2011/12/06

Vad står att läsa i pressen då?


Att Sveriges försvar är helt utblottat dådet gäller kvantitet, utbildning och träning. Att Sverige i princip kan intas på en dag av Sovjetunionen, förlåt Ryssland. Gotland tar man på en kafferast. Vill man upplysa svenska folket så om sakers tillstånd?


Nejhej då… Viktigare är hur det tillgår på Lundsberg m fl internatskolor, där föräldrar köper sig fria från uppfostraransvaret för sina barn @ SEK 100 000 per termin och barn. Skolan borde kanske döpas om till ett mera passande namn: Lunsberg?

Och ännu viktigare är att tillgodose svenska folket om statschefens amorösa? Erotiska? affärer vid sidan av ingånget äktenskap.

Som dessutom beskrivits i bokform och vars författare aldrig kan komma ens i närheten av August- eller Nobelpriserna. Sedan har statschefens s.k. barndomsvänner försökt få den uppgiftsutlämnande maffiabossen att dementera, till ett pris av ett sex(!)siffrigt belopp, men begynnelsesiffran 6 (!). Ätteläggets fader presenterade sig för övriga föräldrar under namnet ”Noppe” Lewenhaupt. ”Noppe”… Det låter som garnet i ylletröjor av sämre kvalitet. En annan statschefsvän sägs lystra till namnet ”Aje” Philipson, döpt Anders och son till bilimportören av Mercedesfabrikaten. Vad jag hört om denne är att hans begåvningsnivå inte lär imponera lika mycket som hans förmögenhet.

Sådana ”vänner” har alltså försökt köpa loss en illasinnade informationen om statschefen, som dessutom verkar ha nedlåtit sig till att hålla sig underrättad om hur anlitade ”stjärnadvokaters” förhandlingar förlöpt.

Med sådana vänner behöver statschefen inga fiender. Skulle denne kvällstidningsutsago visa sig vara sann har Sverige bara två möjligheter

1) föreslå statschefen villkorslös abdikation och införa monarki, kanske med president Juholt som statschef. Då får socialdemokraterna den seger de väntat på sedan Ådalen – 31.

2) föreslå statschefen abdikation till förmån för sympatiska dottern Victoria.

Men – mitt i denna härva glömmer man den det kanske är mest synd om: drottning Silvia. Utan hennes briljanta intellekt och känsla för att föra sig skulle Sverige ha varit republik för länge sedan.

Vad kostar inte ett presidentval? Skjortan, jämfört med monarkin. Och på längre sikt: pensioner till kommande f.d. presidenter. Plus sociala avgifter…

Behåll monarkin, inte anarkin, återinför allmän värnplikt och gå med i Nato! Vår enda chans att slippa Vladimir Putin.

Salut!

2011/10/23

Hur kunde det gå så med det svenska försvaret?

Mer och mer börjar det tydligen gå upp för vårt lands försvarsintresserade medborgare att dagens svenska försvarsmakt är illa urgröpt och föga funktionsduglig, särskilt nu sedan systemet med värnplikt ersatts med ett frivilligt yrkesförsvar av löjligt ringa numerär.

Under och lång tid efter andra världskriget rådde det i stort sett samsyn beträffande försvaret mellan vad som då kallades de demokratiska partierna. Vi förberedde oss för att möta en sovjetisk invasion över Östersjön och/eller landgränsen i norr.
Visserligen var den militära kostymen för stor i förhållande till tilldelade medel med tio av de tjugo infanteribrigaderna bristfälligt övade och utrustade och svagheter också på pansarsidan. Visserligen drogs förband och repövningar in i budgetreglerande syfte. I förhållande till dagens läge var det ändå ett försvar värt namnet.

Så blev svenskarna ett folk utan försvar.
Så kom 1990-talet. Det kalla kriget var slut och nya generationer hade inga personliga minnen från andra världskriget och dess beredskap. Försvaret fick se allt fler förband försvinna, bland annat i den forna garnisonsstaden Linköping. Fram emot sekelskiftet blev det riktigt kritiskt. Warszawapaktens kollaps, Rysslands svaghet och så småningom, EU:s och NATO:s utvidgning, gav en falsk trygghetskänsla.

På 1990-talet stod det klart för alla att invasionsförsvarets dagar var räknade. Det behövdes ett nytt försvar. Reformer drogs igång och en dag var försvaret av territoriet nedlagt, utan att någon egentligen hade velat det.

De underliggande drivkrafterna bakom processen, prioriteringen av internationella insatser och satsningen på det nätverksbaserade försvaret var den tidigare chefen för högkvarteret generallöjtnant Johan Kihl en av de centrala aktörerna när ritningarna för omstruktureringen av försvaret drogs upp. I det stora tigandet som präglat åren med det nya försvaret är han ett av undantagen och nu skarpt kritiskt.

1997 lanserde Kihl tanken på en operativ time out under tio år som skulle utnyttjas för att bygga om försvaret för att möta hot på lång sikt, men när det hotlösa tillståndet var över kvarstod det istället bara spillror av försvaret. Den brända jordens taktikinnebär att under reträtt lämna ett förött land efter sig. Det skall bli så lite kvar till fienden som möjligt. I försvarsbeslutet 2000 och särskilt 2004 tillämpades taktiken på hemmaplan och efter reträtten fanns det nästan inget kvar. Det var som en slåttermaskin gått fram, förband efter förband försvann.

Under den stora oredans tid föreslogs att det skulle tillsättas en undersökningskommission för att granska den kaotiska nedmonteringen av försvaret. Hur kunde det gå så fel och på så många fronter? Någon sådan kommission såg jag aldrig röken av. Förstås.

Det var dags för en ny typ av försvar. Invasionsförsvaret skulle ersättas av ett insatsförsvar, vad det nu betydde. Bland annat prioriterades de internationella insatserna och ett nätverksförsvar, som hitintills inte blivit vad dess förespråkare hoppas på.

Det tar lång tid att vända en supertanker och det gäller också det svenska försvaret. Uppbundna med stora beställningar in i framtiden av materiel som inte längre behövdes gällde inte bara JAS Gripen, politikernas sparbeting tillsammans blev det en svart militärfars.
Misslyckad omvärldsuppfattning med ett Ryssland, som fick bättre ekonomi till följd av lukrativ gas- och oljeexport och ånyo kunde satsa på militären. Däremot gick ryssarna inte mot ökad demokrati och stabilitet.

En allt mer uppenbar tröghet i det svenska militära systemet. Den time out på tio år, som strax före sekelskiftet föreslogs för att forma ett nytt försvar, blev en black out. Tur att gamla tänkande och självständiga generaler som Ehrensvärd, Almgren och Skoglund slapp uppleva eländet! Det var väl ytterst få som ville ha det så. Det bara blev så.

Jag kan rekommendera Wilhelm Agrells välskrivna ”Fredens Illusioner” med underrubriken Det svenska försvarets nedgång och fall 1988-2009. Efter 2005 har vi inte haft något nationellt försvar, efter Georgienkriget 2008 måste man vara blind om man inte ser de säkerhetspolitiska riskerna. Här försvann idén om evig fred i spillror.

Agrell är en kylig analytiker men resultatet av granskningen blir ändå väldigt kritisk och hur skulle det kunna vara annorlunda. Det avgörande felet bakom försvarshaveriet, menar Agrell, är att det skedde ett säkerhetspolitiskt tankesystem med föreställningen om en ny alleuropeisk säkerhetsordning som grund. Time out blev black out. Fanns det inget hot mot Sverige behövdes inte heller något försvar utom i långt-bort-i-stan.

När försvarsminister Sten Tolgfors talar om att hela Sverige ska försvaras är det som att lyssna till tal i tungor. Här och nu, hemma och borta.
Men försvaret var inte först med avrustningen. Det var Svenska kyrkan. I den nya psalmboken, antagen av kyrkomötet 1986, finns den gamla krigarpsalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” inte längre kvar.

Ska det någon gång anordnas korum får man ta till alternativet i sådana sammanhang: ”Din klara sol går åter opp”. Alldeles oavsett rådande väderlek.
Hans Zettby
(M)

2011/08/22

Svar på Rovdjursfrågan


Har Sverige en egen vargstam? Nej! Det är samma vargstam som har sitt utbredningsområde från östra delen av Sibirien, via Ryssland, Finland och Norge. Med en liten isolerad spillra inom Sverige.
Då borde väl genetiskt värdefulla individer kunna vandra fritt över hela regionen = taigabältet och via avel med ”svenska” vargar kunna se till att det blir nya gener och nytt blod infört i Sverige?
Nej!
Och vad är det som hindrar?
Samerna. Med moderna studsare och förnämliga kikarsikten släpper de inte in en varg som kommer österifrån, via Finland. Samerna skiter i svensk lag, eftersom svensk lag aldrig gynnat samerna. Inga problem med jakttider och licensjakt. Näejdå.
Skjut, tig och gräv, populärt förkortat STG. Samerna släpper ingen jävul över bron, precis som Sven Duva.
Risk för angiveri, skvaller, polisundersökningar och åtal?
Aldrig.
Min granne Kristian var uppe i Norrland och jagade. Plötsligt small ett enstaka skott någonstans långt från Kristian och hans jaktsällskap.
”Vad var det?” undrade Kristian.
Jaktledaren log. ”De’ ska du lära dej från början, att här uppe frågar man inte när man hör ett enstaka skott”.
Vi får se hur det kommer att gå med det storstilade tänkeriarbetet från
Rosenbad och Helgeandsholmen…
Men inom EU kommer man att bli nöjda. Ty till EU slipper aldrig sanningen. Och den ”svenska vargstammen” kommer fortfarande att försvagas av inavel och degenerering.
Sådant är livet. Men envisas man med att bara sitta på arselet i riksdag och utskott lär man sig aldrig något. Om verkligheten.

Vad har dessa miljöhetsarorganisationer för mandat att företräda svenska folket? Deras medlemmar är ju inte tillsatta vid allmänna val!
Dags för Reinfeldt att för en gångs skull sätta ner foten.
Miljöorganisationerna ska väl nu behöva höja medlemsavgifterna ordentligt.
Så att de får råd att betala vad deras odemokratiska tilltag kostar svenska staten.
Kan de presentera en ekonomisk kalkyl över värdet av vargintroduktionen som tillförs svenska statskassan?
Bjäbba och spela Bror Duktig kostar dem ingenting. Men kalaset blir dyrt för övriga skattebetalare. Som ej tillfrågats!
Per/

2011/08/21

Rovdjursfrågan

Alliansen, med ”huvudjägaren” (M) tycks förbise att det finns väljare både bland pensionärer och jägare. Varför reta upp dessa ”folkgrupper”? Eller har Alliansens politiker tröttnat på sina uppdrag och vill göra något annat när Håkan Ljugholt och hans pack tar över Sveriges ledning?

När det skulle folkomröstas om medlemskap i EU uppstod en ohelig allians mellan Göran Persson och Carl Bildt, som till varje pris ville ljuga ihop fördelarna för Sverige att gå med i EU. Jägarna var oroliga, med hänsyn till andra regler och annan politik nere i Europa, för att de urgamla rättigheterna skulle inskränkas. Politikerna insåg faran och ljög ihop löften om att jägarna skulle få sitta ”i orubbat bo”. Det ljugs ju aldrig så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt…

Bland det första som hände var att kommunissan Margareta Winberg, till och med utan att EU hade bett om det, förbjöd den urgamla vårjakten på sträckande morkullhanar. Winberg och Göran Persson drog inte jämnt, Winberg fick sparken och ersattes av en annan f.d. kommunistprinsessa, Annika Åhnberg.

Klok, skärpt, och med betydligt mer under pannbenet än Göran Persson. Annika Åhnberg insåg vad frågan betydde för jägarna, och därmed i röster för politikerna. Hon upphävde Winbergs beslut och Sveriges jägare kunde återgå till den mycket spännande vårjakten.
Så insåg till och med Göran Persson vem som var intelligentast och sparkade Åhnberg, och för att ytterligare visa vem som bestämde tillsatte han på nytt kommunissan Winberg. Bland det första hon gjorde var att undanröja Åhnbergs beslut och det blev slut med vårjakten för andra gången.

Då hade EU hunnit vakna och införlivade morkullhanarna i sitt fågelskyddsdirektiv, och därmed är det omyndigförklarade svenska folket överkört för gott på denna punkt och så får det bli ända tills att vi går ur EU (och in i Nato i stället).
Läxan svenska jägare lärde sig är att politiker i allmänhet, och deras löften i synnerhet, inte går att lita på.

Nu står striden om våra svenska rovdjur, där EU och de EU-trogna politikerna har stöd av champagnevänstern, boende på Södermalm och på fritiden hemmahörande runt Stureplan, uppbackade av Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen, vilkas åsikter gärna får utrymme i pressen. Vår miljöminister Andreas Carlgren ville visa EU att här i Sverige bestämmer svenskarna och därmed låta oss fortsätta med årlig jakt på varg, för att det antal vargar Sveriges riksdag tagit beslut om (210 individer) inte skall överskridas.
EU satte ned foten så att Reinfeldt vek sig för européernas sätt att besluta över svenska folket. EU krävde till och med att det av Sveriges riksdag beslutade maximala antalet vargar skall undanröjas!

I Sverige finns det medborgare som aldrig tidigare har behövt leva med varg in på knutarna och som faktiskt är rädda för dessa rovdjur. Men detta bekymrar inte EU-politikerna i garanterat vargfria Bryssel eller Straßbourg. Bönder blir gång efter annan av med sina får och jägare och hundägare mister sina husdjur. Skillnaden mellan vad staten i nåder eventuellt kan betala ut i ersättning bestrids inte av Rovdjursföreningen. DÅ är det inte deras djur längre…

Nästa exempel är den för människan betydligt farligare björnen. Här har man på Helgeandsholmen tagit beslut om att björnstammens numerär ska vara
1 000 individer. Vi har runt 3 000, enligt inventeringar, spillningsprover och DNA-undersökningar. Från jägarsidan och andra intressenter har man begärt ökad jakt på björn, men myndigheterna har tvärtom i vissa fall skurit ned kvoten. Till Rovdjursföreningens glädje. De renskötande samerna, som vi påstås måna om, mister varannan renkalv som blir björnföda. Men det bryr man sig inte om på Helgeandsholmen.

Om politikerna inte vill lämna Stockholm för att bilda sig en uppfattning på plats ute i naturen (med risk att gå vilse) kunde de gärna läsa Svensk Jakt, Jakt & Jägare, Jaktmarker och Fiskevatten, där rovdjursproblematiken rapporterats sedan många år tillbaka.

Men man vill kanske inte veta? Då måste man agera för att inte väljarna ska uppfatta det som brist på handlingskraft. Dessutom uteblir väl en och annan bjudlunch när man besöker husse, d.v.s. EU, för att fjäska in sig hos makthavarna.
Det blir inte bättre när Håkan Ljugholt och hans pack tar över, tyvärr. Annat än att vi slipper se och höra velighetsminister Reinfeldt i massmedia.
HasseZ

2011/03/27

Sossarna om NATO

Att sossarna tidigare tog avstånd från officeillt svenskt medlemskap i Nato hade sin grund i att man ville hålla kommunistregimerna i öst om ryggen. Men att fortfarande hävda samma linje i fråga om svenskt medlemskap är en fråga om senildemens och inget annat. Vi får väl se om partiet kommer att tycka som Juholt i fortsättningen. För Sveriges vidkommande togs vänstertrafiken bort 1967. Men den politiska vänsterstyrningen är svårare att få bort.

2011/01/03

Värna värnplikten

Värnpliktssystemet är oöverträffat även inför internationell tjänst

”För uppgiften krävs en indisk bataljon, ett irländskt kompani eller en svensk pluton ”. Talesättet myntades under FN:s operationer i Kongo. Det låter chauvinistiskt och var kanske överdrivet men det tillkom efter ett antal uppmärksammade insatser av svensk trupp för snart 40 år sedan. För första gången kunde svenska ”civila” soldater i strid jämföras med värvade yrkesmilitärer. Jämförelsen utföll till vår fördel, vilket förvånade även svenska bedömare.

Varför lyckades vi och var operationen i Kongo unik? Nej – men i så måtto var den unik som det var första gången sedan andra världskrigets finska fronter som svenska förband deltog i strid. Däremot har svenskar därefter, i ett antal FN-operationer utsatts för liknande situationer som den i Kongo. Framförallt i den inledande fasen av fredsbevarande insatser har förekommit tvångsåtgärder, som rätteligen bör betecknas som fredsframtvingande (Peace Enforcement) – dock lokala och begränsade till tiden. Det gäller framförallt under det svåra första halvåret på Cypern 1964, efter Jom Kippur-kriget i Sinai i mitten av 1970-talet och senast i Bosnien 1992 - 93


Utan undantag har svenska förband fått de högsta betyg. De enda som kunnat mäta sig är faktiskt övriga nordiska länders förband. De har alla haft allmän värnplikt. Utländska bedömare har öst lovord över den svenska initiativkraften och effektiviteten. ”Världens bästa FN-soldater ” utbrast den kanadensiske generalen Mac Kenzie i Sarajevo. Han kunde jämföra med sitt eget lands förband, helt bestående av yrkessoldater.

Det svenska reservofficerssystemet har likaså bestått provet väl. Reservofficeren, i det civila ofta en chef i samhälle och näringsliv, med goda språkkunskaper och som fått militär ledarskapsutbildning, har varit framgångsrik såväl i skyttebataljoner som i minröjningsenheter och andra specialförband. I internationella observatörsgrupper har reservofficeren ofta löst sina uppgifter väl så bra som yrkesofficeren.

Pluralismen höjer förbandets totaleffekt.
Varför möter yrkestrupp så ofta svårigheter, som däremot bemästras av värnpliktssoldater? Svaret ligger i mångfalden av egenskaper och kunskaper i förband med olika slags människor. Ett svenskt FN-förband är en miniatyr av samhället. I gruppen finns snickaren, läraren i klassiska språk, VVS-montören, butiksbiträdet, dataingenjören, den teologie studerande och den arbetslöse skogsarbetaren. De mest skiftande utmaningar kan mötas. Soldaterna har olika politiska åsikter och de mest skiftande svar på olika åskådningsfrågor. Pluralismen höjer förbandets totaleffekt och ger även en större inneboende kraft att bevara etiska värden under hårt yttre tryck.

Åldersspridningen är större än i de flesta yrkesarméer, vilket ökar den sammanlagda styrkan av förbandet. I bästa fall har några soldater också gjort repetitionsövning. Den högre levnadsåldern ger en större livserfarenhet när kulturkrockar och mänskliga tragedier skall mötas.

De flesta uppgifter som ges ett fredsfrämjande förband avser ingalunda strid eller minröjning. Nej, det kan gälla flyktingmottagning, utväxling av fångar, överlämning av stupade och oändliga förhandlingar i anslutning därtill. Det kan gälla livsmedelstransport till svältande byar, sjukvård, katastrofhjälp, reparation av broar och vägar… Inte minst den dagliga närvaron vid patrullering ute i byarna för att skapa trygghet och förtröstan inför framtiden görs bäst av icke-legosoldater.

En ständig samverkan krävs med andra humanitära organisationer. Dessa är många, under 1990-talets Bosnien och Angola c:a 200 stycken och med högst skiftande ledning och förmåga. Ofta får det militära förbandet ta på sig rollen av samordnare i kraft av den bättre organisationen och de starkare resurserna. Hög utbildning och vida perspektiv på olika samhällsproblem krävs i denna samverkan. I den humanitära funktionen har militära enheter som rekryterats ur det civila samhället därmed ett klart försteg.

Härtill kommer alla elementära och triviala vardagsuppgifter för att överhuvud överleva i en främmande miljö med sönderslagen infrastruktur. Utbildade hantverkare i leden är ovärderliga för att lösa de praktiska problemen.

I yrkesarmén saknas civila kunskaper. Den värvade soldaten kan en sak. Värnpliktssoldaten kan tack vare pluralismen möta olika utmaningar och agera mer flexibelt.

Exemplet Libanon.

I mitten på 1980-talet insattes en svensk underhållsbataljon i Libanon. Den avlöste då en fransk bataljon med stor andel yrkessoldater. Det dröjde inte länge förrän den israeliske förbindelseofficeren konstaterade: ”Since the Swedes came the problems at the border have decreased with at least 90 % ”. Säkert också det en överdrift. Men han syftade på vårt obyråkratiska och effektiva sätt att genomföra underhållstjänst över nationsgränsen Israel-Libanon. De som gjorde grovjobbet var meniga lastbilsförare rekryterade ur civila svenska transportfirmor. ”Civila” soldater, vana att klara sig på egen hand i sitt ordinarie arbete som långtradarchaufförer i Europa. Vana vid gränspassager, tullproblem och olika samhällssystem. Pappersexercisen förbereddes av unga kvinnliga stabssergeanter meriterade i resebyråbranschen och i exportföretag – de kunde också charma den mest stingslige chef vid gränspassagerna.

Den värvade bilföraren fick ej heller uppträda ensam. Han styrdes i detalj av en underofficer –ingen av dem hade kunskaper om annat än den egna armén – båda körde fast i den orientaliska byråkratin.

Strid och humanitär verksamhet.

En fredsframtvingande insats (Peace Enforcement) innebär inte att de rent humanitära uppgifterna minskar i betydelse och man får inte förledas tro att en yrkestrupp skulle lämpa sig bättre när strid väntas. De svenska FN-bataljoner som tjänstgjort i sådana lägen (mest kända är Kongo 1961- 62, Cypern 1964 och Bosnien 1993) har varit ytterst framgångsrika såväl när förbanden löst stridsuppgifter som när de haft humanitära uppgifter. Uppgifterna går för övrigt i varandra. För att lösa en humanitär uppgift måste kanske en väg spärras mot en aggressiv part och en annan väg minröjas och öppnas för att evakuering av sårade flyktingar skall kunna genomföras. I verkligheten är det ofta påtagligt svårt att renodla uppgifterna till strid eller humanitär verksamhet.

Ofta förbisett är svårigheter att överhuvud kunna rekrytera yrkessoldater i ett modernt samhälle. Yrkessoldaten får inte den sociala ställning som däremot oftast är fallet i ett utvecklingsland där arméns anställda – även meniga soldater – innehar högstatusyrken. Soldatyrket lockar inte de lämpligaste i en industrialiserad stat.

Värnpliktsförsvar innebär elitarmé.

Med vilken rätt kan man påstå att Sverige borde ha en ”elitarmé” i stället för värnpliktsförsvar. Sanningen är tvärtom att den armé vi haft var en verklig elitarmé för såväl landets eget försvar som vid internationell tjänst.

Allt talar för att den rekrytering vi haft bör fullföljas och utvecklas vidare. Det vill säga:

• Full militär tjänstgöring c:a 8-18 månader för krigsorganisationens behov inklusive för dess personalreserv. Utbildningen meriterar för internationell tjänstgöring.

• En kortare utbildningstid om 3-5 månader för förband med enklare uppgifter och för en andra personalreserv. Utbildningen meriterar för internationell tjänstgöring i ett antal specialbefattningar där de civila kunskaperna är av särskilt stort värde. T ex vissa hantverkare, förare av tyngre civila fordon m.fl. – alltså till uppgifter där vi ofta haft svårigheter att rekrytera tillräckligt stort antal lämpliga sökande. Civila kunskaper är för ett stort antal befattningar väl så viktiga som en lång militär utbildning.

• För övriga – även för kvinnor – en kort allmänorienterande kurs om vapen och vapenverkan, sjukvård mm. Den skulle endast i undantagsfall kvalificera till militär internationell tjänst. Men å andra sidan kan faktiskt kvinnlig personal redan idag besätta ett antal specialistbefattningar efter endast tre veckors militär utbildning. De gör det med den äran och till stor nytta för sitt förband. Kursen skulle ha ett stort samhälleligt värde. Den skulle inte minst bli ytterst värdefull för de många civila biståndsarbetarna. De kunde lära sig de enklaste reglerna att undvika minor, lägga tryckförband osv. Alltför ofta har FN-soldater ute på stridsfåltet tvingats till svåra räddningsoperationer för att hämta hem unga, idealistiska men militärt totalt okunniga biståndsarbetare som hamnat i korselden eller i minfålt.

Förutom dessa tre värnpliktskategorier behövs som nu fast anställt befäl och tekniker samt reservanställt befäl. I takt med den tekniska utvecklingen kan dessa kompletteras med ett fåtal specialister. De kan rekryteras bland veteraner, kontraktsanställas, medverka i grundutbildningen och stå i beredskap för internationell tjänst. Även mindre, hela förband kan öronmärkas i förväg men vara hemförlovade på det sätt vi har idag. Vid internationella uppdrag finns därmed små insatsstyrkor snabbt tillgängliga. Erfarenheten säger också att det aldrig saknas frivilliga veteraner när en ny insats skall ske. Däremot behövs inte stående kontraktsanställda förband för internationell tjänstgöring. De är inte effektiva.

Ryska förband i Kaukasus.

De mest vildvuxna idéer om vårt framtida försvar cirkulerar. De tycks dominerade av önsketänkande, populistiska politikers påfund, riksdagsmän och ledarskribenter med minimala kunskaper om försvaret och som än mindre satt sin fot i ett krigsskadat land. Dessvärre är kunskapen om internationell tjänst begränsad även inom försvarsmakten.

Är för övrigt invasionshotet så oändligt långt borta som ett antal trendriktiga svenska skrivbordsstrateger påstår? Ett halvårs tjänstgöring tillsammans med ryska armén i Kaukasus lärde åtminstone mig att många av dess förband ännu har kompetenta chefer och kan agera med stor effekt och hänsynslöshet. Materiella brister och disciplinära problem skall inte förnekas, men under ny ledning och bättre ekonomi kan vi förvänta en annan säkerhetspolitisk situation även i vårt närområde.

Den svenska värnplikten kommer att behövas. Den måste försvaras och förklaras inför politikerna. Politiker tenderar alltid att lättare se värdet av stora materielprojekt och arbetstillfällen inom industrin, värden som enkelt låter sig beräknas i konkreta termer. Men det är beklagligt att så många inte förstår att den allmänna värnplikten är den bästa grunden för så väl vårt eget försvar som för Sveriges fredsfrämjande verksamhet.

En folkrörelse ”Värna Värnplikten” behövs.

Under Sveriges FN-historia, som började 1948 med Folke Bernadotte har vi haft ett trettiotal försvarsministrar, överbefälhavare och arméchefer. Av dessa har endast tre haft egna erfarenheter av fredsbevarande internationell tjänstgöring. Även inom försvarsledningen i övrigt har den djupare insikten saknats över tiden.

Försvarsledningen riskerar negligera värnpliktsutbildningens avgörande betydelse för Sveriges internationella engagemang. Vi som haft förmånen att få leda svenska soldater i internationell tjänst måste agera och inte stillatigande se på när försvarets bästa resurs, värnpliktsutbildningen, raseras.

Man frestas säga att en av landets få effektiva organisationer raseras.

Till de kända värdena om vikten av förankring i samhället bör tilläggas att värnpliktsutbildning sannolikt är ett svåröverträffat medel att integrera de nya svenskarna. Skolan och andra som har invandrarnas anpassning som sin uppgift tycks behöva all hjälp.

För att få tillräckligt stort urval för befäls- och specialistuttagning och för internationell tjänst måste så många som möjligt kallas in för utbildning. Det möjliggör för många enskilda människor att delta i fredsbevarande tjänst ute i världen – även invandrare. Dessa blir ännu ett värdefullt tillskott i förbandens mångfald. De få invandrare som efter svenskt medborgarskap fått chansen har varit viktiga kuggar i våra FN-förband.

Lika lite som invasionsförsvaret får överlåtas till en liten grupp vid sidan av det svenska samhället – lika lite får Sveriges internationella militära insatser genomföras av legosoldater. En folkrörelse ”Värna Värnplikten” behövs.


Jarl Lundgren