Dags för omprövning

Kriget mellan Georgien och Ryssland ställer Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska utanförskap i blixtbelysning. Kombinationen av anorektiska förband och fortsatta besparingskrav sänder inte precis ut signaler som stärker bilden av ett alliansfritt land med förmåga att värna sina gränser.

Därför är det välkommet att en rad politiker nu öppnar för en omprövning. Frågan är bara om den blir tillräcklig. Den heliga neutralitetspolitiken sitter djupt rotad. Den parlamentariska försvarsberedningen konstaterade i slutet av 2007 att Sverige inte är utsatt för något militärt hot. Klimathotet ansågs vara mer oroande. Internationella fredsbevarande och fredsframtvingande uppdrag prioriterade.

När överbefälhavare Håkan Syrén invände och varnade för utvecklingen i Ryssland, sågs det mest som ett försök att tala i egen sak. Det är klart att det var. Men det var också en analys han var skyldig att göra när politikerna inte ville, eller inte ansåg sig ha råd att göra. Ryssland har under Vladimir Putins år vid makten – och de är långtifrån slut än – rustats upp militärt.

De enorma energireserverna har använts i statens tjänst mer än för att bidra med inkomster till statskassan. Stormaktsambitionerna går inte att ta miste på. Nationalismen är den allt överskuggande hållningen. Samtidigt har finska röster upprörts över att Sverige med sina stora försvarsnedskärningar under senare år överlåter det territoriella försvaret åt Finland.

Till skillnad från i Sverige har ansvariga politiker betonat att Finland även framöver behöver ett "trovärdigt" försvar. Det är en salva som vi svenskar borde vara extra mottagliga för. Någon kanske fortfarande minns hur illa rustat Sverige var då andra världskriget bröt ut, och hur det finska broderfolket övergavs. I dag är säkerhetssituationen självklart annorlunda. Sverige är en del i ett internationellt politiskt nätverk, och medlem i militäralliansen Nato i allt väsentligt utom formellt.

Men försvarets brister är en fråga på fler håll än i Sverige. Tillsammans med övriga nordiska regeringar gör nu den svenska sitt bästa för att täcka upp för varandra, utan att uppröra opinionen. Av någon märklig anledning går det skrämma vuxna svenskar bara genom att andas om Nato. Ett framtida nordiskt försvarssamarbete, som nu utreds, skulle dock enligt försvarsminister Sten Tolgfors (m) bland annat kunna innebära en samgruppering av norskt och svenskt stridsflyg. Men att använda flygplanen i en gemensam aktion med Norge går ju inte. Norge är med i Nato. Så i en krissituation är samgrupperingen intet värd. För någondera part. Kriget i Georgien visar att den ryska björnen inte sover.

Hasse Zettby