Budget utan försvar.

Det rödgröna budgeten - den sista på ett tag? - innehöll inte några direkta nyheter. Och det kanske var väntat, det är regeringar som ibland tvingas springa ifrån sina vallöften.

Därför är det kanske tveksamt om man tänkt så mycket.

När det gäller en av de stora besparingarna för de rödgröna har man med säkerhet inte tänkt alls.

Två miljarder ska sparas på försvaret. Och då är att märka att under 2011 kommer även den rödgröna budgeten att belastas av kostnaderna för Afghanistan. En miljard enligt regeringens budget.

I stället är det, som vanligt kanske man ska säga, främst förbandsverksamheten som ska skäras ner. Men alla områden drabbas - det handlar i någon mån om den berömda osthyveln, vilket kanske också det är ett tecken på att man inte lagt så mycken tankemöda på förslaget.

Det handlar alltså om att försvaret betraktas som en restpost där man kan ta lite pengar då och då för att få slutsumman i sin budget att gå ihop. Två miljarder av 45 är förstås ingen dödsstöt.

Men någon gång tar man bort en sista ostskiva som gör att resten av osten blir oanvändbar - det kan alltså leda till att man får ut väldigt lite av alla de miljarder i försvarsutgifter som är kvar. Man kunde lika gärna avrusta totalt.

Även den sittande regeringens finansdepartement har ju stundom använt samma metod. Som vi minns från konflikten mellan finansminister Anders Borg och försvarsminister Mikael Odenberg, som ledde till att den senare avgick i protest.

Just nu verkar det som om försvaret växt in i den mindre kostymen och är mer berett för att genomföra sina uppgifter än på länge. Insatserna i Afghanistan och utanför Somalia har skapat respekt och gett erfarenheter.

Samtidigt växer av allt att döma försvarsviljan åter i svenska folket. Skälet är förstås att man ser en ökad oro såväl i hela världen som i det svenska närområdet. Rysslands allt större muskler och nu ökade intresse av Östersjön - inte minst i samband med Nordsteamgasledningen - är kanske inget omedelbart hot.

Men kan bli det.

Denna omsvängning i den allmänna opinionen har de rödgröna av allt att döma missat. Kanske beroende på att den socialdemokratiska ledningen senaste året har lyssnat mer på Lars Ohly än på sina gräsrötter - något som dessutom kan förklara en hel del av valresultatet.