Budget utan försvar.

Det rödgröna budgeten - den sista på ett tag? - innehöll inte några direkta nyheter. Och det kanske var väntat, det är regeringar som ibland tvingas springa ifrån sina vallöften.

Därför är det kanske tveksamt om man tänkt så mycket.

När det gäller en av de stora besparingarna för de rödgröna har man med säkerhet inte tänkt alls.

Två miljarder ska sparas på försvaret. Och då är att märka att under 2011 kommer även den rödgröna budgeten att belastas av kostnaderna för Afghanistan. En miljard enligt regeringens budget.

I stället är det, som vanligt kanske man ska säga, främst förbandsverksamheten som ska skäras ner. Men alla områden drabbas - det handlar i någon mån om den berömda osthyveln, vilket kanske också det är ett tecken på att man inte lagt så mycken tankemöda på förslaget.

Det handlar alltså om att försvaret betraktas som en restpost där man kan ta lite pengar då och då för att få slutsumman i sin budget att gå ihop. Två miljarder av 45 är förstås ingen dödsstöt.

Men någon gång tar man bort en sista ostskiva som gör att resten av osten blir oanvändbar - det kan alltså leda till att man får ut väldigt lite av alla de miljarder i försvarsutgifter som är kvar. Man kunde lika gärna avrusta totalt.

Även den sittande regeringens finansdepartement har ju stundom använt samma metod. Som vi minns från konflikten mellan finansminister Anders Borg och försvarsminister Mikael Odenberg, som ledde till att den senare avgick i protest.

Just nu verkar det som om försvaret växt in i den mindre kostymen och är mer berett för att genomföra sina uppgifter än på länge. Insatserna i Afghanistan och utanför Somalia har skapat respekt och gett erfarenheter.

Samtidigt växer av allt att döma försvarsviljan åter i svenska folket. Skälet är förstås att man ser en ökad oro såväl i hela världen som i det svenska närområdet. Rysslands allt större muskler och nu ökade intresse av Östersjön - inte minst i samband med Nordsteamgasledningen - är kanske inget omedelbart hot.

Men kan bli det.

Denna omsvängning i den allmänna opinionen har de rödgröna av allt att döma missat. Kanske beroende på att den socialdemokratiska ledningen senaste året har lyssnat mer på Lars Ohly än på sina gräsrötter - något som dessutom kan förklara en hel del av valresultatet.

Inte bra för ryktet!

Knappt har stormarna kring det nya anställningsavtalet för officerare lagt sig förrän ett 20-tal soldater i NBG:s spaningspluton väljer att sjukskriva sig och "lämna arbetet" i protest mot arbetstidsavtalen, enligt uppgifter i media och forsvarsmakten.se. Enligt Officersförbundet var soldaterna missnöjda med att inte få veta vilka löner som gäller, avsaknad av anställningsbevis och att de därför varken kunde söka bostad eller gå med i a-kassan.

Soldaterna utreds nu för ordervägran, enligt Norrbottens-Kuriren. Andra uppgifter talar om för långa arbetsdagar. För en utomstående kan det verka vansinnigt att soldater kan ha för långa arbetsdagar, men det är i jämförelse till ersättningen. Olika ersättning gäller vid normalt arbete och vid övningar av mer tillämpad art, då särskild ersättning ges för det ökade arbetstidsuttaget. Att soldater "lägger ner arbetet" har förmodligen inte förekommit sedan 70-talets vietnamprotester.

Några dagar tidigare meddelades det att ca 80 soldater i NBG inte fick någon lön i september. Orsaken var liksom tidigare gånger problem i införandet av datasystemet PRIO. Problemet har tidigare i höst drabbat nyanställda soldater som fick klara sig på att låna pengar av sina befäl, medan HR-centrum försökte hitta rätt i listorna.

Ovanstående är missar som Försvarsmakten absolut inte har råd med när man nu är helt beroende av att hålla ett gott rykte som arbetsgivare då samtlig personal ska rekryteras på frivilligt. Samtlig personal måste kunna lita på att man ska få sin lön och veta vilka villkor som gäller. Vem tar på sig ansvaret?

Vart är vi på väg?

Nu ser man början på vad man har ställt till med. Yrkesförsvaret, där orderlinjen bryts och infiltreras av aspekter från pressen, facket och andra släktingar till Bror Duktig.

Tennsoldat Göransson står fast vid sina brev. Bra, säger säkert ryssarna, då blir Sverige av med kompetent befäl.

Fru Sahlin har sålt sin själ (om hon nu har någon) till ärkestalinist Ohly, precis som doktor Faust sålde sin själ till djävulen.

Håkan Juholt blir de rödgrönas talesman i försvarsfrågor. Hans enda tillgång är den oljade truten, men den kan vara farlig nog. Vapenvägrare eller kronvrak, han har aldrig behövt göra ren sin fotbeklädnader från lera. Inte för att det är där kompetensen sitter, men det skadar aldrig med inblick i gräsrotsnivån när man ska yttra sig i den högsta divisionen.
Gu' bevare fosterlandet! Ingen annan tycks vilja göra det.

Vart tog besparingarna inom försvaret vägen?

Nedläggningarna inom Försvarsmakten har inte fått önskad effekt, anser Folkpartiets talesman i försvarsfrågor Allan Widman.
Kompetens har förlorats. Och vart tog besparingarna vägen? undrar han. Kuriren träffade Allan Widman under torsdagens besök på I 19 och A 9. Han är ledamot av försvarsutskottet, försvarsrepresentant i partiet och flitig besökare i militär-Boden.

Våg
Allan Widman har följt nedläggningsvågen inom Försvarsmakten under senare år. Pengar skulle sparas, kärnverksamheten främjas och mera pang för pengarna ställdes i utsikt.
- Efter åtta år i försvarsutskottet kan jag konstatera att jag inte fått de utlovade besparingarna riktigt redovisade för mig. Däremot har viktig kompetens för Försvarsmakten tenderat att sluta.

Flytt
Vid nedläggningar har dessutom nyinvesteringar gjorts.
- Då finns skäl att ifrågasätta nedläggningsviljan. Försvarsmaktens grundorganisation prövas inom ett par år. Det har talats om nedläggning av en flygflottilj och ett arméförband.
- Folkpartiet vill inte se ytterligare nedläggningar där. Vi tror inte att de besparingar som kan göras motsvarar de förluster i kompetens och folkförankring som sker i andra änden.

Brister
I en undersökning bland nästan 1,000 officerare framkommer att åtta av tio anser att brister finns i tillgång på materiel, personal och utbildning.
- Jag blir mycket oroad. Efter vad jag förstår handlar det inte om utrustning som stridsvagnar och flygplan, utan om brist på exempelvis fältuniformer.
Nya logistikorganisationen bör studeras, anser han därvidlag. Att applicera ett civilt marknadsekonomiskt system på en myndighetsverksamhet som Försvarsmakten kanske inte är möjligt.

Strider
Hårda strider med svenskar inblandade ökar i Afghanistan. Hur tar vi emot de hemkommande som fått psykiska problem?
- Man behöver inte från och med 2011 påvisa arbetsskada för att få psykosocialt stöd vid hemkomst, nämner Allan Widman som exempel.

Veteranhem som startats i Danmark?
- Det kan vara bra med ett alternativ som inte är myndighetskontrollerat och där man inte känner att man pratar med sin arbetsgivare. Jag är helt för detta.

Jaha, Allan Widman sitter i Försvarsutskottet och vet inte vart pengarna som sparas in vid nedläggningar tar vägen. Vore det inte dags för en hårdför insats av revisorer?
Kalla in Britt-Marie Ahlenius!

Hasse Zettby

Rödgrön röra.

Jo, jag tackar. Kent Härstedts enda merit är att han är simkunnig, han lyckades bada med framgång under Estonianatten. I övrigt har han inte gjort ett skvatt, annat än att uttala sig på skrävelskånsk dialekt.
Fru Sahlin däremot tar sig vatten över huvudet när hon först säger nej till SD och sedan gladeligen tar emot hjälp av nazisterna när kommunistena ska tvinga på det dumma folket sin egen talman. "Vi har rätt till en egen lösning, att det blev så här rår vi inte för. "
von Sydow var däremot ärlig och rättfram.

Nya insatsregler!

De nya insatsreglerna är bara en av ett antal saker som den svenska Afghanistaninsatsen behöver. Det är sedan tidigare väl känt, även politiskt, att insatsen är en huvudfoting med stor andel ledning och stödfunktioner i förhållande till operativ del. Det svenska ansvarsområdet är enormt och även om den afghanska polisen (ANP) och militären (ANA) är de som ska göra grovjobbet behöver de stöd från ISAF och ett hundratal svenska soldater på en yta motsvarande Götaland, förslår inte långt. Det är svenska politiker väl medvetna om efter sina besöksresor i Afghanistan, men det är inget man våga ta upp i Sverige. Regeringen har satt sin gräns vid 550 man samtidigt i Afghanistan, även om Försvarsmakten uttryckt önskemål om betydligt fler soldater för att kunna lösa uppgiften bättre. Andra förmågor som är hett eftertraktade är ökad spaningsförmåga genom taktiska UAV: er (den nya taktiska UAV: n är ett känt sorgebarn och den gamla är man ovillig att skicka till Afghanistan), samt ökade signalspaningsmöjligheter, t ex genom S 102.

HansZettby

NH-90 (Hkp 14) Är det något att ha?

Följande hemliga rapport från Bundeswehr publicerades i Bild Zeitung den 23 februari 2010.

Den nya NATO-helikoptern är inte lämpad för transport av soldater

Den nya NATO-helikoptern NH90 är världens modernaste helikopter. Kroppen består till 80% av kolfibermaterial, stjärtpartiet är utformat med stealth teknologi, och helikoptern är därigenom svår att upptäcka på radar. Som den första helikoptern överhuvudtaget är den helt datorstyrd med fly-by-wire. Bundeswehr har beställt 122 stycken av denna superluftfarkost för 4,6 mdr euro (ca: 45 mdr kr). På grund av den komplicerade tekniken har det redan tidigare kommit till massiva förseningar.

Det finns nu ett stort problem! Som militärhelikopter duger den överhuvudtaget inte! En undersökning av experter från armén ger följande resultat:

Genom den ringa frigångshöjden kan soldater bara i- och urlasta när NH90 står på fast underlag och det inte finns något som sticker upp mer än 16 cm.

Eftersom rampen i aktern är för svagt konstruerad kan soldater inte i- och urlasta den vägen. (Detta torde accentueras i den svenska versionen, Hkp 14, då rampen, till följd av höjningen av kabintaket blivit längre, och i dagsläget till och med är låst i stängt läge).

Golvet i kabinen är så svagt konstruerat att den inte är ”infanteriduglig”. Marschskor skadar golvet.

En samtidig transport av soldater och lastpallar är inte möjligt.

Truppsätena är för soldaterna obekväma, osäkra och för svaga. De som med stridspackning väger över 110 kg får inte flyga med.

Utrymmet i kabinen är så litet att en skyttegrupp med stridspackning endast kommer in om Ak, Grg och packning läggs löst på golvet.

Installationen av Ksp är av plastbrist ”olämplig”. När helikoptern landar i stridszon måste den understödjas av andra enheter.

Eftersom det inte finns lämpliga remmar för fastsurrning av dem, är transport av tyngre vapen som Milan, granatsprutor och Stinger-raketer inte möjlig.

För den speciella insatsförfarande som KSK (motsv. vårt SSG m.fl.) använder med ”Fast rope” blev NH90 inte tillåten. Dess prestanda (bara en vinsch, för många soldater efter varandra) ansågs inte tillräckliga. Inte heller fallskärmshoppning med automatisk utlösning är f n tillåtet.

Sammanfattningsvis rekommenderar experter från ”Luftlandetransportschule” torrt att ”när det så är möjligt skall alternativa luftfarkoster användas för transport av infanteriförband.”

Högkvarteret har under den gångna hösten och vintern utrett möjligheterna att anskaffa ett helikoptersystem som i väntan på att Hkp 14 blir operativ skulle kunna användas för bl.a. MEDEVAC i Afghanistan. Olika alternativ granskades och än en gång slogs det fast att Hkp 4 inte är en lösning (varför vissa politiker fortsätter att vurma för Hkp 4 är därför en gåta). UH-60 Black Hawk och en ny, betydligt vassare version av Hkp 10 benämnd EC725 granskades också. Försvarsmakten räddades dock av gong-gongen då amerikanarna tillfört ett ingenjörförband med erforderligt helikopterstöd till Mazar-i-Sharif där den svenska styrkan är baserad. Problemet är bara det att amerikanarna kan komma att dra sig ur lika snabbt som dom kom och då sitter vi där igen.

Till hösten kan en ny regering med annan uppfattning vara på plats i Rosenbad. Oddsen för att uppnå en långsiktigt hållbar lösning på helikoptermaterieleländet är tyvärr skyhöga. Många - såväl politiker som militärer - tycks känna sig kallade. De utvalda, som vet vad dom håller på med, blir under tiden allt färre. Många har offrats på omstruktureringarnas och omlokaliseringarnas altare medan andra valt att mer eller mindre frustrerade lämna Försvarsmakten. Jag hoppas innerligen att de ännu kvarvarande och tappert kämpande kamraterna härdar ut i de växlande vindar som blåser än hit och än dit med varierande styrka.

Hans Zettby

Personröster och partipiska

Att det är val i höst har förhoppningsvis inte undgått någon. Man kan dock hoppas att allmänheten i år har bättre koll på vilka som sitter på regeringsmakten i år än motsvarande tidpunkt 2006.

Ytterst få väljare utnyttjar sin möjlighet och rätt att personrösta. Än färre verkar sedan utnyttja möjligheten att påverka sina politiker genom att i klartext kontakta dem och uttrycka vad man som väljare förväntar sig av sin politiker och vilka ämnen man vill att de ska driva. Man ska heller inte vara rädd för att i förväg innan valet kontakta en politiker man funderar på att rösta på och höra sig för hur de ställer sig till olika frågor.

En representativ demokrati som den svenska bygger helt och hållet på att allmänheten talar om för politikerna vad man förväntar av dem. Därför är det så otroligt synd att så få utnyttjar den möjligheten. Man brukar säga att vi får de politiker vi förtjänar. Snarare är det så att vi får den politik vi förtjänar.

Ett problem i Riksdagen är partipiskorna som gör att trots personval, har ledamöterna svårt att följa sitt eget hjärta och driva sina egna frågor. Många frågor avgörs redan på respektive partis partistämma där man bl a antar partiprogrammet. Vissa frågor förs upp i riksdagsgruppen. Vid votering i Riksdagen är det i princip i alla frågor redan bestämt hur partiet ska rösta och man ser inte med blida ögon på dem som röstar "fel". Sålunda kan man egentligen ifrågasätta nyttan av riksdagsdebatterna. Ledamöterna har redan klara instruktioner vilken knapp det är som gäller. Man kan också fundera på om man inte ska rikta samma kritik mot Riksdagen som den som ofta riktas mot försvarsmakten - är inte huvudet för stort? Behöver man verkligen alla 349 ledamöter, eller kan det räcka med 149? Skulle det vitalisera politiken med färre politiker för allmänheten att hålla reda på eller blir effekten motsatt?