge sedan. Nu verkar den besluten att stoppa nedbrytningen av försvaret.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet redogör försvarsminister Sten Tolgfors för kursändringarna. Armén skall vässas genom att förbanden görs insatsberedda med kort varsel. Förbandens användbarhet skall också öka. Det sker genom att man överger dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insats- organisation. Det bör betyda att i framtiden skall utlandsförbanden också kunna användas här hemma.
Den nyordningen borde ha genomförts för länge sedan. Uppdelningen av den kraftigt nedkrympta armén i en särskild utlandsstyrka, som bara verkar utomlands, och en insatsorganisation som skall säkra "hemmafronten" har inte varit lyckad. Det har kostat mycket och man har fått lite för pengarna. I praktiken har utlandsstyrkan fått kosta medan den nationella insatsorganisationens behov trängts tillbaka och förlorat all rimlig beredskap.
Försvarsministern överdriver inte när han förklarar att en tredjedel av insatsorganisationen, ungefär 10000 man, har en beredskap som gör att de kan sättas in först efter ett års förberedelser. Ja, det är sant, försvarsministern säger faktiskt "inom ett år". Resten av insatsorganisationen, 20000 man, har egentligen ingen beredskap alls. Det finns heller inga krav på vad de skall kunna göra. Det här innebär att om någon vill testa Sveriges motståndskraft så hänger allt på hemvärnet , som nu skall döpas om till "nationella skyddsstyrkor". Det som borde vara arméns kärna och styrka, de nationella insatsförbanden, uppgår bara till 10000 man och de behöver en förvarning på ett år!
Var finner man en angripare som är så senfärdig? Självfallet måste detta ändras. Hela insatsorganisationens 30000 man måste organiseras, utrustas och tränas för att med kort beredskap kunna användas för att skydda svenskt territorium mot aggression. Det är ett minimum! Konflikten i Georgien demonstrerar att moderna kriser och krig har snabba förlopp. Det handlar om timmar och dagar snarare än om månader och år. Det är obegripligt att man på låtit arméns beredskap förfalla på detta sätt. En del av förklaringen är förstås penningsbrist.
Socialdemokraterna och deras båda försvarsfientliga stödpartier har under många år urholkat och försvagat försvaret. Och den nuvarande regeringen har till mångas besvikelse inte brutit det mönstret. Men nu berordrar alltså försvarsministern helt om. Det är bra. Men det kommer att kosta pengar. Sanningens ögonblick kommer när vi får se vad finansministern är beredd att bidra med för att genomföra försvarsministerns nya mål för den svenska armén. Enbart ord förslår inte. Det är bara handlingskraft som räknas.
Hasse Zettby
I en debattartikel i Svenska Dagbladet redogör försvarsminister Sten Tolgfors för kursändringarna. Armén skall vässas genom att förbanden görs insatsberedda med kort varsel. Förbandens användbarhet skall också öka. Det sker genom att man överger dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insats- organisation. Det bör betyda att i framtiden skall utlandsförbanden också kunna användas här hemma.
Den nyordningen borde ha genomförts för länge sedan. Uppdelningen av den kraftigt nedkrympta armén i en särskild utlandsstyrka, som bara verkar utomlands, och en insatsorganisation som skall säkra "hemmafronten" har inte varit lyckad. Det har kostat mycket och man har fått lite för pengarna. I praktiken har utlandsstyrkan fått kosta medan den nationella insatsorganisationens behov trängts tillbaka och förlorat all rimlig beredskap.
Försvarsministern överdriver inte när han förklarar att en tredjedel av insatsorganisationen, ungefär 10000 man, har en beredskap som gör att de kan sättas in först efter ett års förberedelser. Ja, det är sant, försvarsministern säger faktiskt "inom ett år". Resten av insatsorganisationen, 20000 man, har egentligen ingen beredskap alls. Det finns heller inga krav på vad de skall kunna göra. Det här innebär att om någon vill testa Sveriges motståndskraft så hänger allt på hemvärnet , som nu skall döpas om till "nationella skyddsstyrkor". Det som borde vara arméns kärna och styrka, de nationella insatsförbanden, uppgår bara till 10000 man och de behöver en förvarning på ett år!
Var finner man en angripare som är så senfärdig? Självfallet måste detta ändras. Hela insatsorganisationens 30000 man måste organiseras, utrustas och tränas för att med kort beredskap kunna användas för att skydda svenskt territorium mot aggression. Det är ett minimum! Konflikten i Georgien demonstrerar att moderna kriser och krig har snabba förlopp. Det handlar om timmar och dagar snarare än om månader och år. Det är obegripligt att man på låtit arméns beredskap förfalla på detta sätt. En del av förklaringen är förstås penningsbrist.
Socialdemokraterna och deras båda försvarsfientliga stödpartier har under många år urholkat och försvagat försvaret. Och den nuvarande regeringen har till mångas besvikelse inte brutit det mönstret. Men nu berordrar alltså försvarsministern helt om. Det är bra. Men det kommer att kosta pengar. Sanningens ögonblick kommer när vi får se vad finansministern är beredd att bidra med för att genomföra försvarsministerns nya mål för den svenska armén. Enbart ord förslår inte. Det är bara handlingskraft som räknas.
Hasse Zettby
Förband i beredskap
"Förband i beredskap". Jag ger mig fan att det finns en hemlig klubb på Karlberg och Försvarshögskolan, vars syfte är att få officerarna att helt bortse från att Hemvärnet finns.
Hasse Z
Hasse Z
2008/08/20
Försvarsdebatten
Nu tycks försvarsdebatten komma igång i rätt riktning. Men de som gastar och hojtar i dag - var fanns de och vad gjorde de när 1995 års försvarsbeslut skulle tas?. Då malaj Peterson och minkspecialist Wiktorin drog ner på själva försvarsbudgetens storlek, i samråd med sossar och centrar.
Hasse Z
Hasse Z
2008/08/19
Hemvärnet är en viktig del i försvaret
Hemvärnets numerär har nått den nedre gränsen! Socialdemokraterna har under sin tid vid makten gjort dramatiska besparingar på hemvärnet, från över 100 000 till 35 000 kvinnor och män. Nu är minimiantalet nått. Socialdemokraterna skar i verksamheten dramatiskt under sina 12 år vid regeringsmakten, åren 1994-2006. Därför kan nu inte ÖB:s förslag om en halvering ses som genomförbar eller möjlig.
Jag har, under mina 15 år i vid Hemvärn o Frivilligavdelningen vid I 4/Fo 41 och vid Livgrenadjärgruppen, noga följt hemvärnet och sett betydelsen av dess verksamhet. Visst, hemvärnet skall vara en trygghet också inom den civila sidan, men hemvärnet bör, enligt min mening, ha som huvuduppgift att kunna användas i väpnad strid, detta genom en militär grundutbildning.
Vi får inte "avmilitärisera" hemvärnet. Vi skall också komma ihåg att just hemvärnet är den enda militära "kontakt" som finns i många län efter att olika fredsförband (regementen) lagts ned. Hemvärnet har gjort ovärderliga insatser på många civila områden, som skogsbränder, eftersök av försvunna människor, arbete efter stormar, arbete efter översvämningar och mycket annat. Det har vi sett extra mycket av, inte minst de senaste veckorna där ett antal skogsbränder härjat och där hemvärnet gjort och gör ovärderliga insatser.
Hemvärnets personal i dag är välutbildade, välutrustade och mycket motiverade för sina uppgifter. Hemvärnet är viktig för folkförankringen och hemvärnet skapar trygghet. Hemvärnet är kostnadseffektivt, väpnad strid skall fortsättningsvis också utgöra grunden, men profilen mot civila delen är, som jag sagt, viktig. Hemvärnet skall vara en nationell skyddsstyrka, som en gång sagt i riksdagen, men där det inget blev av den inriktningen.
Oklar är jag däremot då det gäller frågan om de så kallade utbildningsgrupperna, som har en viktig ledningsfunktion för hemvärnet. Socialdemokraternas "slakt" av hemvärnet under 12 år bör nu få sitt slut. Då nu socialdemokraterna åker omkring i landet och "räddar" hemvärnet och hotade försvarsverksamheter får man en fadd smak i munnen, då man vet att "räddarna" från vänsterkanten har stenhårda besparingskrav på försvaret de närmaste 2-3 åren. Att spara 7 miljarder och samtidigt rädda allt går inte ihop, men socialdemokraterna försöker.
Att vänstern ens har mage att låtsas vara räddare - med besparingar på över 10 miljarder - är ju bara löjligt och inte ens i närheten av ordet trovärdighet.
Hemvärnet är en del av försvaret där man får "mycket för pengarna". Hemvärnet är kostnadseffektivt och kanske rent av ett föredöme för övriga försvarsmakten? Jag vill värna hemvärnet - en viktig bit av Sveriges försvar!
Hasse Zettby
Jag har, under mina 15 år i vid Hemvärn o Frivilligavdelningen vid I 4/Fo 41 och vid Livgrenadjärgruppen, noga följt hemvärnet och sett betydelsen av dess verksamhet. Visst, hemvärnet skall vara en trygghet också inom den civila sidan, men hemvärnet bör, enligt min mening, ha som huvuduppgift att kunna användas i väpnad strid, detta genom en militär grundutbildning.
Vi får inte "avmilitärisera" hemvärnet. Vi skall också komma ihåg att just hemvärnet är den enda militära "kontakt" som finns i många län efter att olika fredsförband (regementen) lagts ned. Hemvärnet har gjort ovärderliga insatser på många civila områden, som skogsbränder, eftersök av försvunna människor, arbete efter stormar, arbete efter översvämningar och mycket annat. Det har vi sett extra mycket av, inte minst de senaste veckorna där ett antal skogsbränder härjat och där hemvärnet gjort och gör ovärderliga insatser.
Hemvärnets personal i dag är välutbildade, välutrustade och mycket motiverade för sina uppgifter. Hemvärnet är viktig för folkförankringen och hemvärnet skapar trygghet. Hemvärnet är kostnadseffektivt, väpnad strid skall fortsättningsvis också utgöra grunden, men profilen mot civila delen är, som jag sagt, viktig. Hemvärnet skall vara en nationell skyddsstyrka, som en gång sagt i riksdagen, men där det inget blev av den inriktningen.
Oklar är jag däremot då det gäller frågan om de så kallade utbildningsgrupperna, som har en viktig ledningsfunktion för hemvärnet. Socialdemokraternas "slakt" av hemvärnet under 12 år bör nu få sitt slut. Då nu socialdemokraterna åker omkring i landet och "räddar" hemvärnet och hotade försvarsverksamheter får man en fadd smak i munnen, då man vet att "räddarna" från vänsterkanten har stenhårda besparingskrav på försvaret de närmaste 2-3 åren. Att spara 7 miljarder och samtidigt rädda allt går inte ihop, men socialdemokraterna försöker.
Att vänstern ens har mage att låtsas vara räddare - med besparingar på över 10 miljarder - är ju bara löjligt och inte ens i närheten av ordet trovärdighet.
Hemvärnet är en del av försvaret där man får "mycket för pengarna". Hemvärnet är kostnadseffektivt och kanske rent av ett föredöme för övriga försvarsmakten? Jag vill värna hemvärnet - en viktig bit av Sveriges försvar!
Hasse Zettby
Demokratiutvecklingen
De argument som Ryssland anfört för inmarschen i Georgien är lika användbara för en rad stater längs den ryska gränsen. I exempelvis Lettland bor ungefär 650 000 etniska ryssar, i Estland 350 000, och i Ukraina 8 000 000 stycken för den ryska armén att "försvara" om andan faller på.
Rysslands ledarskap menar att landet har helt legitima säkerhetsintressen i angränsande stater, och att västvärlden inte har det. Varje stat som vänder sig med öppna armar mot Väst, för frihet, säkerhet och demokrati, är således ett hinder för det ryska ledarskapets ambitioner. Men omvärlden kan inte låta Ryssland ha vetorätt över grannländernas demokratiska utveckling.
Ryssland ska inte bestämma över andra länders säkerhetspolitiska avgöranden. Nato, EU och andra freds- och demokratibefrämjande organisationer måste fortsätta att vara starka alternativ till rysk dominans, och fortsätta att ge stöd till dem som vill närma sig Väst.
Hasse Zettby
Rysslands ledarskap menar att landet har helt legitima säkerhetsintressen i angränsande stater, och att västvärlden inte har det. Varje stat som vänder sig med öppna armar mot Väst, för frihet, säkerhet och demokrati, är således ett hinder för det ryska ledarskapets ambitioner. Men omvärlden kan inte låta Ryssland ha vetorätt över grannländernas demokratiska utveckling.
Ryssland ska inte bestämma över andra länders säkerhetspolitiska avgöranden. Nato, EU och andra freds- och demokratibefrämjande organisationer måste fortsätta att vara starka alternativ till rysk dominans, och fortsätta att ge stöd till dem som vill närma sig Väst.
Hasse Zettby
Dags för omprövning
Kriget mellan Georgien och Ryssland ställer Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska utanförskap i blixtbelysning. Kombinationen av anorektiska förband och fortsatta besparingskrav sänder inte precis ut signaler som stärker bilden av ett alliansfritt land med förmåga att värna sina gränser.
Därför är det välkommet att en rad politiker nu öppnar för en omprövning. Frågan är bara om den blir tillräcklig. Den heliga neutralitetspolitiken sitter djupt rotad. Den parlamentariska försvarsberedningen konstaterade i slutet av 2007 att Sverige inte är utsatt för något militärt hot. Klimathotet ansågs vara mer oroande. Internationella fredsbevarande och fredsframtvingande uppdrag prioriterade.
När överbefälhavare Håkan Syrén invände och varnade för utvecklingen i Ryssland, sågs det mest som ett försök att tala i egen sak. Det är klart att det var. Men det var också en analys han var skyldig att göra när politikerna inte ville, eller inte ansåg sig ha råd att göra. Ryssland har under Vladimir Putins år vid makten – och de är långtifrån slut än – rustats upp militärt.
De enorma energireserverna har använts i statens tjänst mer än för att bidra med inkomster till statskassan. Stormaktsambitionerna går inte att ta miste på. Nationalismen är den allt överskuggande hållningen. Samtidigt har finska röster upprörts över att Sverige med sina stora försvarsnedskärningar under senare år överlåter det territoriella försvaret åt Finland.
Till skillnad från i Sverige har ansvariga politiker betonat att Finland även framöver behöver ett "trovärdigt" försvar. Det är en salva som vi svenskar borde vara extra mottagliga för. Någon kanske fortfarande minns hur illa rustat Sverige var då andra världskriget bröt ut, och hur det finska broderfolket övergavs. I dag är säkerhetssituationen självklart annorlunda. Sverige är en del i ett internationellt politiskt nätverk, och medlem i militäralliansen Nato i allt väsentligt utom formellt.
Men försvarets brister är en fråga på fler håll än i Sverige. Tillsammans med övriga nordiska regeringar gör nu den svenska sitt bästa för att täcka upp för varandra, utan att uppröra opinionen. Av någon märklig anledning går det skrämma vuxna svenskar bara genom att andas om Nato. Ett framtida nordiskt försvarssamarbete, som nu utreds, skulle dock enligt försvarsminister Sten Tolgfors (m) bland annat kunna innebära en samgruppering av norskt och svenskt stridsflyg. Men att använda flygplanen i en gemensam aktion med Norge går ju inte. Norge är med i Nato. Så i en krissituation är samgrupperingen intet värd. För någondera part. Kriget i Georgien visar att den ryska björnen inte sover.
Hasse Zettby
Därför är det välkommet att en rad politiker nu öppnar för en omprövning. Frågan är bara om den blir tillräcklig. Den heliga neutralitetspolitiken sitter djupt rotad. Den parlamentariska försvarsberedningen konstaterade i slutet av 2007 att Sverige inte är utsatt för något militärt hot. Klimathotet ansågs vara mer oroande. Internationella fredsbevarande och fredsframtvingande uppdrag prioriterade.
När överbefälhavare Håkan Syrén invände och varnade för utvecklingen i Ryssland, sågs det mest som ett försök att tala i egen sak. Det är klart att det var. Men det var också en analys han var skyldig att göra när politikerna inte ville, eller inte ansåg sig ha råd att göra. Ryssland har under Vladimir Putins år vid makten – och de är långtifrån slut än – rustats upp militärt.
De enorma energireserverna har använts i statens tjänst mer än för att bidra med inkomster till statskassan. Stormaktsambitionerna går inte att ta miste på. Nationalismen är den allt överskuggande hållningen. Samtidigt har finska röster upprörts över att Sverige med sina stora försvarsnedskärningar under senare år överlåter det territoriella försvaret åt Finland.
Till skillnad från i Sverige har ansvariga politiker betonat att Finland även framöver behöver ett "trovärdigt" försvar. Det är en salva som vi svenskar borde vara extra mottagliga för. Någon kanske fortfarande minns hur illa rustat Sverige var då andra världskriget bröt ut, och hur det finska broderfolket övergavs. I dag är säkerhetssituationen självklart annorlunda. Sverige är en del i ett internationellt politiskt nätverk, och medlem i militäralliansen Nato i allt väsentligt utom formellt.
Men försvarets brister är en fråga på fler håll än i Sverige. Tillsammans med övriga nordiska regeringar gör nu den svenska sitt bästa för att täcka upp för varandra, utan att uppröra opinionen. Av någon märklig anledning går det skrämma vuxna svenskar bara genom att andas om Nato. Ett framtida nordiskt försvarssamarbete, som nu utreds, skulle dock enligt försvarsminister Sten Tolgfors (m) bland annat kunna innebära en samgruppering av norskt och svenskt stridsflyg. Men att använda flygplanen i en gemensam aktion med Norge går ju inte. Norge är med i Nato. Så i en krissituation är samgrupperingen intet värd. För någondera part. Kriget i Georgien visar att den ryska björnen inte sover.
Hasse Zettby
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
