Rekryteringsproblematik för Försvarsmakten.

En av de viktigaste frågorna i Försvarsmakten är rekryteringen inför framtiden.
Efter införandet av ett yrkesförsvar sommaren 2010, kommer Försvarsmakten helt och hållet att få förlita sig på sin egen rekryteringskraft för att nå personaluppfyllnad. Värnpliktsförsvarets tillgång på personal var trygg, såväl när det gällde soldater som när det gällde att rekrytera officerare. Nu måste aktiv rekrytering ske till varje litet fack av Försvarsmakten och när det rör sig om fack som har 20 personer i hela Försvarsmakten blir det nog rätt svårt att nå ut.

90- och 00-talens nedgång i värnpliktiga innebar överlag inget större problem för rekryteringen av officerare. Kvoterna fylldes oftast, men kanske inte alltid med den kvaliteten som eftersträvades. Dock fanns undantag där problemen under 00-talet blev relativt stora, nämligen inom de personalkategorier vars värnpliktiga blev klassade som ”grå arbetskraft” och därmed försvann. Ofta sammanfaller detta med att det är kategorier eller fack som inte direkt syns i vardagen, men är väsentliga för Försvarsmaktens verksamhet.

Inom flera av dessa kategorier finns det idag en skriande brist på personal, där bristen i många fall är så allvarlig att det är svårt att lösa verksamheten. Underlaget för att rekrytera nya officerare inom dessa kategorier har tidigare varit de egna värnpliktiga, som sedan några år inte finns. Syns man inte, finns man inte, som bekant, och då är det svårt att få ungdomar att söka officersutbildning.

Detta problem kommer förmodligen att betonas än mer i framtiden, även inom andra officersyrken om inte rätt åtgärder sätts in. För att fylla alla soldatbefattningar inom udda tjänster krävs det förmodligen också ett brett intag där rekryten inte får söka speciella tjänster direkt från början. Därefter måste man nog använda ett visst mått av tvång för att se till att alla befattningar är tillsatta, motsvarande vad som tidigare skedde hos Pliktverket.

Försvarsmakten har under 00-talet blivit allt sämre på rekrytering, med undantag av rekrytering till Utlandsstyrkan, där de värnpliktiga soldaterna matats dag och natt med uppmaningen att söka utlandstjänst. Betecknande för rekryteringen verkar problemen med att rekrytera till pilotutbildningarna vara. Spontant tycker man som lekman att det svårligen skulle kunna vara problem att rekrytera till dessa i mångas ögon mytomspunna yrken. De borde vara självrekryterande, men inte. Enligt uppgift har man flera år i rad bara haft några tiotal fler sökande än platser efter första grovsållningarna, vilket fått som resultat att ansökningstiden fått förlängas år efter år. Trots att kraven på att ha gjort värnplikt slopats får man ändå inte fram fler än ca ¾ av behovet.
Liknande problem har meddelats från personal som sköter uttagning av specialistofficerare. Många sökande faller bort direkt eftersom de inte ens uppfyller de krav som ställts för att söka. Vissa sökande får accepteras även om man som uttagningsansvarig känner sig tveksam till personen och dess inställning. Avgångarna från förra årets aspirantutbildning och den efterföljande specialistofficersutbildningen har också varit obekvämt höga.

En paradox är att samtidigt som det nya ”frivilliga försvaret” införs så försvinner stora delar av frivilligförsvaret och framförallt skär man inom den del som är viktigast för rekrytering. Frivilligförsvaret har historiskt varit bakgrunden för en stor del av de värnpliktiga som senare sökt sig till officersyrket eller andra yrken i direkt anslutning till Försvarsmakten. Även nu, decennier efter att man i sin ungdom sprang runt på helger och lov i uniform, bodde ute i skogen, genomförde enklare eldöverfall (stridsutbildning av ungdomar är strängeligen förbjudet idag), så träffar jag på möten nya ansikten med namn som gör att det ringer en svag klocka. Vid närmare efterforskning visar det sig då att våra vägar för länge sedan korsats inom frivilligungdomen.

Det tål att understrykas än en gång, frivilligungdomsverksamheten har varit en ren guldgruva för Försvarsmakten när det gäller rekrytering till officersyrket med tanke på den låga insatsen. Den borde även i framtiden så vara till specialistofficers- och även till soldatyrkena. T ex har idag drygt 50 % av de kvinnliga officerarna passerat genom frivilligorganisationernas utbildning, framförallt ungdomsutbildningen.

Försvarsmakten kostnad för frivilligverksamheten är i sammanhanget försumbar. För de kommande åren beräknas summan till 46 milj kr årligen. Det är dock en minskning med 22 % sedan 2003, trots att vikten av frivilligorganisationernas ungdomsverksamhet ökat kraftigt, vilket också understryks i det senaste budgetunderlaget (2010), samt i frivilligutredningen.

Försvarsmakten strävar också efter att införliva frivilligorganisationernas ungdomsverksamhet i sin egen, med andra ord göra den mer central. Det tror jag är ett felgrepp. Det är bättre att i första hand bedriva verksamheten lokalt och ofta istället för att ungdomarna ska resa in till ett av de få kvarvarande förbanden under sina lov. Antalet elevplatser blir också desto färre när verksamheten ska genomföras någon enstaka gång om året.

Att rekrytera unga människor kräver marknadsföring och helst personlig sådan. Ytterst få lockas av att endast se en tv-reklam eller se en soldat på en utbildningsmässa. Samtidigt har allt färre fått stifta bekantskap med det militära genom sin bekantskapskrets då en försvinnande liten del av dagens ungdom gör värnplikten och att Försvarsmaktens förband idag finns på otroligt få orter. Den lokala ungdomsverksamheten hos frivilligrörelserna är ett utmärkt exempel på detta.

Enligt tidskriften Resumé planerar Försvarsmakten att under de kommande tre åren satsa smått ofattbara närmare en miljard kronor på rekrytering och marknadsföring. Den årliga summan för rekrytering blir då högre än vad mönstringen tidigare har kostat och hälften av många utbildningsförbands årsbudgetar. Jag hoppas verkligen att man får valuta för pengarna. Det finns ingen plats för misslyckanden i rekryteringen när det gäller det framtida Försvaret och det vill till att man verkligen rekryterar aktivt om man ska få ungdomar att teckna bort 4-5 år av sina liv för 17 000 kr/mån. Konkurrensen är minst sagt kraftig.

Wiseman's Wisdoms

Farhågor om den svenska solidaritetsförklaringen.

Artilleriet är idag nerdraget till 24 pjäser, bataljonsartilleriet utgörs idag av det som tidigare närmast kunde räknas som kompaniartilleri (8 cm granatkastare), antalet stridsvagnar närmar sig 60 st, luftvärnet har endast ett mer kvalificerat system med hyfsad räckvidd övriga är begränsade till låg höjd och dager medan luftkriget idag handlar om stora avstånd och höga höjder, 8 st bataljoner för markstrid ska täcka hela landet, varav man ständigt kan påräkna att minst en av dessa kommer att vara engagerad över tiden i en annan världsdel. Tillkommer gör Hemvärnet, men det saknar transport- och skyddsförmåga. Vilket län ska försvaras, vilka ska överges?

Jag tror inte jag är ensam om att kalla det hela ett luftslott. Vad ska Sverige kunna avvara från det nationella Försvaret till våra grannländers stöd? Hur ska hela Sverige kunna försvaras? Återigen går svensk försvarspolitik under kapitlet kejsarens nya kläder.

Vad är värst? En regering som den förra, som hävdar att försvaret ska kunna återuppbyggas när vi ser tecknen på en ökad hotbild eller den nuvarande regeringen som påstår att återuppbyggnad nu skett och att Sverige trots en drastiskt mindre numerär klarar att sköta såväl det nationella försvaret (hela Sverige ska försvaras....) som att bistå våra grannländer?

Kejsarens nya kläder minst sagt...

Det finns inget scenario med en säkerhetspolitisk kris eller konflikt i Sveriges närområde där det är realistiskt att Sverige kan avvara militära resurser för att bistå ett grannland, då försvaret redan är så anorektiskt att man kommer att tvingas välja vilket svenskt län som ska försvaras.

"Sverige har ett nästan dubbelt så stort flygvapen som grannländerna och ett ubåtsvapen i världsklass."

Av den enkla anledningen att Sverige producerar egna flygplan och utbildar sina egna och andras piloter. Idag är fler piloter sysselsatta med stödfunktioner som pilotutbildning, utveckling och exportstöd än vad som finns på de taktiska divisionerna. Sjukt?

"Hela insatsorganisationen kommer att vara tillgänglig och användbar omedelbart – inom en vecka – om Sverige hotas. Tidigare har den politiska kravställningen varit att bara en tredjedel av den nationella insatsorganisationen skulle vara tillgänglig och användbar – inom ett år."

Och innan dess var mobiliseringstiden 24 timmar och efter en vecka skulle hela landet stå på krigsfötter. En vecka är lång tid och kravet på förvarning och underrättelser är fortfarande idag enormt för att en mobilisering ska kunna genomföras. De 8 bataljoner försvarsministern talar sig varm för är just inte mer än 8 bataljoner, d v s en droppe i havet. Det blir 8 bataljoner som ska slåss om de 24 artilleripjäserna, de 60 stridsvagnarna och det knappa luftvärnet som dessutom bara har dagerförmåga (eftersom RBS 70 bl a hade bättre exportförutsättningar än den modernare RBS 90). En mycket imponerande och betryggande organisation. Ska vi försvara Gotland, Stockholm söder om Slussen eller blir det Gästrikland?

SAC-samarbetet ger jag inte mycket för. I många fall är det numerären transportflygplan och inte storleken som är avgörande. Nu avvecklas dessutom en Tp 84 Hercules och bara 7 blir kvar. Dessa är svårt uppbundna av transporter för de internationella uppdragen.

IO 14 som försvarsministern talar sig varm för imponerar inte hittills utan är ännu ett praktexemplar på hur man i Sverige jagat personalrader så till den grad att samma person fyller flera befattningar i olika förband samtidigt. Det är ju dyrt med personal.